Lesky

Riffraff: Tack för din omtanke. Naturligtvis vet jag att det inte hjälper mig på något sätt att känna ångest och anklaga mig för det som redan skett - eftersom det inte kan göras ogjort. Men tyvärr är det ju inte lätt att leva som man lär så att säga. Jag tycker att jag varit väldigt duktig på att inte anklaga mig själv och älta det som hänt och det jag går miste om dagligen under de sista fyra åren. Men just i denna akuta situation när jag inte är i stånd att göra någonting alls finns det inte mycket annat att tänka på. Ändå har jag bestämt mig flera gånger för att "Skärp dig nu för fan. Du har varit en idiot. Men antingen så finner du dig i det och göra det bästa av situationen, eller så måste du ta livet av dig. Att lyncha dig själv i tanken varje dag kommer inte hjälpa dig!" Ett par timmar senare när smärtorna ligger över en som en tung dimma och man bara vill försvinna, ja då är den positiviteten bortblåst. Eftersom man hela tiden upplever symptom, smärtor och ljud som orsakats av det man känner ångest för, så funderar man ju hela tiden på vad exakt som hände, hur allvarligt det kändes då och vad fan som har hänt skademässigt etc. Jag vet ju också att vara stressad och deprimerad är uselt för utsikterna att bli bättre, men jag tycker inte att det gör saken enklare den här gången - snarare känner en sjuk press att hålla mig lugn och lycklig i en outhärdlig situation. Hur gör man för att inte vara ledsen och stressad när man har gått från en mer eller mindre normal vardag till att sitta och fundera på att ta livet av sig pga de nya problemen? Märkväl att jag inte anklagar någon när jag ställer den frågan, det är bara ett krasst konstaterande 🙂 Läges uppdatering: Ingen förändring i tillståndet. I nuläget växlar jag mellan att läsa böcker och att se på textade dokumentärer och hockey matcher i tystnad. Eftersom all aktivitet som höjer pulsen har en destruktiv effekt har jag förbjudit all sådan aktivitet. Vad som är mest oroande är att jag flera gånger per dag känner att jag inte står ut längre. Det är när de värsta tinnitus och smärtattackerna sätter in. Jag tycker att dessa attacker är omotiverade eftersom jag bara befinner mig i tystnad. Tidigare har det åtminstone gått att skönja en förbättring. Å andra sidan kan jag inte göra någonting ljudmässigt för då kapsejsar örat totalt. Så vad jag gör nu är helt enkelt att jag sitter och försöker vänta på att smärtnivån skall lägga sig, innan dess kan jag aldrig återuppta någon som helst verksamhet. Tålamod har varit min dygd tidigare men i nuläget har jag inget tålamod alls. Jag kommer att uppdatera läget regelbundet här, då får man åtminstone sina tankar på pränt och möjligen skänker det en tillfällig lättnad.

