En bra och tänkvärd text av en kille som heter Fredrik Sandberg:
Tänk om alla visste.
Tänk om alla visste att du har otvättade underkläder på dig idag, direkt från tvättkorgen. Att du var tvungen att suga in magen så mycket det gick för att kunna knäppa byxorna i morse och att du åt överblivet godis (de äckliga bitarna) till frukost.
Alla andra är perfekta. De har snälla och välartade barn, fina bostäder och spännande kompisar som de bjuder på överdådiga middagar hela tiden. De åker till rätt resmål tillsammans med de rätta människorna. De tränar och äter optimalt.
Och där sitter du och det mest minnesvärda som hänt dig idag var när du diskret, med händerna i byxfickorna, försökte dra ut kalsongerna ur baken.
Tänk om alla kände till just dina små stolligheter. Att du måste gå till jobbet en viss väg när du skall ha ett viktigt möte, att du måste låsa dörren hemma på ett speciellt sätt. Att du har kläder du inte kan ha i vissa sammanhang eftersom de ger otur. Tänk om de visste att du i själva verket är mer eller mindre galen.
Tänk om alla faktiskt visste.
Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt, men sannolikt också djupt deprimerande, om vi för en dag kunde höra vad alla människor runt om oss tänker.
Jag tror att vi skulle mötas av en kakafoni av självtvivel och ängslighet, sannolikt också från de vi betraktat som de mest trygga.
Jag har läst att ett av de största skälen till oro hos personer med toppjobb är att de skall bli ”avslöjade”. Att någon en vacker dag skall komma in på deras kontor, peka med hela handen och säga ”-Avslöjad!” ”Gå hem nu och sluta leka direktör. Du är ju en vanlig tönt, precis som alla vi andra.”
Sannolikt skulle vi efter en dag då vi kunde höra allt vad folk i omgivningen tänker komma fram till några viktiga slutsatser:
1: Alla tänker i första hand på sig själva. Vad du gör/har på dig/ säger ger säkert en reaktion men mycket mindre och kortvarigare än vad du tror.
2: Alla har sitt kors att bära. Han där med modellutseendet är livrädd för sin chef och skäms för att han har noll bollsinne, hon där med den fokuserade blicken, karriärdräkten och det självsäkra steget har så ont i magen av oro för sin hälsa att hon inte kan tänka på något annat. Och så vidare, laget runt.
(Va? Är jag ”han med andedräkten?”)
Banal spaning? Ja, men ändå. Det är poängen. Vi är rätt banala, allihop. Vad kan man då ta med sig av detta?
Jo: Du är viktigast för dig.
Du är centrum i ditt universum. Du är den enda som du med någon säkerhet kan veta faktiskt existerar. Alla vi andra kanske bara är resultatet av en lång och komplicerad dröm du har. Ditt namn är det vackraste och viktigaste ordet i världen.
Saken är den att alla andra också är medelpunkten i sina världar. Vilket med viss naturlighet gör dig mer perifer i deras.
Vem bryr sig? Färre än du tror.
Vi ponerar att du råkade snubbla på festen i helgen och spilla din Bloody Mary rakt över din bordsdams nya dyra klänning och att du, som en kompensation för det inträffade, erbjöd henne ett samlag. Vi ponerar vidare att hon accepterade din fredsgåva och att ni blev påkomna under överlämnandet av den, av hennes syster, som är din fru.
Århundradets skandal!
För de flesta utanför den innersta detonationszonen är detta dock bara värt ungefär fem minuters skvaller på nästa middag i bekantskapskretsen. Din skandal kommer att ges mer tid än vädret, men mindre tid än ”Bonde söker fru.”.
Vad skall man då ta med sig av detta tankeexperiment, mer än att alla andra är okänsliga sällar som bara tänker på sig själva?
Jo: Om man vill förbättra sin interaktion med omgivningen så är det nyttigt att ta med sig följande citat från Dale Carnegie, ur boken ”How to Win Friends and Influence People”
“Talk to someone about themselves and they'll listen for hours.”
Om jag talar med dig om det centrala i din värld, nämligen personen du ser i spegeln när du borstar tänderna, så kommer du att tycka att är jag en intressant samtalspartner.
Testa, det funkar.
Uppriktighet är nyckeln till framgång, kan du fejka det så kan du gå långt!
