Lesky

Tack för din omtanke. Tidigare tränade jag 10-15 ggr i veckan med styrketräning, fotboll och innebandy och var aldrig hemma. Nu kan jag inte umgås med någon, och är alltid hemma. Så det är en riktig metamorfos som jag genomgår. Naturligtvis har jag varit i kontakt med läkarvården angående detta: Tillåt mig sammanfatta i kort drag: Läkare 1, 2006: Visade ingen som helst förståelse för problematiken och verkade i huvudtaget bara vilja att jag skulle försvinna därifrån. Det var blan det sämsta bemötande både profesionellt och mänskligt jag någonsin fått. Samma läkare skickade mig som rädd och uppriven tonåring raka vägen till Magnetröntgen utan att förvarna mig om att dess ljudnivå är 90-140 DB. Det slutade med att jag efter undersökningen hade högre tinnitus än någonsin och fick ett paniskt sammanbrott inför min flickvän, som blev rädd och förhållandet sprack. Läkare 2, 2007-2008: Trevlig och godhjärtad man om än väldig långsam och omständigt (always by the book) Accepterade att vi skulle föra samtalen via bärbar dator istället för muntligen. Jag har därför alla samtal i Word Dokument på min bärbara dator. Lyssnade och diskuterade med mig angående mina problem. Från början tror jag han var inriktad på att det var psykiska problem som låg bakom. Men efter att vi träffats många gånger erkände han att han trodde fullt och fast på min beskrivning, men att det inte fanns något han kunde göra mer än erbjuda samtal och kanske anti-depp medicin. Jag ville här få tillstånd en remiss till Uppsala för att få träffa de skickligaste läkarna där, men då krävdes tillstånd från en Psyikatriker Chefen i Länet. Jag träffade honom och han vägrade prata via dator så jag tvingades tala med stora smärtor och försöka förklara varför jag inte kunde leva som normala människor. Han visste inget om hyperacusis och uttryckte åsikter om att personer med tinnitus och ljudöverkänslighet delvis led av schizofreni. Varpå han ställde ett ultimatum att han skulle gå ge mig medicin mot schizofreni, och om så inte skedde skulle han Psyk komma hem till mig och tvångsinta mig! Han menade att våran familj var svårt sjuk tack var mina bekymmer och att vi led frukansvärt. Sedan gjorde han sig oanträffbar och vägrade tala med mina föräldrar i telefon på flera veckor. Psyk-chefen begick en del tjänstefel i sitt agerande och flera personer menade att jag borde anmäla honom, men jag orkade inte med det utan lämnande det bara därhän. Läkare 3: Han är audiolog eller audionom och hörseläkare. Har inte hunnit träffa honom sen bekymren blivit mycket värre eftersom det alltíd är väntetid på minst 3 månader. Hur som helst verkar han inte heller vilja förstå att problemet är av specifik art utan tror nog att jag ska kunna bli bra genom den rutinmässiga hanteringen av hyperacusis och tinnitus.¨ -------- Sammanfattningsvis: När man beskriver att man upplever symptom som de inte hört talas om eller argumentar för saker som går emot deras utbildning, ja då placeras man mer eller mindre i ett fack för "psykiska inbillning". Det finns inget genuint intresse för förkovring eller för att lära sig något nytt. Jag upplever en visst förbättring med den tredje läkaren och hoppas att det skall leda någonstans efter dennes semester.....

Hej. Tack för för alla svar, jag avser efter ork att svara på alla inlägg samt hålla er uppdaterade vad som händer i mitt fall, förhoppningsvis kan mitt fall rädda några andra. Ditt resonemang vore naturligtvis en önskedröm, även om det vore tragiskt att bli av med hörseln, om så bara på det ena örat. Jag bör poängtera att jag inte har någon som helst hörselnedsättning. Helt ärligt skulle jag offra hörseln på det örat som är kronisk drabbat. Smärtan är ju det värsta. Att få tinnitus på 120 dB måste vara fruktansvärt, men samtidigt har man ju då inget mer att förlora känns det som. Det är lite åt det hållet jag lutar. Att jag helst skulle vilja att man satte hela mitt smärtsystem ur funktion. Skulle jag återgå till ett normalt liv idag kan jag räkna med en tinnitus upp mot 90-100 dB, och då krävs det alltså att den väg jag väljer håller hela vägen. Jag kan inte backa när jag har dubbelt så hög tinnitus som nu. Det begriper jag själv också att jag omöjligen skulle kunna ligga och vila så här mycket efter att fördubblat tinnitusen tex, då skulle jag inte kunna behålla fattningen utan bli helt galen. Såvitt jag förstår är det lätt som en plätt att kapa av hörseln och sätta alla goda funktioner ur spel, men däremot är det omöjligt att få tyst på tinnitus eller stänga av smärtan. Riktigt frustrerande att det skall vara på detta viset, och att forskarna som lovade en lösning på problemet inom 10 år 1990, nu inte kommer ingenstans som det verkar.

