Iron Maidens basgeni: Historien om Steve Harris
När musiken i mitten av 80-talet blev min stora passion ansågs Steve Harris från Iron Maiden vara rockbasisten framför alla andra. Så är det än idag, 40 år senare. Jag minns fortfarande tydligt hur tagen jag blev när jag hörde det legendariska livealbumet Live After Death för första gången. Jämför med många andra skivor var basen tydligt hörbar och drev hela bandet framåt.
Sedan dess har jag tusentals gånger förbannat Steve Harris’ finessrika spel när jag har försökt transkribera och spela efter hans basgångar! Men förstås i ännu högre grad beundrat honom. Med bandet Iron Maiden, som han grundade, har Steve varit kommersiellt enormt framgångsrik. Men även hans jordnära och äkta personlighet har bidragit till den stora fanskaran världen över. Det är alltså hög tid att titta närmare på liv och karriär för den enastående basisten Steve Harris!
Steve Harris – så här började allt
Stephen Percival Harris föddes den 12 mars 1956 i Leytonstone, London, England. Som barn grundades en livslång passion för fotboll och han gick med i den anrika klubben West Ham United i Londonstadsdelen Stratford (East End). Steve hade potential som fotbollsspelare, men en annan passion växte inom honom – rockmusik!
Musikens röst blev allt starkare och Steve bestämde sig för att själv börja göra musik. Hans första instrumentval föll på trummor, men då hans pojkrum var för litet för det valde han istället bas. Vid sjutton års ålder köpte han sitt första instrument, en kopia av en Fender Precision-bas med Telecaster-huvud. Steve lärde sig spela själv genom att spela efter basgångarna från sina förebilder Andy Fraser, John Entwistle, Geddy Lee, Chris Squire och andra.
Till slut blev Harris tvungen att bestämma sig: Skulle han satsa på en professionell fotbollskarriär eller ett liv som musiker? Kärleken till musiken visade sig vara större och han tog farväl av West Ham United som spelare. Han är dock än idag ett glödande fan av klubben.
För att försörja sig jobbade Steve bland annat som byggnadsritare och gatsopare. Hans första riktiga band hette Influence, kort därefter följde bandet Smiler. Redan vid denna tid drog Steves spelstil åt sig mycket uppmärksamhet, och att han dessutom inte drog sig för att skriva låtar gjorde att han blev ombedd att lämna banden. Steve grundade därför sitt eget band med sångaren Paul Mario Day, gitarristerna Dave Sullivan och Terry Rance samt Ron Matthews på trummor. Med inspiration från filmen Mannen med järnmasken valdes bandnamnet Iron Maiden.
Steve Harris och Iron Maiden
Redan vid första framträdandet den 1 april 1976 hade flera av de ursprungliga medlemmarna bytts ut, och besättningskarusellen snurrade på de första åren. Vid de legendariska första inspelningarna, kända som The Soundhouse Tapes, bestod Iron Maiden förutom Steve Harris av sångaren Paul Di’Anno, gitarristen Dave Murray och Doug Sampson på trummor.
De första regionala framgångarna infann sig och för att saker skulle få en mer professionell inriktning anlitades Rod Smallwood som Iron Maidens manager 1979. Kort därefter tecknades ett skivkontrakt med EMI Records. Efter ytterligare medlemsbyten släpptes det självbetitlade debutalbumet 1980. Eddie, den legendariska och skräckinjagande maskot som har följt bandet fram till idag, gjorde sitt första framträdande på albumomslaget. Den första singeln Running Free framfördes live på BBC Top Of The Pops – ett TV-framträdande som väckte uppmärksamhet över hela landet. Turnéer som förband till Kiss, Judas Priest och UFO följde.
Bruce Dickinson ansluter till Iron Maiden
1981 släpptes Iron Maidens andra album Killers, nu med Adrian Smith istället för Dennis Stratton på gitarr. På den efterföljande Killer Tour spelade Iron Maiden 124 konserter i fjorton länder. I slutet av året lämnade sångaren Paul Di’Anno bandet. Det höga tempot och prestationskraven hade lett till en hög konsumtion av alkohol och droger, vilket gjorde honom opålitlig. Som ersättare anlitades sångaren Bruce Dickinson.
Med Bruce spelades det banbrytande albumet The Number of the Beast in. Den nye sångaren visade upp sin exceptionella talang och plattan innebar det slutgiltiga genombrottet för Iron Maiden. Efter släppet åkte de omedelbart ut på en lång och framgångsrik USA-turné med Scorpions.
Iron Maidens mest klassiska uppsättning bildas
När trummisen Clive Burr ersattes av Nicko McBrain i slutet av 1982 kompletterades den mest legendariska av alla Iron Maidens uppsättningar. Albumen Piece of Mind, Powerslave och liveskivan Live After Death följde, album som fångade bandets obändiga energi men också avslutade Iron Maidens mest klassiska era. Vi skyndar genom resten av bandhistorien här, för vårt fokus idag ligger ju på Steve Harris.
