Tänk på detta när du ska köpa gitarrförstärkare

Foto: Brian Rånes, Alamy

Vad är en gitarrförstärkare?

En elgitarrförstärkare används för att göra ljudet från en elgitarr hörbar. Elgitarren är utstyrd med mikrofoner (pickuper) som omvandlar strängljudet till en elektrisk signal. Denna sänds via gitarrkabeln till förstärkaren, som förstärker ljudet och matar ut det genom en högtalare. Förstärkaren och högtalaren har stor del i det slutliga ljudet, och varje gitarrförstärkare har sina egna unika ljudegenskaper.

Förstärkarens viktigaste delar

En förstärkare består vanligtvis av ett försteg, ett slutsteg (även kallad effektförstärkare) och en eller flera högtalare. I försteget sker den första förstärkningen av den svaga signalen från gitarren, och här formas ljudet på olika sätt beroende på hur förstärkaren är utformad. Ofta finns här en tonkontroll eller kanske separata för bas, mellanregister och diskant. Ibland finns det många effekter och inställningsmöjligheter här. Slutstegets uppgift är att ta ljudet som försteget lämnar ifrån sig och lägga till kraft nog att driva en eller flera högtalare. Högtalarlådan kan bestå av ett eller flera högtalarelement av olika storlek och konstruktionstyper. Högtalarelement och -lådor kan ha väldigt skiftande karaktär och bidrar mycket till det slutliga ljudet.

Kombo eller separata delar

En komboförstärkare bygger in försteg, slutsteg och högtalare i ett enda chassi. Men det är också vanligt att använda en förstärkartopp med för- och slutsteg och ansluta den till en separat högtalarlåda. Det finns även för- och slutsteg som separata enheter. En kombo kan vara liten och smidig, men rör det sig om en kraftfull förstärkare med två eller fler högtalarelement – till exempel en Vox AC30 eller en Fender Twin – kan den bli oerhört tung och otymplig. Där har förstärkartoppen i kombination med en separat högtalare fördelen att vikten fördelas på två olika enheter. Med komboförstärkaren är man lite mer låst till en kombination av försteg, slutsteg och högtalare, medan man med separata delar kan kombinera mer eller mindre fritt.

Komboförstärkaren kan innebära en smidig allt-i-ett-lösning. Foto: Gunter Nehzoda, Alamy

Digitala förstärkare

I och med den digitala tekniken är det nu möjligt att digitalt återskapa alla delar av en gitarrförstärkare. På digital väg kan man alltså emulera karaktären hos en eller flera “riktiga” gitarrförstärkare. Det kan användas i försteget hos en komboförstärkare eller fristående förstärkartopp, men också i mindre enheter som kan användas med hörlurar eller kopplas direkt till ett PA-system vid livekonserter. Sådana enheter kan ha formen av en fristående box eller ett pedalbord för golvplacering där man också klämmer in en mängd effekter. Vissa gitarrister använder överhuvudtaget ingen förstärkare, utan enbart någon digital lösning. Detta är åtminstone vanligt i livesammanhang, medan man vid studioinspelning ofta föredrar en “riktig” gitarrförstärkare och högtalare som spelas in med mikrofon.

IK Multimedia Tonex – ett av många digitala försteg med inbyggd förstärkaremulering och mängder av effekter.

Olika typer av gitarrförstärkare

Rörförstärkare

Den ursprungliga formen av den elektriska gitarrförstärkaren som vi känner den är rörförstärkaren. De tidigaste rörförstärkarna började dyka upp redan på 1920- och 30-talen, men utvecklades och förfinades av Leo Fender på 1950-talet och gjordes världsberömda av Marshall och Vox på 1960-talet. Rörförstärkaren är än idag intimt förknippad med ljudet av rockmusik. De första gitarrförstärkartillverkarna var uteslutande intresserade av att producera tydligt ljud med lagom volymstyrka. Men på denna tid användes sällan särskilda PA-system för scenbruk, och därför var gitarrister ofta tvungna att skruva upp sina rörförstärkare på scenen så högt att slutstegen drevs hårdare än de var byggda för. Resultatet blev oönskad förvrängning, alltså distorsion.

Men det vräkiga råa ljudet av distorsion förblev inte oönskat länge. Gitarrister som Ritchie Blackmore, Eric Clapton och Jimi Hendrix älskade ljudet och höjde medvetet volymen på sina förstärkare till max för att aktivt kunna använda distorsionen för sina musikaliska syften.

