Lesky

Det är ta mig tusan bedrövligt att ingen hjälp kan erbjudas - det är trots allt inte så många företeelser i samhället där man drabbas permanent som fallet är med tinnitus! Och där det dessutom inte finns någon gräns för hur illa det kan (hur högt) Min läkare sade för övrigt till mig senast jag träffade honom "Botemedel mot tinnitus finns inte och kommer ej att finnas, då skulle man redan kunnat bota det. Känns inte särskilt hoppfullt främst eftersom han är insatt i forskningen etc.

Vad gäller brandalarm: Självfallet delar jag din uppfattning om att det är fullkomligt obegripligt varför larmen ska vara så höga att normalhörande kan få debuterande tinnitus av volymen. Jag antar att larmtilverkarna förklarar att de tar hänsyn till stadgar och lagar om hur höga larmen skall vara. Bättre att prioritera att rädda liv framför några stackars öron som tar skada! Speciellt eftersom brandalarmen på sjukhus som går på dagtid är det befängt att de behöver vara så höga, i vaket tillstånd behövs det inte mycket för att man skall reagera - lite mer angeläget då om man sover. Om jag skulle bli bättre i den mån att jag skulle kunna arbeta på kontor skulle jag vägre arbeta om det fanns ljudkällor till brandalarmet i samma rum. Frågan är om jag ens skulle gå med på att jobba i lokalerna i huvudtaget - jag skulle nog kräva att jag få arbeta från hemmet. Visserligen har jag en brandvarnare här också på ca 85 dB, men den har jag alltid dörrar emellan och ett visst avstånd till, men även den ger mig bryderier, kanske skulle jag hellre dö av röken än att bli utsatt för brandvarnaren och överleva. I mitt kritiska tillstånd är det inte självklart att använda brandvarnare alls. --- Fonofobi, jag vill absolut inte ta det order i min mun, jag sitter inte dagligen och rädd för ljud, däremot har jag ont i ett örat varenda sekund av mitt vakna liv och den smärtan begränsar mig enormt. Men någon fonofobi har jag inte - det innebär ju att man hela tiden oroar sig över alla ljud, och så har aldrig varit fallet för mig. Din liknelse vid att någon klappar i händerna upplevs som ett pistolskott är spot on. Nu har jag inte varit med om det på ett tag, men jag förstår precis känslan. Problemet är som du säger att förutom din närmaste familj kan du aldrig vänta dig minsta lilla förståelse för dina problem - det är ju ett större dilemma för dig än för mig som inte lämnar hemmet förutom när jag ska träffa min hörselläkare. När jag levde ett mer normalt liv blev jag naturligtvis också jävligt förbannad på alla hänsynslösa tokar som kastar tallrikar ner i diskhon etc. Jag var alldeles för dålig på att säga ifrån många gånger och skämdes för mycket för att ta upp saken med vissa människor. När jag var 15 år 2001 och blev ljudkänslig för första gången minns jag att min motivation till skolan försvann helt. Detta eftersom det räckte att jag skulle vara på fel plats på fel tid för att alla studier skulle vara menlösa. Jag hade ingen aning om hur rätt jag skulle få med den spontana känslan och då var jag ändå fullkomligt omedveten om begrepp som kronisk öronsmärta och fysiska sensationer i örat etc. Begreppet "glasöron" är något jag tänker på ofta - speciellt eftersom min bror också har tinnitus och ljudöverkänslighet - dock har han efter min kollaps tagit det väldigt försiktigt eftersom han inte vill förlora sitt liv så som jag förlorat mitt. Det är ju helt uppenbart att vissa människor är i princip immuna mot ljud och kan somna på ett stranddisco precis vid högtalarna utan att det händer något - medans vi råkar ut för ett antal tämligen oskyldiga händelser och blir brännmärkta för livet. Detta är ju också en till anledning att fullständigt strunta i det läkarna säger om att alla tål lika mycket ljud etc - det är ju den mest skadliga generaliseringen någonsin och en stor anledning till att många här på webben befinner sig i en skitstorm som sällan skådats med svår tinnitus etc.

Först vill jag rekomendera till dig - skaffa Peltor III (svart-röda) - maximal dämpning till kontoret - att vistas under så lång tid med ett ständigt hot om buller är bedrövligt - om jag var du skulle jag försöka sjukskriva mig under tiden om det är möjligt? Du gör alldeles rätt i att strunta i vad läkare eller gemene man säger är farliga ljud - du ska endast bryr dig om vilka ljud som orsakar smärta och vilka ljudnivåer som tidigare orsakast försämringar för dig. Att min läkare tex envisas med att hävda att jag tål lika mycket ljud som vem som helst gör mig oerhört frustrerad och ledsen. Angående ångest efter ljudutsättning/försämring: Ja, det det är väl kanske den värsta känslan någonsin. Tex om man varit på en fest och sedan känner att hörselsystemet tagit skada - den ångesten är obeskrivlig. När man försöker sova ligger man istället och kallsvettas av obehag. Jag har gått igenom det varenda gång och dessutom sovit fullständigt uselt efter varje försämring. Jag vill rekomendera alla som läser detta att använda Stesolid (10 MG) och Mylan/Flunitrazapem (2 MG) första natten efter en akut försämring (och kanske även andra natten). Det tjänar absolut ingenting till att ligga vaken hela natten - bättre då att i en sådan situation använda de lugnande och sövande mediciner som finns till buds för att hjälpa kroppen/hörselsystemet med maximala förutsättningar för återhämtning. Jag tänker själv be min läkare skriva ut dessa preparat till mig nästa gång vi ses - jag ska inte använda dem regelbundet utan endast i nödsituationer. Om någon har noja mot att använda sådana starka preparat kan man alltid testa Stilnoct eller Imovane först, men min upplevelse är att dessa preparat är för svaga om man befinner sig i ett tillstånd av extrem ångest. Dessutom ger de bara ca 4 timmars sömn medans Flunitrazapem ger 8-10 timmar vilket är mer optimalt under de bedrövliga förhållanden råder efter en akustisk chock/långvarigt buller.

JJMusik: Jag återkommer till dig så snart jag orkar, har haft ett par sjukt dåliga dagar då jag endast räknar ned tiden tills nattmedicin och sömn. Tack för dina meddelanden - jag kunde ha skrivit det mesta själv - känner igen mig i sjukt mycket!

Betyder följande länk att debatt hade fel vid tillfället eller är det en annan undersökning han tänker på? http://www.rontgen.com/wp-doctor/var-i-sverige-finns-petct

Tack! Enligt personalen är dock brandlarmet i detta fall ett snäpp högre än överfallslarmet. Du kanske tänker på ett individuellt överfallslarm för kvinnor där syftet är att ljudvolymen skall ställa till det för våldtäktsmannen och inte som i detta fall - alarmera annan personal om att en sköterska är i potentiell knipa!??

