FM-syntens otippade återkomst

Legendsynten Yamaha DX7. Foto: Maurice Savage, Alamy

FM är en förkortning av frekvensmodulation och beskriver ett sätt att skapa ljud genom att en vågform förvrängs genom påverkan (modulation) från frekvensen hos en annan ljudvåg. Tekniken har använts i hundra år inom radiosändningar, men det går vi inte på här. 

Från experiment till kommersiell produkt

För generering av ljud började en viss John Chowning vid Stanford University i Kalifornien att labba med frekvensmodulation redan 1967. Det började som ett test av digitalt vibrato, alltså tonhöjdsvariation på ganska låg frekvens, men han märkte att när den drogs upp rejält uppstod helt nya och mer komplexa ljudvågor. FM-syntesen var född. Tio år senare blev Synclavier, en extremt dyr arbetsstation för musikproduktion, först med en kommersiellt applicerad FM-syntes. Snart insåg också japanska Yamaha möjligheterna och använde tekniken i sina lyxiga preset-keyboard GS1 och GS2. 

DX7 sopar mattan 

Men det var inte förrän Yamaha lanserade DX7 år 1983 som det lossnade på allvar. I stället för de tekniskt sett ganska enkla och lite statiska klanger som gick att göra med vanliga analogsyntar – ni vet, några basic oscillatorer, filter och envelopar – fascinerades musikmakarna av de nya spännande möjligheterna med FM. Den helt digitala DX7 hade 16 röster, var anslagskänslig och kostade inte mer än att vanligt folk kunde köpa en. Den sopade snabbt mattan med typ alla andra syntar på marknaden och blev en av de mest sålda modellerna genom tiderna. FM var kung. 

Inte så lättprogrammerad

Särskilt enkelt var det nu inte att att målmedvetet bygga egna ljud. De flesta som hade en Yamaha DX7, eller något av dess växande antal syskon i DX-serien, nöjde sig därför med att använda fabriksljuden eller köpa ljud-cartridge från någon firma och kanske göra någon egen, mindre justering. Jag tillhör den spillra av mänskligheten som faktiskt gjorde helt egna FM-ljud hemma i källaren, men tid tog det. 

Sinusvågor och algoritmer

Utan att i detalj gå in på arkitekturen byggde DX-konceptet på upp till sex sinusvågor som kopplades ihop i olika modulationskombinationer (algoritmer), där var och en av sinusgeneratorerna kunde kontrolleras med en egen frekvens, envelope, olika anslagskänslighet etc, och därmed tillsammans skapa nya komplexa vågformer. Speciellt klockklanger och metalliska ljud var tacksamma att framställa, men med enträget arbete gick det få fram allt möjligt spännande. Filter i vanlig mening gavs inte, utan allt handlade om att få rätt dynamik och förhållande mellan bärande och modulerade sinusvågor. Lite pyssligt. 

Elpianot och slap-basen

Mest känt av alla DX7-fabriksljud är nog det karaktäristiska och just lite metalliskt klockiga elpianoljudet “E. Piano1” (ljudexempel 1) som än idag återfinns som standardsampling på de flesta digitalpianon och liknande. När det begav sig användes det överallt och kom att prägla stora delar i 80-talets popmusik. Ett annat ljud som stod ut var “Bass 1”, ett slags slap-elbas (ljudexempel 2), t ex i monsterhiten “Take on Me” med norska popgruppen A-ha. Men det är en seglivad myt att den lustiga slap-basen i humorserien Seinfeld spelades på DX7. Den gjordes faktiskt med en sampler. Icke desto mindre dominerade DX7 ett tag syntvärlden på ett sätt som inte ens Prophet 5 lyckats med. 

En syntbas kan i princip inte låta mer FM än vad den gör i A-ha-dängan Take on Me från 1985.

Superhits från förr

Här ett litet axpock av gamla superhits med FM-syntar i en framträdande roll. 