Hej. Efter att under ca 20 månader först ha tvingats göra slut med flickvännen och sedan inte kunnat umgås med vänner, idrotta eller göra någonting annat än att vistas i tyst miljö är jag nu mer eller mindre inställt på att dö inom en kort framtid. I Mars i år kände jag att det var på väg åt rätt håll, jag lyssnade till och med på lite musik på låg nivå och hade volym på TVn emmelanåt. Örat återhämtade sig bra ifrån detta och jag började hoppas igen. Sedan kom ett gigantiskt bakslag från ingenstand och jag är nu sämre än någonsin. Örat har helt tappat sin förmåga till återhämtning, det är som en trasig högtalare. Alstrar olika typers smärta ständigt och inte ens att sova/vila 10+ timmar hjälper längre. Så fort jag gör någonting eller utsätter mig för något ljud ökar tinnitusen dubbelt och smärtan blir outhärdlig. I och med detta och att min tinnitus blivit mycket värre utan någon riktig anledning har jag fullständigt tappat kontrollen över tillvaron. Jag tänker flera timmar om dagen på döden, för jag kan inte hålla ut med dessa smärtor. Speciellt med tanke på att det enda jag kan göra är att läsa böcker och ibland sitta vid datorn. Tinnitusen skär banne mig i örat på mig, det är väldigt svårt att ligga i flera veckor i sträck och hoppas på att smärtan skall lindras, mitt tålamod är slut, jag tappar allt oftare besinningen. Givetvis gråter jag mycket och har panik och ångest som inte går att beskriva, jag försöker ändå behärska mig så gott det går eftersom smärtan endast blir värre om jag stressar upp mig. Hur som helst, kan man överlämna sig till någon forskningsgrupp här i Sverige? Jag menar, om jag ändå ska dö, vore det ju bättre om min död kom till någons gagn så att säga...... Blotta tanken på att bli utsatt för experiment och operationer är oerhört skrämmande, men alternativen är en kula i pannan. Får läkarna i sverige ägna sig åt sådan här verksamhet? Dvs att jag tex skulle underteckna någon form av kontrakt där jag tar på mig riskerna så att ingen råkar illa ut om jag skulle stryka med under processen? Jag hoppas att detta tas på allvar, jag finner inga ord att beskriva hur förtvivlad jag är i detta nu, och det är omöjligt att i text förmedla den paniska rädsla och förtvivlan som tillsammans med dissonanserna och smärtorna förpestar min tillvaro. Allt gott till alla andra här på forumet. Var rädda om era öron. Jag ångrar mig så fruktansvärt att jag inte var tillräckligt försiktig medans jag fortfarande levde på riktigt. -------------------- Anledningen till mina problem: Acoustic Shock Injury Symptoms: http://www.dineenandwestcott.com.au/asi.php Det vore ju så oändligt mycket lättare om jag hade ont någon annanstans så att jag åtminstone kunde prata med någon, få stöd av famij och vänner. Som det är nu är det bara min egenkamp i isolation. Har aldrig känt mig så maktlös, utelämnad och ensam. VIKTIGT: Jag kan alltså inte heller få avlastning via hörselkåpor då det förvärrar smärtan och tinnitusen. Jag vet att det låter sjukt, men det är tydligen inte ovanliga symptom/problem. http://www.dineenandwestcott.com.au/asi.php?fid=1

Hej igen. Nu har jag på alla sätt försökt ignorera problemen genom att inte tala om dem. Men de är kvar lika enträget om inte värre. Jag måste förtälja följande: Samtalet som skakade min världsbild De facto är att jag alltid köpt att man inte skall skydda sig från vardagsljud. Självklart skall man inte utsätta öronen för allt för mycket påfrestningar, utan anamma regeln med måtta. Men i slutet av maj skedde något som fick hela min världsbild att rasa. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska framföra det här på ett vettigt sätt då jag inte på något sätt kan acceptera att det som jag nu skall berätta om verkligen har skett. Hur som helst var det en helt vanlig kväll och jag spenderade som vanligt min tid genom att på olika forum diskutera problemen för att om möjligt kunna gagna mig mer kunskap och vetskap om hur man bör hantera problematiken på bästa tänkbara sätt. Jag kände mig mycket lättad av att det fanns andra människor som Musik upplevt liknande problematik. Härligt var naturligtvis också att Musik hade genomlidit allt detta för att sedan lyckats ta sig tillbaka - de blev om inte "helt bra" mycket bättre. Detta fick mig att känna mig så upprymd att jag genas började diskutera med det hela med mina föräldrar. Kort sagt fick jag i den stunden av det jag läste kraft, energi och en målmedvetenhet med fokus på att klara ut detta. Ivrigt började jag berätta för mina föräldrar om hur andra hade klarat sig igenom analoga problem. Det kändes fantastiskt förlösande att ha detta samtal och jag kände en stark lycka inombords när jag tänkte på det faktum att jag skulle kunna bli bra igen. Samtalet gick vidare, mest var det jag som talade och efter ca en halvtimme märkte jag att mitt högra öra kändes ”trött”. Jag försökte då sänka min röst lite och fortsatte prata. Vi pratade om mitt arbete, om jag skulle säga ifrån mig allt jobb, eller om jag kunde fortsätta på deltid. Ekonomifrågor berördes och jag ansträngde mig verkligen för att mina föräldrar skulle förstå de problem jag har. Stärkt av det faktum att jag nyss läst om att man inte skall oroa sig för vardagsljud struntade jag i att jag blev tröttare och tröttare i höger öra. I synnerhet eftersom en av de personer som tycktes känna igen sig mest i mina problem också påpekat att man inte kan skydda sig från allt. Följaktligen fortsatte jag att prata och när diskussionen pågått i ca nittio minuter gick min moder och lade sig. Min fader och jag fortsatte att prata i ytterligare några minuter innan jag kände att jag var alldeles ”sliten” i höger öra. För