Oktober 2011 - 2 års rehabilitering åt helvete Min prioritet med rehab har varit följande: 1. Att undvika ständiga smärtor 2. Att undvika permanenta tinnitus försämringar 3. Långsam återvändo till ett normalare liv. För att förstå hur problematiken eskalerat den sista veckorna krävs det att jag förklarar hur situationen var innan. Därför måste jag förklara läget från 2007 och framåt i kort och koncist. Man kan säga att från och med 2007 när helvetet startade så har jag alltid problem i ett öra. Ända från första början har jag varit väldigt noggrann med att minimera risken för permanenta försämringar. I början när det var som värst innebar det en oerhörd disciplin. Det som händer när örat blir sämre är att jag får mer konstant smärta, örat blir mer känsligt för ljud och annan påverkan som fysisk aktivitet etc. Dessutom höjs tinnitusen i örat. Från början gjorde jag därför så att så fort tinnitusen höjdes och jag började känna obehag i öronen så lade jag mig och vilade i tysthet tills smärtan gått över och tinnitusen gått tillbaka till sin vanliga nivå. Det var likadant då när jag tex blev nervös eller varit ute och gått, efter ett tag hade tinnitusen stigit så mycket att jag blev tvungen att gå och lägga mig och vila flera timmar och det tog kanske tills nästa dag innan tinnitusen var återställd som före. Hur som helst så blev allt det där bättre och bättre med åren som gick, dvs örat kunde klara av mer och längre exponering av ljud och fysiskt aktivitet utan att tinnitusen ballade ur eller att smärtan tog över. Således kunde jag se på TV och ha kortare samtal etc med följden av tillfällig smärta och förhöjd tinnitus. Om jag sedan läste en bok i ett tyst rum några timmar återställde sig öronen rätt bra. I vissa perioder har jag varit tvungen att vila under längre perioder för att öronen skulle återhämta sig. Framför allt har det alltid fungerat så att tinnitusen blivit lägre efter natten. Man kunde se det så att tinnitusen var som lägst på morgonen och sedan blev högre och högre till en viss gräns innan den återställdes under natten. Fick jag plötsliga morse-signaler och attacker etc så lade jag mig i sängen och vilade ut dem och gjorde ingenting innan attackerna bedarrat. Tänja gränser - idiotin tar överhanden Hur som helst, de senaste månaderna har jag tänjt på gränserna när jag sett på IDOL och andra program. Jag har känt mig tröttare i öronen med jag har inte fått någon förhöjd tinnitus under den här tiden. På något sätt har man när åren gått vaggats in i en falsk säkerhet av att risken för permanenta försämringar inte är överhängande. Jag har pressat mig ganska hårt emellanåt och endast blivit trött i öronen som gått att vila bort utan långvariga följder. Detta och min egen dumhet bäddade för det som skulle förstöra allting. Det var alltså i slutet av september som Michael Jacksons mördares rättegång började. Det första för mig ödesdigra beslut togs när domaren bestämde att rättegången skulle få TV-sändas. Hade det inte blivit så hade jag inte befunnit mig i den här eländiga situationen. I vilket fall som helst startade rättegången den 27:e september. Jag började titta på den live-sändingen via CNN på internet tillsammans med andra Jackson fans i en live-chat. Tisdagen den 27:e avlöpte helt OK och jag kände inga alarmklockor ringa. Den 28:e september började jag bli trött i örat under och under lunchpausen i Los Angeles mellan 21 och 22.30 vilade jag på mitt rum. Men jag kände det inte som att jag var ute på djupt vatten mer än att jag blev tillfälligt trött i öronen. Nu är det också på sin plats att förklara vad jag tror är anledningen att jag blev så trött i öronen. Då måste vi tala om ljudkvalitet = kpbs. Jag tror att rättegången spelades upp i ca 61/kpbs. Dvs betydligt sämre ljudkvalitet än vanlig TV eller musik. På något sätt ignorerade jag detta och tänkte att eftersom rättegången bara hände en gång under mitt liv skulle jag härda ut. Jag märke ingen skillnad på tinnitusen under den andra dagens rättegång = den 28:e september. Jag blev rejält trött i öronen men tinnitusen förändrades inte. Hade tinnitusen ökat kraftigt hade jag förmodligen räddat mig själv ur situationen. Jag vilade öronen från ljud mellan rättegångens slut 01.00 till rättegången började igen dagen därpå ca 18.00. På torsdagen den 29:e september blev jag också snabbt trött i öronen och jag upplevde ett fenomen som jag aldrig haft tidigare. Punktliga diskant pip kom med jämna mellanrum. Jag lämnade därför datorrummet och satte mig att lyssna i ett tyst rum, då hörde jag inte pipen längre. Jag återgick sedan till att fortsätta lyssna på rättegången trots pipen och att jag var trött i örat. I efterhand tycker jag att det var korkat så innåt helvete. Men återigen så alarmerades jag inte på allvar eftersom tinnitusen låg kvar på samma nivå även på natten och morgonen därpå. Fredag den 30:e september använde jag att det var sista rättegångsdagen för veckan som motivering till varför jag kunde härda ut. Jag trodde att jag skulle kunna vila ut under helgen och vara åteställd till måndagkväll då rättegången startade igen. Precis innan rättegången skulle starta den fredagen ringde min 96 åriga farmor. Jag hade inte pratat med henne på 6 år pga problemen och kunde inte sluta det samtalet och blev ännu tröttare i öronen. Det gör mig riktigt arg i efterhand att jag ska behöva förknippa farmor med det här eländet. Slutligen begick ännu ett idiotiskt misstag då rätten slutade ca 24.00 en timme tidigare än vanligt då det var fredag. Jag hade spelat in kvällens idol och bestämde mig korkat nog för att se programmet innan jag gick och lade mig. Det motiverade jag med att om jag såg det då skulle jag få hela helgen att vila i tystnad. Uppenbarligen kände jag mig inte så trött i öronen av rättegången då jag tog det beslutet. Eller så var jag bara helt dum i huvudet. I vilket fall som helst märkte jag lördagen den 1:e oktober när jag vaknade att jag hade en tinnitus som jag inte haft på många månader eller kanske något år. Jag blev lätt oroad av detta och tänkte att jag får helt enkelt vila i helgen så är jag nog fit for fight på måndag igen. Dessvärre blev jag inte mycket bättre under helgen. Å andra sidan tänkte jag inte någonting alls på att jag skulle haft någon bastant förhöjd tinnitus så jag insåg aldrig att jag var in nödsituation. Måndagen den 3:e oktober var jag fortfarande trött i örat och hade nu börjat grubbla på om det var den dåliga ljudkvaliten på streamen av rättegången som orsakat det hela. Jag bestämde mig därför för att inte följa rättegången innan örat återhämtat sig. Så passerade tiden förbi i princip utan förändringar tills torsdag den 6:e oktober. Under den veckan märkte jag att örat började reagera väldigt snabbt på förhöjd puls igen och började oroa mig för att det skulle bli som för flera år sedan. Men jag läste mycket i tystnad på mitt rum under veckan och jag minns inte att jag oroade mig alls för att tinnitusen. Hur som helst såg jag Robinson på torsdagen den 6:e oktober och efteråt märkte jag att jag var jävligt trött i örat. Fredag den 7:e oktober började jag på allvar bli orolig då jag tvingades sitta hela dagen på rummet och ändå var trött i örat som tusan och hade otäck tinnitus. Under helgen den 8:e och 9:e oktober spenderade jag mer eller mindre hela tiden på mitt rum. I början på nästa vecka började jag bli riktigt orolig i synnerhet eftersom tinnitusen börjat varva upp rejält. Det var egentligen den största skillnaden mellan detta och en normal örontrötthet – dvs att jag hade högre tinnitus mer eller mindre konstant. En tinnitus som bara brukade komma efter att örat exploderat (eller efter ett ljudtrauma) Nu har det passerat ytterligare 10 dagar och det makabra är att ingenting har blivit bättre utan det har tvärtom blivit sämre tom. De första dagarna av vila sänktes tinnitusen aningen under natten för att bli värre under dagen. Från och med onsdag den 13:e oktober har nätterna inte inneburit någon lättnad i huvudtaget. Helt plötsligt har jag tinnitus som efter en explosion i örat mer eller mindre dygnet runt. Jag skulle säga att det är volym ökning med 100-200% i det vänstra örat. Det känns hela tiden som om det nyss exploderat en bomb i det. Jag har aldrig varit med om att jag suttit i tystnad i 10 dagar utan att det blivit bättre och aldrig att det som nu blivit sämre. Det har alltid varit så att örat och tinnitusen vilat ut under natten och att man därför får en viss respit under natten och morgonen. Men nu finns det ingen respit alls. Det bara maler på och maler på dygnet runt. Jag kan ligga i sängen i 10 timmar och när jag kliver upp så är örat helt slut direkt. Och tinnitusen driver på som ett lokomotiv. Jag måste säga att den nya tinnitusen är FYSISK i örat. Dvs den skär och gör ont. Jag har börjat oroa mig för att anledningen till att örat inte återhämtat sig något under de snart 10 dagar i tystnad är för att tinnitusen blivit så hög och därmed triggar igång örat på ett negativt sätt själv. Eftersom så här hög tinnitus förknippats endast med extrema nödsituationer efter ljudtrauman eller dylikt så känns det fullkomligt knäckande att behöva ha det så hela tiden. Ett fel och allt är raserat Mest av allt hatar jag mig själv för att jag var korkad nog att förstöra min framtid. Jag hade lovat mig själv att under inga omständigheter riskera något under min "rehabilitering". Jag vill skrika ut vilket idiot jag varit, jag vill slå mig själv sönder och samman för att jag tillät detta hända. Varje gång jag vaknar är det första jag tänker "NEJ, HUR KUNDE LÅTA DET HÄNDA? VARFÖR VAR DU SÅ SVAG NÄR DU VAR SÅ NÄRA DITT MÅL?" Men istället sitter jag alldeles stilla i min säng och gör allt som står i min makt för inte röra en min, inte tillåta mig att gråta och kapitulera. Jag försöker läsa böcker, engagera mig i vad som står till buds för att distrahera mig själv från att möta verkligheten. Tidigare har jag alltid kunnat skylla på någon annan, jag har bara varit ett offer för tillfälligheter och varit på fel plats vid fel tid. Men den här gången bär jag skulden själv och det gör mig panikslagen. Det är tillräckligt jobbigt leva med konsekvenserna när sådant här sker utan att bära på skulden också. Jag har försökt ursäkta mig inför mig själv i flera veckor, men jag kan inte förlåta mig - alldeles för mycket står på spel. Jag har inga garantier för att jag kommer att bli bättre igen, ingen vet Och tinnitusen är ju tyvärr beskaffad så att den bara kan bli värre och värst av allt - det finns inget stopp för hur illa det kan bli. Jag känner att det här är en jävligt mäktig förändring till det sämre. Förut när det blev som värst var jag tvungen att gå och droga mig till sömn för att jag tyckte smärtan och tinnitusen blivit så hemsk. Efter att jag sovit hade tinnitusen gått tillbaka till sin normala nivå. De dagarna när jag fortfarande trodde att jag skulle kunna återhämta mig som förr gick det an, men nu när försämringen är permanent klarar jag inte av det längre. Oförmåga att se bortom misären - självkontroll fungerar inte Jag sitter bara och skakar och gråter och vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag gör förstärker problemen, som när jag skriver det här meddelandet får jag mer ont och tinnitusen stiger. Det är så jävla löjligt bedrövligt. Jag kan inte beskriva hur det känns att aldrig få någon paus och att veta att jag skadat mig själv och kommer få lida för det resten av mitt liv. Gråten ger mig ingen lättnad heller, så fort tårarna torkat känns det lika hemskt igen eftersom inget har förändrats. Jag har ingen aning vad jag ska ta mig till, jag har inte längre energi för att fortsätta med självbedrägeriet om att allt ska bli bra. Det här har skadat mig på så många sätt både fysiskt och psykiskt att det är fullkomligt hjärtskärande att tänka på, när man känner resultatet av alltsammans och inte förstår hur jag kunde skada mig själv så. Efter att ha skyddat sig så länge och instruerat folk att vara tysta och försiktiga känns det som det största hånet någonsin att jag själv förstör allt. Jag vill kräkas bara jag tänker på vad som helst som är kopplat till det här, alla minnen jag kopplade till livet "innan detta" landar på mig som ett lass med tegel. Förutsättningen för att någonsin känna en lättnad är ju att den akuta smärtan och situationen på något sätt går åt rätt håll, innan dess blir allt bara jobbigare och jobbigare eftersom man förstår att skadan är allvarligare och att felet man begått kommer kosta mer än vad man trodde från början. Eftersom min situation är beroende av mycket ljudvila i tystnad var detta det absolut sämsta som kunde ske. Jag kan ha hur ont som helst bara jag vet att det finns ett slut på det, men nu med den nya helvetes-tinnitusen finns det ju inte det. Att jag förstört ” den relative tystnaden” som är själva grundförutsättningen för att jag skall orka leva är en katastrof. Förmodligen det värsta som har hänt mig om man ser till samtliga förutsättningarna. Jag känner inte för att äta eller någonting i huvdtaget. Det känns som om någonting inom mig har dött. Och ändå äter jag ju redan ”anti-depp”, utan dem hade det förmodligen varit ännu värre. Jag hade byggt upp min referensram kring tinnitusnivån och vad som var skadligt etc. Nu har allt det raserats och det är kaos igen, jag kan ju inte ens förklara 1% av alla faktorer och detaljer som blivit påverkade negativt av det här. Bara tanken på att börja om från början igen gör att det svindlar för ögonen. --- Slutligen angående rättegången. Man kunde ju på något vis inbilla sig att det inte kunde vara så farligt då rättegången består av att en person talar i i ett tyst rum. Det måste ha varit varaktigheten och den kassa ljudkvaliten som var avgörande. Att tänka på att jag satt där och hade ont och lät de där ljuden skada mig övergår mitt förstånd. Inget annat än rättegången hade kunnat ställa till det så där för mig. Alla andra program är ju bara någon timme eller två långt. Det känns förskräckligt att tänka på att ingenting av det här hade hänt om den s.k läkaren inte hade mördat Michael Jackson. Och att rättegången var tvungen att vara precis när jag var tillräckligt bra i öronen för att vara dum nog att ta risker. Hade den varit under någon av de sämre perioderna hade jag ju inte ens funderat på att lyssna på skiten. Jag kunde dock aldrig föreställa mig att det skulle kunna slå tillbaka så här kraftigt mot mig om något gick fel med rehabiliteringen. De få LJUDBANGAR som inträffat under rehabiliteringen har inte fått några bestående men gällande tinnitusen så det är uppenbart att denna skada är mycket allvarligare. Jag jämför detta med om jag hade suttit på en fest i ca 4-5 timmar per dag trött i öronen lyssnat på musik. För jag var trött i örat och bara fortsatte och trodde att så låga ljud på något sätt inte skulle kunna skada tvärtemot vad jag predikat själv hela tiden. Det är helt sjukt hur den egentliga jobbiga situation jag hade tidigare nu framstår som rena paradiset. Jag blir så arg för att jag inte kunde förstå allvaret med att inte göra saken värre, men tydligen hade de år som gått sedan jag senast förvärrade läget allvarligt fått mig att slappna av och släppa säkerhetstänkandet. Jaja, jag vet inte vad jag ska säga mer, det är ju uppenbart att det är ett öppet sår av skuld, smärta och ångest. Jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte heller hur någon ska kunna hjälpa mig på något sätt, men jag ville bara få ur mig en bråkdel av hela det här helvetet som håller på att döda mig. Vanligtvis kommer de här panik och ”nu ger jag upp” tankarna ett par gånger per dag - och jag kämpar emot dem så gott jag förmår. När jag hade ett vanligt liv var en sådan här händelse också hemsk men då var det ändp en fråga om att leva ett vanligt liv med högre tinnitus etc och nu är det frågan om att orka med tillvaron i huvudtaget. Tinnitusen var inte ett problem på samma sätt när man kunde idrotta 10-15 ggr i veckan, arbeta, umgås med vänner och flickvän etc. Då kunde jag också undfly tinnitusen med musik, filmer och andra ljud. Det känns därför så oerhört mycket mer ångestfyllt och ledsamt nu. Speciellt eftersom jag orsakade det här själv pga av min egen dumhet och inte pga av otur eller någons annans fel. Och just det att jag hade börjat kunna göra saker UTAN att något försämrades permanent efteråt etc. Det känns som om jag förlorat min sista chans. Jag blir så arg när tinnitusen som den nu är aggresiv och pulserande. Det känns inte som ett monotomt ljud utan som ett aggressivt levande väsen eftersom det distar och pendlar i styrka hela tiden. Och man kan fan aldrig göra någonting utan att oroa sig att ska bli ännu värre. Och i synnerhet inte nu är örat är totalt trasigt. Allt som ledde fram till det här blir ju som ett trauma som man spelar upp om och om igen. Och eftersom konsekvenserna tycks bli allvarligare när tiden går växer bara ångesten och traumat i styrka. Det är ju helt sjukt att ha gått från det bästa öronläget på 4 år till det sämsta, jag kan inte greppa att det är sant, det är den värsta känslan någonsin. Det känns inte verkligt, hur korkad kan man bli?

Maj 2010 - December 2010 När jag ej längre hade permanenta öronsmärtor var det dags att försöka börja vandringen tillbaka mot ett drägligt liv. Till en början handlade det spendera kanske 15 minuter vid datorn innan jag flydde tillbaka till sängen och vilan. Försiktigt dag för dag gjorde jag framsteg. Jag minns att det var en underbar känsla när jag kunde gå upp i köket och bre en macka och läsa en bok utan smärtor pga kylskåp och dylikt. Det kändes som att födas på nytt. Hösten 2010 kunde jag spendera mer eller mindre obegränsad med tid framför datorn utan repressialier. Jag började se TV-program partiellt med ljud. Fortfarande dock med samma ensidiga öronproblematik. Jag utsatte mig för ljud endast i den mån jag var bekväm vid, inte om jag kände obehag över en viss gräns. Januari 2011 - September 2011 I början på 2011 öppnade jag mitt MP3 arkiv för första gången sedan 2007. Jag lyssnade på väldigt låg volym ett par minuter åt gången. Tanken svindlande - så många låtar som jag ville spela på en gång. Stundtals lyssnade jag för mycket och fick temporära setbacks. Jag började ta promenader - öronen klarade återigen av att hantera måttlig fysisk aktivitet utan att tinnitusen och öronsmärtan ballade ur. Mitt egna sexliv innebar inte längre ångest och rädsla för förvärrad öronsituation. Jag började träffa en psykolog som tillät mig kommunicera med skrift och tala efter min dåvarande öronstatus. Utvecklingen tillät mig att uträtta små ärenden så som att gå till posten och eller att handla och kommunicera med kassörskan etc. Även fast jag hade öronproppar var detta ett klart steg framåt. I slutet av sommaren 2011 började jag känna mig riktigt optimistisk gällande framtiden även om jag var långt ifrån en normal tillvaro. Jag kunde se hela tv program på låg volym, visserligen med smärtor men öronen återhämtade sig inom en timme eller så. Således kunde jag alltså titta på tv ibland och ha någon timmes muntligt samtal med min läkare utan att behöva ligga i sängen i flera timmar och dagar. Ibland var jag tvungen att läsa på ett tyst rum i några timmar eller dagar för att säkerhetsställa balansen. Det var långt ifrån ett komplett liv, men ett uthärdligt liv med vissa framtidsutsikter. Min referansram hade ändrats från att tänka ut strategier för att överleva till att börja tänka på om jag skulle kunna kontakta min tidigare flickvän som jag tvingats göra slut med redan 2007 pga av problemen. Kanske skulla jag äntligen kunna flytta hemifrån och orka sköta ett eget hushåll utan att äventyra min vidare rehabilitering? På sjukhuset blev jag ordinerad ett blodprov av min läkare och blev chockad av skönheten hos den unga sköterska som tog det, jag blev smärtsamt medveten om att jag inte träffat en tjej i real life på mer än 4 år.... --- Jaha. I och med detta var det slut på solskenshistorien. I mitt nästa inlägg kommer jag vara tvungen att ta upp något som nyligen förändrat mitt liv drastiskt till det sämre - och som torde väcka skeptism hos vissa! (Jag fick nyss ett mail från min läkare där det framgick att han inte var övertygad av det jag berättade) Därför blir jag tvungen att tänka efter noga innan jag postar mitt nästa inlägg. För anledningen till att jag håller mina problem för mig själv i mesta möjliga mån är att folk utifrån standard-mallar ifrågasätter huruvida det jag beskriver är möjligt och därmed underminerar det jag upplever och det som förstör mitt liv. Och är det något jag har lärt mig så är det att jag måste leva mitt liv utifrån mina egna upplevelser och inte någon vitrocks gissningar - eftersom de inte kan säga säkert vad som orsakar ens en bråkdel av min mångfaccetterade problematik. Det blir en hel del sådant här: "Det förefaller mig....Jag skulle tro, Enligt min uppfattning borde det, Om vi skulle tänka oss, Det förefaller mig obestridligt, Min teori är att, Det skulle kunna bero på, Visserligen kan jag inte säga säkert men, Jag påstår inte att det inte är möjligt, men." Avslutningsvis vill jag poängtera att naturligtvis skall man lita till läkarnas bedömning tills man har bevis på motsatsen! Och bara för att bevisen ej är av sådan karaktär att de går att uppvisa och analysera eftersom det är fråga om upplevelse ska man inte utgå från att det inte är möjligt.

