När far och mor är döda
och våra släktningar har ta'tt gift
och alla våra vänner har valt sej själva
och våra lärare och fröknar
har gått och dränkt sej med varann
och nu när sömntabletterna har slutat hjälpa
och när vår präst från konfirmationen
står och pekar i det blå
och ingen fattar om han visar vägen
eller känner vilket håll vinden blåser åt,
då kommer Halta Lotta hem till mej
med rösten fylld av gråt
och snyftar, vem i hela världen kan man lita på?
Hur kan man itne älska en sån text? 😉
OBS det är itne jag som skrivit ut den så ursäkta alla "sej"/"mej" osv 😠