Tekniken med en enda samplingsbit bygger (om jag förstått saken rätt) på att man vid varje mät-tillfälle inte anger den vid tillfället aktuella amplituden på sinuskurvan. Istället anges bara om amplituden ligger ett steg under eller ett steg över nivån i föregående mätpunkt.
Sorry för den svårsmälta texten...
Vi har en sinusvåg.
Traditionellt sätt att beskriva den digitalt:
Gör mätningar med en viss frekvens och ange amplituden i varje sample (mätpunkt).
Enbits-samplings-metod:
Gör mätningar med en viss frekvens och ange om kurvan går uppåt eller nedåt i varje sample (mätpunkt).
Första tanken många får då är att det ju inte går att ha olika lutningar på den kurvan man vill beskriva. Detta går dock att komma runt genom att ha ett antal "upp-ned-upp-ned"-samplingar efter varandra. T ex är detta en kurva med stegrande lutning:
upp-ned-upp-ned-upp-ned-upp-upp-ned-upp-ned-upp-upp-ned-upp-upp.
Pga att dom dubbla "upp"-arna kommer med allt tätare mellanrum fås en stegrande lutning.
Den brantaste lutningen man kan få begränsas dock av samplingsfrekvensen. Man kan ju inte få brantare än "upp-upp-upp-upp" eller "ned-ned-ned".
Om man tänker på hur tekniken är uppbyggd inser man att det krävs en mycket hög samplingsfrekvens för att återge höga frekvenser (hög frekvens --> kraftig lutning på sinusvågen som skall återges).
På mattespråk kan man säga att en-bits-samplingsmetoden beskriver derivatan av sinusvågens amplitud (typ...eh..).
Peace out.