September 2009 - April 2010 Anledningen till att jag försvann helt från forumet var att jag kollapsade fullständigt. Jag hade sådana smärtor att jag inte stod ut längre. När jag vaknade på morgonen visste jag att inom ett par timmar skulle jag ligga och gråta och önska att jag fick sova. Jag brukade klara av att härda ut till ca 17.00 då jag gick till sängs. När jag skulle försöka sova fick sådan ångest över att somna - för om jag inte gjorde det skulle smärtan inte lindrades någonting alls. Till slut fick jag panikångest när jag vaknade över att behöva lida mig igenom i ny dag, ångest för att inte kunna sova etc. I samband med det här tillståndet tog jag farväl av flickvän, släkt och vänner då jag med tårarna rinnande satt och skrev avskedsbrev. Jag var övertygad om att den enda utvägen var att ta livet av mig eftersom jag inte stod med smärtorna. Tidigare hade jag hela tiden vägrat äta någon medicin utom insomningstabletter = Imovane. Nu skrev min doktor ur Mirtazapin (Tidigare Remeron för att hjälpa mig att sova) Jag hade en jävla ångest innan för jag var rädd att de skulle göra tinnitusen värre. I vilket fall som helst hade jag inget val så jag började med medicinen. I början var det himmelriket. Jag tog ett piller vid 18.00 på kvällen och sov till 12.00 på dagen. Så fort jag vaknade kände jag att jag kunde somna om igen och gjorde det. Det var det skönaste jag någonsin varit med om - att bara somna in och slippa känna smärta och behöva grubbla över vad man skulle ta sig till. Jag sov mer eller mindre en månad i sträck för att sedan långsamt vara vaken mer och mer. Jag utsatte mig inte för några ljud alls under den här perioden och långsamt började de kroniska smärtorna bedarra i styrka. Nyår spenderade jag i stuga på landet för att slippa alla smällare och raketer. Jag vågade fortfarande inte gå upp mer än enstaka minuter av rädsla för att smärtorna skulle komma tillbaka.

Hej igen allihopa. Jag är ledsen att jag inte uppdaterat läget med tanke på alla snälla personer i tråden som ville hjälpa mig. Det har hänt mycket sedan sist, först till det bättre och nu slutligen tyvärr till det sämre tyvärr 🙁 Jag ska försöka sammanfatta alla turer inom de närmsta framtiden. Hur som helst har jag inte kunnat umgås med vänner eller träffa tjejer sedan sommaren 2007, jag är och har varit helt isolerad från omvärlden.

Förstår om du kanske tycker det känns jobbigt att prata om detta, men jag är genuint nyfiken och intresserad - dessutom är du ju idag nästan återställd så jag hoppas du inte tar illa vid dig ☺️ Vilket år inträffade detta? Och vad hände? Vilket syfte hade den förbjudna utrustningen? Hade du tinnitus eller hyperacusis innan detta skedde? Gällande försäkringen är det ju helt makalöst bedrövligt, men jag är inte förvånad. Har varit med om liknande saker. Min bror tex var på en verkstad och skulle hälsa på chefen då det fördes ett helvetes oväsen helt plötsligt. När han rapporterade om tinnitus och hyperacusis till följd av detta skrev läkaren i journalen att han trodde att problemen berodde på ett bettfel, helt ogrundat och felaktigt. Behöver jag säga att det inte gick att ändra det som stod i journalen?

Vad tror du föresten om den här snubbens berättelse? (bifogad fil) Part 3 Tim_Donaghue___About_his_search_for_tinnitus_treatment___Part_3.wav

Vad tror du föresten om den här snubbens berättelse? (bifogad fil) - Part 3 följer i nästkommande posts.... Han lirar med inlevelse i slutet, det är dock ofrånkomligt ☺️ (det kommer jag ihåg även om det var 2 år sedan jag hörde klippet sist) Tim_Donaghue___About_his_search_for_tinnitus_treatment___Part_2.wav

Vad tror du föresten om den här snubbens berättelse? (bifogad fil) - Part 2 och Part 3 följer i nästkommande posts.... Tim_Donaghue___About_his_search_for_tinnitus_treatment___Part_1.wav

Nej. Hur jag upplever problemen har inget att göra med åt vilket håll den är riktad, utan intensiteten. Vad jag försökte förklara var att desto längre tid smärtan stannar i en riktning, desto intensivare och plågsammare är värken etc. Som sagt, mellan December 2008, till Juli 2009 var värken ständigt i höger öra, men nu är den istället i vänste öra. I och med skiftet drabbades jag inte av de starkaste smärtorna på ca 1 vecka. Smärtan pendlade ofta mellan öronen och det var under den perioden jag var här inne på forumet och skrev flitigast eftersom jag kunde mäkta med det. Dessvärre har smärtan nu mer eller mindre bosatt sig det vänstra örat, med det en rejält ökad tinnitus, värre än någonsin förut. Den låter precis som en ultraljuds maskin som tandläkaren använder till avlägsna plack, den varierar i styrka och "distar" eller hur man uttrycker sig precis som när tandläkaren träffar olika tandytor. Lägg därtill en kraftig huvudvärk i hela vänster sida av huvudet i samband med öronvärken. Den huvudvärken finns bara när smärtan är i vänster öra. Känns som om värken strålar ut i hela vänster sida av huvudet. Redan i Oktober 2007 hade jag den förfärliga huvudvärken i symbios med öronsmärtan. Jag fick då göra en CT-Scan (datormografi) för att utesluta att jag hade problem med bihålorna, något som jag tydligen hade litegrann i form av en inflammation...... Jag har spenderat 3 år att försöka förstå varför smärtan inte ens är likadan beroende på vilken av öronen som är drabbade. På höger sida är det en mer inriktad smärta rakt in i örat, som om man skulle föra in kil i örat! På vänster sida är det mer dom bedövande, utbredande molande värk, precis om man skulle fått ett slag med batong i huvudet. Känns som hela vänster sida av huvudet är hyperkänsligt och har svällt upp, och varenda ljud får då "ballongen att spricka". Det känns som att vad det nu är som slår till mot den ena sidan av huvudet påverkar "sensiviteringen" eller vad det kallas. Dvs ökar känsligheten något fruktansvärt på den sida som är drabbad. Varför skulle jag annars få smärta av att andas rakt in i huvudet? Eftersom ett av öronen kan gå från att vara normalt till helt förstört på daglig basis så kan det enligt min mening inte röra sig om vanlig ljudöverkänslighet.... Tillägg: Mot den här huvudvärken går Alvedon bet, det är som att försöka släcka en brand med en festis! Om jag tar maxdosen 1000 Milligram, så märker jag visserligen att något händer i huvudet. Men det är inte så att smärtan blir direkt uthärdligare.... Kan det röra sig om neuropatisk eller neurogen smärta?

Jag ska försöka uttrycka mig kort och koncist. Idag har jag en hemsk dag. Om du tänker dig följande med mitt huvud: (V 100) VÄNSTER ÖRA --------------------------------------- CENTRUM (0) -------------------------------------------HÖGER ÖRA. (H 100) När jag vaknar på morgonen är alltid smärtan aktiverad i ett av öronen, just nu är det vänster öra i princip hela tiden. Ponera att smärtan är V 15 när jag vaknar. Om jag har tur då kommer smärtan att flyttas till höger på skalan och därmed passera 0, vilket innebär den bästa smärtlindring jag kan få. Om smärtan istället vandrar vidare till vänster, tex till V 50, då blir smärtan starkare och mer intensiv. Tex idag har smärtan endast vandrat åt vänster, och är nu riktigt vidrig. För att jag ska kunna fungera i huvudtaget och inte behöva vila måste smärtan flytta sig fram och tillbaka mellan HÖGER och VÄNSTER. Då når smärtan aldrig en så paralyserande nivå att man måste ligga och sova. Det var detta jag åsyftade med Alvedon, att ibland har jag redan vid lunch redan så ont att min dag i princip är slut. Jag tvingas bara ligga vaken med värken och vänta in natten. Detta är fruktansvärt påfrestande, speciellt eftersom jag inte på något sätt har några garantier att smärtan skall släppa greppet. Därför måste jag ibland proppa i mig vad som helst för att orka med att härda ut tills aftonen. Ibland tvingas jag släcka lampan redan 19.00 för att jag inte står ut mer. Tyvärr får jag inte någon vila från smärtan av att släcka lampan heller, utan den lägger sig inte förrän kanske efter 5-8 timmar då jag försökt att sova. Endast djupsömn tycks lindra smärtan i princip. I enstaka fall kan smärtan byta öra, och jag kan då få lite respit från de värsta plågorna. Men det händer allt mer sällan. Det hjälper inte längre att slumra på dagarna, smärtan viker inte en tum. Tidigare räckte det med att jag vilade kanske en halvtimme och sedan hade smärtan förflyttas nära 0. --- Jag skulle alltså behöva något snabbverkande och med kort sömntid, för att kunna återhämta mig även under dagarna. Och dessutom slippa smärtan. Det finns absolut ingen poäng i att ligga vaken och känna vågorna av smärta och tinnitus skölja över en. Ibland blir jag desperat och vill ta precis vad som helst för undkomma. Diprivan (Propofol) skulle vara toppen, men då behöver man en narkosläkare och syrgastanker, monitorer och hela kitet. Dessutom måste någon vaka över hela proceduren, redo att kunna sätta in syrgas om man slutar andas vid tex uppvaknandet. Finns tyvärr inga piller som är så effektiva. Vad gäller debatts alla inlägg har jag dem utskrivna och läser dem i sängen när jag har som ondast. De väcker någon form av hopp hos mig eftersom det finns någonting att diskutera, att debattera, samtidigt som man försöker lokalisera besvären. Tankarna rusar iväg och jag skulle kunna författa en hel bok som svar på debatts alla inlägg, men jag har knappt energi och möjlighet till ett inlägg per dag pga av smärtan. (Så jag har läst debatts första inlägg om Xylocain och skall besvara det också) Ps. Häromdagen vid 23.00 en kväll släppte smärtan taget om mig, och jag kände mig klar och smärtfri i huvudet. Ingen smärta som strålade ut någonstans. Jag grät litegrann och tänkte att livet är allt bra härligt ändå. Det var underbart, jag läste en tidning och tuggade på godis och bara njöt av att inte ha ont. Det var riktigt mysigt till och med att inte kunna somna, eftersom jag faktiskt var smärtfri. Att kunna höra regnet utanför utan att få ont, herregud, ljud är underbara när det inte ger upphov till smärta. Tyvärr började den onda cirkeln om när jag vaknade dagen därpå... Ds.

