Legendariska gitarrförstärkare: Fender

Vad kännetecknar det typiska soundet hos Fender-förstärkare? Många skulle svara att den viktigaste egenskapen är det rena, krispiga och lite glasartade karaktären. Men verkligheten är förstås mer komplex än så. Det finns otaliga förstärkarmodeller från Fender och jag kommer här att gå igenom en handfull utvalda modeller som jag menar fångar de typiska tonegenskaperna.

De klassiska Fenderförstärkarna brukar inte bara kategoriseras efter modellnamn utan även efter utseendet på deras frontpanel eller kabinett, vilket i sin tur indikerar en viss tidsperiod. De viktigaste exemplen är Tweed-modellerna från 1946 och större delen av 1950-talet, som har fått namn efter förstärkarkabinettens karakteristiska beige- och brunrandiga textilklädsel. Sedan har vi Brownface-modellerna från 1959 till 1963, Blackface från 1963 till 1967 och Silverface från 1967 till 1981, som alla har fått sina namn från färgen på frontpanelen.

De olika erorna förknippas alltså med grundkaraktärer i ljudet, oavsett förstärkarmodell. Ett exempel som vi tittar närmare på nedan är modellen Fender Deluxe, där det är stor skillnad på de tidigaste modellerna från Tweed-eran och den senare Blackface-varianten.

 Innehåll – gitarrförstärkare från Fender

• Tweed Deluxe
• Bassman
• Deluxe Reverb och andra AB736-relaterade produkter
• Twin och Dual Showman
• Princeton
   

Fender Tweed Deluxe

Fender Tweed Deluxe

Tweed Deluxe tillverkades mellan 1948 och 1966. Den har relativt sparsamt med funktioner, den lilla förstärkaren klarar sig med en 12-tumshögtalare, två 6V6 slutrör och tre rattar. Förstärkardelen har den mer tekniska beteckningen 5E3, den här sortens beteckningar kan användas för att särskilja olika Fendermodeller även om modellnamnet är detsamma.

Tweed Deluxe marknadsfördes ursprungligen som en studiomodell. Med sina 10-15 watt hamnar den i det lägre effektregistret. Tweed Deluxe har två instrument- och två mikrofoningångar, var och en med sin egen volymkontroll, och en tonkontroll som påverkar det samlade utljudet.

Ljudmässigt täcker förstärkaren hela spektrumet, från rent via en behagligt varm crunch till ett grovhugget distat ljud när volymen vrids upp helt. Ljudet blir grynigt redan vid lägre volymer, och det är denna subtila crunch med sitt karakteristiska mellanregister som ger Tweed Deluxe dess bestämda personlighet.

Ett känt exempel på inspelningar där Tweed Deluxe har använts är Larry Carltons gitarr i Kid Charlemagne och Don’t Take Me Alive av Steely Dan. Ytterligare ett är det kända solot i Eagles-hiten Hotel California, spelat av Joe Walsh och Don Felders.

Ljudexempel – Fender Tweed Deluxe
Här är tre ljudexempel med i tur och ordning Stratocaster, Les Paul och Telecaster.

Fender Tweed Champ

Den som gillar Tweed Deluxe-soundet bör också ta en titt på en ännu mindre förstärkarmodell, nämligen femwattaren Fender Champ med de tekniska beteckningarna 5B1 eller 5F1. Ljudkaraktären påminner om Deluxe men Champ är en komboförstärkare med 6- eller 8-tums högtalare vilket förstås ger en annan karaktär än Deluxens 12-tummare. Men Champ ger också ett ganska trasigt distljud när den drivs hårt, vilket många gillar. Tweedvarianten av Fender Champ var Eric Claptons huvudsakliga studioförstärkare på 1970-talet under Derek and the Dominos-eran, och klassikern Layla spelades in med den.

Ljudexempel – Fender Tweed Champ
Strata – Les Paul – Tele

Fender Bassman

Fender Tweed Bassman

Bassman är utan tvekan en av de historiskt sett viktigaste förstärkarna, och versionen med modellbeteckningen 5F6A var den som inspirerade de tidigaste Marshall-förstärkarna JTM45. Som namnet antyder var den avsedd för elbas – faktiskt världens första dedikerade elbasförstärkare – men det har inte hindrat gitarrister från att använda och uppskatta den även till gitarr.