att gå in i realtid: För att vila upp örat går jag ned på mitt rum, sätter på mig ett par hörselkåpor och läser en bok. Fortfarande vid gott mod efter den givande diskussionen men vagt irriterad över smärtan i örat. Efter att ha läst ett par kapitel tycker jag mig uppfatta ett vidrigt störande ljud och undrar vad fan det är frågan om. Jag tar följaktligen av mig hörselkåporna för att höra vad som är ljudkällan. Dröm om min förvåning när jag upptäcker att jag möts av totalt tystnad i både rummet och i resten av huset. Alla har gått till sängs. Märkbart frustrerad kliver jag upp och rycker upp dörren till mitt rum. Tystnad, bara surrandet från broderns dator hörs. Förvirrad sjunker jag ned på sängen och lyssnar intensivt, ljudet är vasst, varierar i styrka, går i vågor. Det påminner om det ljud som alstras vid en tandstensrensning med ultraljud hos tandläkaren, om än något mindre gällt. Medens går det upp för mig, ljudet finns i mitt huvud, eller rättare sagt, dess ursprung är från mitt högra öra. Det går några sekunder av förfäran, sedan kommer tanken blixtsnabbt. Jag tar livet av mig och jag väntar inte tills imorgon. Omedelbart ser jag olika tänkbara alternativ, pistol, att använda rakbladet som finns på nattduksbordet, eller järnvägen. Det skulle gå snabbt, kasta sig framför ett tåg eller högspänningsledningarna. Där finns ingen återvändo som med att tömma pillerburkar. Banverket. Ja. Sedan reser jag mig upp och springer upp, tar på mig jackan och skorna, innan jag är på väg lämnar kastar jag en blick i spegeln, möts av min egen spegelbild. Sedan är det över. Jag blir förfärad. Varför alstras sådant här i min hjärna? Det kan inte vara jag själv, det måste vara något annat väsen i mitt huvud som vill mig så illa. Varför finns det inga säkerhetsspärrar mot det här? Vad kommer att hända den gången jag bara fortsätter rakt ut till bangården? Om jag faktiskt skulle leva ut något som blixtrat förbi i mitt huvud ett par gånger under 2000-talet? Jag blickar hopplöst ut i mörkret och känner mig omgående mer förtvivlad än någonsin. Hur kunde det här ske? Det går emot all logik, allt jag läst. Fakta betyder tydligen ingenting. Men hur ska jag kunna leva med dessa förutsättningar? Mitt liv tycks läggas i ödets händer. Godtyckligheter. Det kan och får inte vara sant. Ändå finns ljudet där, distinkt i mitt öra. Små tårar rinner längsmed mina kinder. Och ute är det svart. Natten röjer inga som helst känslor. Det är bara jag och det nya ljudet kvar. Utan logik förvandlas allt till en risksituation Det är efter den här händelsen som min tillvaro fullkomligt rasat samman. Och är det så konstigt? Jag har under tio års tid skyddat mig efter bästa förmåga för att undslippa att ljuden skall bli fler och högre. Ingen dans på rosor har det varit heller, att genom den livliga ungdomen konsekvent utesluta fester, discon, konserter och andra aktiviteter. Genom åren har det smärtat, och bränt inom mig. Men jag har ändå klarat att leva på detta viset förvissad om att jag på det sätter garanterar mig själv ett bättre liv. Och också effektivt skyddar mig från den förskräckliga vånda som följer med efter ljudtrauman där ljudet i huvudet förstärkts. Det har inte alltid varit lätt att få andra människor att förstå detta, vilket också givit upphov till ilska, ledsamhet och i vissa fall mindre konflikter. Allt detta tänker jag på när jag nu befinner mig i en situation att min tinnitus förvärrats efter att jag haft ett vanligt jävla samtal. Det var inte ens ett samtal, det var mest en monolog, då jag redogjorde för hur jag såg på problematiken förslag på åtgärder osv. Kontentat av samtalet var också att jag bestämde mig för att säga ifrån mig allt jobb under hela sommaren, just för att ironiskt nog inte riskera förvärrad tinnitus. Den känsla jag hade direkt efteråt och fortfarande har nu är fruktansvärd. Det är som att ha blivit hånad rätt i ansiktet, som om någon spelat upp ditt liv framför dig och sedan skrattat åt dig. Alla ansträngningar känns med en gång ofullkomliga. Jag känner fortfarande chock och bestörtning över det som skedde. Även om jag i dagsläget har försökt att gömma undan dessa känslor djupt inom mig. Ändå finns det med mig ständigt, att allting kan hända, att ingenting är ofarligt. Det är alltså med detta i åtanke jag måste leva mitt liv. Med vetskapen att varje samtal, varje ljud potentiellt kan ödelägga hela min framtid. Logiskt eller inte, har det skett en gång, kan det ske igen. Detta faktum får mig att koka av ursinne. Min största oro under de tio år jag haft tinnitus är rädslan för att tinnitusen skall öka, att den skall bli så ljudlig, påtagande, genomträngande att den effektivt förstör i det närmaste varenda ögonblick av tillvaron. Detta reflekterar också hur min vardag ser ut i dag. Men hur förklarar man det för någon annan? Att jag inombords skakar som ett litet spädbarn när jag tänker på min framtid? Hur förklarar man för andra människor att en vanlig konversation kan förvandlas till liv eller död? På vilket sätt är det tänkt att de skall förstå de kval jag har varje dag, timme, minut och sekund av mitt liv? Går det att förklara för dessa människor att jag varje natt inte kan sova pga av smärtor i mitt öra, att jag oroar mig, ängslas för att jag inte längre skall orka med att leva med dessa problem livet ut. Hur ska man lita på expertisråd när man upplevt motsatsen upprepade gånger och fortfarande hör riktigt jobbiga tinnitusljud som uppkommit av sådant som dessa experter indirekt rått mig till? Jag är inte rädd för smärta, även om den är jobbig - men däremot fasar jag för den ständigt ökande tinnitusen som kan ödelägga hela min framtid....

