Studioreportage: Strongroom Studios

Strongroom Studios ligger i Shoreditch i östra London. Mot gatan ligger en pub, som faktiskt tillhör studion, och för att nå studion går man genom ett valv från gatan och in på den kullerstensbelagda bakgården. Här sitter en väggplakett där texten förkunnar att Spice Girls spelade in sin Wannabe i Strongroom och höll dansrepetitioner på bakgården. Listan på artister som arbetat här innehåller dock många fler namn än så – Radiohead, Björk, The Prodigy, Andrea Bocelli och Arctic Monkeys är några av dem.

Strongroom Studios består av fyra mytomspunna musikstudior och tio mindre utrymmen för långtidsuthyrning till producenter och liknande – här huserar bland andra Gareth Jones, känd för att ha producerat Depeche Mode, Nick Cave, Einstürzende Neubauten med flera. Det finns också ett par mindre låtskrivarrum.

Från artistmanager till studioägare

Strongrooms ägare heter Richard Boote. På 80-talet arbetade han som artistmanager och slogs av att musikstudior var för dyra för de artister han representerade. Således bestämde han sig år 1984 för att bygga en egen – Strongroom. Studion blev snabbt väldigt populär, speciellt hos artister som anammade den då helt nya tekniken med MIDI och syntar, men efter ett tag också bland de som arbetade mer traditionellt. 1997 öppnade man också den egna puben – Strongroom Bar – som alltsedan dess har varit en omtyckt mötesplats för folk i musikbranschen.

Affärerna gick så pass bra att Richard kunde köpa Air Studios av Sir George Martin 2006. Richards förhoppning var att de två studiornas väldigt olika kulturer skulle integreras med varandra. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort, och han sålde Air Studios igen 2018 till affärsmannen Maxim Demin. Vi återkommer till det – nu är fokus på Strongroom Studios!

På plats i Strongroom Studios

När vi möts i foajén har Richard med sig Strongrooms manager Jake Murray. De har bestämt att intervjun ska ske i Studio 1. Rummets mixerbord är ett väldigt modifierat AMS Neve VR60 Legend. Konstnären Jamie Reids (mest känd för Sex Pistols albumomslag) berömda design av väggar och tak bidrar starkt till den speciella stämningen.

– Jag är ledsen att vi behövde skjuta fram tiden en timme, ursäktar sig Richard inledningsvis. Planet blev försenat från Algarve i Portugal, där jag numera bor. 

Jake har hämtat drycker till oss och intervjun kan börja.

Richard Boote och Jake Murray, Strongroom Studios. Foto: John Carlberg

Många studior har försvunnit. Vad har ni gjort annorlunda för att finnas kvar och fortfarande vara relevanta i dag?

– Det är verkligen en svår fråga, säger Richard. Men jag tycker det är värt, som du verkar ha gjort, att kolla upp hur vi startade. För det som hände på den tiden – om man ska sammanfatta det i ett enda ord – var MIDI. Alla frågade: ”Varför ska vi använda det?” Men jag insåg att det var framtiden. Nu har saker och ting förstås gått vidare till Pro Tools och liknande, men när jag byggde den första studion, ovanför den vi befinner oss i nu, var det för att experimentera med vad MIDI kunde åstadkomma. Vi hade hundratals syntar med tillhörande kablar överallt, allting gick att koppla in och ut. Sedan lärde vi upp kunderna att använda studion korrekt, så att de så småningom kunde klara sig själva utan vår hjälp. Jag brukade kalla andra studior för “luddites” (en social rörelse i början av 1800-talet som protesterade mot den industriella revolutionen), för många av dem fullständigt vägrade att ta till sig den nya tekniken. Så för att svara på din fråga: Strongroom har alltid välkomnat det senaste, och jag tror att vi fortfarande gör det – eller hur, Jake?

– Jo, det tycker jag. Det var så roligt nu på morgonen, högtalarföretaget Kii Audio var här och de påpekade att vi har haft öppet i 40 år och strävar ändå fortfarande efter att använda den senaste teknologin. Det bidrar till att vi har bibehållit en ung kundkrets. Den genomsnittliga åldern är mellan 20 och 30 år och, som Richard säger, man måste hålla sig à jour med tiden och samtidigt skapa en community.