debatt. Först och främst är jag fortfarande mycket tacksam att du tar dig tid. Jag ber om ursäkt om jag låter brysk och irriterad ibland, det är svårt att behärska ilskan ibland när det ringer och smärtar i örat som värst. Speciellt med tanke på att jag tycker att det är förbaskat oförtjänt och ologiskt det som sker. Jag tänker svara på alla dina inlägg, det är bara det att jag oftast har så ont från eftermiddagen och framåt som gör att jag inte förmår att skriva då. Det får inte att resonera rationellt när man har mer ont och högre tinnitus än någonsin förut. Därmed inte sagt att jag inte sätter värde på dig debatt. Jag ville bara förtydliga detta, så att du förstår varför jag försvinner och inte svarar. Önskar att den här saken hade gällt någon annan, så vi hade kunnat ses och resonerat över en öl istället, det hade varit enklare och att föredra 😛 Min läkare kommer tillbaka från semester snart, jag ska se till att han har mail när han är tillbaka......

Du var vaken 21 timmar per dygn skriver du, vilket låter mycket obehagligt. Var detta pga av att du initialt störde dig på din tinnitus eller på att du hade värk i dina öron, eller något helt annat? Enligt min läkare skall det vara helt ok att ta 8 x 500 MG Alvedon per dag, det skall alltså vara maxdosen för vad som INTE är farligt, om man däremot tar mer än så skall det vara farligt för levern. Om det nu är sanning vet jag inte..... Jag började äta Imovane första gången i Februari 2008. Detta pga av att det tog flera timmar innan jag somnade och sedan kunde jag vakna redan efter en halvtimme pga av fruktansvärda tinnitusattacker. Detta ledde till att jag var otroligt trött hela tiden. I och med att jag faktiskt blev bättre den gången och fick mindre smärta och också mindre tinnitusattacker kunde jag sluta med Imovane. Nu efter den senaste försämringen började jag äta Imovane igen pga av att jag ville optimera sömnen för att örat skulle få vila under natten i bästa möjliga mån, min tanke var att det gav mig bäst odds att slå tillbaka mot försämringen och hoppas den endast var tillfällig. Dessutom var jag så psykiskt nedgången samt hade sådana smärtor att jag helt enkelt vart tvungen att få vila snabbt, istället för att ligga och kämpa med sömnen i flera timmar. Den 20:e juli bestämde jag mig för att jag skulle sluta med Imovane, (dels pga av att jag behövde ta högre och högre dos för att kunna somna, samt att sömnen blev mer och mer ryckig och även kortare) Sedan kände jag mig även mogen att möta tinnitusen och den nya försämringen, dvs efter 30 dagar hade jag accepterat det nya läget. Jag hade ett par nätter utan sömn när jag skulle bli av med Imovane, samt att jag använde Remeron 1 natt också. Sedan var det värsta över och jag skulle kunna börja sova normalt igen, trodde jag. Det visade sig tyvärr vara fel. Nu har jag i 4 nätter i rad förgäves försökt sova utan Imovane, utan att lyckas. När jag går till sängs är min tinnitus bedrövlig och samtidigt har jag kämpat många timmar redan med enorma smärtor i örat. Ändå tror man ju att det skall räcka med att ligga och slappna av i någon timme för att det skall bli så drägligt att det går att somna. Men icke. Istället maler smärtan på i bland i flera timmar. Och de senaste tiden har jag fått kraftiga pisksnärtar av smärta i bägge öronen. Som jag tidigare sagt ligger jag alltid med det öra som jag har mest ont i mot kudden, vilket minimerar smärtan. Efter att ha legat mot samma öra i några timmar utan att smärtan bedarrat kan det börja smärta i det andra örat också. Vilket innebär att jag måste ligga mot det örat också. Detta leder till att jag ligger och vänder mig utifrån de smärtsignaler jag får från öronen. Även om jag tar Remeron vilket för mig jättetrött kan jag inte somna, för så fort jag är på väg att slumra in kommer det "blixtar" av smärta i det andra örat, dessutom ökar min tinnitusen på det örat också. Tinnitusen ökar alltså till nivåer som jag aldrig upplevt tidigare, vilket är väldigt obehagligt. Jag brukar försöka somna från ca 23.00 till 04.00, men när det inte gått måste jag ta en Imovane (insomningstablett) på 7.5 MG för att i huvudtaget somna. Att ligga kvar och kämpa ända fram till morgonen vore katastrofalt eftersom smärtan och tinnitusen då skulle vara på max redan vid frukosten, vilket förmodligen skulle innebära en helt ny dimension till plågorna. Nu undrar jag om det finns något preparat som kan eliminera eller minska dessa smärtor som hindrar mig från att sova? Att ha smärtor i 10-15 timmar i ett tyst rum har knappast något med hyperacusis att göra...... Jag måste på något sätt bryta detta mönster nu, eftersom jag är på väg att bli beroende av Imovane igen, och om jag forsätter ta 7.5 MG kommer jag tvingas höjda dosen till 10 MG osv osv osv. Vilket innebär att jag måste äta något annat preparat för att komma ur beroendet, och så fortsätter den onda cirkeln. För att kunna sova måste man kunna ligga still i mer än 30 sekunder i sträck, samt inte ha "något" som sticker pinnar i öronen på en. Tidigare lade sig dessa smärtor efter max 60 minuter, medans de nu tycks ostoppbara. Tendesen är densamma, att smärtimpulserna blir starkare och starkare, samt att viloperioden för att reducera smärtan blir avsevärt längre. De lufthål med mindre smärta som håller mig levande blir alltså kortare och kortare.

Pudelns kärna. Detta är något av pudelns kärna, själva essensen av mina problem. Dvs att mina problem inte enbart är upphängda på ljud, snarare ligger tyngdpunkten på ett annat plan, dvs ständig värk, smärta etc. För det första så jag skall jag poängtera att jag hatar droger, mediciner och all form av tabletter. De gör mig illa till mods och jag vill verkligen undvika att äta något annat än mat. Fram tills 2008 hade jag inte ätit mer medicin än ett par Pencilin-kurer som spädbarn (för upprepade öroninflammationer för övrigt). Sedan hade jag kanske tagit ca 2-5 Alvedon per år. Inte mer än så alltså. --- Vad som jag har mest problem med är den kroniska värk jag alltid har i ett av öronen. Den värken finns där oavsett om jag utsätter mig för ljud eller inte, den värken förvärrar uppenbarligen hyperacusis något fruktansvärt, då jag inte tål några som helst ljud på det öra som är drabbat, när det är som intensivast. Nu senast ville min läkare att jag skulle börja äta Remeron (Engelska Mirtazapin). Den medicinen har visat positiv inverkan på somliga diffusa smärttillstånd. Dessutom löser den nästan sömnproblemen för patienterna som tar den eftersom den sederande effekten är mycket stark. Första gången jag tog den sov jag i 15 timmar. Och då måste jag påpeka att värken i mitt öra startade efter ynka 30 minuter minuter igen. Detta utan att jag utsatte mig för någon som helst ljud, jag låg bara i sängen och kände mig sömnig. --- För två år sedan när jag fick sådan här akut smärta lade jag mig ner i sängen och gjorde absolut ingenting. Jag pratade inte, läste inte, bara låg ned och antingen slumrade eller låg vaken. Jag väntade helt enkelt tills smärtan lagt sig nästan helt innan jag gjorde någonting alls. Dessutom gjorde jag ju så att så fort den värre tinnitusen eller smärtan gjorde antydan till att komma tillbaka så retirerade jag till sängen. Detta sätt var tydligen effektivt för att ändå bli bättre och bättre. Allra bäst var det som sagt sommaren 2008. Sedan när det började bli sämre igen visade jag inte samma tålamod, jag orkade inte vänta ut smärtan, utan gjorde saker fast jag hade ont och tänkte att det skulle gå över under natten. Jag var alltså övertygad om att smärtan inte var farlig, och inte kunde bli värre. Sedan när jag försökte göra framsteg i Mars så utsatte jag mig för ännu mer smärta, även om jag återhämtade mig rätt snabbt då till "normalt" läge nöttes tydligen mitt motstånd ned. Jag struntade litegrann i det där och utsatte mig för mer och mer smärta med tanken att jag kan stå ut tills natten, och på morgonen kan jag börja om igen. När sedan försämringen kom i April och tinnitusen blev värre, orkade jag inte retirera utan bosatte mig vid datorn sent på kvällarna för jag orkade inte lyssna på den nya tinnitusen. Redan då hade jag antydan till att det inte hjälpte att vila, smärtan var likadan iaf. Så jag såg matcher och gjorde andra saker med våldsamma smärtor, och tänkte att jag måste försöka leva ändå och härda ut tills natten. Jag märkte ibland att natten inte räckte till att för smärtan skulle gå ned och jag fick vila mer och mer, och orkade prata mindre och mindre. Sedan rasade allting ihop fulltständingt vid den 7:e Stanley Cup Finalen. När jag sedan vaknade upp mitt i natten av ett nytt tinnitustjut (som inte försvunnit 1 månad senare) var helvetet ännu längre gånget. Dagen innan hade jag haft ont i höger öra hela dagen och jag det nya ljudet på vänster öra kom från ingenstans. Nu har jag jävligt svårt att kämpa vidare, tinnitusen går på högvarv och jag har ont från en halvtimme tills jag klivit upp tills jag tar sömnpiller eller Remeron. Det går inte att somna annars pga av värken och tinnitusattacker. Farsan pratar om att jag inte ska stänga in mig på rummet och att jag skulle ut i solen etc. Som om jag ville stänga in mig på rummet etc. Jag tvingas ändå göra vissa saker och stundtals har jag så ont att jag tappar allt hopp. Nå, om man läser om kronisk smärta och smärtminne etc så kan man läsa följande: "Studien visar tydligt att varje steg av ytterligare smärta som personen har ökar risken att ta nästa steg i utvecklingen mot kroniska smärttillstånd." Detta skulle kunna förklara varför saker och ting är som det är, kronisk smärta sägs det bli när man haft ont i 6 månader. Och jag är inne på 2.5 år. Och jag vill återigen påpeka att jag få de här smärtorna även om jag har hörselkåpor hela tiden, så det är inte upphängt på ljud. Jag kan alltså inte välja att börja utsätta mig för ljud för att bli bra. Det är inte möjligt, jag ligger ju redan och vill dö emellanåt pga av smärtorna, och då har jag legat och vilat flera timmar. Som det är nu triggas smärtan och tinnitusen av bara det lilla att äta, att borsta tändera och leva i huvudtaget. Och jag tycker ibland att det nästan är olidligt att bara finnas till. Vad jag ska göra härnäst vet jag inte. Men jag måste på något sätt få hjälp mig att inte ha våldsamma smärtor hela tiden. Det bästa jag vet är när jag känner att Remeron eller Imovane börjar verka och jag vet att jag ska få sova i några timmar. Den värsta känslan är att börja en ny dag och gå från att ha de det drägligt till att lida i smärtor medans tinnitusen stiger hela tiden under dagen. Jag är helt slut redan innan middagen. Jag grät för en månad sedan pga av att jag inte vill inse att det blivit så dåligt etc. Nu gråter jag inte mer för jag har på något sätt blivit van. Det är helt sjukt. Ökad puls förvärrar både tinnitusen och smärtan, så det är väldigt svårt att göra någonting, och naturligtvis får jag hög puls av ingenting. Min kropp mår inte bra av detta påtvingade sängliggande. Jag är väldigt trött, och känner mig matt och hängig. Dock känner jag fortfarande att jag har vett i huvudet, även om jag snart kanske blir galen. Jag är rädd att jag måste godkännna vilka mediciner eller åtgärder som helst snart, bara för att överleva. Mitt liv som normal är borta. Jag kommer i bästa fall kunna leva starkt drogad. Jag hatar att vara drogad för man blir så seg i huvudet och mitt huvud är jag. När jag är drogad är jag någon annan. Detta trots att jag bor hemma hos mina föräldrar som tar hand om mig, lagar mat osv, jag orkar alltså knappt finnas till utan några krav. Det här meddelandet ska inte tolkas som att jag inte tror på det debatt skriver, utan jag vill diskutera med honom i detalj och försöka resonera kring orsaker, samband gällande tinnitus, hyperacusis och "kronisk smärta". Jag avfärdar alltså absolut inte det han skriver, utan tror tvärtemot att det han skriver är perfekt för 99% av alla personer med dessa problem. (Kanske även för mig)