Elpianoljud: 

• Whitney Houston – Greatest Love of All
• George Michael – Careless Whisper
• Tina Turner – What's Love Got to Do with It

Slap-basen: 

• A-ha – Take on Me (plus andra DX7-ljud) 
• Rick Astley – Never Gonna Give You Up 
• Baltimora – Tarzan Boy

Andra ljud: 

• Prince – When Doves Cry (Koto-preset) 
• Michael Jackson – Smooth Criminal (egna basljud med mera) 
• TOTO – Africa (marimbariffet och andra ljud är spelade på Yamaha GS1) 

FM försvinner – men återvänder

Men allt har sin tid och i konsten att skapa realistiska eller “organiska” syntklanger fann FM-syntesen under 1990-talet sin överman i samplern, romplern och nya mjukvarubaserade tekniker. DX-syntarna, för det var mest dem det handlade om, glömdes bort och såldes på loppis. 
Så, tar sagan slut där? Nej, faktiskt inte. Kanske är det ett tecken på vår tids många tillbakablickande retrotrender, men för några år sedan började det dyka upp allt fler nytillverkade syntar med FM. Yamaha själva pumpade igång det hela med lilla Reface DX som följer det gamla konceptet ganska nära, men nu kommer det allt fler modeller från många olika tillverkare. 

Enklare nu

Dessa har lärt sig av historien och gjort det mycket lättare att programmera egna ljud från grunden. Tillägget av analoga eller digitala filter gör stor skillnad och förstås även att de flesta funktioner nu har en egen ratt, plus många andra underlättande finesser. Idag är det också vanligt att FM är en av flera olika tekniker i en synt som kan interagera med varandra. Här några exempel på hårda paket och mjuka. Kom gärna med egna tips i kommentarerna! 

Hårdvara 

På senare tid har FM-syntesen fått något av en renässans så vi passar på att lista några modernar instrument som tar arvet vidare – och ofta är långt enklare att förstå sig på än DX-gänget från åttiotalet.

Mjukvara 

Det finns även en hel del plugin-lösningar som är värda att kika på.

• Tracktion F. ‘em 
• Dexed by Digital Suburban (open source) 
• Korg opsix Native 
• Ableton Operator (internt instrument i Ableton Live) 
• Xfer Serum 

Moderna artister 

Allt fler moderna, kända artister använder gärna FM-syntes i sina produktioner. Till exempel de här: 

• SOPHIE - till exempel klockspelsljud från Elektron MonoMachine på Hard och BIPP
• Skrillex (basljud) 
• Noisia (basljud) 
• KOAN Sound (basljud) 
• Toro y Moi - DX7 på stora delar av albumet Boo Boo 
• The Weeknd - särskilt på albumet Dawn FM, till exempel låten Out of Time (brass-lead)
• Autechre (egna experimentljud) 
• Aphex Twin (komplexa rytmer) 

Låten Out of Time med The Weeknd är ett klockrent exempel på en modernare låt med FM-ljud. 

Låt FM bli en del av din musik

Med tanke på det stora utbudet både av begagnade DX-syntar, moderna hybridmaskiner och mjukvara är det enklare än någonsin att få in FM i sin musik. Den lite metalliska, ofta väldigt närvarande men ändå komplexa klangen passar perfekt till basar, brass-ljud och bitande solon. Men här finns också suggestiva, ofta lite isiga pads och förstås alla plingiga klockor, marimbor och vibrafonljud. En poäng är just att det inte låter som en analogsynt. Detta är något annat, något eget. Bättre eller sämre? Lyssna på ljudexemplen och avgör själv! 

Ljudexempel 

Alla ljudexempel här är från mjukvarusynten Arturia DX7 V, som påminner om DX7 men har flera nya funktioner, både för att underlätta programmering och göra helt nya tricks. 

 
1. Original DX7 E. Piano 1, som alla använde överallt under 80-talet

 
2. Original DX7 Bass 1, slap bas – använd på många hits (se ovan)

 
3. Deckards DX – typisk FM-pad, inspirerad av Blade Runner. 

 
4. DX Grand – ett lite träigare elpiano 

 
5. Celestia – FM lämpar sig särskilt väl för klockiga och plingiga klanger

 
6. Humming – aggressivt basljud, här med stereoeffekt 

 
7. Pulsing Tape – moderna FM-syntar erbjuder många nya möjligheter

Grattis, alla FM-älskare!

Så – från att ha börjat som ett labb-experiment och sedan dominerat syntvärlden för att därefter nästan försvinna i flera decennier, har alltså FM-tekniken återkommit och blivit en del av det stora utbudet av metoder att skapa nya syntljud. Det är inte de varma analogmattorna, inte bekvämligheten hos en rompler eller den förbluffande realismen i akustisk modellering som är grejen. Nej, FM-syntes har sin alldeles egna speciella grundkaraktär. Inte alla gillar den, men om du är en av dem som gör det så är det bara att gratulera till den FM-renässans vi ser idag och alla dess kreativa möjligheter. Vem hade kunnat ana det?