Är du säker på just detta? Se BLÅ TEXT NEDAN. Angående Brandlarm har jag hittat följande resonemang: - Kan någon säga om personen som skriver i rött har rätt - finns det någon här som har kunskap och kan säga om säkerhetssektionen har rätt eller om personen som skriver i rött har rätt? Och följande intressanta svar: SVAR:

OBS: Jag har även postat detta i min "stora tråd" men jag gör även ett separat ämne om denna fråga då den är så otroligt viktig för mig! ---- Jag är nu inskriven på ett kriscentrum sedan en vecka tillbaka - allt fungerar bra, men det finns två problem: 1. Överfallslarm - om någon i personalen känner sig hotad sätter de igång ett gällt larm. Eller om någon patient hotar en annan patient. 2. Brandlarm - har orsakats här tidigare pga av brödrost och andra patienter med mentala problem kan sätta igång det av misstag eller för jävlas med personal. Det är 5 st totalt på hemmet (4 förutom mig) Larmen går i korridoren, jag har en ca 3-4 cm trädörr mellan mig och larmet i korridoren. Finns det någon här som har erfarenhet av brandalarm eller överfallslarm på sjukhus /vårdhem och liknande? Jag har sjuk beslutsångest om jag ska åka hem eller inte. Jag har varit här i 7 dagar imorgon torsdag. Viktigt att påpeka är att jag är på hemmet frivilligt pga av insomnia, ångest och arytmi och hjärtrusning = det mesta orsakat av insomnia då jag försökte sluta med sömntabletten Imovane ABRUPT efter att ha dragit i mig 1100 MG = 23 MG per dag under 46 dagar. Extremt viktigt att påpeka är att även om decibel nivån ej ”påstås” skadlig för hörseln på normala personer – gäller ju en helt annan sak för en patient som mig som haft tinnitus sedan 1997, ljudöverkänslighet sedan 2001 och kronisk öronsmärta sedan 2007. Det krävs mycket lägre decibelnivå för att jag skall få permanenta skador i mitt hörselsystem (gällande alla 3 saker, tinnitus, ljudöverkänslighet och kronisk smärta) Hörselläkares utlåtande: Jag har tagit upp riskerna med dessa med min hörselläkare Dr. Schmidt på hörselmottagninen på Sundsvalls sjukhus. Dr.Schmidt blev då bekymrad och ville veta hur många decibel ljudet från larmen är på – han menade på att det får ju inte bli så att jag riskerar att bli sämre – då är det bättre att försöka klara sig hemma. Dr.Schmidt berättade att han har många patienter som fått tinnitus, ljudöverkänslighet och andra hörselproblem pga av olika alarm och – dessa personer var normalhörande innan utsättningen för larmet. Vidare påpekade Dr.Schmidt att det var vitalt att när larmet gick snabbt (detta eftersom både ljudets styrka & tiden på utsättningen påverkar eventuella permanenta men) kunna fly ut ur byggnaden och INTE passera ljudkällorna på vägen ut – dvs korridoren här. Min enda flyktväg blir då fönstret, som är låst med 3 nycklar. Tack på förhand för råd! /L

Vad menar du med att det kanske känns skönt att försvinna nu? Jag är inte ett dugg suicidal förutom när jag har som mest värk - då kan jag ta vad som helst för att få sova. Men hur fokuserar man på annat om man har så ont att man gråter varenda dag och om jag utsätter mig för ett normalt liv blir det så illa att jag måste bli nedsövd med narkosmedel för att uthärda smärtan.

Vidare diskussion och uppföjning: Personen som skriver i rött får mothugg: Svar på tal från person i rött:

Angående Brandlarm har jag hittat följande resonemang: - Kan någon säga om personen som skriver i rött har rätt - finns det någon här som har kunskap och kan säga om säkerhetssektionen har rätt eller om personen som skriver i rött har rätt? Och följande intressanta svar: SVAR:

Jag är nu inskriven på ett kriscentrum sedan en vecka tillbaka - allt fungerar bra, men det finns två problem: 1. Överfallslarm - om någon i personalen känner sig hotad sätter de igång ett gällt larm. Eller om någon patient hotar en annan patient. 2. Brandlarm - har orsakats här tidigare pga av brödrost och andra patienter med mentala problem kan sätta igång det av misstag eller för jävlas med personal. Det är 5 st totalt på hemmet (4 förutom mig) Larmen går i korridoren, jag har en ca 3-4 cm trädörr emellan mig och larmet i korridoren. Finns det någon här som har erfarenhet av brandalarm eller överfallslarm på sjukhus /vårdhem och liknande? Jag har sjuk beslutsångest om jag ska åka hem eller inte. Jag har varit här i 7 dagar imorgon torsdag.. Viktigt att påpeka är att jag är på hemmet frivilligt pga av insomnia, ångest och arytmi och hjärtrusning = det mesta orsakat av insomnia då jag försökte sluta med sömntabletten Imovane ABRUPT efter att ha dragit i mig 1100 MG = 23 MG per dag under 46 dagar. Extremt viktigt att påpeka är att även om decibel nivån ej ”påstås” skadlig för hörseln på normala personer – gäller ju en helt annan sak för en patient som mig som haft tinnitus sedan 1997, ljudöverkänslighet sedan 2001 och kronisk öronsmärta sedan 2007. Det krävs mycket lägre decibelnivå för att jag skall få permanenta skador i mitt hörselsystem (gällande alla 3 saker, tinnitus, ljudöverkänslighet och kronisk smärta) Hörselläkares utlåtande: Jag har tagit upp riskerna med dessa med min hörselläkare Dr. Ulrik Schmidt på hörselmottagninen på Sundsvalls sjukhus. Dr.Schmidt blev då bekymrad och ville veta hur många decibel ljudet från larmen är på – han menade på att det får ju inte bli så att jag riskerar att bli sämre – då är det bättre att försöka klara sig hemma. Dr.Schmidt berättade att han har många patienter som fått tinnitus, ljudöverkänslighet och andra hörselproblem pga av olika alarm och – dessa personer var normalhörande innan utsättningen för larmet. Vidare påpekade Dr.Schmidt att det var vitalt att när larmet gick snabbt (detta eftersom både ljudets styrka & tiden på utsättningen påverkar eventuella permanenta men) kunna fly ut ur byggnaden och INTE passera ljudkällorna på vägen ut – dvs korridoren här. Min enda flyktväg blir då fönstret, som är låst med 3 nycklar. /L

Hej! Ursäkta min frånvaro, mår tyvärr sämre än någonsin efter en ren progressivt försämringstillstånd sedan jag skrev här senast. Har någon studie gjorts om el-chocks behandling och tinnitus, ljudkänslighet & kronisk smärta? Någon som vet hur patienter med dessa besvär reagerat på enstaka eller längre behandling? Det kanske kan förändra något om jag har tur, det kan inte bli mycket sämre. (ta i trä) Hoppas allt är gott med er här!