För det första Musik vill jag tacka dig för att du tog dig tid att skriva ditt långa inlägg. Det värmer verkligen att det finns medmänniskor med vilja att hjälpa en vilsen själ. Det är otroligt fascinerande att läsa om hur du beskriver i pruncip det jag känner nu. Helt klart är är du den person som jag hittils haft kontakt med som jag kunnat relatera till mest. När jag lyckades ta mig tillbaka från mitt "utbrända tillstånd" gjorde jag det på ett liknande sätt. Det tog några år, men då var det även andra "problem" eller tillstånd som jag genomgick samtidigt. Denna gång är det bara tinnitusen/ljudkänsligheten. Hur som helst så var nyckeln till mitt tillfrisknande datorn. Vid datorn kunde jag fly från den kalla jobbiga värld som man brukar kalla för realiteten. Jag kan slappna av när jag helt försvinner in i datorns värld och till en början fick mina öron kanske lite stimuli av datorns ljud. Dessutom maskerar datorns ljud min tinnitus på ett tämligen gott sätt- Åtminstone så var det så för några år sedan. För just i detta nu så överöstar tinnitusen datorn rätt bra. När man vilat några veckor vid datorn kan man tex sätta på låg musik. Och när man själv behagar kan man justera volymen på denna uppåt. Det betyder att man gradvis kommer vänja öronen vid högre ljud. Sedermera kan man då börja engagera sig i samtal med andra människor. Att se film och tv på låg volym för att steg för steg trissa ljuden. Samtidigt kan man börja ta sig ut i samhället på ett försiktigt sätt. Nu ska jag försöka förklara vad jag anser är skillnaden mellan den "rehabiliteringen" och den jag försöker genomföra i nuläget. För att ytterligare förklara vad jag är funderar över citerar jag ett stycke från Tinnituswebben.se "Hur ska man förhålla sig ifall man av en eller annan anledning drabbas av ljudkänslighet och kan ljudkänslighet botas?" "Svaret på den senare frågan är att det ofta går att minska den avsevärt, ibland även får bort den helt, även om det än så länge saknas vetenskapliga stöd för påståendet Man kan få de skadade sinnescellerna att återhämta sig och de centrala delarna av hörselcentrum att bli mindre känsligt, men då måste man låta hörseln vara aktiv. Normal hörselaktivitet underlättar läkningen, medan tystnad förvärrar situationen både rent fysiskt och psykologiskt. Man ska alltså INTE skydda sin hörsel överdrivet mycket när man drabbas av ljudkänslighet. Normalt försiktig för höga ljud och att undvika längre perioder av tystnad är alltså den rekommendation som gäller. Vissa starkt ljudkänsliga personer upplever smärta vid vissa ljud. Den upplevelsen innebär inte att någon skada förvärras. Personer som är starkt ljudkänsliga rekommenderas behandling där man börjar omge sig med ljud under kontrollerade former, lite i taget. Ett generalknep när det gäller vilka ljud man kan utsätta sig för utan fara är att iaktta omgivningen. Om andra inte skyddar sig kan man själv också leva tämligen lugnt" Dessa råd verkar vara de som finns överallt, den allmänna synen på hur man skall förhålla sig till problemet. Jag kommer ihåg under den förra perioden när det smärtade i öronen vid förbipasserande mopeder, porslinsklirr, höga röster osv osv. Så är det idag också men för några år sedan återhämtade mina öron sig snabbare. Jag ska försöka exemplifiera detta även om det är svårt. Låt oss säga att en vanlig individ har 100% ljudtålighet, och att jag tex nu ligger på 85% och aldrig kan komma högre än så. Ponera nu att jag och den normala individen utsätts för ett barnskrik. Normal personen åker ned till kanske 80% och får ont i öronen. Jag åker ned till 60% och får rejält ont i öronen. Men nu kommer det viktiga, efter följande tidsintervaller kanske det ser ut så här: (All tidsangivning = minuter efter barnskriket) 30 min: Normal person: 85% Jag: 61% 1 timme: Normal person: 90% Jag: 63 5 timmar: Normal person: 95% Jag: 69& 24 timmar Normal person: 99% Jag: 80% Vad jag vill säga med det här är att mina örons förmåga att återhämta sig är bedrövlig. Detta innebär följande: 1. För det första att det tar väldigt lång tid för mig att återhämta mig från lite högre ljud. Dvs det kan ta flera dagar innan örat känns som innan smällen. Och kanske att min "totala" ljudtålighet till och med minskar aningen. 2. Under den här perioden av återhämtning är mina öron extremt känsliga för ljud, vilket innebär att det är stor risk att den här "läkninsprocessen" drar ut ännu mer på tiden. 