– Och vår pub är en del av den communityn, säger Richard. Jag öppnade den faktiskt, tro det eller ej, för att det inte gick att få en drink någonstans här i närheten! På 80-talet visste knappast någon att Shoreditch fanns – det fanns inga restauranger eller barer, man fick skicka en kartbild för att folk skulle hitta hit. Nu behöver man bara säga att den ligger på Curtain Road, så vet alla var det är. Med åren har puben utvecklats till en fullfjädrad musikscen med spelningar fem kvällar i veckan, vilket hjälper oss att bidra mer helhetsmässigt till artistens resa. De kan spela på scenen, gå in i studion och när turnén är klar komma tillbaka och promota singelsläppet, och så vidare. Vi gör dessutom ofta branschevent, som till exempel Music Producers Guild, och vi har ett återkommande producentcommunity som sker första tisdagen varje månad. Så i stort sett kryssar den i den sista rutan, vilket gör att allt blir en del av samma helhet. Dock vill jag poängtera, angående det Jake säger, att det förvisso stämmer att flertalet som kommer hit är unga, men vi har också kunder som har återkommit under 30-40 års tid. 

AMS Neve VR 60 Legend

Jag vänder mig därefter mot mixerbordet och kan inte låta bli att fråga hur det underhålls. AMS Neves generation VR är kända för att bli väldigt varma. Kondensatorer behöver bytas ut oftare än normalt och omkopplarna (de små Alps-tryckknapparna) är ett annat ryktbart problemområde. Mycket riktigt visar det sig att bordet är väldigt modifierat, dels efter John Musgraves principer (en amerikansk servicetekniker som tidigare var anställd hos Conway Studios, Capitol Studios med flera i Los Angeles och numera är frilans i Nashville under namnet Tracking Tools), men även Strongrooms servicetekniker, Michele Signorini, har bidragit med några konstruktioner för att hålla ner kostnaderna, som till exempel ett egenbyggt ventilationssystem inuti bordet.

– Jag skulle inte ha råd att köpa ett sådant mixerbord i dag, säger Richard. Snarare hade jag nog byggt rummet runt en modern kontrollyta. Men när studion användes 30 dagar i månaden var det precis det man var tvungen att ha.

Hur var konkurrensen när ni började och hur ser den ut i dag?

– Jag skulle säga att det då fanns cirka 50–60 mellanprisstudior i London. I dag är det omkring 5–7, inte många. De flesta är borta för att alla musikskapare numera har sina egna små studior. Men vi har tagit till oss att det är på det viset och gör det istället väldigt enkelt för dem att komma hit och fortsätta arbeta med projekt de har påbörjat någon annanstans.

– Våra studior är utformade så att du tar med dig det du har gjort hemma, säger Jack. Det är bara att koppla in datorn och så fungerar det. Du ska inte behöva vara i studion i en månad för att baskaggen ska låta rätt.

– Inte minst är Studio 4 utformad på det sättet, säger RIchard. Jake satte upp den för två år sedan, det är ett av våra mindre kommersiella rum och det är på sätt och vis anpassat för nästa generation, eller hur Jake?

– Ja, den har ett piano och ett trumset som är permanent uppmickade. Det finns gitarrkabinett så att du kan göra en inspelning med levande band i budgetvänlig demo-stil, en stor bekväm soffa och mycket dagsljus. Allt går igenom ett 16-kanaligt API 1608-mixerbord, så om du är typen som vill arbeta snabbt och få ner idéer fort – för att du bara har råd med en dag – så fyller Studio 4 den funktionen. Det handlar om att göra så att alla som jobbar från en hemmastudio ändå ska känna att de får en uppgradering när de kommer till en kommersiell studio, men inte på ett sätt som känns överlastat, med för många funktioner att lära sig, eller något från en svunnen tid.

Richard igen:
– För ett eller två år sedan minns jag att jag ringde dig och sa: ”Jake, vi måste verkligen börja tänka på att hålla oss …” Jag är inte säker på om jag använde ordet relevanta, men tycker du vi erbjuder det som folk vill ha i dag?

– Ja. Och det har ju varit en pågående diskussion sedan dess, eller hur?

– Jag tycker det är väldigt bra att ofta stanna upp och reflektera. Studio 4 var den första stora förändringen vi gjorde jämfört med hur det var tidigare och jag tror att det var en av anledningarna till att jag var intresserad och sa: ”Okej, jag gör den här intervjun med dig.” För jag brukar normalt inte gilla att prata med folk, för det är en stor fråga, liksom: hur förblir man relevant.

Studion är inte helig

Richard har intressant nog själv ingen musikalisk bakgrund. På universitetet läste han filosofi och sociologi. När han insåg att han inte riktigt visste vad han skulle använda det till tog han lastbilskörkort och fick möjligheten att köra turnéer för band. Det ena ledde till det andra. 

– Jag jobbade som turnéledare, senare som artistmanager, och hamnade mitt i den praktiska sidan av musiklivet. Däreifrån ledde det ena till det andra. När Strongroom tog form handlade det därför aldrig om att bygga något idealiskt utifrån någon ljudteknisk teori, utan om att skapa en plats som faktiskt fungerade för musiker. Det gjorde också att jag aldrig såg studion som något heligt. För mig var den ett verktyg. Något som skulle gå att använda, förändra och anpassa. Om något inte fungerade för musikerna, då var det studion som skulle ändras – inte tvärtom.