Vad orsakade denna försämring? Du nämner överansträngning och stress. Var det överansträngningen som orsakade stressen eller var det en symbios som ledde till en kollaps? Var det helt enkelt inte så att överansträngningen försämrade tinnitusen permanent och att du sedan kunde "återhämta och träna upp" dig från ljudöverkänsligheten? Det vore väl den vanligaste och tråkigaste slutsatsen att dra från det du beskrivit. Hur vet man att två individer har en identisk inneöreskada? Är det via identiska resultat från hörseltester? Eller åsyftar du en annan typ av skada? Jag bara undrar för jag har tidigare aldrig tänkt i de banorna att någon skulle kunna ha en identisk skada som tex mig och uppleva "symptomen" annorlunda. Jag trodde att det var omöjligt att mäta upp och på ett säkert sätt säga att två människor har en identisk skada. Har du själv testat laser debatt? Jag frågar eftersom jag kring 2009 lånade hem en sådan där laser värd över 50 000 kr. Problemet var dock att själva lasern pep tämligen högt var 5:e sekund. I det läget jag var då klarade jag inte av att lyssna på det i 30-60 minuter. Jag tror att lasern pep pga av att den var farlig för ögonen och därför var det där pipet inbyggt som varning typ för att den var igång - säkerhetsföreskrifter. Jag gick bet på att tysta det ljudet, jag vågade inte riskera att ha sönder lasern genom att mixtra innuti den. Min bror som också har tinnitus och ljudöverkänslighet (dock på en mer dräglig nivå än mig) kom hem ett par veckor och testkörde lasern enligt instruktioner från en Dr.Wilden i Tyskland som har en klinik för behandling med laser. Enligt min bror märkte han ingen som helst påverkan på vare sig tinnitus eller ljudöverkänslighet. I vilket fall som helst var jag tvungen att återlämna lasern och använde den därför inte själv. Men eftersom min bror och jag tycks ha identiska problem med skillnaden att jag råkat ut för en del fler "incidenter" än honom så trodde jag att lasern var verkningslös. Detta också pga av det ej finns stöd för laser inom den regulära vården och att det om laser verkligen kunde bota eller lindra tinnitus borde det fått ett enormt genomslag över hela världen. Dessutom tänkte jag också pessimistiskt pga av att hela teorin bakom lasern verkar vara att man skulle ha "uppmätningsbar hörselskada" vid ett normalt hörseltest. Vissa ville dock hävda att man skulle behöva testa fler frekvenser än man gör under ett normalt hörseltest hos sjukvården. Jag vill också minnas att jag kontaktade Dr.Wilden i Tyskland och berättade om mitt fall, dessvärre har jag slarvat bort det svar jag gick från honom. Det enda jag minns är att han var chockad över den grad av "kronisk" smärta som jag upplevde. Han menade att han trots sina år i branchen mycket sällan eller kanske aldrig hört talas om ett liknande fall.

Jag nyss kommit tillbaka från att ha träffat min psykolog som jag träffat de senaste 18 månaderna för sista gången. Det blev tårar från båda sidor 🙁 Hörselvården måste spara in och drar därmed in de tjänster de köpt från min psykolog. Nåväl, promenaden hem tog död på örat på örat så jag återkommer inte mer idag. Jag ska dock skriva ut debatts senaste inlägg och taga dessa i beaktande, tyvärr har jag tidigare inte satt mig in några medicinska detaljer som debatt, jag har endast agerat utifrån jag upplevt min situation. Därför kan det vara bra att jag läser igenom debatts inlägg ett flertal gånger så att jag verkligen förstår det han skriver innan jag svarar 🙂 För övrigt: Debatt, är du bara en lekman trots all din kunskap? Det känns som ett slöseri om din kunskap inte kommer till användning rent konkret i verkligheten - du borde användas som resurs inom vården med kontakt med tinnituspatienter (förutom att hjälpa folk här på forumet)

Ja det är förbannat irriterande. Det bästa du kan göra är att helt enkelt kopiera texten i alla citat och göra ett citat av dem. Det är ju ganska simpelt 🙂 Eller kopiera ett citat i taget och svara emellan, går på bara några sekunder bägge alternativen!

Är det örontrötthet/öronobehag som orsakar tinnitus eller är det tinnitus som triggar örontrötthet/öronobehag? Denna frågeställning ställer jag mig nu efter den senaste försämringen. Tidigare har jag alltid utgått ifrån att det är öronsmärtan som triggar tinnitus, men nu är jag inte lika säker längre. Jag ska strax förklara varför. Först måste jag dock avhandla ett annat fenomen som nog de flesta som har tinnitus har upplevt i olika form. Temporär tinnitus ökning utan anledning - orsak och verkan? Det här fenomenet innebär att man under några sekunder drabbas av ett tillfälligt högt pipande normalt kanske dubbelt eller trippelt så högt som ens normala tinnitus - den lindriga och vanligaste formen försvinner dock efter några sekunder och är enligt läkarna ofarligt och normalt - även om de inte vet orsaken. Enligt mina egna upplevelser finns det åtminstone 3 grader av det här fenomenet: Grad 1. Ett kraftigt pip som varar i ca 5-10 sekunder för att sedan försvinna utan att lämna några tillfälliga eller bestående men. Ingen påverkan på ljudöverkänslighet eller andra obehagskänslor. Grad 2. Ett kraftigt pip som varar i ca 2-3 minuter för att sedan avta i styrka och lämna efter sig en ny svag tinnitus-signal i några timmar. Ingen påverkan på ljudöverkänslighet eller andra obehagskänslor. Grad 3. Ett kraftigt pip som känns om en explosion i örat varar i ca 2-3 minuter och efterlämnar örat i en akut fas av smärta som precis efter att man tex låtit en smällare brisera vid örat. Det kraftiga pipet dämpas snabbt men kvar blir ett mekaniskt metallgnisslande och en rad andra väldigt obehagliga och höga ljud. Samtidigt upplever man lockkänsla, domningar, en stark känsla av obehag. Man blir extremt ljudöverkänslig - upp till 10 x mer ljudkänslig än normalt. Detta tillstånd kan jämföras med det chocktillstånd man upplever efter en akustisk chock. Örat känns helt trasigt och naket. Symptomen efter en sådan här "attack" kan vara från allt från 1-12 timmar. Viktigt: När de nya tinnitusljuden slutligen upphör återgår ljudöverkänsligheten till normalt och det övriga obehaget försvinner också - och det tämligen omedelbart efter att tinnitusen ebbat ut. Detta ger upphov till följande frågor: Vad är det som orsakar i synnerhet Grad 3? Är det den nya tinnitusen som skapar känsloförnimmelserna eller är det känsloförnimmelserna som skapar tinnitusen? Eftersom tinnitusen är det som försvinner först, är det inte då rimligt att fråga sig om det inte är tinnitusen som skapar det andra obehaget? Min reaktion på en grad 3 attack brukade vara att lägga mig i sängen i panik och försöka sova tills attacken bedarrat. Varenda gång har jag haft panik och känt det som att om den tinnitusen skulle stanna kvar skulle tillvaron bli helt olidlig. --- För att återkoppla till min senaste försämring: I och med den nya försämringen har jag fått nya tinnitusljud som replikerar de ljud jag haft temporärt efter en Grad 3 attack ovan. Dvs uppenbarligen så ligger de där tinnitusljuden latent som en potentiellt nästa nivå på tinnitusen. Och nu till det bisarra - de nya ljuden ger upphov till samma domningskänsla, nedbrytning av örats tålighet etc som efter en Grad 3 attack. Med den viktiga skillnaden att besvären nu inte är av tillfällig art utan kan hålla på non-stop i värsta fall. Det här innebär att när de här ljuden är aktiverade finns ingen återhämtning, ingen vila, ingen möjlighet till bättring. Det är anledningen till att nätterna numera inte längre är till någon nytta för återhämtningen. Eftersom det här metalliska gnisslandet går på med full styrka under hela natten är jag fortfarande helt slut i örat när jag vaknar - oavsett om jag sover 6 eller 12 timmar. Själva resultatet av det här innebär att ljudvila inte längre tillåter mig att "ladda upp örat", förut kunde jag alltid sitta i tystnad och vila örat och återhämta mig. Nu är detta inte möjligt längre och därför är det logiskt att min situation ej förändrats på 30 dagars mer eller mindre perfekt ljudvila. Är det då inte rimligt att fråga sig igen - är det inte så att den nya tinnitusen i sig själv tröttar ut örat? Min upplevelse är att förutom att tinnitusen är ca 2 x högre så är den också fysisk! Dvs ljuden ger upphov till ett fysiskt obehag i örat. Ibland under några minuter försvinner det här metalliska gnisslandet och direkt känns örat mycket mer "normalt" - dvs som det gjorde innan den senaste försämringen. Men när det ljudet är närvarande känns örat helt kaputt ständigt. Slutligen, om en Grad 3 attack kan ge upphov till de symptom jag beskrivit ovan - vilken logik finns det då som säger att en Grad 3 attack inte skulle kunna bli ett permanent tillstånd både vad gäller tinnitus och övriga verkningar? Jag säger inte att så måste vara fallet för mig i all evighet - men i detta nu är det den enda rimliga förklaringen till den nya försämringens art.