Jag har själv testat bettskena, både vanlig "heltäckande" samt NTI modellen, det har inte påverkat vare sig min tinnitus eller ljudkänslighet något. Dock är det ju lätt värt att offra ca 2 x 4000 för att testa huruvida det påverkar eller ej, sedan sparar man ju också tänderna i visst mått, vilket inte är helt fel heller 😐 Angående denna akupunktur (elektrisk och vanligt). Gjorde du detta mot tinnitus eller hyperacusis? Vanligt acupunktur är väl att de stickern nålar. Hur gör dom elektrisk? Har du några tips hur jag kan studera smärta, örats funktion osv. (böcker, websidor etc) Jag frågade min läkare, men han verkade inte särskilt pigg på att jag skulle försöka läsa mig i ämnet. Naturligtvis är jag mycket intresserad av att själv kunna analsyera situationen utifrån eget vetande. ERA (evoked response audiometri) . Finns detta på alla sjukhus? Går det till så att man sätter in en "sond" i ena örat och höjer ett tjut under undan för undan och patienten skall säga "stopp" då det blir smärtsamt? Om så icke är fallet, har jag absolut ingen aning om vad det innebär. Kan man mäta både tinnitus och hyperacusis med ERA? Du skrev också att "de skrev utanför diagrammet på dig", hur fungerade detta? Gjorde man om inställningar för testet för att du var extra känslig? Mätte du upp dB styrka på din tinnitus när den var som värst med denna metod? Det är väl det enda man kan registrera med mätningar för just tinnitus? (även om det är subjektivt såklart) Jag har själv aldrig tidigare hört nämnas namnet ERA, det ända jag hört om är "Steg 1 till 3 tinnitus" En skala som lämnar mycket övrigt att önska. Man gör ingen skillnad på en patient som har 50 dBs tinnitus och en som har 120 dBs tinnitus. I dagen sjukvård får bägge patienterna steg 3, vilket är missvisande och kränkande mot 120 dBs patienten.

Underbart att man kan få diagnos om att man icke lider av klinisk depression 😎 Förmodligen är det något liknande för mig, men jag är inte främmande för att pröva på att testa något preparat mot det ändå, för att utesluta att det kan hjälpa. Dock skulle jag hellre prova att käka Tryptophan eller 5-HTP för att försöka förbättra seretonin nivån än att börja äta SSRI preparat. I synnerhet pga av dessa alla har tinnitus som möjligt biverkan, det finns allt för många skräckhistorier på google för att jag skall känna mig bekväm med tex Zoloft. Varför skriver läkarna ut sådana preparat till tinnitus patienter när det kan finnas alternativa lösningar? Vad provade du för nervdämpande mediciner och vem eller vilka låg bakom det försöket? När testade du detta? Runt 1992? Vad tror du om att testa Tryptophan, 5-HTP eller både och för att se om det kan vara hjälp på traven? Jag menar seretonin påverkar ju bla i viss omfattning hur känslig man är mot smärta etc..... http://en.wikipedia.org/wiki/Tryptophan http://en.wikipedia.org/wiki/5-Hydroxytryptophan http://www.drugs.com/mtm/l-tryptophan.html Jag postade även en tråd om detta: http://www.chat-hyperacusis.net/post?id=3563573 http://www.tinnitusformula.com/infocenter/...nts/trypto.aspx

Hej igen. Jag har försökt bli av med mitt beroende av Imovane (insomningstablett) innan det är för sent. Efter ett tag vänjer sig hjärnan vid dem och man måste öka dosen för att få någon effekt. Till slut sover man halvdåligt på 7.5 MG och då är det lika bra att sluta. Dock har jag nu haft två-tre dagar då jag lagt mig 23.00 och somnat 08.00 och slumrat till 10.00. Men det krävs för att kunna sluta, eller åtminstone minska användningen. Har även "fuskat" med att ta en Remeron och slocknade i 13 timmar av den....... Emmellertid anser jag det ibland bättre att ta ett sömnpiller än att ligga vaken under de värsta smärt och tinnitusattackerna. Det leder bara till psykisk och fysisk utmattning när man bara sover ett par timmar per natt och dessutom aldrig når djupsömn. ----- Hur som helst har jag en del att ta igen vad gäller debatts inlägg och jag tänker börja från början medans han fortfarande minns vad han skrivit. Det blir mer eller mindre som ett bombardemang med frågor, så håll i hatten nu 😎 Tack för din tid Debatt!

För 30 dagar sedan kunde jag sitta vid datorn utan att tänka på datorfläktarna och det var inga problem, nu tål jag inte fläktarna i 10 sekunder ens. Det som om en on/off knapp nu slagits på off och därmed tagit bort allt beskydd från örat. Det är alltså så jävla illa att jag ständigt är lika dålig i örat som under de värsta perioderna tidigare. Tex när jag senaste gångerna varit hos läkaren, då har jag alltså åkt till läkarn, pratat med honom i 30 min med öronproppar i och sedan skrivit med dem på laptop Och nu är jag alltså lika illa däran som efter ett sådant besök hela tiden. Ännu mer bedrövligt är att örat inte återhämtar sig på natten, jag har jämt spänningar och känner ett tryck i örat, inte ens efter 8-12 timmars sömn går det över någorlunda. Jag har som sagt inte träffat vänner eller samtalat normalt på 20 månader och stundvis har jag haft fruktansvärt ont, men det är på en helt annan nivå. Det går väl an att ligga i sängen med smärtor hela kvällen och nätterna, om man åtminstone får ett par timmar om dagen som är smärtfria, då man kan slappna och vila ut. Ett par timmar som ger en lite glädje och styrka att kämpa vidare. Som det är nu betyder det således alltså att jag ligger och vilar, gråter, våndas och det enda jag har framför mig är ytterligare mängder av dagar och nätter fulla av fasa, ångest som det här helvetet bjuder. Den närmast militäriska disciplin som krävs av mig kan jag heller inte längre svara upp till. Så fort jag inte skriver, mekaniskt äter eller dylikt drabbas jag av en fruktansvärd dödsångest. Den klamrar sig fast och river och sliter inombords och det är omöjligt att slappna av. Hjärnan går på högvarv och söker febrilt efter utvägar och logiska resonemang som kan skänka tröst. Men det enda jag finner är hopplöshet. Att sedan lyssna på den kontinuerligt förvärrade tinnitusen spär bara på misären. I söndags gjorde jag visserligen ingenting men örat sade inte helt ifrån förrän vid 16.00. Vad jag menar med att säga helt ifrån är att det är så känsligt att minsta lilla rörelse, att släppa en knappnål känns som en dunderkung i örat. Det är helt bisarrt att tänka sig kunna fungera under dessa förhållanden. Inte ens att sitta upp och skriva i ett block för att kommunicera med sina föräldrar går för sig, det lila raspet från blyerspennan skär som en kniv i örat och förvärrar tro det eller ej smärtam. Det är heller inte konstigt att det är svårt att komma till ro med att vila när minsta lilla ljud eller rörelse genast väcker mig ur "dvalan". Likaså är det med sömnen på nätterna givetvis, det kan till och med räcka med att tinnitusen tar ett rejält skutt för att jag ska vakna. Och det med att komma till medvetande är väldigt hemskt, jag rycker till som man göt när man bli vettskrämd. Detta pga av att medvetandet genast signalerar om smärta och man genast påminns om situationens allvar. Jag börjar svettas lätt och får lätt hjärtklappning, vilket medför att man rycks ännu längre ur drömvärlden och har svårt att somna om. Således sover jag endast "djupsömn" när den är triggad av sömn eller insomningstabeletter. Annars handlar det om en pågående halvdvala där jag slits mellan dröm och den horribla verkligheten. Jag vet inte hur läkningsprocesser fungerar i detalj men jag antar att det är sämre att vakna 30 ggr under en natt än att bara vakna en gång tex. Likaså kan jag omöjligt sova vidare när mina föräldrar skall gå till jobbet, även om dom gör sitt absolut bästa för att vara så tysta dom kan. Jag skriver detta meddelande med hörselkåpor och hela tiden stegras smärtan i örat. För att få ett bättre perspektiv på detta kan jag säga att förra hösten gjorde grannarna om golvet i hela deras radhus. Det hamrades och spikades i flera veckor. Varenda dag satt jag med hörselkåporna på och biland även proppar. Inte en enda gång hade jag i närheten av så här ont fast jag då även konfronterades med ljuden från arbetarna. Vore otroligt intressant om någon kunde förklara hur det kan värka så gud förbannat även om man inte utsatt sig för ljud på en hel natt tex. Ärligt talat är jag skräckslagen inför det jag står inför och ännu mer rädd är jag för att behöva ta livet av mig pga av det inte tycks finnas någon väg ur detta. Samtidigt känner jag när jag gråter att verkligen inte vill dö, livets härlighet i sin avlägsenhet kallar på mig och får mig att inte ge upp helt. Jag är fortfarande bara 23 år och har varit dålig sedan jag var 17, inom mig finns det en sådan oumbärlig drivkraft efter det jag missat och fortfarande går miste om. Om jag bara skulle kunna få vara smärtfri igen skulle jag inte veta till mig av tacksamhet och glädje. Jag kännner att jag har så ofantligt mycket ogjort här i livet.....

