Ok !
Lets get ready to ruuuumbleeeeeeee: 😆
- Grete & Malou (erkänn att ni inte har en aning om vad jag snackar om?) 🙂
- Towa Carson (Hallåååååå, någon hemma???) 😮
- Har nyligen dessutom köpt Swedanes på cd. (öhh?) 😳
- Tomas Ledin, "knivhuggarrock" 😆 (inatt-är-jag-din-Tomas-va?)
Fast när jag ska lista skivorna som pinsamma så blir det ju ur ett perspektiv av vad andra skulle tracka mig för, inte för vad jag själv, i min ensamhet skäms för.
Grete & Malou, för att ta ett exempel, är väl en utmärkt hake att pressa mig på pengar för? Men å andra sidan så var det för tjugo år sedan, utifrån den musiksmak och de preferenser jag hade då. Om jag ska skämmas för det så är det dags att kasta alla kort där jag hade mjölktänder också, eller hur?
Musik har tyvärr en särställning i pinsamhetsmedvetandet. Ingen skäms för att dom sket i byxorna när dom var 3½, hur pinsamt är det inte att skita på sig?
Ingen skäms över att ha tyckt att Saltkråkan/Kullamannen/High Chaparall (inte med tv5-nissarna) / var bra tv-serier?
Ingen skäms över att ha älskat mamma-Mu böckerna när man va liten.
Men har man lyssnat på Smurfhits 4 så ska man dö!
Varför är det så? 😳
Dessutom, som någon så klokt skrev i ett annat inlägg, smaken är som framstjärten, delad, och det som är pinsamt för en, är ståpäls för en annan, och där kan man ALDRIG mötas, begrips? Det blir som en fotbollslagsdiskussion... 🙁
Ja, det var lite pastorala genmälen på torsdagsnatten... 😆
/®