10 berömda gitarrister som du känner igen efter bara några toner

Foto: Imago/Alamy

Denna lista är helt subjektiv och ska heller inte ses som en rangordning. Det finns naturligtvis betydligt fler än 10 gitarrister i elgitarrens historia vars sound har haft och fortfarande har stor inverkan. Här har jag å ena sidan valt ut en stor del av gitarristerna efter deras kändisskap. Å andra sidan kom jag omedelbart att tänka på några som i stort sett tillhör jazzen. Men även om vi här jämfört med rock- och popmusik har att göra med en nisch, uppvisar denna riktning intressant nog särskilt många gitarrister med ett helt eget sound, varav två representanter inte får saknas på denna lista. Tipsa gärna om dina egna favoriter i kommentarsfältet nedan!

Innehåll

1. Jimi Hendrix
2. Carlos Santana
3. Brian May
4. Pat Metheny
5. Jeff Beck
6. B. B. King
7. Eddie Van Halen
8. Mark Knopfler
9. Stevie Ray Vaughan
10. Mike Stern

Jimi Hendrix

Jimi Hendrix har definitivt en given plats i denna lista. Hans sätt att spela visade ett dittills oprövat sätt att närma sig instrumentet, som på olika sätt har influerat generationer efter honom. Det är förmodligen ingen överdrift att säga att de flesta elgitarrister idag mer eller mindre, medvetet eller omedvetet, bär lite Hendrix-dna i sig. 

Utrustningen som man associerar med Jimi Hendrix inkluderar så klart den vänstervända Stratocastern, Marshall-förstärkare samt en Wah-pedal, en Fuzz och en Univibe.

Carlos Santana

När vi snackar om gitarrister som bokstavligen får sitt instrument att sjunga, måste jag – förutom Gary Moore, som naturligtvis egentligen också hör hemma på denna lista, och Brian May, som vi snart kommer att diskutera – omedelbart tänka på Carlos Santana. Även om hans stil har förändrats med tien har den lyriska komponenten alltid varit mycket starkt utpräglad. Detta kommer särskilt väl till sin rätt i hans många instrumentala kompositioner.

Två andra skäl bidrar också till att man snabbt känner igen Santana. Dels har han en mycket egen och nyansrik ton. Dels har hans sätt att kombinera bluesiga spelstilar med rytmiska element från latinamerikansk musik skapat en omisskännlig stil.

Carlos Santana förknippades i början av sin karriär främst med olika SG-modeller. Då spelade hans Gibson SG Special med två P90s, som också hördes på Woodstock, en viktig roll. Efter utflykter till olika Les Paul bidrog han också till att den av honom medutvecklade Yamaha SG2000 blev mer känd. Tillverkaren som man idag associerar med Santana är dock PRS Guitars. Santana var faktiskt den första PRS-endorsern och trodde tidigt på Paul Reed Smiths skapelser. Något som avsevärt bidrog till varumärkets framgånar. Detta gäller för övrigt även för Randall Smiths och Mesa Boogies rörförstärkare som Carlos Santana spelade redan från början av 70-talet. Senare tillkom även Dumble Amps.

Brian May

Liksom alla gitarrister som nämns här, bjuder Brian Mays på spelstil, sound och utrustning med så många intressanta aspekter att vi skulle kunna fylla en hel artikel med bara honom. May släppte visserligen några soloalbum efter Freddie Mercurys död men uppfattas allmänt som Queen-gitarristen – som satte sin helt egna prägel på detta ojämförliga band. Han måste, liksom sina medmusikanter, först och främst beskrivas som en exemplarisk lagspelare som alltid spelar extremt låtorienterat och bara ställer sig i rampljuset när det tjänar dramaturgin. Förutom sina omisskännliga riff har han i denna anda skänkt Queens låtar några legendariska gitarrsolon med gåshudspotential. Precis som Santana vet även May hur man får en elgitarr att sjunga och fokuserar främst på starka och medryckande melodiösa fraser i sina oftast ganska korta, innehållsrika och genomkomponerade solon.

Verktyget som Brian May använder för att uppnå sitt ikoniska sound är ganska enkelt och på sina ställen också mycket eget. Hans berömda elgitarr, den så kallade Red Special, som hörs på nästan alla Queen-låtar. Han byggde den som ung  tillsammans med sin far, av delar de kunde hitta hemma. 

