Gitarrförstärkarna som präglade musikhistorien

Gitarrister är till stor del ett ganska konservativt släkte, åtminstone när det kommer till vad som är rätt gitarrsound. Den mest ursprungliga föreställningen om hur en elgitarr ska låta har sina rötter i en estetik som etablerades redan på 1950-talet, då de första Fender Stratocaster- och Gibson Les Paul-modellerna dök upp och blev ikoniska. Även på förstärkarsidan sattes tidigt en standard och ett ljudideal som fortfarande gäller idag och som har massor av efterföljare.

Samtidigt har förstås väldigt mycket hänt genom åren. Till exempel när hårdrockarna upptäckte Mesa/Boogie-förstärkarna på 1980-talet och sedan Soldano och Peavey på 1990-talet. Men det konservativa draget kan ändå sägas kvarstå – för hårdrockarna har dessa förstärkare blivit lika mycket facit som någon Fender Tweed är för många bluesgitarrister.

Från historiebok till digital modellering

Apropå sound och äkthet är det hett omdebatterat huruvida digitala modelleringsförstärkare helt lyckas återskapa ljudet och spelkänslan från en livs levande rörförstärkare. De flesta tycks iallafall överens om att man har kommit väldigt, väldigt nära. Den digitala tekniken placerar ljudet från legendariska förstärkare inom räckhåll för de flesta gitarrister – stärkare som ibland bara finns som samlarobjekt till skyhöga priser, om ens det.

I den här artikelserien presenterar jag de klassiska gitarrförstärkarna och deras sound – vad de passar bäst till, hur dess tonkontroller fungerar och vilka historiska inspelningar de har använts på. Dels för att det är kul att nörda, men huvudsyftet är att vägleda dig till att välja den förstärkare som passar just dig bäst i någon digital modelleringsenhet eller plugin. Det vimlar av förstärkarnamn i modelleringsenheterna, och här får du historiken bakom dessa namn. För att det inte ska bli rent torrsim av allt har jag spelat in mängder av ljudexempel till alla artiklarna.

Här är seriens alla delar:

Här tittar vi på några klassiska amerikanska förstärkartyper som ofta används för rena eller crunch-ljud och som ofta har utgjort utgångspunkten för många efterföljande förstärkare. I det här sammanhanget ska vi titta närmare på Tweed Deluxe 5E3, Bassman, Deluxe Reverb och Twin Reverb.

Det brittiska soundet definieras bland annat av Jim Marshall. Modeller som har skrivit musikhistoria är JTM45 (eller Bluesbreaker), Super Lead Plexi, JCM 800, Silver Jubilee och några senare udda fåglar.

Vox-förstärkare är också Made in Britain och fick global uppmärksamhet, inte minst tack vare The Beatles. De mest kända modellerna är AC15 och AC30.

I den här artikeln pratar vi om förstärkartillverkare som också är utgör en del av det brittiska soundet men som dök upp något senare än Marshall och Vox. Vi pratar om Hiwatt, Orange och Laney, kända genom Pete Townshend, Jimmy Page och Tony Iommi.

Det amerikanska företaget Mesa/Boogie gjorde sig ett namn i början av 1970-talet med Mark-serien, som ursprungligen var en modifierad Fender Princeton. Mesa/Boogie användes av gitarrister som Steve Lukather, Carlos Santana och Prince. Men när hårdockarna upptäckte förstärkarnas enorma distresurser etablerades Mesa/Boogie som ett av de främsta förstärkarmärkena inom metalgenren.

I takt med att hårdrocken blev hårdare ökade efterfrågan på high gain-förstärkare. I slutet av 1980-/början av 1990-talet etablerade sig Soldano som det hetaste namnet och snart tog Peavey upp konkurrensen med sin klassiska 5150.

Det finns många gitarrister och därför också marknadsmässigt utrymme för en handfull små tillverkare som inte böjer sig för marknadens prispress. Med sina handbyggda och dyra karaktärsförstärkare har några av dem också lyckats sätta nya ljudstandarder. I den här artikeln pratar vi till exempel om Dumble, Diezel, Bogner och Friedman.