Zulomatic

Tack så mycket Jon! 🙂

Det finns mycket att säga kring detta - allt är inte svart eller vitt, så att säga, och allt är inte heller gammalt eller nytt under solen. T ex fanns det tonvikt på rytm och puls då också, och det finns melodier nu med.

En sak som slog mig när jag gick och klurade var det här med "ljudet" (ljudkvalitén) på inspelningarna. Det kunde variera från skiva till skiva sett till den enskilda gruppen. Varför?
Jag tar ett par exempel:

– Genesis: Lyssna in skivorna från "Foxtrot" till "Wind and wuthering". Här förändras ljudet (och soundet) markant i princip från skiva till skiva. Teknisk utveckling? Medvetet konstnärligt grepp?
– Låten "Paranoid" (BS) skiljer sig i ljud från de andra låtarna på albumet med samma namn, ungefär som att man skurit nånstans i diskanten och tryckt ihop ljudet på alla ledder. Nån slags singelversion (det var ju en hit)?
– "Deep Purple in rock" tycker jag låter torrare än de efterföljande med den sättningen.
– "Derek & the Dominos in konsert" låter burkigt (jmf gärna med "Allman Brothers at Fillmore East" från samma tid och plats). "EC was here" några år senare låter helt annorlunda (förvisso med annat band). Det lustiga med den är att Claptons gitarr hörs tydligt, men ändå inte står längst fram, typ lite obalanserat bakom bandet.
– Gruppen "Budgie" har ett säreget sound, jämför sen hur ljudet ändras på plattorna "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill". Den förstnämnda skivan tyckte jag inte hade ett "bra" ljud: grötigt, murrigt, typ ingen vidare klar diskant.
– Jag vill minnas att UFOs två första plattor lät sisådär ljudmässigt. "Phenomenom" som kom sen lät (ljudmässigt sett) bättre (de ändrade också stil då).
– Lyssnar man på Alice Cooper från "Love it to death" till "Billion dollar babies" så hör man en förändring i ljud/sound/mixning.
– En skiva jag gillade ljudet på var "Imagination Lady" med "Chicken Schack" (Poor Boy är rena käftsmällen).
– Den italienska progrockgruppen PFMs plattor från 70-talet varierade i sound och ljudkvalitet (och i stil): i en följd kommer "Photos of ghosts", "The world became the world" (inget vidare ljud ...), "Chocolate Kings" och "Jet Lag".

Min poäng är som jag sa i mitt första inlägg att man ibland verkar ha nöjt sig med ett "taskigt" ljud på plattorna trots att man lagt ner tid på övning och inspelning. Och även lyssnarna accepterade det (okay, viktigast är ändå musiken).
Ville man ha det "ljudet"? Vilken hempulare som helst kan ju nu få det att låta "bättre".

Idag är ljudet överlag bättre och håller också en jämnare nivå. Jag gillar att ljudet tekniskt sett blivit "bättre", men kan samtidigt sakna "personligheten" som "dipparna" ger, och det "taskiga ljudet" hör ihop med låten, är en del av den.

Visst förändras ljudet från tid till annan, jmf t ex 80-talets sound med dagens sound (och visst, även dagens grupper kan göra en resa). Men det jag nämner ovan utspelade sig under några fjuttiga år.

De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

• Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
• Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

Lycka till med knåpandet!