3. Skulle jag utsättas för ett likvärdigt ljud som gav upphov till skadan under perioden av återhämtning kan jag förvänta mig en sanslöst lång återhämtningsperiod, för att inte tala om risk för förhöjd tinnitus osv. Om jag för tre år sedan hade jobbat på macken hade jag förmodligen kunnat anamma råden om att man får "stå ut med ljuden och smärtorna" initialt för att kunna blir av med ljudkänsligheten. Om jag står i kassan på mackan och någon kommer in och slänger en skiffnyckel på disken som dom har lånat så skulle det för tre år sedan ha betytt att det huggit till som bara fan i örat direkt och att jag kanske blivit aningen matt i örat i någon timme efteråt. På detta sätt är det möjligt att vänja hjärnan vid nya ljud, alltså om öronen kan återhämta sig till viss del. Tex om man är ett par kompisar och ser film och det är lite för högt för mig kan jag bli trött i öronen under filmen och även när jag kommit hem. Då blir jag lite orolig, men som det var för tre år sedan så var öronen återställda när jag vaknade morgonen därpå. Så fungerar det inte i dagsläget, för när jag kliver upp nu på morgoen känns örat redan då konstigt, svagt oavsett vad jag pysslat med dagen innan. Det skall poängteras att om jag blivit trött i örat kvällen innan så känns det om möjligt ännu värre på morgonen efter. En vanlig dag för mig i dagsläget så går jag upp och hoppas att ingen annan i familjen är hemma som kan väsnas och trötta ut mina öron. Om någon sitter vid köksbordet och jag samtalar med denna person i normal samtalston kan jag eftet några minuter förvänta mig att bli trött i höger öra. Fortsätter jag då att prata gör det mer ont hela tiden. Och om jag då innan samtalet startade kunde skala morötter, ta fram bestick och sådant med endast små besvär som resultat innebär sådana företelser nu efter det lugna samntalet vid frukosbordet helt plötsligt mycket besvär. Om jag då i ett tidigt skede slutar så kan jag om jag håller till i tyst ljudmiljö kanske i en trekvart kanske få tillbaka 85% av den ljudtålighet jag hade innan samtalet vid frukosten. Skulle jag då sätta mig tex vid datorn skulle jag ganska snabbt där börja känna mig trött i öronen och därigenom vara tvungen att avlägsna mig därifrån alternativt sätta på mig någon form av hörselproppar/kåpor. Om jag ändå envisas med att sitta kvar ett tag till kan jag räkna med att hela dagen är förstörd. Då menar jag att varje ljud skär och verkligen tränger in i örat. Fortsätter jag då ha ett samtal eller på något sätt utsätta mig för ljud vill jag gråta av smärta. Detta är inte vad jag tror att man syftar på när man råder folk till att utsätta sig för normala ljud och tåla smärta för att avhjälpa ljudkänsligheten. Kort sagt så ser mina dagar ut så här som det är nu: Jag kliver upp och hoppas att ingen ska vara hemma så att jag skall klara frukosten med öronen i behåll, efter frukosten sätter jag mig vid datorn, och antingen blir jag tvungen att skydda mig med hörselproppar där eller så blir jag trött i höger öra. Inget av alternativen leder fram till någon förbättring av situationen. Väljer jag att sitta kvar så gör jag att jag inte kan deltaga i några konversationer eller andra situationer där ljud är inblandade samma dag och ibland är "mattheten" i örat kvar dagen efter och i extrem fall någon dag till. För att det skall lägga sig måste jag också under den tiden ha strikt disiplin vad det gäller att ha tyst omkring mig och inte börja samtala med någon mer än högst ett par fraser. Plockar jag på mig hörselskydd slipper jag visserligen smärtor men samtidigt gör jag mig själv en björntjänst. Om jag använder hörselskydd vid datorn anpassar sig hjärnan till den ljudnivån därigenom gör mig själv ännu mer ljudkänslig. Detta innebär att när jag sedan skall utsätta mig för ljud igen så känner man av en ytterligare on än tillfällig ljudkänslighet för vissa ljud innan hörselsystemet hunnit ”ställa om” från den tystare ljudnivån man vant den vid genom hörselskydden. Fördelen med detta sätt att hantera problemet tillfälligt är att jag slipper smärtor i örat ett tag, för tyvärr är det så att om jag utsätter mig för vad mina öron tolkar som för mycket ljud (tex om själv pratar eller sitter vid datorn) så räcker det inte med att det gör ont under tiden. Det gör även ont om jag går och lägger mig och läser en bok på sängen tex. Det liksom molar i örat och jag kan känna någon slags "tryckänsla". Ibland smärtar det när man andas in och ut också - detta fenomen kan endast hända om man tröttat ut örat, aldrig annars. Resterande tid av dagen får jag försöka att behärska mig för att inte prata för länge med någon (för att slippa utmatta örat). Således kan jag konstatera att jag på intet sätt har ett värdigt liv. Nog för att jag under de senaste 4 åren ständigt fått göra negativa inskränkringar i min tillvaro - men detta tar priset. När det är på det här viset kan jag inte begripa hur man skall kunna "vänja sig av med" problemen. Visserligen har jag inte testat att arbeta med "brusljud" eller dylikt men sannolikt skulle det inte funka i och med att mitt högra öra "nöts" ut av i princip vilka ljud som helst. Hur lågt kan man ställa in brusljudet? Finns det någon DB mätare på en sådan apparat? Svar på resterande del av ditt inlägg kommer senare, blir så ofantligt långa inlägg annars 😊