Efter mitt inlägg #99 i den här tråden så hoppas jag det framgår att jag förstår begreppen om hur man kan bedriva en succesiv comeback från extrem ljudöverkänslighet. Jag lät min läkare läsa igenom det inlägget och frågade sedan varför han sagt att normala ljud vid örontrötthet inte är farliga. Svaret blev: Ska man inte som läkare ge råd utifrån vad som är farligt för patienten även om tinnitus och ljudöverkänslighetsförsämringen sitter i hjärnan? Det förändrar väl inte besvären i sak om de nu alstras från örat eller från hjärnan? Nästa fråga: Ser du överhuvudtaget kopplingen mellan buller/örontrötthet och ÖKAD tinnitus? Angående röd text: Vad i hela friden menar karln? Jag har inte haft någon hörselskada under hela mitt liv och har ändå levt med ett helvete. På honom låter det ju som att den enda skadan som är värd att notera är en hörselskada. I slutet av samtalet gjorde han en eftergift - det är alltså ett svagt orsakssamband men samtidigt bör jag ändå inte bli trött igen. I det jag beskrivit kan jag bara upprepa att jag under 3-4 års hade gjort i princip allt rätt och jag blev bättre och bättre. Det var alltså inte metoden det var fel på. Det var INTE FÖR HÖGA LJUD utan för lång exponering - eller rättare sagt för mycket exponering när örat var trött. Ljudnivån var väl inte högre än strax under normal samtalston. Jag har perfekt hörsel raktigenom alla tester. Under åren har jag haft brännande, molande, stickande, isande värk och upplevt alla möjliga fenomen och ljud. Men jag har aldrig någonsin upplevt några problem att höra ljud, varken röster, ljuda diskanter eller någonting annat. Av allt att döma finns det absolut ingenting att anmärka på min hörsel. Min läkare vägrar fortfarande erkänna att det överbelastning jag utsatte örat för har orsakat den bastanta försämring som plågar mig. Grunden för att jag skall kunna föra en vettig diskussion kring min situation kräver ju att han någonstans förstår det jag beskriver. Som det blev nu kändes det mer eller mindre som att falla ned i en avgrund. Att bli förstådd är för mycket begärt tydligen. Jag blev sjukt deprimerad under samtalets gång, bla påmindes jag om att det pga läkares oförstående som jag lovat mig att aldrig mer åka på en försämring eftersom man får noll förståelse! Inte heller talar jag om att aldrig utsätta mig för ljud etc, bara det att i tillståndet direkt efter en försämring är det knappast klokt eller ens möjlighet att utsätta sig för ljud. Jag har nyss åkt på en permanent försämring pga av jag ignorerar smärta, då tänker jag inte göra samma sak igen. --- Egentligen är det menlöst att lägga någon mer energi på vad läkaren sa eller inte sa, Det var inte läkarens fel att jag tappade huvudet i min rehabilitering. Det enda sätt jag kan hjälpa mig själv är att ha tålamod och försöka gå samma väg som gjort de sista två åren - även om jag får börja om från början igen. Förutsatt att smärtan lägger sig vill säga - något som verkar väldigt segt. Jag ska svara på debatts tidigare inlägg härnäst.

