Veckans pluggtips: GForce Oberheim OB-X

Hårdvaruförlagan av OB-X lanserades 1979 och var då Oberheims svar på Sequential Circuits Prophet-5, som kom året innan. OB-X var en av de första polyfoniska syntarna och kom i modeller med 4, 6 eller 8 röster. Varje röst innehöll två oscillatorer, vilket låg till grund för syntens massiva ljud. 

Det centrala i instrumentets karaktär är onekligen filtret, en 2-polig lågpass-variant baserad på diskreta SEM-kretsar som gav en identifierbar råhet i soundet. Filtret i efterföljande OB-Xa hade däremot Curtis CEM-filter och en annan karaktär.

Ljudet från OB-X kan beskrivas som fylligt, varmt och mäktigt – med en förmåga att skapa allt från drömska pads och fylliga basar till metalliska, gnissliga toner med hjälp av cross-modulation. Under sin storhetstid på 80-talet är det ibland svårt att hitta låtar som inte bar spår av de karaktäristiska ljuden. 

För att namedroppa några stora namn så kan vi börja med Queen, som använde OB-X flitigt på plattan The Game från 1980 (faktiskt den första av deras plattor som överhuvudtaget innehöll syntljud). OB-X hade också en central roll i Eurythmics klassiska hit Sweet Dreams (Are Made of This). Geddy Lee från Rush använde den på album som Moving Pictures och Signals, och den syns till och med i musikvideon till Subdivisions. Andra noterbara användare inkluderar Prince och Jean-Michel Jarre. 

Det är, tvärtemot vad som ofta antas, inte denna synt som används på det ikoniska synt-riffet i Van Halens Jump – här är det efterföljaren OB-Xa som är i farten.

Nog med nostalgi; nu ska vi kika på hur gänget på GForce pluggifierat denna åttiotalsveteran. Givetvis har man inte gjort en exakt A/B-klon när man digitaliserat härligheten – här finns lite boost och bonus-funktioner här och var. Emuleringen är i grunden autentiskt men det första man slås av är att vi i pluggvarianten kan få upp till 16-röster, vilket ju så klart inte allt är fy skam. För att ställa in hur pass nedgången/sliten pluggen ska framstå som finns det ett vintage-reglage där vi kan gå från nyskick till rejält misshandlad.

På modulationssidan erbjuder GForce mjukvaruversion också långt mer djupgående möjligheter än den fysiska förlagan, där vi endast hade LFO och polyfonisk portamento. Ett annat tillägg är interna effekter i form av chorus, delay och reverb. Inga konstigheter, snarare tillägg som är vanliga när man gör pluggar av gamla maskiner.

Ok, jag har faktiskt andra tillverkares tolkningar av Oberheim OB-X (och ett par Reaktor Library-försök) och kan inte säga att de för den skull låter dåligt. Men, att bara se rätt logotyp i gränssnittet ger ju en extra kick – som ju i slutändan spelar roll för oss känslostyrda musikanter. GForce hela hantering, där vi jobbar i ett och samma fönster och med en preset-hantering som är rättfram och effektiv, gör att jag också ofta har deras pluggar som top-of-mind. Dessutom brukar jag ofta blanda plugg-fabrikat när jag har fler än en instans av ett specifikt instrument i ett projekt. Då de olika tillverkarna lär ha utgått från olika fysiska exemplar när de skapat sina emuleringar blir det lite som att man har två olika exemplar, men sina egna små egenheter. Jag känner mig då nästan som en mjukvaru-motsvarighet till Vince Clarke, som kör samma upplägg … fast med fysiska syntar, den rackaren.