Tack för omtanken. Självklart är det sjukt jobbigt mestadels och i synnerhet nu. Så långt som det är möjligt försöker jag undvika att läsa eller skriva på forum eller dylikt där man diskuterar tinnitus etc. Detta för att man tenderar att grubbla och tänka för mycket på sina problem, något som alla förstår att det inte är gynnsamt alls. Nu är det dock så illa att jag känner mig tvungen att söka all formav hjälp som finns tillgänlig. Antidepressiva medeciner har jag provat på tidigare bla Zoloft, dessa hade för mig motsatt verkan då de medförde sömnstörningar något som ytterligare förstärker den negativa spiral man redan är inne i. Inte heller märkte jag någon förändring vad gäller hur jag upplevde min tinnitus. På det stora hela var det hela ett misslyckande. När sedan många tinnitus drabbade individer också rapporterat om att deras tinnitus förvärrats permanent av dessa s.k lyckopiller blir jag ännu mer skeptiskt inställd tilll att prova igen. Det måste vara bland det hemskaste som en människa kan vara med om. Tänk dig att man drabbas av tinnitus och blir chockad, ledsen och förtvivlad när man tänker på ett helt liv med denna åkomma. För att hjälpa en sådan individ att klara att härda ut vardagen kan läkaren skriva ut någon form av antideppresiva. Personen ifråga äter dessa ihopp om att få lindring och andrum i sin mörka tillvaro. Detta kanske dom får i begynnelsen men sedan märker dom att deras tinnitus ökat och får panik och slutar med medecineringen. I lyckliga fall återgår tinnitusen då till den gamla ljudnivån och patienten kan förhoppningsvis för egen maskin ta sig ur sin livskris och lära sig leva med sin tinnitus. Skräckscenariot är att patientens tinnitus aldrig går ned i styrka utan ligger kvar på den nya nivån. Det går nog inte ens att tänka sig vilken enorm desperation och hoppläöshet den drabbade måste känna i en sådan situation. Att det faktiskt finns människor som drabbats av detta livsöde är oerhört tragiskt att bevittna. Anledningen till att jag inte redan skaffat mig formgjutna proppar (och därigenom kanske räddat mig själv från att hamna i denna allt annat än önskvärda situation) är att hörselvården här i Härnösand påstod att dessa fungerar som ett par av dessa som man kan köpa på apotoket. De påstod vidare att den enda skillnaden var att de gjutna var bekvämare. Dum och fattig som jag var då så tänkte jag att då kan jag ju lika gärna köra med dom billiga. "BILSOM 555/556 28 kr paret Kallas för musik och sim-proppen. De mjuka flänsarna skyddar även örat mot vatten. En prisvärd propp som dock dämpar mer i diskanten än i basen. Ljudet upplevs lite bättre än engångs propparna. Dessa kan du tvätta av med tvål och vatten och använda många gånger Finns i 2 storlekar, small och large." Ska skaffa mig ett par nu så fort som möjligt för att pröva, även om jag känner stark ångest infrö köpande och användande då det vid tillfredställande funktionalitet skulle resultera i att man ångrar oerhört mycket att inte införskaffadde ett sådant hjälpmedel tidigare och på så vis hade kunnat bespara sig både ljukänslighet och tinnitusökningar i viss mån. Förvisso vet jag naturligtvis att man skall släppa det som passerat och sådant som man inte kan påverka, men likväl sittter det som en tagg inombords. Jag har tidgare kollat på följande proppar: http://www.earfoon.com/index.php?option=co...8&Itemid=10 Har du någon vetskap om vilka som är att föredra, Bellman eller dessa? Det här låter säkert helt vansinnigt och det är det också, men likväl sant. För cirka ett kvartals sedan köpte brorsan en ny data-rigg som var väldigt tyst och bekväm att sitta vid. När jag satt vi den då tyckte jag till och med att den var lite väl tyst då jag brukar tycka att datorns ljud maskerar tinnitusen på ett bra sätt. Hur som helst köpte jag en likadan rigg en månad senare och som jag mår nu tycker jag att den väsnas för mycket. Det känns helt surrealistiskt, men så är fallet. Musik skulle jag gärna spela vi datorn men just nu orkar mitt ena öra inte med att lyssna på musik, inte ens på mycket låg nivå, och det förstår jag eftersom jga blir trött i öronen av min dator som inte låter mer än ca 40 DB. Dock begriper jag absolut inte hur det kan vara så. Och detta är väl en av sakerna jag måste reda ut innan jag kan förvänta mig någon bättring. 🙂