En annan viktig komponent för hans sound är den berömda Vox AC30 vars förförstärkare han driver med en Treble-Booster. Vi får heller inte glömma att användningen av ett brittiskt Sixpence-mynt istället för ett plektrum bidrar till hans egna identitet och sound.

Pat Metheny

Pat Metheny räknas oftast som en jazzgitarrist, men vid närmare lyssning gör inte detta rättvisa åt denna mångfacetterade musiker, kompositör och 20-faldiga Grammy-vinnare. Denne begåvade musiker började sin karriär i vibrafonisten Gary Burtons band och spelade in sitt första soloalbum redan i 20-årsåldern. Metheny tillhör, precis som till exempel John Scofield eller Bill Frisell, den generation jazzgitarrister vars karriär tog fart under 70-talet respektive i början av 80-talet och som satte nya standarder med sitt spelsätt, sitt sound och sin spelstil. Med sin mycket mjuka ton, parad med extremt flytande linjer och en utpräglad känsla för melodik har Pat Metheny utan tvekan skapat en helt egen klangestetik.

Methenys spel omfattar inte bara jazzgitarr utan även akustiska gitarrer med stålsträngar och nylonsträngar där den akustiska barytongitarren också har spelat en viktig roll under 2000-talet. Dessutom har man kunnat se honom spela synt-gitarr eller en 42-strängad så kallad Pikasso-gitarr, särskilt i Pat Metheny Group,

I början av sin karriär spelade Metheny på en Gibson ES-175 men har sedan 90-talet varit Ibanez-endorser. De olika versionerna av hans signaturmodell är tydligt baserade på ES-175 och i den nuvarande varianten har Metheny placerat en Charlie Christian-pickup i gitarrhalsen. Hans akustiska gitarrer byggdes under många år av Linda Manzer.

Jeff Beck

Ljudet och spelstilen hos denna brittiska gitarrlegend som avled 2023 kan jämföras med ett fint vin som blir alltmer komplext och aromatiskt med åren. I början av sin karriär spelade Jeff Beck – liksom Eric Clapton och Jimmy Page – med The Yardbirds och fortsatte sedan huvudsakligen med sin solokarriär. Med tanke på hans unika sound blir det dock egentligen först riktigt spännande när man granskar hans instrumentala soloalbum från mitten av 70-talet. Beck presenterar här, i de verk som komponerats för honom eller i tolkningar av andras kompositioner, ett extremt känsligt spelsätt som praktiskt taget helt saknar virtuosa finesser. Detta spelsätt, som han förfinade ytterligare från slutet av 80-talet med det ökade användandet av svajet på sin Strat, ligger naturligtvis till grund för en helt egen virtuositet. En viktig del av hans unika sound är också att han avstår från att använda plektrum.

Under sin karriär använde han mycket olika utrustning. Idag förknippas Jeff Beck dock främst med sin Stratocaster. Dessutom har hans modifierade Gibson "Oxblood" Les Paul från 1954, som hördes på "Blow by Blow" 1975, nu kultstatus.

B. B. King

Att “mindre ofta kan vara mer” kunde nog ingen visa så övertygande som bluesgitarr-ikonen B.B. King. Hans fingervibrato är absolut karakteristiskt och minnesvärt liksom hans allmänt underbara sound. Dessutom spelade han några licks som också citeras om och om igen av andra kända gitarrister. Väldigt typiskt var dessutom hans korta melodiska fills som han ofta använde som ett slags svar på sin sång.

Oskiljaktigt förknippad med hans musik är hans gitarr Lucille – en halvakustisk gitarr baserad på Gibson ES-355, som har släppts i olika varianter genom åren. 

Hans typiska rena sound fick han oftast fram med en Lab Series L5 transistorförstärkare – även långt efter att den slutat tillverkas.

Eddie Van Halen

När Eddie Van Halen dök upp i slutet av 1970-talet skakade han om gitarrvärlden på ett sätt som liknar det Jimi Hendrix gjorde ett decennium tidigare. Här dök återigen en gitarrist upp som kunde göra helt otroliga saker med sitt instrument. Van Halen kom att bli enormt inflytande på framtida rockgitarrister, med till exempel hans kraftigt modifierade vaj på sin "Frankenstrat" – som skulle bli förlaga för 80-talets Superstrats. Hans sofistikerade tapping-spel i hisnande tempon är också något som går igen hos många gitarrister som haft honom som tydlig förebild. Även hans låtskrivande präglas av en för rockmusik förvånansvärt "durig" harmonik vilket också ger en hög igenkänningsfaktor.