Om läkare läser mail? Min läkare läser de mail jag skickar - vanligtvis svarar han brevledes inom ett par daga. Mycket professionellt och bra på alla sätt och vis. Jag brukar naturligtvis inte maila honom ofta utan bara om det verkligen behövs. Jag har funderat på det där om att sambandet till tinnitusförsämringen skulle vara svagt. Ur min läkare synvinkel förstår jag att han uppfattar det så. Varför? Jo, därför att den typ av utmattning som drabbar mig vid samtliga ljud (även låg volym) finns inte i huvudtaget för säkert 99% av alla patienter med hyperacusis. Jag har ju själv haft hyperacusis i 6 år (2001-05-01 till 2007-03-02) utan att uppleve någon som helst tendenser till denna totala örontrötthet som bryter ned ljudtåligheten gradvis som jag förklarat i ett tidigare inlägg. De enda gånger jag under den här tidsperioden upplevde att detta hände var de ytterst fåtal gånger som jag försämrade öronsituationen genom RIKTIGT BULLER så som fester, konserter eller höga impulsljud som är potentiellt farliga för alla! Därför är det väl naturligt att läkare endast förknippar tinnitusförsämringar med för dem de enda reella hot de vet existerar? Hur kan jag begära av min läkare att han skall kunna förutse att ljudnivåer i vanlig samtalston eller lägre kan vara farliga? Förmodligen har han aldrig varit med om det tidigare. Med detta menar jag inte att läkare skall ursäktas - det borde vara krav i utbildningen att man granskat en del väldigt allvarliga fall för alla patienters säkerhet. Men när det nu inte är det, kan jag verkligen klandra min läkare? Till och med jag själv som befinner mig i en helvetes sits trodde tydligen slutligen inte heller att det var farligt. Och detta pga av att jag inte hade några konkreta bevis utan endast spekulerade. Efter att i två år inte fått några sådana försämringar slappnade jag av och började belasta mer och mer. När jag inte heller då fick några permanenta bakslag inbillade jag mig att smärtan var det enda hindret. Jag satt alltså i sitt eget trygga hem och styrde själv volymen, på det viset kändes det som om jag hade kontroll över situationen och då ringer inte de vanliga alarmklockorna. Kändes situationen som sådan hotfull rent psykologiskt? SVAR NEJ. Men vad är det som händer när ljudtåligheten bryts ned? Vad är det som händer när örat känns fullständigt försvarslöst? Det är precis samma känsla som man har i örat efter att man tex smällt en smällare vid örat. Det känns som om att örat är delvis avdomnat, lockänsla, extremt känsligt för all stimulans och framför allt med en distinkt känsla av att något är fel. Den enda skillnaden i mitt fall är tinnitusen inte hade förändrats. Hur jag kunde ignorera dessa varningsklockor? Jag vet inte, desto mer jag grubblar på det desto mer förtvivlad och ångestfylld blir jag när jag tänker på det. Det har snart passerat en månad sedan "exponeringen" och det har inte blivit bättre på något sätt alls. Jag hade skyddat mig extremt noga mot alla externa ljud i 4 år för att under inga omständigheter hamna i situation där jag behövde sitta och ångra mig resten av livet. Sedan utförde jag mer eller mindre ett insider jobb som var farligare än allt jag skyddat mig emot i från den yttre världen i 4 år. I mitt eget hem orsakade jag på eget bevåg den mest fatala skadan hittils. Vad det gäller detta kan jag helt ärligt säga att jag psykologiskt är körd i botten - det så att jag sitter i flera timmar i ren chock utan att fatta att jag tillät det hända. Ångesten ligger på en helt annan nivå än tidigare. När jag skriver om det här känner jag ett fysiskt äckel, jag inser att jag helt enkelt totalt tappade omdömet under de där dagarna. Jag vill absolut inte dö, men det känns helt omöjligt att leva med vetskapen om vad jag gjort mot mig själv. Jag ska lägga till här att jag träffade min psykolog igår, men det hjälpte absolut ingenting. Resultatet av min handling finns ju ständigt närvarande. I ca 7 dagar lyckades jag bortse från vad som skett med motiveringen att jag hade redan deppat ihop i två veckor och att det var dags att gå vidare. Men eftersom ingenting blivit bättre har ångesten kommit tillbaka i en ny starkare våg. Jag vet att det här inte är kontruktivt eller på något sätt hjälper min situation. Men för första gången är jag inte i stånd att rationalisera bort problemen - pga av den nya nivån tycks outhärdlig. Jag kan säga helt säkert att detta är det värsta försämringen jag upplevt i hela mitt liv. Hur ska jag tolka det? Är det pga av att detta är den senaste incidenten och att det därför krävs ett mindre trauma för att orsaka kraftiga försämringar? Eller är det så att den här utsättningen är den mest allvarliga jag varit med om? Om man jämför detta med en klassisk utekväll som gått för långt och ger upphov till obehag och ökad tinnitus efter skulle jag mer eller mindre säga att det här var som 4 utekvällar i rad (18.30-21.00 & 22.30-01.00), fast i det här fallet hade jag sömn (ca 02.00-10.30) och en dag (ca 10.30-18.30) mellan varje utsättning. Men i rent obehag skulle man otvivelaktingen kunna göra den jämförelsen. För att kunna säga detta säkert skulle man behöva fasttälla exakt vad är som orsakar att ett öra är helt slut och helt saknar ljudtålighet. Nu en månad efteråt känns mitt öra in princip likadant som det gjorde alldeles efter utsättningen, hur är det möjligt att örat ligger kvar i en egentligen akut fas? Tänker er själva, ni som varit med om extremt höga ljudbangar som orsakat er tinnitus, hur skulle ni reagera om era öron skulle kännas precis som efter smällen hela tiden? Uppdatering: Jag känner mig som en gnällspik nu. Jag uppskattar att debatt är så engagerad och villig att diskutera problemen och dela med sig av sin kunskap. Mitt dåliga mående till följd av problemen ska inte debatt behöva hantera - men när man inte kan träffa folk och få ur sig allting så kommer det ut här.

Angående faran med att klassas som att ha "ljudfobi" hos vården: Tack för rådet - jag förstår vad du menar - även om det inte drabbat mig. Jag har varit en patient hos hörselvården här sedan 10 år tillbaka. De har träffat mig från det att jag var en normal tonåring med tinnitus (2001) som hade ett normalt liv tills idag. Så de har hört mig förklara min ljudöverkänslighet och min strategi för situationen under 10 år. De har sett mig bli utbränd pga av situationen (2004) de har hört min strategi för hur jag skulle komma tillbaka och även sett mig lyckas (2005). Min nuvarande läkare har bara nämnt ordet Fonofobi en gång, och då förklarade han kort vad det är och frågade om jag kände till begreppet. Sedan förklarade han att han inte på något sätt upplevde det som att jag led av den "åkomman". Han sa även att han pratat med övriga i personalen som jag träffat genom åren och ingen av dem såg några tecken på "Fonofobi" eller någon ljudfobi. Och de hanterar ju sådana fall relativt ofta och ansåg därmed att det inte vara något att ta upp i huvudtaget i mitt fall. Sist ska man inte glömma att jag tills den här försämringen hade blivit bättre igen och därmed kunnat haft ca 4 timmeslånga samtal med läkaren där jag kunnat förklara problematiken ännu tydligare etc. Min läkare har aldrig tvivlat på mina problem eller haft några förevändningar mot att skriva intyg etc, det enda som han har gjort som jag haft något emot är just det felaktiga råd som han gav gällande utsättning för låga eller normala ljud vid örontrötthet. --- Angående ERA och andra "tester": Det var aktuellt med tester 2007 och 2008. Men då var redan så sjukt känslig och försiktig att jag mer eller mindre vägrade göra alla tester med motivationen att det kunde göra situationen värre. Det enda jag gjorde var något test där man fick en sond i örat eller något som brummade, sedan skickade den signaler och man skulle säga till när det gjorde ont eller dylikt. Redan på första signalen vrålade jag åt dem att stänga av och avbryta försöken. För en månad sedan kanske jag kunde ha gjort de där testerna, men nu är det fullkomligt uteslutet igen. Eftersom jag ansett att de där testerna inte hjälper mig på något sätt har jag inte heller haft något intresse att göra dem då jag endast sett dem som en potentiell risk. --- PET-Scanning? Vad exakt används det till i USA för tinnitus patienter? Och menar du att det inte finns en sådan "maskin" någonstans i sverige? Jag såg nu att du skrev följande tidigare: Kan de se vilken typ att tinnitus man har och vilken volym? Eller kan de endast se att man har en abnormal aktivitet som är tinnitus?