Jag avhandlar nu alltså de sista 25 dagarnas försämrade tillstånd. Varför skedde försämringarna? - Smärtan skiftar ej länge öra vilket verkar vara förödande för det öra som nu är ständigt drabbat (högra örat, som för övrigt är det öra som tagit emot de två senaste ljudbangarna) - Jag försökte börja utsätta mig för lite ljud, och var verkligen försiktig. Men ändå har det tydligen tillsammans med ökad onani frekvens nött ned örat. Och helt utan förvarning har örat slutat återhämta sig. - Tråkigt att det skulle ske just i en fas där jag höll på att komma in i en roligare fas med tanke på att jag kunde utsätta mig för lite ljud. Jag var naturligtvis gladare då än på länge. Och den sista gigantiska försämringen som kom efter att mitt favoritlag tagit Stanley Cup. Verkligen ologiskt eftersom det verkligen var positiva händelser. - Men som sagt, den extrema pulsökningen under Stanley Cup Finalen blev tydligen tungan på vågen för att någonting i huvudet/hjärnan skulle krackelera helt. Psykiskt? Jag har svårt att se att man skall kunna inbilla sig något som man aldrig läst om, aldrig hört talas om och aldrig kunnat drömma om skulle hända. Jag har visserligen haft problem, men de har inte varit livshotande förrän nu. Och jag hade aldrig kunna tänka mig att det skulle kunna bli så här illa. Avfärdar man det här som psykiskt, ja då är det ju inte mycket att göra… - Att bevisa att smärtan ej är av psykisk art, utan är befintlig. Saken är ju den att om läkarna tror att jag är mytoman och hittat på allt det här, då kan jag aldrig få hjälp. Samt att forskarna kommer aldrig att anstränga sig för att kunna hjälpa andra määniskor i min situation eftersom de inte vet att de existerar. Således undrar jag om jag på något sätt kan bevisa att jag faktiskt har ont på riktigt? Kan man mäta smärta på något sätt? PET-SCAN? -- Min teori - Hjärnan skickar falska smärtsignaler till örat precis som det skickar falska signaler med tinnitus. Eftersom den här smärtökningen är synkad med tinnitus så är det sannolikt att de bägge alstras av samma mekanism. - Jag nötte helt enkelt ut örat på något vis, kanske skickade hjärnan signaler om smärta till det där örat för länge och för intensivt, och till slut fastnade örat i den fasen på något vis. - Jag tror också att det läge jag beskriver då örat är helt SLUT, är väldigt farligt. Då jag respekterade de smärtor jag kände på ett kliniskt sätt fick jag aldrig mer besvär. Då kunde jag vila i några timmar och sedan får ny ”tålighet” till örat. Allt eftersom jag vande mig vid smärtan började jag alltså tumma på vilostunderna och utsatte mig för allt mer smärta. Detta delvis pga av att jag blev otålig och naturligtvis ville göra saker. Men den otåligheten har ju slagit tillbaka med en enorm kraft. --- Vad kan jag göra? Jag har ingen aning. Direkt när jag vaknar och känner jag att något är helt fel i örat. Och den smärtan blir bara mer intensiv desto längre tid jag är vaken, den kommer oavsett om jag har hörselkåpor på mig eller inte. Sedan kan det som sagt förvärra att bära hörselkåpor enligt Acoustic Shock Injury teorin. Detta är ju något som jag rapporterat om endast sedan skadan. Något som jag aldrig upplevt tidigare. Således är alltså problemet att även om jag bara ligger i min säng och läser ökar smärtan och tinnitusen till nivåer där jag måste äta alvedon och ända har svårt att orka med dagen. Och då gör jag alltså ingenting! Jag ägnar min energi endast åt att äta, borsta tänderna etc. Hade jag gjort så här lite och utsatt mig för så här lite ljud någon gång tidigare under de 2.5 år som gått sedan ”telefonbangen” hade jag mått haft väldigt lite smärta. Det är ju också logiskt, man skall ju inte ha smärta dygnet runt utan anledning? Jag kan ibland nu försöka bli av med smärtan under dagen, tex klockan 14.00 bestämma att nu ligger jag helt stilla och vilar tills klockan 18.00. Tidigare hade det räckt med råge för att vila upp örat. Nu brukar det istället vara så att läget är värre efter viloperioden! Således kan jag alltså inte göra något själv, jag kan endast förvärra situationen om jag inte vilar och sover efter örats signaler, men jag kan inte förbättra situation, utan jag är helt fast. ---- Hur utmärker sig den här smärtan? För det första kan det vara som att det kliar/sticker lite i örat. Då är det i en tidig fas av processen. Det kan jag även känna om jag vaknar på natten oavsett hur många timmar jag sovit. Ibland på morgonen när jag inte vill stiga upp känner jag det där och vet att det är lika bra jag stiger upp och utnyttjar den lilla respit som finns innan smärtan drar igång på allvar. Många personer med tinnitus beskriver att de kanske ca 1-3 gånger per månad får ett högt pip som helt lamslår örat. Det är oerhört högt och känns som det perforerar örat, men försvinner snabbt. Jag har något av den avdomnings, tryckkänslan hela tiden. Även om pipet tack och lov inte är där hela tiden. Men känslan av just det där pipet skall komma finns väldigt ofta. Värken kan bäst beskrivas som molande, och ibland pulserande. Skulle tro att en kraftig öroninflammation känns ungefär på samma sätt. Tinnitusen är väldigt oregelbunden, det kommer knepiga tjut som skär i örat. Och det finns olika lägen på tinnitusen beroende på hur smärtan/känslan i örat är. Detta är nog ännu ett tecken på att det är samma mekanism som styr både tinnitusen och örat. Jag kan ha känslan av att något kommer explodera i örat. Ibland kommer det ett skarpt pip som tycks byggas upp och jag tror på en explosion, som dock inte kommer. Det har dock hänt ett par gånger att örat blivit helt ”avdomnat”, något har smällt därinne och man känner hur hela örat uppfylls med något samtidigt som det blir helt tyst (inte heller tinnitusen uppfattar man under några sekunder) Att sitta med hörselkåpor och tex skriva denna text kan ge upphov till annorlunda smärtor. I värsta fall blir det akuta stickningar/blixtar i örat samtidigt som jag får enormt skarpt tinnitusljud som pisksnärtar nästintill. Jag har aldrig haft mod och utålighet att härda ut och se vad som händer om jag fortsätter bära hörselkåporna då. Detta symptom stämmer dock väl in med ”Acoustic Shock Injury” beskrivningen av symptomen tillfälligt kan förvärras av att bära saker som över öronen/i öronen etc. Men känslan är att örat är helt utmattat/trasigt. Det känns precis som efter att man råkat ut för ett impulsljud, en kaskad av olika ljud, olika frekvenser som skiftar okontrollerat. Jag får den uppfattningen att örat verkligen signalerar att det är trött och inte klarar mer. Situationen gick alltså från att majoriteten av tiden vara OK till att 99% av den vakna tiden vara nästan odräglig, det är svårt att förstå den enorma försämringen.

Tack. Nu känner du mig bättre än de flesta av mina vänner och bekanta. I min stad bor det ca 20 000, och jag kände hälften av dem som det kändes. Men nu efter att jag varit borta från och till i 7 år och helt borta de sista 2-3 åren, har jag erfarit att alla dessa vänner kanske inte var så mycket att hänga i julgranen. Det är inte lätt att förklara för människor att man har dessa problem. Vem kan kräva att de ska läsa hela den här tråden? Och även om de läser den här tråden så det egentligen omöjligt att förstå vad det innebär att försöka leva med problemen. Folk har fullt upp med sina egna liv och är måttligt intresserade av tinnitus och ljudkänslighet...... Värst av allt var nog ändå att förklara för flickvännen vad som skedde med mig. Jag kommer ihåg en kväll när vi hade älskat och skulle sova, hon höll om mig och allt var sådär fantastiskt romantiskt och mysigt. Bara det att mitt ena örat var fullkomligt slut och jag hade ont som fan! Varje gång min flickvän drog ett andetag smärtade det fruktansvärt i örat. Jag väntade tills jag trodde hon hade somnat och gick och lade mig i ett annat rum. Med bultande smärta och ledsen som aldrig förut misslyckades jag kapitalt med att sova. Inte blev det bättre av att min flickvän aldrig somnat utan kom efter mig och frågade "vad jag höll på med." Hur förklarar man något sådant? 😄 Min flickvän var visserligen otroligt förstående och gullig mot mig, men det är ändå ett alldeles förfärligt minne.