I de flesta tekniska sammanhang har rörtekniken sedan länge ersatts av transistorer och andra moderna lösningar. Men bland gitarrister är det fortfarande vanligt att man inte vill vara utan den naturliga kompression och harmoniska respons som en rörförstärkare kan ge.

Lyckligtvis behöver detta inte längre hänga ihop med öronbedövande volymnivåer som kan fylla en arena. Moderna rörförstärkare byggs ofta med lägre effekt i slutstegen för att uppnå effekten av ett hårt drivet slutsteg redan vid hanterliga volymnivåer. Andra gitarrförstärkare genererar en stor del av sin distorsion i försteget, vilket gör distorsionen mer eller mindre oberoende av utvolymen. Bortsett från det har såklart rörförstärkare länge erbjudits i kombination med digitala effekter, högtalaremuleringar och i alla tänkbara format.

För vissa gitarrister är det otänkbart att spela på annat än förstärkare som drivs av riktiga glödande rör. Foto: Carlos Vazquez, Alamy.

Transistorförstärkare

Transistorbaserade elgitarrförstärkare utelämnar elektronröret till förmån för så kallad halvledarteknik. Åtminstone förr om åren betraktades de som sämre alternativ till rörförstärkare, och transistordistorsionen upplevdes som steril och hård. Idag finns det transistorförstärkare som låter på nivå med rörförstärkare och i vissa fall bättre.

Fördelarna med transistorbaserade förstärkarkretsar är att de är billigare, mindre och lättare, och oftast kräver mindre underhåll. Rör är slitdelar som behöver bytas ut med jämna mellanrum. Så det är ingen överraskning att många övningsförstärkare för hemmet bygger på transistorteknik.

Ljudmässigt föredrar vissa gitarrister (särskilt inom jazz- och funk-genrer) transistorförstärkare framför rörförstärkare åtminstone när det kommer till rent ljud. Så kallade hybridförstärkare, som kombinerar ett rörförsteg med ett transistorslutsteg erbjuder en spännande blandning av båda.

Foto: Fabio Pagani, Alamy

Modelleringsförstärkare

Vi har redan snuddat vid de digitala lösningar som finns. Termen förstärkarmodellering syftar på den tidigare nämnda digitala emuleringen av en gitarrförstärkare. Det finns komboförstärkare och förstärkartoppar vars försteg bygger på digital modellering, men det är nog ännu vanligare att modelleringsförstärkare är utformade som golvplacerade enheter som styrs av pedaler. De kan användas tillsammans med en fysisk förstärkare, helst då en med ren och neutral karaktär, men också kopplas direkt till PA:t vid konserter eller ljudkortet vid studioinspelningar.

Många emuleringspedaler och liknande återger ljudet från hela kedjan av förstärkare,  försteg, effekter, slutsteg och högtalare – till och med den mikrofon man ställer framför högtalaren för inspelning eller scenljud.

Tekniken har gått framåt och i många fall är dessa digitala enheter så bra att ljudet är nästan omöjligt att skilja från den äkta varan. Gitarrister som har sitt scenljud i in-ear-lyssning lämnar därför ofta den tunga kombon eller förstärkartoppen + högtalaren hemma numera.

Finns det då inga nackdelar med helt digitala lösningar? Jo, dels finns det gitarrister vars spelstil och känsla är beroende av att känna den fysiska kraften från en vrålande förstärkare. För dessa upplevs digitala lösningar och in-ear-lyssning som ett blekt och oinspirerande substitut. Det är även så att det uppstår en del samverkan mellan en elgitarr och en riktig förstärkare som befinner sig fysiskt nära varandra. Toner kan ringa ut på ett annat sätt när gitarren och förstärkaren interagerar och vissa vill medvetet använda sig av rundgång, de ljusa ihållande toner som kan uppstå när ljudet går varv på varv mellan gitarrmickarna och högtalaren. Sådant inträffar inte när gitarren går direkt ut i ett PA och i gitarristens hörlurar. De digitala lösningarna är extremt praktiska, men vissa gitarrister upplever dem som lite osexiga.