Herregud. Jag har skrivit ut den här tråden och det bara kliar i fingarna, jag har massor att svara på som du skrivit debatt. Om jag bara hade kommit tillbaka i den här tråden innan den senaste försämringen när jag kunde sitta vid datorn obegränsat etc. Men jag får sikta på ett inlägg per dag istället! Självläkningstiden? Vad är det för ett begrepp? Jag har nog träffat 4-5 audionomer, audiologer samt läkare och ingen har någonsin talat om ett sådant begrepp. Har du haft konverserat angående detta spörsmål med läkare eller andra experter du träffat? Jag har alltid undrat exakt hur man skall bete sig efter en akustisk chock eller långvarigt buller som lett till försämringar i örontillståndet. Så här har min prioriteringar legat medans jag fortfarande hade ett normalt liv: 1. Spendera 24-48 timmar i total tystnad. 2. Under ca 7-14 dagar vistas i kontrollerad miljö med normala vardagsljud - dock inte där högre ljud kan förekomma. När jag berättat om detta för läkare och andra personer med tinnitus brukar detta betraktas som överdrivet. Men du menar alltså att man måste vara försiktig minst 6 månader om man med 100% säkerhet vill veta att man givit sina öron de absolut bästa förutsättningar för läkning/återhämtning? Vad innebär det för försiktighetsåtgärder förutom att inte börja med någon ljudbehandling eller dylikt? Det går väl inte heller säga som någon regel utan måste väl anpassas för varje individ hur man nu ska kunna göra det utan någon annan måttstock än sig själv? Det finns väl inget forskningsunderlag för det här? Kan inte vara lätt att undersöka och föra statistik över det här för den delen heller? I synnerhet om man inte vet exakt vad i örat/huvudet som påverkas vid förvärrad tinnitus?

Debatt: Eftersom jag har en tid hos min läkare den 27/10 skickade jag förra veckan ett mail till denne där jag beskrev vad som skett och varför. Detta framför allt så att han skulle vara förberedd på att vi måste kommunicera i skrift vid vårat möte och ej muntligt tack vare den akuta försämringen av läget. Här är svaret jag fick: Det man ska ha i åtanke i detta svar är också att jag tidigare tämligen utförligt både muntligt och skriftligt beskrivit min situation och hur jag hanterat rehabiliteringen etc. Det har dock känts som att tala till döva öron - det känns inte som läkaren förstår vad jag beskriver - även om han tror på det jag säger. Är det verkligen möjligt att läkaren i mitt fall verkligen tror på på det han skriver i mailet? Jag har levt med tinnitus sedan 1997 och har aldrig haft några "spontana försämringar" - samtliga mina försämringar har haft direkta orsaker som långvarigt buller alternativt impulsljud. Och sedan sker den här otroliga försämringen nog är den värsta jag varit med som ett direkt resultat av den höga belastning jag utsatte mig för jag Mycket tydligare än så kan det väl inte bli? Kan det vara så att han skriver detta bara för att lätta på den ångest han märker att jag känner? Dvs att han förstår exakt vad som skett men att han vill avdramatisera det hela eftersom det psykologiskt vore till gagn för mig att inte anklaga mig själv? Men vore å andra sidan vore inte det direkt farligt för patienten eftersom samma misstag då kan upprepas ånyo? Tyvärr tror jag också att han begår kardinalfelet som du beskriver. Det är skandalöst för tusan! Hur kan läkare som arbetar med patienter som oss varenda dag sitta och ge generaliserande, felaktiga för att inte tala farliga råd? Finns det verkligen en riktlinje hos läkarna gällande försämring av hyperacusis och tinnitus? Gäller inte endast deras råd för en verkligen "hörselskada = hörselnedsättning? Vad ska jag skriva till karln när jag träffar honom den 27:e? Räcker det inte med att man klantat sig och får lida för det resten av sitt liv? Ska man också behöva övertyga sin läkare om orsaken till att jag i snart 3 veckor haft ett helvete? Jag blir alldeles matt av att tänka på hur jag ska försöka övertala och övertyga min egen läkare om vad som skett. Jag blir ledsen och arg, det känns som en förolämpning mot mitt intellekt att komma med sådant trams som respons på en sådan allvarlig situation. Varenda läkare jag har träffat sedan 1997 har i runda slängar gett mig rådet att måttet på ett farligt ljud typ är när andra människor håller för öronen. Och ändå har jag ställt följande fråga: När jag ställde den frågan tittade läkaren på mig ungefär som: Vad menar du? Varför skulle det göra någon skillnad? Det var nästan så att jag trodde han skulle fråga: "Vem är John Galt?" Om jag hade träffat dig debatt för 10 år sedan istället för den regulära vården hade jag troligen levt ett normalt liv istället för den föga mänskliga tillvaro jag nu lever. Om bara någon hade talat om för mig hur illa det kan bli, samt givit mig korrekta råd för hur man ska undvika att problemen blir värre - och framför allt att man hellre ska vara för försiktig än tvärtom. Hela den här situationen kunde ha undvikits med enkla medel om bara det funnits rätt kompetens på något ställe.

Neuromonics Receives U.S. Army Grant to Study Non-Invasive Tinnitus Treatment Neuromonics, Inc. has received a contract from the U.S. Army worth nearly $700,000 to study the effects and use of the Neuromonics Tinnitus Treatment (NTT) in military environments. Bethlehem, PA (PRWEB) October 18, 2011 Neuromonics, Inc., the maker and distributor of the Oasis, an FDA-cleared, patented and clinically proven medical device designed for long-term significant relief of tinnitus, has received a contract from the U.S. Army to study the effects and use of the Neuromonics Tinnitus Treatment (NTT) in military environments. The contract, issued and administered by the U.S Army Medical Research Acquisition Act, totals nearly $700,000, and provides funds to extend work currently in progress under a grant Neuromonics received in 2010. The clinical study is examining the effects of placebo treatment and the NTT in active and retired members of the military with tinnitus. The new study, expected to take place at the U.S. Army’s Fort Rucker post in Alabama, will also seek to improve the efficacy of the NTT among members of the military. The NTT already has proven effective in more than a dozen clinical studies in both civilian and military populations, according to Duane Knight, chief operating officer at Neuromonics. “This grant continues the strong working relationship between Neuromonics and the U.S. military,” says Knight. “It is a clear indication that both organizations are committed to providing the best possible solution to all those who suffer from tinnitus as a result of their active military service, and help those individuals – including active-duty personnel – get back to work as quickly as possible.” The NTT uses an electronic medical device that combines soothing music with an embedded tone. This patient-specific, customized stimulus works to relieve the effects of tinnitus. Neuromonics’ Oasis device, which works by desensitizing the patient’s tinnitus perception, is an FDA-cleared, patented and clinically proven medical device with documented long-term relief of tinnitus. The patient wears the small, non-invasive device for a few hours per day, listening to soothing music that is customized to each person’s unique hearing profile by specially trained audiologists. The NTT is particularly helpful for patients whose sleep is disturbed by their tinnitus, according to Knight, and enables many tinnitus sufferers to maintain or return to a normal working life. Tinnitus in the military According to the American Tinnitus Association, more than 50 million people in the United States suffer from tinnitus, the condition described as ringing in the ears when no external sounds are present. Usually brought on by exposure to loud noise, the problem is especially significant in the military, with more than 34 percent of returning veterans from Iraq and Afghanistan suffering from the condition. Recent research has demonstrated that the NTT yields clinically significant reduction in tinnitus disturbance for more than 90 percent of suitable patients in a formal clinical trial setting. Members of the military experience similar, or better, results. In one recent study at the Hollywood, Fla., Veterans Administration Hospital, 96 percent of patients reported a reduction in their TRQ (Tinnitus Reaction Questionnaire), a self-report questionnaire that evaluates tinnitus distress, by 40 percent or more. Neuromonics, Inc. (http://www.neuromonics.com) Neuromonics, Inc., manufactures and distributes the FDA-cleared, patented and clinically proven medical device designed for long-term significant relief of tinnitus. With research and development beginning in the early 1990s, the Neuromonics tinnitus treatment has helped thousands of tinnitus sufferers improve their quality of life and overcome the daily life challenges associated with tinnitus. Neuromonics is based in Bethlehem, Pa. USAMRMC Contract This research and development project will be conducted by Neuromonics, Inc., and is made possible by a contract that was awarded and administered by the U.S. Army Medical Research & Materiel Command (USAMRMC) and the Telemedicine & Advanced Technology Research Center (TATRC), at Fort Detrick, MD, under Contract Number: W81XWH-11-2-0190. http://www.prweb.com//releases/2011/10/prweb8884755.htm