De två följande albumen Somewhere in Time och Seventh Son of a Seventh Son fick ett blandat mottagande, inte minst därför att bandet börjat experimentera med att använda syntar. Man återgick till det mer klassiska Maiden-konceptet med No Prayer for the Dying (1990) och den enormt framgångsrika Fear of the Dark (1992), men här tackade Adrian Smith och Bruce Dickinson för sig och lämnade bandet. De följande åren med den nya sångaren Blaze Bayley var betydligt mindre framgångsrika, försäljningssiffrorna för album och även besökssiffrorna vid konserter sjönk dramatiskt.
Lyckan vände 1999 då både Adrian Smith och Bruce Dickinson återkom till Iron Maiden. Med det grandiosa albumet Brave New World inleddes sedan en strålande comeback, och bandets framgång är obruten än idag. Ytterligare fem studioalbum har släppts, där Iron Maiden har rörts sig mot en alltmer progressiv stil. För mig personligen sticker framför allt A Matter of Life and Death (2006) ut, liksom succén Brave New World.
Steve Harris och British Lion
Fritid verkar inte vara något för Steve Harris. Förutom att vara basist, bandledare och huvudsaklig låtskrivare i Iron Maiden (och dessutom far till sex barn) verkar han ändå snabbt bli uttråkad. 2012 grundade han därför bandet British Lion, ett bandprojekt som gav utrymme åt rakare och mer kompakta låtar än i Maiden. Medlemmarna i British Lion är sångaren Richard Taylor, gitarristerna David Hawkins och Grahame Leslie, samt trummisen Simon Dawson.
I september 2012 släpptes debutalbumet British Lion, vilket nådde plats 39 på de brittiska listorna. Året därpå följde en turné som förband, 2015 en Storbritannien-turné som huvudakt. Efter många fler konserter, bland annat på Wacken Festival, släpptes det andra albumet The Burning 2020.
Även med British Lion är Steve dock trogen sin stil och sitt sound. För att kunna hålla kvar vid soundet utan att kunna använda den monstruösa utrustning han kan använda med Iron Maiden slog han sig samman med New York-företaget Tech21 för att utveckla signaturpreampen SansAmp SH1.
Steve Harris: Spelstil och sound
Steve Harris utvecklades tidigt till en sann ikon inom rockbasspelandet. Hans unika, högenergiska personliga stil har knappt förändrats under årtiondena – och det menar jag positivt. Medan andra musiker jagar varje trend inom spelteknik, sound och utrustning, utmärker sig Steve genom sin jordnära äkthet och konsekvens. Han är dessutom känd som en person med utpräglad arbetsmoral som hellre fortsätter att skriva låtar än att orsaka rock'n'roll-skandaler.
Trots att alla tekniska möjligheter finns tillgängliga har Steve Harris och Iron Maiden fram till idag behållit en viss råhet som håller dem autentiska som rockband. Många andra band blankpolerar sina inspelningar och liveframträdanden och tappar därmed en hel del rock’n’roll och smuts i soundet. I studion sätter Iron Maiden fortfarande de flesta låtgrunderna live, hela bandet tillsammans, och utan att spela till klick. Ojämnheter behålls, vilket är avgörande för intrycket. Mycket av detta kan även överföras till Steve Harris stil.
Här är några av Steve Harris’ viktigaste stilistiska kännetecken:
- Aggressivt och klickigt mellanregisterbetonat ljud
- Slipade strängar (flatwounds) som byts före varje spelning
- Relativt lätt anslag med två fingrar, ibland även med naglarna
- Låg stränghöjd i kombination med fingerspel gör att strängarna smäller mot banden på greppbrädan – detta ger det metalliska klickande ljudet
- Basen hänger lågt, handleden vilar på instrumentkroppen, tummen vilar inte mot något stöd utan rör sig med övriga handen (floating thumb-teknik)
- Höger pek- och långfinger kan snabbt dras över strängarna i en nedåtrörelse, såkallad raking
- Tumme och pekfinger kan också dras nedåt vid ackordspel, såkallad strumming
- Vid ackord kan också ett samtidigt anslag med tumme och pekfinger användas
- Många raka åttondels- eller sextondelsrytmer
- Vid snabba åttondelsrytmer skapas ofta en tre-mot-två-känsla genom accentuering av taktslagen 1, synkopen efter 2, och taktslag 4
- “Galoppspel” där varje taktslag spelas med en åttondel följt av två sextondelar
- Lätt overdrive från förstärkaren och kompression
Steve Harris: Utrustning
- Fender Steve Harris Signature Bass I och II med Seymour Duncan Steve Harris Pickup och Badass-stall
- Diverse Fender Precision-basar
- Guild akustisk bas
- Fender Kingman akustisk bas
- Ibanez Roadstar-basar
- Lado Superfalcon- och Unicorn-basar
- Yamaha BB1100S Bas
- Rotosound Steve Harris Signature Flatwound Strings
- Marshall 4x12-högtalare med Electro Voice-element
- Aphex Audio Exciter
- Trace Elliot Series 6 GP12X
- Modifierad Alectron Preamp
- C-Audio SR707 Slutsteg
- Tech21 SansAmp SH1 Steve Harris Signature Preamp
- DBX 160 kompressorer
-
1
Recommended Comments
Det finns inga kommentarer att visa
Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera
Du behöver vara medlem för att delta i communityn
Bli medlem (kostnadsfritt)
Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!
Bli medlem nu (kostnadsfritt)Logga in
Har du redan en inloggning?
Logga in nuLogga in här.