Olika typer av digitala lösningar

Även inom avdelningen digitala förstärkare finns det olika underliggande tekniker. Vissa emuleringar görs genom att varje enskild komponent i förstärkaren mäts upp och dess beteende i olika situationer beskrivs i en digital algoritm. Sedan sätts alla de emulerade komponenterna ihop på samma sätt som den verkliga förstärkaren, och på så sätt får man en naturtrogen digital modell av förstärkaren. På senare år har det blivit vanligare med en teknik som kallas profilering, capturing eller matchning. Det gemensamma för dessa är att de kan fånga ljudet/karaktären av en riktig förstärkare från en mikrofon framför förstärkaren, och att många även ger möjlighet för användaren själv att skapa egna förstärkarprofiler. Man kanske har en älskad rörförstärkare som låter fantastiskt, men som man gärna slipper bära med sig på spelningar. Då kan man skapa en profil av sin förstärkare och ta med den i en digital liten box eller golvplacerad pedal som utan vidare ryms i ryggsäcken.

Foto: Bastiaan Wesseling, Alamy

Vilken gitarrförstärkare passar mig?

Som säkert har framgått är olika typer av förstärkare lämpliga för olika typer av gitarrister och användnningsområden. Vi hjälper dig att svara på de viktigaste frågorna om att köpa en förstärkare.

Var ska förstärkaren användas?

Gitarrförstärkare finns i alla tänkbara former och storlekar. För hemmabruk vid vardagsrumsvolym räcker det ofta med en liten övningskombo. För transistorförstärkare rekommenderas generellt uteffekter mellan 10 och 20 watt medan en rörförstärkare på till och med så lite som 5 watt kan bli för stark för de flesta lägenheter.

De fysiska måtten spelar förstås också roll. En kombo eller en högtalarlåda i 2x12-format, för att inte tala om 4x12-lådor, blir som en stor möbel vilket kanske inte passar den trångbodde.

Om du vill vara mobil med din drömförstärkare och använda den i olika spelsituationer – replokaler, scen, studio – kan en förstärkartopp vara värt att överväga. Många toppar finns nu tillgängliga i ett praktiskt lunchlådeformat och passar lätt i en väska, ryggsäck eller till och med en cykelkorg. Passande högtalarlåda kan sedan placeras permanent på respektive plats och för spelningar med flera band kan man förkorta tiden för scenbyte genom att banden använder samma gitarrhögtalare men varsin förstärkartopp.

En digital modelleringsförstärkare eller -försteg kan vara ett smidigt alternativ i alla de situationer som beskrivs ovan. Den kan förstärkas hemma via hemstudiohögtalarna, kopplas direkt till ett PA-system och spelas på scenen via en monitor, de kan användas med ett extra slutsteg plus högtalarlåda och/eller lyssnas på via in-ear-hörlurar. Har du en “riktig” förstärkare du älskar kan det vara värt att titta på digitala enheter med möjlighet för profilering, så att du kan skapa en digital kopia av din egen förstärkare och få tillgång till dess ljud utan att behöva släpa med den.

Hur starkt vill du spela?

Volym är en känslig fråga när det gäller grannar, bandkamrater och ljudtekniker. Gitarrstacken (förstärkartopp med två 4x12-lådor) uppfanns en gång för att göra elgitarren hörbar även i stora lokaler. Idag är det vanligaste att allt ljud till publiken går ut via konsertlokalens PA. Har man en gitarrförstärkare på scenen placeras vanligen en mikrofon framför och ljudet tas ut i PA-högtalarna. Det betyder att det inte är nödvändigt att gitarrförstärkaren spelar särskilt starkt, det kan snarare vara en nackdel eftersom det är svårare för liveljudteknikern att hantera mixen om ljudet från PA-högtalarna blandas med direktljudet från gitarrförstärkaren. Faktum är att många liveljudtekniker föredrar digitala lösningar och in-ear-lyssning, just eftersom de då får total kontroll över utljudet.

Det är förstås annorlunda i replokalen eller på mindre scener där man inte har ett fullfjädrat PA, utan en mindre sånganläggning som inte lämpar sig för att också förmedla gitarrljudet. Spelar man med en levande trummis blir trumsetet ofta det som avgör hur starkt övriga instrument behöver låta. Då kan det bli intressant att titta närmare på gitarrförstärkarens uteffekt, vilken specificeras i watt (W). Trots den tekniska beskrivningen är det ingen exakt vetenskap, två gitarrförstärkare med samma specificerade uteffekt kan ge väldigt olika volymstyrka. Till exempel tenderar rörslutsteg att ge större upplevd ljudstyrka jämfört med transistorditon. En inte alltför hårtslående trummis kan oftast matchas volymmässigt av en gitarrist med en rörförstärkare på 5 watt, medan det kan krävas omkring 20 watt för en transistorförstärkare, om den inte ska drivas så hårt att den börjar låta illa.