För det första villa jag säga till debatt, tusen tack för att du återkom i tråden. Det känns uppfriskande att prata med någon faktiskt verkar intresserad av att förstå och analysera problematiken. Dessutom kan det vara bra för andra att läsa de misstag jag har begått, så att det slipper göra likadant själva. Jag förstår att du har mycket annat att göra, så känns absolut ingen brådska med att svara i den här tråden. I nuläget orkar jag bara sitta vid datorn kanske 30 minuter per dag, så det är ingen brådska. Jag ämnar svara på hela ditt inlägg, men jag börjar med citatet ovan. Vad jag menar med "ljudtålighets diagrammet" är följande: Det är alltså bara en måttstock över hur höga och hur mycket ljud jag klagar av utan orimliga smärtor. Och vad jag menar med det är också att man skall kunna utsätta sig för ljudet en rimlig tid. Låt tex säga att vi tar min datorns fläktljud. I nuläget klarar jag av datorljudet kanske i 10-15 minuter sedan är mitt öra helt KAPUTT = helt slut och ljudet från datorn gör då riktigt ont. Det kallar jag inte för att klara av datorljudet. Därmed hamnar jag i nuläget mer eller mindre på 0% i och med att jag inte klarar av ett datorljud på 20-30 DB eller vad det nu ligger på. För 1 månad sedan kunde jag sitta vid datorn i 24 timmar i sträck utan att jag fick mer ont, jag kunde tom återhämta mig vid datorn om jag hade tröttat ut örat med andra ljud. Det är på detta sättet jag definerar det som att jag tål ett ljud. Jag är medveten om att de flesta knappast skulle klassa det på det här sättet, men jag gör det pga av att jag måste kunnat sätta en vettig måttstock på mina nuvarande problem. Angående ljudöverkänslighet så skulle jag säga att min erfarenhet finns det låt säga 3 nivåer, här är vad de innebär: Nivå 1: Man reagerar negativt på vissa specifika ljud, tex porslinsskrammel, höga röster, mopeder som åker förbi etc. Det är punksmärt som endast känns vid ljudtillfället. Man har ingen kronisk smärta, ingen kronisk värk etc. Man besväras inte av tillståndet någonsin i tystare miljöer eller tystnad. Nivå 2: Man reagerar negativt på alla ljud ute i samhället. Man kan bli trött i öronen av ljud och känna att man tål ännu mindre ljud under de perioder man är trött i öronen. Man har ingen kronisk smärta, ingen kronisk värk etc. Man besväras aldrig av tillståndet i komplett tystnad. Nivå 3:Man har ständig värk i öronen om man inte befinner sig i ett tyst rum hela tiden. Alla ljud över 30 dB orsakar ständig värk i öronen som blir värre desto högre ljud och desto längre man utsätter sig för ljud. Desto tröttare man blir i öronen desto lägre ljud krävs för att ge mer smärta. Man besväras av tillståndet vid dygnets alla vaknar timmar och har en viss kronisk värk ständigt som du kan kalla för väldigt långt gången örontrötthet. För att klargöra det en gång för alla, detta var mitt tillstånd innan den senaste försämringen: 1. Ensidig problematik i ett öra, dvs en viss kroniskt obehag och värk i ett öra 2. Datorljud OK - förändrar inte situationen varken från eller till 3. Alla andra vardagliga ljud ger upphov till viss smärta beroende på antal dB och frekvens 4. Alla andra vardagliga ljud bryter ned örat. Dvs ökar den ständiga smärtan och sänker samtidigt ljudtoleransen. Vad jag menar med sänker ljudtoleransen? Jag menar då om jag tex ser på ett program som Idol. Om jag ser på idol på en förutbestämt volym hela programmet, så skulle det obehag jag kände öka hela tiden eftersom att ljudtoleransen sänks. Om vi sätter programmets 45 minuter på en smärtskala 1 till 10, där 1 innebär INGEN smärta och 10 MAXIMAL skulle det se ut ungefär som följande: Minut 0-10 - 2 Minut 10-20 - 4 Minut 20-30 - 5 Minut 30-45 - 6 Viktigt - dvs samma ljudnivå orsakar mer smärta eftersom att örat "nöts ned". Det fungerade precis likadant med MP3 låtar, konversationer och alla andra ljud. Desto mer ljud jag utsatte mig för desto mer smärta och obehag. Således mådde jag som bäst i början av 2010 när jag hade blivit av med de kroniska smärtorna, jag satt då bara i ett tyst rum och läste medans jag njöt av en tillvaro utan smärtor. För att minska risken för att smärtorna skulle komma tillbaka spenderade jag säkert några månader med att sitta enbart i tystnad växlat med vissa perioder vid datorn - jag kommunicerade aldrig i tal eller utsatte mig för några andra ljud. Rädsla - främsta redskapet för min egen säkerhet Om vi då pratar i % igen så var jag alltså på 100% av min ljudtålighet. När jag bestämde mig för att börja experimentera med ljud igen var jag försiktig i överkant. Varför det? Därför att nyss ha legat på dödsbädden med kroniska smärtor gjorde mig oerhört rädd och jag ville absolut inte hamna där igen. Från början kanske jag såg en 15 minuter på tv med lågt ljud, och då kanske jag gick från 100% till 95%. Efter att jag gjort det återvände jag till att sitta tyst i mitt rum för tills jag var tillbaka på 100%. När jag hade gjort det där ett par gånger och ingenting farligt hänt ökade jag belastningen. Jag kanske såg ett TV-program på 30 minuter istället och hamnade då på kanske 90%. Då fick jag sitta i tystnad under en längre perioed för att återhämta mig till 100%. På det här sättet gick jag vidare med att lyssna på någon musiklåt och prata kort med mina föräldrar tex. Allt eftersom tiden gick blev jag mer järv och utsatte mig för mer och mer smärta och högre ljud. Ibland kunde jag då tvingas sitta tyst på mitt rum i flera dagar i värsta fall innan jag var tillbaka på ca 100%. Läkare - "örontrötthet pga av så låga ljud ej farligt" Under tiden beskrev jag också den här processen för min läkare och frågade honom om den smärta jag kände av de här ljuden kunde vara farlig och vad som hände om jag fortsatte utsätta mig för ljud när jag blev trött i öronen. Jag frågade om det fanns risk för förvärrad tinnitus tex, och läkaren svarade då kategoriskt