Godmiddag. Jag tänkte be om råd här eftersom min tillvaro är minst sagt undermålig och någon form av rådgivning kanske kunde hjälpa. Först tänkte jag så snabbt som det går redogöra för min tinnitus bakgrund eftersom det kanske kan göra det lättare att bedöma situationen. Jag fick tinnitus 1997 av att en smällare (ironiskt nog den enda smällare jag någonsin smällt) briserade på en balkong och det blev rundgång mellan balkongerna, dvs ljudet ekade emellan dessa och det gjorde mycket ont i örona samt tjöt direkt efter att detta skett. Detta tjut försvann aldrig och störde från början mycket men sedan kunde jag vänja mig vid detta och mitt liv kunde fortgå så när som helt normalt fram till 2001. Då kom jag sent till en lektion och det fanns endast en plats ledig i klassrummet, nämligen den längst framme vid katedern. Det var stökigt i klassrummet och läraren blev irriterad och bestämde sig för att göra något åt saken. Det som skedde var att denne lärare tog tag i sin pekpinne och slog den allt vad han kunde i katedern som var ca en halvmeter från mina öron. Genast kände jag att något "gått sönder"i öronen och lämnade omedelbart klassrummet. Vid denna händelse förvärrades min tinnitus med kanske 20 % och jag blev för första gången i mitt liv ljudkänslig. Jag var 15 år då och kunde på intet sätt förstå att det skar i öronen när någon på övervåningen spolade vatten i en kran, eller att det smärtade när min flickvän pratade. I ca en månad trodde jag att livet var slut och grät mig igenon dagarna då jag inte tålde några ljud alls. Emellertid tvingades jag till att konfrontera ljudkänsligheten vid ett redan uppbokat sommarjobb och märkte till min lättnad att problemen långsamt minskade i omfattning och om man pratar om ljudtålighet procent kanske jag ett halvår senare fått tillbaka 85% av min ljudtålighet. Detta innebar att jag nu helt slutade gå på konserter, discon och andra tillställningar med extremt hög ljudnivå. Visserligen kändes den nya tinnitusnivån belastande men livet kunde även denna gång ändå fortgå och jag kunde fortsätta med min aktiviteter som mer eller mindre bestod av idrottande 10-15 ggr i veckan. Nästa försämring skedde 2003 i September när jag drabbades av akut hjärnsläpp och åkte moped som passagerare iförd endast mössa två turer på kanske 25 minuter vardera mestadels på motorväg. Efter den första turen ut till golfbanan kände jag mig konstig i öronen men som den jubelidiot jag var så begrep jag ändå inte bättre än att åka tillbaka med samma färdmedel. När jag kom hem efter denna färd kändes öronen trasiga på ett sätt som jag dessförinnan aldrig upplevt. De kändes helt "slut" och orkade inte med några ljud alls. Naturligtvis gick jag ner mig rätt rejält och fick en oerhörd ångest över hur jag kunnat vara så klantig att jag utsatt mig själv för mopedfärden. Ångesten höll bokstavligen på att äta upp mig. För i min värld finns det ingenting värre än när man gjort/blivit utsatt för något som man kommer att få "lida" för resten av sin existens. Jag gick vid det tillfället i 2:an på gymnasiet och försökte fortsätta med ´det så gott det gick. Det visade sig att det inte gick alls i och med att jag varjde dag var helt slut efter två timmar i den ljudnivån och började sova på skolan, sova hemma och var helt slut. Till slut pluggade jag ingenting och orkade inte göra något efter skolan mer än att vila. Då var jag tvungen att börja sjukanmäla mig. Ljudkänsligheten var vid denna tidpunkt odräglig och jag hade stora problem i hemmet med att se på TV, bara vistas i samma rum där folk samtalade osv. Tinnitusen hade också blivit något förvärrad och jag orkade inte komma tillbaka något mer till skolan det läsåret. När ett år passerat sedan mopedfärden (September 2004) var fortfarande ljudkänsligheten i princip lika eländig och jag blev rädd när jag gick ut pga av alla "höga" ljud. Tex om jag gick på stan slog kroppen på "akutläge" tack vare alla bilar, kroppen pumpade ut adrenalin eftersom den kände sig hotad och jag blev allmänt spänd och stressad. Framme vid jul 2004 hade ljudkänsligheten möjligen minskat minimalt. Hur som helst remitterades jag till Hörselvården här i Härnösand där jag bor. Där konstaterade de att jag enligt deras bedömning var utbränd i och med att jag visade alla sympton som brukar vara alarmerande vid en sådan diagnos. De pratade om att det kunde ta flera år att återhämta sig från mitt tillstånd och att det kunde vara likadant med ljudkänsligheten. På deras inrådan fortsatte jag min lugna tillvaro, och började våren 2005 att styrketräna och i och med detta tycktes en viss bättring kunna skönjas. Fortfarande hade jag problem med ljudkänsligheten och kunde tex inte åka bil längre sträckor utan att bli matt i öronen. Jag fortsatte emmelertid att inte binda upp mig utan försökte ta tillvaron som den kom utan att utsätta mig för några risker. I början av 2006 började jag för första gången på 3 år se mig själv som en "normal" människa i och med att jag återigen var någorlunda kapabel att delta i aktiviteter och leva ett liv som är typiskt för gemene man. Dessvärre tyckte jag mig vara tillräckligt bra för att "ha lite kul" i samband med första maj och trots att jag skyddade mig och ansåg allt vara lungt brakade helvetet löst. Tinnitusen förvärrades ytterligare och ljudkänsligheten blossade upp igen. Efter en månads totalmisär lättade det lite och jag skulle då börja sommarjobba på en bensinmack. Jag var orolig för hur det skulle gå med ljudnivån, men till min förvåning lyckades tydligen öronen bemästra situationen för de första 90 dagarna förflöt utan större problem och det