Bassman levererar ett vackert rent ljud och en mycket harmonisk och varm övergång till crunch när volymen vrids upp. Den levererar klassiska rockljud och kallas ibland för rockens farfar. Bassman är också populär bland gitarrister som förlitar sig mycket på pedaler,, eftersom den – till skillnad från vissa andra Fender-modeller – fungerar exceptionellt bra med distboxar och andra effekter. De tidigaste versionerna var tweedklädda, men den mest legendariska Bassman-varianten är den tidigare nämnda 5F6A, vilket var en kombo med fyra stycken 10-tumshögtalare.

Inställningsmöjligheterna består av två volymkontroller för de fyra ingångarna och rattar för Presence, diskant, bas och mellanregister. Utseendet påminner om tidiga Marshall-förstärkare, eller om det var tvärtom. 

Den så kallade tonstacken är speciell. Man kan inte ställa alla rattarna på klockan 12 och utgå från att man då får ett någorlunda balanserat ljud. Istället är det lämpligt att dra ned basen, eventuellt ända ned till noll. En bra utgångspunkt tycker jag är bas-ratten inställd på noll tillsammans med och diskant- och mellanregisterrattarna på max. Alternativt bas- och mellanregister sänkta och diskant och Presence på max.

Liksom många andra Fender-förstärkare gav tillverkaren ut Bassman-modeller under Brownface-, Blackface- och Silverface-erorna, alla med något olika kretsar och ibland flera varianter på kretsarna inom samma era. Jag vill särskilt uppmärksamma kretsarna AB165 och den tidigare AA864 som förekom i Blackface Bassmans, eftersom de har kapacitet att nå en nästan Marshall-liknande distorsion. De ger ett verkligt aggressivt och smutsigt ljud.

Meningarna går isär om vilken av de två kretsarna som låter bäst, det beror förstås på vad du är ute efter. Den som främst förknippar Fender-förstärkare med kristallklara, rena ljud och inte känner till crunchljudet från de här Bassman-modellerna kommer att bli förvånad över vad den här modellen är kapabel till!

Ett känt musikexempel där Fender Bassman använts är Jimi Hendrix Voodoo Chile (den långa jamversionen).

Ljudexempel Fender Bassman 5F6A Tweed
Strata – Les Paul – Tele

Ljudexempel Fender Bassman AB 165 Blackface
Strata – Les Paul – Tele

Fender Blackface Deluxe Reverb och relaterade förstärkare

Fender Blackface Deluxe Reverb

Som utlovat tittar vi på ytterligare en Deluxe-variant, en Blackface Deluxe Reverb från mitten av 1960-talet. Förstegets krets har beteckningen AB763 och det är nog just den här som avses när man pratar om det typiska, rena Fender-ljudet. Faktum är att samma försteg användes till en rad klassiska Fender-modeller. Utöver Deluxe och Deluxe Reverb gäller det även Twin Reverb, Super Reverb, Bandmaster, Showman, Pro, Vibrolux, Vibroverb och Tremolux. Skillnaden mellan dem är att de har olika slutsteg och högtalare. 

Om du använder en digital förstärkaremulering, vare sig det är en fysisk produkt eller en plugg, som ger möjlighet att kombinera olika försteg, slutsteg och högtalare, kan du alltså emulera en rad olika Fenderförstärkare genom att utgå från AB763-försteget och kombinera det med olika slutsteg och högtalare. 

Ljudmässigt förknippas AB736-modellerna alltså med det typiskt rena Blackface-ljudet, bra för funk, country, pop och mycket annat. Det urgröpta mellanregistret är särskilt märkbart och blir ännu mer uttalat när man drar på bas och diskant. Deluxe Reverb ger 22 watt uteffekt med hjälp av sina två 6V6-rör och har ofta en Jensen C12N-högtalare. Fender Vibrolux har några extra watt under huven och är utstyrd med två 10-tums högtalare. Det starkare slutsteget ger Vibrolux lite mer headroom än Deluxe och den kan alltså vridas upp till starkare volym innan den börjar dista. De två tiotumshögtalarna ger ett lite snärtigare ljud jämfört med Deluxe Reverbs 12-tummare.