NEJ. Något som jag inte höll med om! Men jag kunde ju inte säga säkert eftersom jag inte hade facit. Problemet med rehabiliteringen var att desto längre tiden gick, desto avlägsnare kändes de kroniska smärtorna - och desto större risker började jag ta eftersom jag inte längre var livrädd för att hamna på dödsbädden igen. Hur som helst började jag rucka på regeln att jag alltid skulle tillbaka till 100%. Om jag hade pratat med min läkare på dagen ville jag ändå se TV eller annat på kvällen. Och så kom det sig då att jag ibland bara väntade tills jag var tillbaka till 90% och ibland kanske bara 80%. Människan ett vanedjur - på gott och ont Den andra faktorn som spelade in var vanans makt. Dvs när jag inte utsatte mig för några ljud var så van vid det att det inte var så hemskt tvärtemot vad man kan tro. Människan är att vanedjur. Tyvärr betydde det också att när jag väl börjat lyssna på musik så ville jag under inga omständigheter sluta. Helt plötsligt kunde jag känna mig deprimerad om jag var trött i öronen och inte kunde lyssna på musik vid datorn. Detsamma gällde TVn, så allt mer frekvent började jag lyssna på musik och utsätta mig för andra ljud fast jag befann mig på kanske bara 75%. Det i sig ledde inte till en katastrof på en gång med det sådde fröet som jag fått skörda av dagens misär. För samtidigt vande jag mig också vid viss smärta vid ljuden. Så länge jag höll mig på ca 75% och utsatte mig för samma ljud dagligen byggde jag upp en tolerans mot att stå ut med ett visst obehag när jag lyssnade på musik etc. Det jag vill poängtera här är att detta innebar också att jag aldrig kände mig besvärsfri som vid 100%. Vägen mot destruktion, att rättfärdiga att potentiellt göra illa sig själv Någonstans här började jag fabricera ihop olika anledningar till att jag inte skulle behöva sätta mig i ett tyst rum igen och vänta tills jag var 100% igen. Bla så började jag intala mig själv att jag var tvungen att stå ut med viss smärta, att det var en del av rehabiliteringen och tillvänjningen av ljud etc. Slutligen så började jag i avsaknad på mänskliga relationer bli allt mer benägen att följa olika TV-serier som substitut för sociala umgänge. Och det var här det började braka åt helvete. Framför allt var det programmet IDOL. Musik och tal i samma program tröttade ut mina öron rejält. Men ändå var jag tvungen att se varenda program för jag ville inte missa någonting. IDOL var nog det första program där jag tvingade mig själv att de klart programmet trots att jag kände starka obehag av ljudet. Dvs jag kanske var nere på 30% och fortsatte ändå. Detta höll på i ett par veckor där jag låg på under 50% men ändå inte tog ett steg tillbaka. Eftersom jag under den perioden inte fick någon förhöjd tinnitus trots ganska kraftig belastning inbillade jag mig nog att det värsta som kunde hända var att jag skulle tvingas spendera någon vecka i tystnad för att återställa mig om det nu gick så långt. I samband med det här förslappade säkerhetstänkandet och vanemässiga utsättandet för smärta började rättegången mot Michael Jacksons mördare. Och vad som hände under den perioden tycker jag är ganska solklart. Jag var nere på kanske 5-10% och körde på i min dumhet, delvis pga av vissa legitima skäl att så som att läkare hävdade att situationen var ofarlig men också baserad på mina egna erfarenheter de sista veckorna och månaderna. När jag var nere på 5-10% så innebar det att jag kände ett relativt kraftigt obehag under hela tiden jag tittade på rättegången och detta var första gången jag belastade öronen i flera timmar när jag var örontrött. Ett fenomen som jag tror är viktigt är att det kändes som att när man mer eller mindre nått 0% så mattades smärtan av, dvs det blev aldrig olidligt utan kändes typ som kroppen dövade av smärtan men man hade ändå ett diffust obehag. Jag tror att det jävligt farligt, men jag tolkade det annorlunda när det hände. Kroppen borde väl logiskt sett signalera med outhärdlig smärta när det finns risk för permanenta skador och men? Dock att inte förglömma: tinnitus var väl knappast något som var kalkylerat med att det skulle finnas när människan skapades? I det samhället fanns knappt något som alstrade så höga ljudnivåer att man fick tinnitus? I vilket fall som helst riktigt slut i öronen när jag gick och lade mig på kvällarna. Men eftersom tinnitusen inte höjdes under någon av nätterna eller dagarna efter under de 4 dagar jag följde rättegången så trodde jag att det endast skulle vara en fråga om förhöjda smärtnivåer som jag sedan kunde vila bort. Jag fruktade aldrig att tinnitusen skulle förvärras permanent, och i synnerhet inte så kraftigt som blev fallet. Men å andra sidan är det som jag beskrivit tidigare. I efterhand likställer det jag gjorde mot öronen med radio-sändingen när jag var slut i öronen i princip samma sak som när jag 7 år tidigare satt på en fest och blev trött i öronen av musiken och rösterna. Obehaget och känslan var detsamma - bara det att differensen på ljudnivåerna skiljde sig enormt. Men mina örons kapacitet skiljde sig också enormt. Vad sedan gäller ljudkvaliten, så kan jag bara säga med 100% säkerhet att jag blir mycket tröttare i öronen av 61/kpbs än av TV-ljud eller bättre, huruvida det fällde avgörandet eller icke kan jag inte svara på. Dumhet, negligering, förträngande av potientiella följder och slutligen felaktiga råd från läkare ledde till fram till den slutgiltiga försämringen. ---- Debatt, förstår du av detta ovan hur jag tänker kring ljudtålighet och vad som ledde till kollapsen och en ökad tinnitus med ca 200% på det vänstra örat? Om det är något som är oklart så fråga gärna. Innan jag går vidare med detaljer så vore det fint om jag fick en bekräftelse på att du förstår det övergripande situationen som jag agerat efter.

Jag citerar mig själv från tidigare inlägg. Skickat 2009-07-10 - 18:52