Albumet som aldrig skulle släppas
i Tips
Postat
En bra och tänkvärd text av en kille som heter Fredrik Sandberg:
Tänk om alla visste.
Tänk om alla visste att du har otvättade underkläder på dig idag, direkt från tvättkorgen. Att du var tvungen att suga in magen så mycket det gick för att kunna knäppa byxorna i morse och att du åt överblivet godis (de äckliga bitarna) till frukost.
Alla andra är perfekta. De har snälla och välartade barn, fina bostäder och spännande kompisar som de bjuder på överdådiga middagar hela tiden. De åker till rätt resmål tillsammans med de rätta människorna. De tränar och äter optimalt.
Och där sitter du och det mest minnesvärda som hänt dig idag var när du diskret, med händerna i byxfickorna, försökte dra ut kalsongerna ur baken.
Tänk om alla kände till just dina små stolligheter. Att du måste gå till jobbet en viss väg när du skall ha ett viktigt möte, att du måste låsa dörren hemma på ett speciellt sätt. Att du har kläder du inte kan ha i vissa sammanhang eftersom de ger otur. Tänk om de visste att du i själva verket är mer eller mindre galen.
Tänk om alla faktiskt visste.
Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt, men sannolikt också djupt deprimerande, om vi för en dag kunde höra vad alla människor runt om oss tänker.
Jag tror att vi skulle mötas av en kakafoni av självtvivel och ängslighet, sannolikt också från de vi betraktat som de mest trygga.
Jag har läst att ett av de största skälen till oro hos personer med toppjobb är att de skall bli ”avslöjade”. Att någon en vacker dag skall komma in på deras kontor, peka med hela handen och säga ”-Avslöjad!” ”Gå hem nu och sluta leka direktör. Du är ju en vanlig tönt, precis som alla vi andra.”
Sannolikt skulle vi efter en dag då vi kunde höra allt vad folk i omgivningen tänker komma fram till några viktiga slutsatser:
1: Alla tänker i första hand på sig själva. Vad du gör/har på dig/ säger ger säkert en reaktion men mycket mindre och kortvarigare än vad du tror.
2: Alla har sitt kors att bära. Han där med modellutseendet är livrädd för sin chef och skäms för att han har noll bollsinne, hon där med den fokuserade blicken, karriärdräkten och det självsäkra steget har så ont i magen av oro för sin hälsa att hon inte kan tänka på något annat. Och så vidare, laget runt.
(Va? Är jag ”han med andedräkten?”)
Banal spaning? Ja, men ändå. Det är poängen. Vi är rätt banala, allihop. Vad kan man då ta med sig av detta?
Jo: Du är viktigast för dig.
Du är centrum i ditt universum. Du är den enda som du med någon säkerhet kan veta faktiskt existerar. Alla vi andra kanske bara är resultatet av en lång och komplicerad dröm du har. Ditt namn är det vackraste och viktigaste ordet i världen.
Saken är den att alla andra också är medelpunkten i sina världar. Vilket med viss naturlighet gör dig mer perifer i deras.
Vem bryr sig? Färre än du tror.
Vi ponerar att du råkade snubbla på festen i helgen och spilla din Bloody Mary rakt över din bordsdams nya dyra klänning och att du, som en kompensation för det inträffade, erbjöd henne ett samlag. Vi ponerar vidare att hon accepterade din fredsgåva och att ni blev påkomna under överlämnandet av den, av hennes syster, som är din fru.
Århundradets skandal!
För de flesta utanför den innersta detonationszonen är detta dock bara värt ungefär fem minuters skvaller på nästa middag i bekantskapskretsen. Din skandal kommer att ges mer tid än vädret, men mindre tid än ”Bonde söker fru.”.
Vad skall man då ta med sig av detta tankeexperiment, mer än att alla andra är okänsliga sällar som bara tänker på sig själva?
Jo: Om man vill förbättra sin interaktion med omgivningen så är det nyttigt att ta med sig följande citat från Dale Carnegie, ur boken ”How to Win Friends and Influence People”
“Talk to someone about themselves and they'll listen for hours.”
Om jag talar med dig om det centrala i din värld, nämligen personen du ser i spegeln när du borstar tänderna, så kommer du att tycka att är jag en intressant samtalspartner.
Testa, det funkar.
Uppriktighet är nyckeln till framgång, kan du fejka det så kan du gå långt!
/Fredrik Sandberg