I början av sin karriär spelade Van Halen sin redan nämnda "Frankenstrat" samt trimmade Marshall Plexis för mer dist. Efter en mellanlandning hos Kramer blev han 1990 Peavey-endorser vilket resulterade i inte bara hans Peavey Wolfgang signaturmodell utan också hans banbrytande Peavey 5150-förstärkare för heavy-gitarrister. Senare grundade han 2005 sitt eget märke EVH i samarbete med Fender.

Mark Knopfler

När man bland gitarrister talar om det typiska Knopfler-soundet menar man oftast hans ikoniska rena sound som i hög grad definierade bandets sound – särskilt på de första Dire Straits-plattorna, Att begränsa honom till enbart detta skulle dock inte göra rättvisa åt hans mångsidiga gitarrspel. Tänk bara på "Money for Nothing" från 1985!

För att få till hans rena sound spelar följande faktorer en viktig roll: Först har vi en Strata i andra positionen med mitt- och stallmikrofonerna i kombination genom en i stort sett rent inställd förstärkare av Fender-typ. Lika avgörande är dock också att Knopfler slår an strängarna med fingrarna. 

Knopfler har spelat på flera olika gitarrer och förstärkare under sin karriär. När det gäller elgitarr använder han för närvarande en signaturmodell från New York-tillverkaren Pensa Custom Guitars. För den ikoniska Knopfler-tonen behöver du dock egentligen bara en klassisk Strata, en förstärkare av Fender-typ och en kompressorpedal.

Stevie Ray Vaughan

Liksom Jimi Hendrix, som starkt influerade honom, sticker även Stevie Ray Vaughan (SRV) ut med sitt sound och sin spelstil. Under sin alltför korta karriär, som slutade med hans tidiga och tragiska död, etablerade han ett otroligt mäktigt och minnesvärt Strata-sound som också i hög grad präglat efterföljande generationer. Tack vare honom fick faktiskt bluesgenren ett rejält uppsving på 80-talet. 

Att man kan identifiera SRV redan efter några toner kan mycket väl bevisas av hans inspelningar för David Bowie på albumet "Let's Dance". För även om Texas-killen här presenteras i en tämligen främmande musikmiljö är hans sound och hans signaturlicks omisskännliga.

Även om SRV spelade på olika Strator hördes han oftast med sin berömda och synbart slitna "Number One", som också fungerade som förlaga för Fenders signaturmodell. När man talar om ingredienserna i hans sound får man inte missa Tube Screamers samt förstärkare från Fender och Marshall.

Mike Stern

Slutligen gör vi en ny utflykt till jazzvärlden och en gitarrist som på ett spännande sätt förenar blues-, rock- och jazzvokabulären med sin mycket egna prägel. Vi talar om Mike Stern som när han var en tidig elev till Pat Metheny väckte uppmärksamhet i mitten av 70-talet. Hans karriär började, förmedlad av Metheny, i Blood, Sweat & Tears. Därefter spelade han med Miles Davis för att sedan ägna sig åt en solokarriär som pågår än idag. I motsats till många jazzgitarrister spelar Stern inte på en stor archtop eller halvakustisk gitarr, som ES-335, utan förlitar sig först på en Strata och fann sedan det idealiska instrumentet för honom i Telecastern. Sterns improvisationer och kompositioner innehåller en mycket minnesvärd vokabulär men den nästan ständiga användningen av en chorus spelar också en avgörande roll för den höga igenkänningsfaktorn.

I många år har Mike Stern stått på världens scener med sin Yamaha Pacifica signaturmodell. Detta instrument är i stort sett baserat på den Telecaster han spelat på. I hans pedalbord har man i många år främst sett Boss-pedaler, som Boss SD-1w, Boss Bluesdriver eller Boss DD-3T. Hans ikoniska chorus-sound realiserade han tidigare främst med Patch #23 på en Yamaha SPX-90, som intressant nog egentligen är en harmonizer och inte en chorus. Lika viktigt för hans sound är stereofördelningen av chorussignalen på två förstärkare – antingen Yamaha transistorförstärkare eller Fender Twin.