Först och främst så krävs det ett jävla starkt intresse och att man inte lägger av då det börjar göra ont i fingrarna.
I mitt fall började det som så att jag sommarjobbade som lägerledare (herrans massa år sedan nu). Där var det några andra som spelade på gitarr till skittråkiga låtar tex Myggan Hubert etc. Fick då förklarat hur man läste ackorden i låtarna, samt hur man tog ett D och ett A.
Sedemera såg jag några Vispop (eller vad dom hette) böcker, med låtar som man kände igen och ville spela. Så man bankade på rätt så friskt... Krävdes dock att man införskaffade sig en ackordsbok så man visste vilka ackord man skulle använda.
Började lyssna mer och mer på hårdrock och införskaffade mig en elgura. Började lära mig tabbar till bra intron. Metallica släppte Nothing else matters. Eric Clapton släppte Tears In Heaven. Börjar fingerplocka blueslåtar. Lyssnar på slide-gitarrister. Köper munspel för bluesens skull. Tröttnar sedemera på blues.
Klassisk gitarr kommer på tapeten. Köper nån bok av Segovia. Kallar mig Brasse Begovia... Snöar in på att jag skall lära mig Rondo á la Turca. Det går åt helvete... Lär mig noter istället.
Får ett piano av mina svärföräldrar. Ostämt, så mycket älskar dom mig... Köper ackordsbok. Införskaffar mig midi-keyboard. Och Voila!
Här är jag nu. Helt fullärd. 😄
/H
Edit: Självklart går det åt mängder av öl. Och det krävs minst en förälder som låtsas tycka att det är bra det man spelar...