kändes kanon. Då skedde det som jag nu rubricerar som ”myntsmällen”. Det var en onsdag och jag hade jobbat 17 dagar i sträck. Klockan var strax efter 13.00 och Ola hade nyss börjat sitt pass. Han hade haft en het dispyt med en kund och var irriterad när han gick ut för att plocka in växel. Växeln ligger för dem som inte vet det i pappersinslagna myntrör. Dessa kan man öppna och hälla ur mynten ur eller som vissa gör slår upp dem mot kassalådan. Det var precis vad Ola gjorde. Jag stod i kassa 1 och servade en kund och märkte inte att Ola gled in på höger sida och öppnade kassan. Sen ser jag i periferin hur Ola höjer myntröret ovanför sitt eget huvud ungefär som det var slägga och i slow motion ser jag hur myntröret närmar sig kassa lådan som är av stål. Jag hinner inte göra något förrän det kommer en djävulsk smäll en halvmeter från mitt högra öra. Smärtan i örat var obeskrivlig, jag kände direkt att nu var det jävligt illa. Örat kändes som en trasig radiomottagare. Fan, jag fick panikångest och blev skitlack, men var tvungen att behärska mig. Jag fick så jävla ont i öronen. Fick plåga mig igenom resten av dagen. Efter den dagen handlade resten av sommaren endast om att överleva arbetsdagarna för att sedan nästan undantagslös ligga och läsa på mitt rum för att orka med dagen efter. Vila öronen, slita på jobbet, vila, slita på jobbet etc. Det högra örat var helt ur funktion och smärtade så gott som ständigt. Jag uppsökte akutvård men dom kunde inte se något. Jag uppsökte läkare men dom kunde varken se eller göra något efter undersökningen. Slutligen efter 3.5 månader i december tycktes örat ha stabiliserats lite och jag kunde återigen ha konversationer med personer utan att få lika ont i örat. Jag hade under hela hösten arbetat extra på macken utan öronproppar med ett gott resultat. Förutom lite trötthet i öronen ibland. På nyårsafton gör jag dock bort mig igen när jag deltar i en måttlig till lugn fest som ändå slutar med att öronen återigen ballar ur totalt. Med ökad tinnitus som följd och en sanslös ljudkänslighet. Mitt liv stannar helt upp i tre månader och jag är bra hemma och kan inte motivera mig att göra något alls. Efter detta kvartal släpper ångesten något och jag börjat pånytt återuppta skolan och lite jobb. I början av mars är "olyckan/oturen" framme igen. Jag är nere på macken och skall svara i telefon och hittar inte den ordinare bärbara utan går in på chefens kontor och plockar med dennes. När jag svarar märker jag att han har högtalartelefon på högsta volym. Det är nämligen en halvdöd kärring som säger "eeeh HALLLÅ" i luren varpå jag hamnar i chocktillstånd då ljudbangen bokstavligen får det att ringa i mitt dåliga höger öra. Det är nu vi är framme vid NUETS problematik. Efter denna "telefonsprängning" har mitt högra öra ballat ur totalt. I vanliga fall efter en sådan grej så blir örat naturligtivs dåligt en lång period framöver men man brukar ändå kunna skönja en förbättring. Så har det inte blivit denna gång. Efter händelsen tog jag helt ledigt från allting och klev inte utanför dörren på två veckor. Då kändes det lite bättre men väl ute i det normala livet på skolan och ibland på macken blev det återigen sämre. De senaste tre månaderna har mitt liv uteslutande handlat om att vila i hemmet förutom något enstaka pass på macken eller besök i skolan. På macken har jag på slutet varit tvungen att använda öronproppar. Det var just efter en sådan kväll som mitt högra öra flippade ur på ett för mig helt unikt sätt. Jag kom hem kring 22.30 och tog en fika och läste en tidning i tystnad och tyckte det kändes ok med öronen. Sedan satte jag mig vid datorn vid 23.30 och satt där i ca två timmar. Under denna perioden började mitt högra öra kännas konstigt, det kändes kallt och underligt. Efter en timme kändes det ungefär som om att jag utsatt det för stark vind under en längre period. Sedermera efter två timmar när jag skulle gå och lägga mig kunde jag som på hur örat kändes tro att jag hade varit på fest i några timmar. Detta avfärdade jag med att jag nog var trött och hallucinerad eller någonting. Dessvärre märkte jag att så inte var fallet när jag vaknade och det högra örat kändes eländigare än någonsin tidigare. Det tog en 2-3 dagar innan örat var något sånär funktionellt igen. Men det värsta är att jag nu inte längre kan sitta vid datorn längre än kanske en 15-20 minuter innan jag börjar känna mig "kall" och konstig i höger öra. Jag provade att inte sitta så mycket vid datorn i två veckor där jag solade, tog promenader och tog det lugnt. Då började jag skönja en förbättring men sedan satt jag vid datorn en natt ändå och då blev det likadant igen. Som det är nu får jag ont i höger öra när jag pratar själv och har jag en konversation i vanlig samtalston blir jag alldeles slut i örat. Denna gång verkar ingen bot finnas. Till de som läst så här långt skulle jag vilja be om råd... Vad fan ska jag göra? 😛