– Det där synsättet märks fortfarande, säger Jake. De flesta som kommer hit i dag har redan jobbat hemma, ofta ganska långt. De vill inte börja om från noll eller behöva lära sig ett helt nytt sätt att arbeta. De vill att det ska kännas bekant, fast bättre.

– Precis. Och det är där relevans kommer in. Inte som ett mål i sig, utan som en konsekvens av att man hela tiden lyssnar på hur folk faktiskt jobbar.

– Det är också därför vi försöker hålla tröskeln låg. Du ska kunna ta med dig det du redan har gjort, koppla in och fortsätta. Det ska inte kännas som ett avbrott i processen.

– Ja, och det där är egentligen inte nytt. Skillnaden är bara hur tydligt det har blivit. Förut hade folk inget val – de var tvungna att komma till en studio. I dag är det mer ett aktivt val. Då måste det finnas ett skäl som inte handlar om prestige eller tradition.
– Ofta är det just rummet, ljudet, möjligheten att spela tillsammans, men också att allt bara fungerar direkt. Man ska inte behöva lägga halva dagen på att komma igång.

– Och man ska inte behöva anpassa sig till ett arbetssätt som hör till en annan tid. Studion ska passa in i hur musiker jobbar nu, inte tvärtom.

Man kan dock inte bortse ifrån det faktum att ni har en hel del koola prylar.

– Det är sant, säger Jake. Du hittar inte många studior som har API-, SSL-, Neve- och Dalcon-mixerbord under samma tak. Vi har fyra EMT 140 plåtreverb, AKG BX fjäderrverb och Eventide H3000 i varje rum, vintagemickar från Neumann och AKG, två klassiska
Moog-syntar och så vidare. Men det är en kombination av vibe, plats, utrustning, historia och människor. Vi har grejerna, vi har platsen, vi har känslan, vi har arvet – och vi har teamet. Det är därför vi är populära. Grejen med prylar är att jag kan rabbla en lista och folk säger ”wow”. Men för mig har det alltid varit etoset i studion som varit det viktiga. Man går inte till en restaurang och frågar: ”Vilka stekpannor har ni?”

Jag ser förresten att ni använder de gamla men beprövade Coastal Acoustics Boxer som huvudmonitorer.

– Boxer T5/T3. Vi har dem i Studio 1, 2 och 3. De är bra, och vi håller dem i drift så gott det går.

Har ni bytt slutsteg?

– Ja. Slutstegen var tidigare Chevin A100 i fast installation, men nu kör vi Chevin A1000.
Tidigare använde vi analoga delningsfilter, men vi har gått över till digitala från ett företag som heter XTA Audio.

Tycker du att det har förbättrat dem?

– Ja, absolut. De rekommenderades av Nick Whitaker, och Matt Dobson gjorde rumsinställningen när vi genomförde den stora uppdateringen.

Använder ni fortfarande rullband här i Strongroom?

– Ja, i Studio 1 har vi en Studer A-800. Vi har även halvtumsbandare, Ampex ATR-102 och en 3M M79 24-kanals som tillhört Rolling Stones inspelningsbuss. Radiohead använde den på A Moon Shaped Pool.

Kan man säga att ni har ert klientel är musikaliskt nischat åt något håll?

– På 90-talet hade vi många kunder från den framväxande dance-scenen med Orbital, Chemical Brothers och liknande. Vi ser faktiskt att den är på väg tillbaka igen nu. Men redan då handlade det i grunden om popmusik. I dag är omkring 60–65 procent av våra bokningar popprojekt på majorbolag. Resten är en blandning – indiebolag, osignat, tv-produktioner, klassiskt och annat som inte riktigt passar in i tydliga fack. Vi gör inte lika mycket renodlad rap som vissa andra studior i London. Istället drar vi till oss ett mer alternativt och okonventionellt popsegment, vilket hänger ihop med vårt arv, vår historia, rummens
estetik, teamet och alla de där små detaljerna som tillsammans skapar upplevelsen.

Om Air Studios-tiden

Som tidigare nämnts ägde Richard även Air Studios en tid. Jag frågar honom hur det gick till.

– Det började egentligen med att jag hörde, mer som ett rykte, att Air eventuellt kunde vara till salu. Det var inget som låg ute öppet eller annonserat. Jag minns att jag tänkte att om det här stämmer, då måste jag ringa. Så jag gjorde det. Ganska tidigt blev det tydligt att George Martin själv var väldigt involverad i frågan om vem som skulle ta över. Det handlade inte bara om pengar. Han var noga med vem köparen skulle vara och ville sälja till någon
han hade förtroende för, någon som förstod vad Air var och vad det stod för. Vi pratade mycket i telefon. Om musik, om studior, om hur branschen höll på att förändras. Det var långa samtal, mer som diskussioner än affärssnack. Till slut blev det tydligt att han faktiskt ville att jag skulle vara köparen, vilket förstås var väldigt speciellt.