Del 3 - Fysisk aktivitet – direkt farligt Viktigt: Efter att ha fått tinnitus 1997 tränade jag de nästkommande tio åren från 5-12 ggr i veckan. Under den här perioden fick jag inga som helst problem från träning eller fysisk aktivitet. Senast 2007 i februari lirade jag hockey i 2 timmar och blev helt slut, men fick inga problem efteråt. Sedan kom Acoustic Shock Injuryn i mars samm år och allt blev som förbytt. Efter att i Maj tvingats avbryta studier, arbete och umgänge med vänner bestämde jag mig för att medans mina öron återhämtade sig skulle jag utnyttja tiden att komma i toppform fysiskt sett. Därför började jag således jogga. Under själva turerna kändes örat lite märkligt, men det var inget jag oroade mig över. Efter passen tog jag det lugnt och läste och kände mig märkligt öm i örat. Det hela kulminerade när jag vaknade dagen därpå och örat kändes helt förstört och tinnitusen var mycket värre än vanligt. Till en början kunde jag omöjligen tro att detta verkligen hade ett samband, så efter att sviterna efter joggingturen lagt sig körde jag gång med träningen igen. När jag ännu en gång fick samma reaktioner fick det vara nog. Det gick inte att offra flera dagar med förstörda öron och mer tinnitus än någonsin. -- Under sommaren 2007 försökte jag också ta längre promenader, något som jag också fick avbryta efter ett tag av samma anledning. Därefter tog jag det väldigt lugnt och antog att örat på något vis var känsligt mot när jag hade hög puls under längre tid. -- Härnäst var det mitt sexuella umgänge med flickvännen som ställde till problem. Tillsammans med den låga ljudtålighetsnivån blev sex tungan på vågen när jag tvingades avsluta förhållandet. För det första kunde jag ha mycket ont i örat under själva samlaget etc. Såvitt jag vet höjs blodtrycket enormt vid manlig orgasm och pulsen är ju hög av aktiviteten. Hur som helst var timmarna efteråt helt förskräckliga. Och jag började få våldsamma tinnitus och smärtattacker vid sänggåendet som höll mig vaken halva nätterna. Det var något helt nytt för mig och en hemsk upptäckt. Det här försämrade öronsituationen så till den milda graden att jag inte längre orkade träffa min flickvän pga av följdsmärtor och det faktum att jag knappt längre orkade tala med henne. Jag behöver väl inte säga mer än att det var det vidrigaste jag varit med om, att ge upp kärleken tack vare dessa bisarra problem. Det var och är fruktansvärt att leva med vetskapen om vad jag gick/går miste om i form av närhet, kärlek. -- (Att sexuella inslag endast var det som gav utslag var pga av att jag helt upphört med annan fysisk aktivitet) Nästa bakslag kom i slutet av augusti efter onani. Det kändes som om det var något som gick sönder i örat och jag fick genast ett tinnitusljud jag aldrig haft tidigare. Detta ljud skulle aldrig försvinna och istället utvecklas mer och mer till den bedrövliga tinnitus jag har 2009. Tummen på vågen blev att jag slutade följa mina favoritlag på TV (Manchester United etc). Detta pga av att jag under matcherna blir nervös och min puls och blodtryck går upp. Jag tyckte inte att det var värt de reaktioner som kom efteråt med förhöjd tinnitus, smärtor i örat och ökad ljudöverkänslighet. Dessutom upplevde jag det jobbigt att höra mina egna hjärtslag mot kudden när jag försökte vila mig i form. Dvs att jag vid varje hjärtslag förnam en smärta i örat. Inte förrän jag hade fullkomlig vilopuls kunde örat börja återhämta sig. Av samma anledning upphörde jag med onani och slutade göra armhävningar osv. --- Från och med juli 2008 kunde jag delvis återuppta vissa av dessa verksamheter. Framför allt hade jag vant mig vid att ha ont och att få märkliga och jobbiga reaktioner. Således vande jag mig alltså vid att efter onani eller att ha tittat på en match få spendera åtskilliga timmar och vanligtvis en natt också innan örat kändes bättre igen. --- I februari 2009 hade jag levt så länge under dessa premisser att det hade blivit vardag. Smärtan och den förhöjda tinnitusen var legio och därmed började jag bli oförsiktig. Jag var också less på min torftiga tillvaro och ville ta fler steg mot ett normalt liv. Således började jag mycket försiktigt att se videoklipp med ljud på datorn, och lyssna på intervjuer på tv osv. Egentligen löjligt små steg, men för mig betydde det att jag var på rätt väg. I takt med att jag inte fick någon motreaktion började jag slappna av och bli en smula obetänksam. Jag kunde onanera så gott som varje dag och trots att jag fick förhöjd tinnitus och örat blev sämre efteråt kunde jag fortsätta att bedriva mina små framsteg. --- Och sedan plötsligt en dag i slutet av Mars kände jag att "vad i helvete vad örat känns trasigt", och "vad är det för nya ljud"? Jag blev faktiskt tagen på sängen då jag inte fått några signaler på att jag skulle vara på väg att pressa mig för hårt. Jag svarade med att vila och upphöra med mina framsteg. Örat vägrade dock att läkas och efter 2 veckor visste jag att den nya tinnitusen hade blivit permanent. Likaså misstänkte jag att örat skulle fortsätta kännas dött och inte tåla någonting. Jag kämpade ändå vidare tappert, eftersom inget annat fanns att göra, även fast det nu kändes som om allt hopp var dött. Kunde sådana låg och liten utsättning för ljud, tillsammans med onani förvärra problemen permanent, betydde det att jag var illa ute minst sagt. --- Mitt högra öra blev sämre och sämre under den kommande tidsperioden utan någon synbar anledning. Men det hela höll sig ändå på en så rimlig nivå att jag kunde sitta vid datorn och läsa böcker osv, trots att det var smärtsamt emellanåt och att den nya tinnitusen var mycket störande. Sedan hände något alldeles förfärligt samma dag som mitt favoritlag Pittsburgh Penguins vanns Stanley Cup i en 7:e och avgörande match mot Detroit. Vad som är skrämmande eller intressant med det är förstås att mitt hjärta slog som en stånghammare i bröstet under hela matchen. Förmodligen har jag inte varit så nervös och upphetsad under en match någonsin. Efteråt var jag strålande glad och om de inte hade varit för öronproblemen hade jag firat i flera dagar! Medveten om det stålbad mitt öra gått igenom under matchen vilade jag hela den efterföljande helgen, men örat svarade inte på den åtgärden utan fortsatte att kännas som ett öppet sår. Örat hade helt enkelt gett upp. Nu ca 20 dagar efteråt har det bara blivit sämre. (se diagram tex) Notera att jag avser avhandla nulägets problematik i ett separat inlägg eftersom denna innebär ett nytillskott: Kronisk Värk/Smärta. Sammanfattning: Fysisk aktivitet, hög puls, högt blodtryck har en katastrofal inverkan på mina öronproblem och tycks höja känsligheten i örat enormt. Varför? Hur? På vilket sätt sker detta? Fotnot: Detta inlägg är egentligen väldigt tabubelagt och jag ber om ursäkt om någon tar illa vid sig av de sexuella omnämningarna, men det ser faktiskt ut som att detta är det största problemet i nuläget eftersom det på egen hand "nöter ned örat. Därför var jag helt enkelt tvungen att skriva detta. Nu är jag helt slut och återkommer senare. Debatt: Jag ska be mina föräldrar och broder läsa igenom dina inlägg, kanske kan det skänka dem hopp om att deras son/broder en gång skall kunna återvända till världen igen. Dessutom kan det öka deras kunskap och förståelse för problematiken jag genomgår.

Del 2 - Förlorad återhämtningsförmåga & nedbrytning av örat ljudtålighet sekund för sekund. Hyperacusis (ljudöverkänslighet) innebär att man är reagerar med punktsmärta på vissa frekvenser eller ljud. Vanliga exempel på sådana ljud: Barnskrik, porslinskrammel, skärljud i form av gaffel och kniv mot tallrik, myntskrammel, pappersprassel etc. Detta innebär alltså att den drabbade individen drabbas av en akuktsmärta under den tid då ljudet når örat via hjärnan. Vad som inte är praxis vad gäller "normal" hyperacusis är att örats ljudtålighet bryts ned och försämras sekund för sekund, eller dB för dB. Jag ska ta några exempel på detta nedan: Exempel 1 - Försök till att öka ljudtolerans genom användning av brusappartur enligt TRT metoden under 20 minuter. (Vänligen, haka inte upp er på att ljudträningen skall vara endast 10 min, jag försöker exemplifiera endast) Bruset sätts på mycket försiktiga 30 dB. Patient 1: Pat upplever ett ytterst litet obehag under hela sessionen, möjligtvis att han blir aningen matt i öronen mot slutet. Detta märker han dock inget av efteråt. Följder: Inga. Lesky: Lesky har till en början inga problem med bruset, med efter 2-3 minuter minuter börjar han känna obehag i örat. Detta obehag ökar sedan undan för undan och efter 10 minuter måste Lesky plåga sig fruktansvärt. Efter 15 minuter gråter Lesky och tvingas avbryta behandlingen. Lesky tålde alltså ljudet utmärkt till en början, men sedan nöttes hans ljudtålighet succesivt ned undan för undan. Det slutade alltså med att samma ljud som i början av sessionen inte gav några problem i slutet var så hemskt smärtsamt att Lesky inte kunde utstå smärtorna. Dessutom har hans tinnitus fördubblats under sessionen. Följder: Lesky tvingas vara sängliggande i absolut tystnad i 7-8 timmar innan hans öron återhämtat sig en aning så att han i huvudtaget tål några ljud alls. Lesky behöver 10-24 timmar på sig för att han öra skall återställa sig till den status han hade innan experimentet startade. Det skall också påpekas att Lesky under den tiden haft molande värk i öronen med diverse inslag av bränningar, stickningar, myror etc. Exempel 2 - Åtta timmars arbete på bensinmack. Det är alltså fråga om klassiskt arbete i kassan på en vanlig bensinmack. Ljudmattan består av: Radio, fläktar, ventilation, samtal, myntskrammel, motorer etc. --- Patient 1: Pat upplever visserligen att han blir lite nervös av ljudmattan men han känner till en början inga direkta obehag förutom viss punktsmärta från tex när någon slänger en skiffnyckel i verktygslådan vid kassan. Efter halva dagen känner dock pat att han börjar bli matt i öronen - detta löser han genom att sätta på sig öronproppar. Det försvårar hans jobb en aning men ger samtidigt tillfredställande lättnad åt öronen. Efter 2 timmar med öronproppar tar pat av sig dem igen och känner till sin glädje att han öron ånyo känns ok och han kan återgå till sin plats i kassan resten av dagen utan öronproppar. Följder: Pat känner sig lite trött i öronen när han kommer hem, men efter att ha tagit en pilsner och läst i någon timme är tröttheten borta. Lesky: Lesky upplever visserligen att han blir lite nervös av ljudmattan men han känner till en början inga direkta obehag förutom viss punktsmärta från tex när någon slänger en skiffnyckel i verktygslådan vid kassan. Efter halva dagen känner dock pat att han börjar bli matt i öronen - detta FÖRSÖKER han lösa genom att sätta på sig öronproppar. Det försvårar hans jobb en aning men BORDE samtidigt ge tillfredställande lättnad åt öronen. Efter 2 timmar med öronproppar smärtar visserligen Lesky öron fortfarande, men han testar att ta av sig dem ändå. Det visar sig vara fullständigt omöjligt att vara utan öronproppar då varenda ljud penetrerar Leskys huvud som en borrmaskin. Resten av dagen blir oerhört smärtsam då Leskys toleransnivå för ljud kollapsat totalt. Det gör ont när Lesky själv pratar, när kunderna pratar, precis alla ljud gör ont och Lesky tvingas ta ett par alvedon för att ta sig igenom dagen, och då är han ändå helt färdig efteråt. Följder: Lesky tvingas spendera resten av dagen/kvällen i sängen med smärtstillande. Socialt umgänge är det absolut inte tal om. Har Lesky tur klarar han nästa dag på ungefär samma sätt, annars kan han bli tvungen att sjukskriva sig. Leskys tinnitus efter en sådan dag är fruktansvärd och han blir orolig att den skall förvärras permanent. --- Det var alltså på detta sätt (samt några andra faktorer som jag ska redogöra för i del 3 )jag i tur och ordning förlorade jobb, studier, flickvän och förmåga att umgås med vänner. Av detta framgår det helt tydligt att mitt skydd mot ljud är allvarligt nedsatt. Det naturliga sköld som normalt fungerande öron är utrustade med, saknas uppenbarligen nästan helt hos mig. Om man tänker sig det hela som en nöt med skal, så parerar nötens skal ljud med endast smärre rispor för en vanligt individ. För mig däremot penetreras skalet och efter ett tag når ljuden ända in i epicentrum, själva kärnan alltså. Då alla försvarssystem är ur funktion signalerar hjärnan om en kraftig smärta mot minsta lilla ljud eller vibration. Det vill säga till och med ljud som näppeligen ger utslag med en decibelmätare uppfattas som smärtsamma. Ett vanligt samtal uppfattas som avfyrande av Stalin-orglar. Ungefärligen kanske ljudet ur smärtsynpunkt uppfattas upp till 500x så högt, om man ser till vilken smärta det orsakar. Sedan är det tydligen samma mekanism som släpper fram en oerhörd kakafoni av ljud, hur ska man tolka det? Som att hjärnan på något vis överbelastas och skickar ut massor av missljud som en slags reaktion eller troligare bara för att just något är fel? --- Det enda jag kan säga säkert är att desto mer jag provocerade denna smärta, dvs fortsatte att prata eller utsätta mig för ljud, desto ondare fick jag och dest längre tid tog det innan smärtnivån sänktes. Det är något som varit solklart från dag ett till detta nu. Som ni förstår blir man fruktansvärt arg när man får så ont och emellanåt har jag i rent trots försökt att stå ut. Det har jag inte haft någonting för utan endast skaffat mig extra lidande. Smärtan när örats ljudtålighet har kollapsat kan endast jämföras med invärtes smärta. Tänk er den värsta tandvärk ni haft, eller när tandläkaren borrar i en tand utan bedövning. Föreställ er att få en gurka införd i rectrum med fullständig brutatliet utan något som helst glidmedel. Tänk er den smärtan vid varenda litet ljud, varenda vibration och ni har kommit ett steg närmare att förstå det jag försöker beskriva. Jag kommer så väl ihåg min sista dag på macken då jag tvingades ringa en ersättare efter endast två timmar då jag nästan grät av smärta. När jag spankulerade hem i solskenet denna varma dag i början av Juni 2007 var jag extremt lättad. Jag skulle aldrig mer utsätta mig för sådan smärta, ingen skulle någonsin kunna tvinga mig och inga pengar i världen skulle kunna locka mig att riskera något. Om jag hade haft endast en liten aning om vilket helvete som väntade de närmsta två åren hade jag förmodligen dränkt mig i oljetråget istället för att lättad promenera hem i hettan....... --- Nåväl. Del 3 är nog den punkt där Debatt och jag skiljer oss mest, det är också den punkt som jag upplever som värst och mest begränsande för att inte tala om förudmjukande.