Roy Buchanans Sweet Dreams är ett känt och utmärkt exempel på hur en Blackface Deluxe Reverb låter. Som en brygga mellan Tweed och Blackface Deluxe, både vad gäller eror och ljudkaraktärer, kan man nämna Brownface Deluxe med sin 6G3-krets. 

Ljudexempel Deluxe Reverb
Strata – Les Paul – Tele

Fender Twin och Dual Showman

Fender Blackface Twin Reverb

Twin är en annan klassisk Fenderförstärkare som använder Fender AB763-kretsen, men eftersom dess slutsteg har en mycket högre uteffekt har Twin mer headroom än både Deluxe och Vibrolux. Senare Silverface-versioner av Twin och Dual Showman levererade hisnande 135 watt. Det fick många att modifiera sina förstärkare. En så kallad “blackfacing” innebär att uteffekten reduceras till 60-70 watt. Just Silverface Twin har dessutom ofta en annan förstärkarkrets som heter AC568. Den började användas i samband med att CBS köpte Fender 1965.

Förutom de ovan nämnda modellerna finns även Brownface, Twin II Red Knob och naturligtvis den mycket äldre Tweed Twin med 5E8A- eller 5F8-krets. Den används gärna av gitarrister som Eric Clapton eller Joe Bonamassa.

Twin var särskilt populär bland gitarrister som letade efter ett starkt, rent ljud med gott om headroom så att de först distade vid mycket starka ljudnivåer. James Browns gitarrist Jimmy “Chank” Nolen och Bob Marleys gitarrist George Benson var två som uppskattade detta.

Ljudexempel Fender Twin Reverb
Strata – Les Paul – Tele

Fender Princeton

Fender Blackface Princeton

Denna förstärkare utformades ursprungligen av Fender som en liten studentförstärkare eller övningskombo, den var tänkt som ett storasyskon till Fender Champ. Men Princetons egenskaper gjorde den populär som förstärkare vid studioinspelningar. Dess uteffekt varierar mellan 12 och 15 watt, vilket gör att den lätt kan överstyras vid måttliga volymer, och då frambringar den en vacker, varm distad ton. Tidiga modeller bar de teknokratiska namnen 5D2 till 5F2, följt av Blackfaces med AA964-kretsarna, varav den mest populära hade en 10-tums högtalare. 

Den första Princeton-modellen kom redan på 1940-talet och kallades Woody på grund av att kabinettet var i lackat trä, utan någon textilbeklädnad. Den följdes av Tweed-, Brownface-, Blackface- och Silverface-versioner. När man pratar om karaktären hos en Fender Princeton menar man främst modellerna från Brownface-perioden och framåt.

Intressant att notera är att Princeton Reverb med AA1164-kretsen distar tidigare än modellerna utan reverb, på grund av det extra reverb-förstärkningssteget. Därför bör de som behöver mer headroom och rena toner välja versionen utan reverb.

Fender Princeton var också förstärkaren som Mesa/Boogie sneglade på när de skapade sin Mk I, som dock har betydligt starkare uteffekt med sina 60 watt. De som söker original-Princeton får betala dyrt för samlarvärdet, men kretsarna i de tidiga Silverface-förstärkarna skiljer sig inte så mycket från Blackface, vilket gör dem till ett bra alternativ. 

Kända musikexempel där Princeton använts är Blow by Blow och Wired av Jeff Beck. 

Ljudexempel Fender Princeton
Strata – Les Paul – Tele

Vi stannar genomgången där, men ta en titt på tipset nedan!

******

Magic Six

Begreppet Magic Six förekommer ofta i samband med Fender-förstärkare. Det syftar på det faktum att de flesta av dem ger ett mycket bra ljud genom att ställa in reglagen i ett specifikt läge:
Volym: 6
Diskant: 6
Mellanregister: 3
Bas: 2

Minnesregeln är alltså 6 och 6 samt 3×2, vilket ju också blir 6. Även om denna mycket grova tumregel inte alltid stämmer, så är det en startpunkt som snabbare kan hjälpa dig hitta dina egna inställningar.