Med rörförstärkare kommer starkare ljudvolymer så småningom att överbelasta slutsteget ge upphov till distorsion – önskvärd eller ej. Eftersträvas ett rent och klart gitarrljud bör man alltså ha större effekt på sin rörförstärkare. Rörförstärkare med runt 15 watt och över ger mer headroom, det vill säga volymkapacitet innan slutsteget börjar dista rejält. Ett kristallklart rent ljud tillsammans med en hårtslående trumslagare kan kräva 30 watt (rör) eller 100 watt (transistor). Allt över det (såsom 50, 100 eller 120 watt) ger ännu större headroom för den som vill vara säker på att kunna matcha även de mest högljudda trummisarna i världen.

Det är viktigt att notera att förhållandet mellan ljudeffekt och ljudnivå, eller upplevd volym, ofta missförstås. Till exempel är en 50-watts rörförstärkare ingalunda hälften så stark som en 100-watts förstärkare och ett kraftpaket på 120 watt kan lätt överröstas av en 30-watts combo. Som en grov tumregel upplevs en 5-watts rörförstärkare vara ungefär hälften så stark som sin 50-watts transistormotsvarighet och allt över 30 watt är mer en fråga om ljud, känsla och rent headroom.

Det ska också nämnas att det faktiskt inte bara är förstärkarens uteffekt som avgör hur starkt ljudet blir, utan även vilken gitarrhögtalare som används. Olika högtalare har olika känslighet. Jämför man två högtalare där den ena har högre känslighet än den andra och matar dem med samma förstärkare inställd på samma sätt, kommer högtalaren med högre känslighet att låta starkare än den med lägre.

Behöver du effekter?

Användningen av effekter är avgörande för många gitarrister och kanske viktigast av allt – om man ens kan kalla det en effekt – är distorsion. Många förstärkare har flera kanaler som kan heta sådant som Clean, Crunch eller Lead. De kan vanligtvis växlas via en fotomkopplare och erbjuder flera nivåer mellan rent ljud och distat. 

Reverb är också en mycket vanlig effekt på förstärkare och är integrerat i förstärkardesignen antingen via en fysisk reverbtank eller digitalt. På tidiga förstärkare var även tremoloeffekten vanlig med sin rytmiskt pulserande ökning/minskning av ljudstyrkan. Det är sällan som rörförstärkare har fler effekter än så, transistor- eller modelleringsförstärkare kan däremot ha en hel samling integrerade effekter.

Externa effektpedaler

Om du i första hand formar ditt ljud med effektpedaler kan det räcka med en enkel, enkanalig rör- eller transistorförstärkare. För gitarrister som gärna använder sig av pedaler fungerar förstärkaren oftast mer som en förmedlare av ljudet snarare än något som i särskilt hög grad bidrar till att forma det. Förstärkaren blir mer som en plattform för de pedaler med distorsion, reverb, delay och moduleringseffekter.

Effektloop

Använder man sin utrustning på detta sätt hamnar alltså alla effekterna före förstärkarens försteg. Men kanske vill man både kunna använda pedaler och dra nytta av karaktären hos förstärkarens försteg. Då kan det vara bra att hitta en förstärkare som har en effektloop (vilket ofta heter FX Loop). En sådan gör att effektpedaler kan anslutas efter försteget, till skillnad från förstärkare utan effektloop då effekterna alltid hamnar före försteget. Med en effektloop kan man få karaktären från förstärkarens försteg, vilket sedan matas via effektloopens utgång (Send) in i effektpedalerna, och därefter återvänder via effektloopens ingång (Return). Sedan skickas ljudet vidare till slutsteget för vidare befordran till högtalaren.

Hur mycket får förstärkaren kosta?

Bra transistorförstärkare för hemmabruk finns ofta för så lite som 600 kronor, och även i rörförstärkarsortimentet finns små och behändiga komboförstärkare och förstärkartoppar tillgängliga från 1600 kronor. Multieffektenheter och modellerare med otaliga digitala förstärkarmodeller finns också att hitta för långt under 2000 kronor. Åt andra hållet kan esoteriska handbyggda förstärkare kosta hutlösa summor, särskilt om de är äldre, eftertraktade och i gott skick.

Vi hoppas att detta bidrog till att reda ut de olika aspekter du bör överväga när du står inför ditt första gitarrförstärkarköp! Har vi missat något? Skriv det i kommentarerna nedan!