Det måste ha känts väldigt hedrande.

– Ja. När jag tog över gjorde jag det med stor respekt för platsen. Air hade – och har – en extremt stark identitet, särskilt kopplad till klassisk musik, filmmusik och stora inspelningar. Men väldigt snabbt blev det tydligt hur annorlunda den världen var jämfört med Strongroom.

Varför fungerade det inte att integrera studiornas kulturer, tror du?

– Det var svårt att få det att möta Strongrooms mer informella och öppna sätt att arbeta. Jag minns första dagen väldigt tydligt. Jag höll upp dörren för några klassiska musiker som kom in, och ingen sa tack. Inte på ett otrevligt sätt – det var bara helt naturligt för dem. Sedan fick någon förklara för mig att många av de här musikerna hade blivit utpekade som exceptionella väldigt tidigt i livet, som underbarn. De hade vuxit upp i en miljö där prestation, hierarki och disciplin var helt självklara inslag. Det var då jag började förstå hur djupt rotad kulturen var. Det handlade inte om att någon gjorde fel, utan om att det var ett helt annat system. Air fungerade fantastiskt för den typ av musik och det arbetssätt det var byggt för.

Hur skulle du vilja summera det så här i efterhand?

– Jag skulle vilja säga att Air påverkade Strongroom väldigt mycket. Inte genom att vi försökte bli mer lika Air, utan genom att jag blev ännu mer medveten om hur mycket av en studio som faktiskt sitter i kulturen, i människorna och i arbetssätten. Det är lätt att fastna i rum och utrustning, men om beteendena och miljön inte hänger ihop så fungerar det ändå inte i längden.

Att hålla sig relevant

Richard och Jake pratar mycket om vikten av att följa med i sin tid. Men det måste vara svårt att skilja på vad som är en tillfällig trend och vad som är en mer bestående förändring?

– Ja, säger Richard, jag tror också att det finns en risk i att hela tiden jaga det nya bara för sakens skull. Relevans handlar inte om att byta skepnad vartannat år, utan om att förstå vad som faktiskt förändras och vad som i grunden är detsamma. Musiker vill fortfarande bli hörda, förstådda och känna att deras arbete tas på allvar. Det har inte ändrats.

– Nej, men förutsättningarna har det, säger Jake. Tempot är ett annat nu. Många jobbar parallellt med flera projekt, ofta på ganska kort tid. Då måste miljön fungera direkt.

– Och där tror jag att mycket av det klassiska studiotänket har haft svårt att hänga med. Förut byggde man hela verksamheter kring idén om långa sessioner, stora produktioner och tydliga hierarkier. I dag är det mycket mer flytande.

– Ja, rollerna ser ju helt annorlunda ut också. Många som kommer hit är både låtskrivare, producenter och artister i samma person. De vill inte bli placerade i ett fack eller känna att de måste jobba på ett visst sätt för att passa in.

– Precis. Och det är kanske där min bakgrund spelar in, utan att jag tänker på det. Jag har alltid rört mig runt musiken snarare än i den. Jag har sett hur vardagen faktiskt ser ut runt omkring skapandet – logistiken, resandet, kompromisserna. Det gör att jag har haft svårt att romantisera studion som idé.

– Det där är intressant, för det sipprar verkligen in i detaljerna. Allt från hur rummen är möblerade till hur bokningar fungerar.

– Det ska gå att fatta snabba beslut, ändra sig, komma tillbaka. Inget ska kännas definitivt eller låst. Och det är också därför vi aldrig har haft något behov av att vara störst. Eller dyrast. Eller mest exklusiva. Så fort man börjar definiera sig genom sådana parametrar blir man också väldigt sårbar när förutsättningarna ändras.

– I stället blir frågan: fyller vi en funktion just nu? Gör vi skillnad i det här ögonblicket? Om svaret är ja, då räcker det långt.

– Och om svaret är nej, då är det upp till oss att ändra på något. Inte att förklara varför världen har fel. Det är kanske den viktigaste lärdomen.

– Det låter enkelt när man säger det så, men i praktiken kräver det ganska mycket disciplin. Att inte fastna i det man redan har byggt upp. Att våga ta bort saker som en gång var centrala.

– Absolut. Men det är också där det blir intressant. För i slutändan handlar det inte om studior, teknik eller ens musikbranschen. Det handlar om att förstå när något fortfarande lever – och när det bara fortsätter av gammal vana.