Debatt: Nu har jag läst igenom allt du skrivit flera gånger. Jag kan omöjligen besvara allting på samma gång. För det var så mycket som var intressant och som jag vill kommentera. Men det bör väl rimligen finnas tid till det i sinom tid 😄 Jag hade min första allvarliga släng av ljudkänslighet 2005. Tvingades sluta gymnasiet pga av att jag inte orkade med allt ljud där. Då trodde jag att jag var väldigt dålig, men det var ju bara en bagatell jämfört med nu. För då kunde jag fortfarande tala normalt och se på tv osv. Jag fick också diagnosen "utbränd" 2006 för övrigt. Hade hållt på och tränat 10 ggr i veckan, kombinerat med studier och jobb. När sedan ljudkänsligheten kom kraschade jag. Det är fascinerande att läsa att du löste din situation ungefär precis likadant som jag gjorde för att komma tillbaka från min extrema ljudkänslighet och utbrändsperiod: 2005-2007. När jag lyckades ta mig tillbaka från mitt "utbrända tillstånd" gjorde jag det på ett liknande sätt. Det tog några år, men då var det även andra "problem" eller tillstånd som jag genomgick samtidigt. Denna gång är det bara tinnitusen/ljudkänsligheten. Hur som helst så var nyckeln till mitt tillfrisknande datorn. Vid datorn kunde jag fly från den kalla jobbiga värld som man brukar kalla för realiteten. Jag kunde slappna av när jag helt försvinner in i datorns värld och till en början fick mina öron kanske lite stimuli av datorns ljud. Dessutom maskerar datorns ljud min tinnitus på ett tämligen gott sätt- Åtminstone så var det så för några år sedan. För just i detta nu så överöstar tinnitusen datorn rätt bra. När man vilat några veckor vid datorn kan man tex sätta på låg musik. Och när man själv behagar kan man justera volymen på denna uppåt. Det betyder att man gradvis kommer vänja öronen vid högre ljud. Sedermera kan man då börja engagera sig i samtal med andra människor. Att se film och tv på låg volym för att steg för steg trissa ljuden. Samtidigt kan man börja ta sig ut i samhället på ett försiktigt sätt. Du har beskrivit på ett mycket bättre och effektfullare sätt hur man skall öva upp sina öron och jag önskar verkligen att fler hade dig som läkare istället för dagens vitrockar! Men det viktigaste är att du förstår ungefär hur jag kom tillbaka från den förra episoden av problemen. Det jag också vill poängtera med detta är att allt det du beskrivit i dina långa och inspirerande inlägg, visste jag alltså mer eller mindre om när jag ånyo drogs ned i mörkrets djupa dal. Jag trodde att min kunskap om hyperacusis och tinnitus skulle göra att jag aldrig hamnade i denna situation igen, men det var grovt felaktigt. Jag ska nu i 3 delar på ett begripligt sätt försöka förklara varför den strategi av ljudträning som du beskrivit och som jag delvis utövat med gott resultat för 3 år sedan inte fungerat/fungerar denna gång. ------ Del 1 - Ensidig öronsmärta/ljudöverkänslighet skapar obalans. Fram till 2006 hade jag varit ljudkänslig i ca 6 år, och då gällde det bägge mina öron. Efter de två "ljudolyckorna" på OKQ8 förändrades detta drastiskt. Helt plötsligt var problematiken alltid förlagd i endast ett öra. Detta innebar för mig en stor förändring då det skapade en obalans, det känns mycket konstigt när det ena öra är hyperkänsligt och det andra är helt normalt. Dessutom skiftader problematiken öron med jämna mellanrum, det fanns oftast ingen logik i dessa skiftningar. Generellt sätt kan man säga att desto längre tid smärtan befunnit sig i samma öra, desto mer smärta och problemtatik uppstod. Därför började jag lära mig olika tekniker för att få smärtan skifta öra.Det enklaste och effektivaste sättet var att lägga sig i sängen med det onda örat mot kudden och vila länge, efter ett tag brukade jag känna att smärtan i det onda örat började lägga sig. Och då skedde något viktigt, när smärtan förflyttade sig mellan öronen var det som om balansen återfann sig någon eller några minuter vilken innebar en stor smärtlättnad. Eftersom min ljudkänslighet påverkades utifrån dessa kriterier flukturerade alltså mina problem kraftigt, ena stunden kunde jag inte en viska utan att det kändes som en spik i örat och mitt i en av de förflyttningsperioderna ovan kunde jag prata utan större bekymmer (detta tills förflyttningen var fullbordad) Eftersom jag inte gillade att ligga och vila och därmed slösa bort tid av mitt liv började jag försöka finna mekaniska vis att "byta öra" och skänka mig stundvis lättnad. Jag gjorde tex så att jag satt vid datorn och ständigt höll för det öra som "drabbat" vid tidpunkten. Ibland kunde det bli en stenhård kamp i flera timmar och ibland flyttades då smärtan över och ibland fick jag ge upp. ----------- Viktig fråga som jag ställt upprepade gånger till läkarna: Lesky har ont i höger öra. Därför sätter han då han vaknar in en hörselpropp i höger öra, samt sätter ett par hörselkåpor på sniskan som endast skyddar höger öra. Lesky har alltså ett dubbelskydd på höger öra och ingenting på vänster öra. Lesky äter frukost på detta sätt samtidigt som han tittar på diverse videoklipp på datorn med ljud. Hur kan det då komma sig att Lesky trots dubbla hörselskydd i höger öra endast känner smärta i höger öra? Varför får Lesky efter ett tag så ont i höger öra att han trots de dubbla skydden blir tvungen att avbryta och lägga sig och vila? Jag har ställt denna fråga till mina två manliga läkare, och bägge två har sagt att de har absolut ingen aning om hur detta är möjligt. Och ändå har jag under snart 3 års tid experimenterat och ständigt kunnat upprepa detta fenomen. ------------------ Lesky frågar sin läkare - citat från JOURNAL: Lesky säger: Läkare svarar: Är det någon annan här som har ensidig ljudkänslighet? Eller till och med skiftande mellan öronen? Om inte, har ni hört talas om det tidigare? Debatt: Jag råder dig att vänta med att tills jag postat alla 3 delarna, för det finns vissa punkter där våra fall uppebarligen skiljer sig REJÄLT, även om vi har otroligt mycket gemensamma upplevelser.

Jag tänkte det vore bra att sammanfatta hur jag fått problemen, eftersom det lär vara lättare att dra slutsatser om man har bakgrunden klar för sig. Kort sammanfattning av de "ljudbangar" som förstört min tillvaro. Tid - Händelse - Följder 1996, Januari - Smällare briserade på balkong - rundgång som det kallas.(Uppkomst av tinnitus) 2001, Maj - Lärare slog pekpinne i kateder 1 meter från mitt huvud (Förvärrad tinnitus samt första tecken på ljudöverkänslighet. Jag undviker från och med då konserter etc) 2004, Augusti - ca 25 minuter mopedfärd utan hjälm på E4 (Extremt förvärrad ljudkänslighet och tinnitus) 2004, September Magnetröntgen på Härnösands sjukhus. Personalen mer eller mindre tvingar mig att genomgå undersökningen vilken jag plågas enormt av trots öronproppar.(Högre tinnitus än någonsing efteråt, men den går tillbaka något. Blir deprimerad, försöker hålla i studier och idrott med smärtorna är för mycket. Jag får diagnosen utbränd ett halvår senare. Jag mister min flickvän och tvingas hoppa av gymnasiet.) 2006, Juni Jobbar på OKQ8. Kollega växlar ett myntrör genom att slå det allt vad han kan mot kassalådan, jag är böjd över en verktygslåda. Smällen är cirka 0.5 meter från mitt högra öra.(Första tecken på permanenta öron smärtor, dvs värk i timmar i sträck etc. 2007, Mars ACOUSTIC SHOCK INJURY (framkallar helt andra symptom och förändrar alla förusättningar radikalt) Jobbar på OKQ8. Svarar i bärbar telefon. Chefen har glömt högtalartelefon på. Först är det tyst. Jag pressar luren mot örat för att höra bättre, sedan halvskriker en halvdöv kärring i luren. Jag tappade telefonen och var helt borta i några minuter i ren chock. (Kronisk öronsmärta, förvärrad tinnitus och extrem ljudkänslighet. Jag tvingas avbryta studier, arbete, idrottande, samt att göra slut med min flickvän pga av att jag inte hade ork att prata, idka sexuell umgänge eller huvudtaget vara med henne och samtidigt orka existera. 2011, Oktober Efter att ha blivit mycket bättre överbelastar jag öronen med förvisso låga ljud, som ändå uppgav besvär. Man kan också säga att jag struntade i smärtan som vissa vill hävda är riktigt. Det är ändå tillräckligt för att ge ökad tinnitus med ca 150% på vänster öra och kastar mig tillbaka till en tillvaro helt utan ljud. För att bevisa att detta inte är trolleri (vissa kan tycka att mina symptom är för fantastiska för att existera) och att jag verkligen jobbade på OKQ8 då bifogar jag 2 bilder. Jag var då 2007, 21 och är idag 25 således. Notera att det var telefonen på bilden nedan som utlöste den för mig ödesdigra ACOUSTIC SHOCK INJURY. ---- För att ytterligare åskådliggöra min historik, gjorde jag ett snabbt diagram över min ljudtålighet mellan 2001 och idag

Debatt mfl. Jag ska erkänna att jag först idag läste alla svar här i tråden. Detta eftersom jag har väldigt ont och endast sitter vid datorn ca 15-30 minuter per dag. Vilket jag brukar ägna mest åt att skriva mail till min läkare eller posta på engelska hyperacusis forum etc. Jag ska göra som så att jag skriver ut denna tråd så att jag kan läsa den i sängen. Sedan ska jag svara efter bästa förmåga. I synnerhet Debatt har verkligen ansträngt sig, och det uppskattar jag verkligen. Mitt svar kommer också bli mycket omfattande, då det krävs för att förklara varför jag inte använt vanlig "ljudträningsteknik. Tills vidare, är det någon som vet om man det är farligt i längden att käka 8 x 500 gram Alvedon per dag? Jag brukar behöva käka en del för att förlänga dagen, jag brukar vilja vara uppe till åtminstone 20.00. Annars vaknar jag så tidigt dagen därpå och det är väldigt jobbigt att veta att det är så många timmar kvar att stå ut tills man kan ta sömnpillren och slockna bort. Det jag som sagt inte förstår är varför det känns som om jag blir "electrocuted in the ear" i örat även när det är helt tyst. Det är därför jag tar så lång tid på mig att svara, för att smärtan gör att jag måste vila. Det är också svårt att uttrycka sig begripligt när man har ont så att man bara vill försvinna. Som sagt, jag återkommer imorgon med mitt första svar. Tack till alla som vill försöka hjälpa mig! Hälsningar L