Plec

1. Ja, alla ska vi den vägen vandra. 🙂 På ett sätt kan jag tycka att det är inget fel med det, huvudsaken är att du själv är nöjd som artist. Att tänka på vad lyssnaren kommer gilla och att börja prioritera det framför att själv vara nöjd med ett material BÖR inte vara något att eftersträva. En lyssnare ska väl uppskatta dig som artist för att de upptäckt något nytt och unikt med ditt skapande. Att börja anpassa sig till "vad någon annan kommer gilla"- som man ändå inte riktigt kan iom alla lyssnare är olika, blir att man övertänker processen tycker jag. Om det känns fel att göra något mindre busy för att istället prioritera något som kanske översätter bättre och är lättare att smälta vid första anblick, men att det är något med det som känns fel artistiskt så har du ju redan fattat det beslutet och det finns inget där du missar anser jag. 2. Varningsklockan när jag läser det du skriver är att mixningen tar 80% av tiden. Jag anser i det läget att en omvärdering av definitionen mixning verkligen kan hjälpa till. Jag vill påstå att du egentligen aldrig har börjat mixa utan du är fortfarande fast i produktion. När produktionen är klar så bör allt låta typ 80% färdigt innan mixen ens tar vid. Med alla reglar på "0" så är idén att det knappt ska behöva mixas, för om du upplever att du spenderar 80% av tiden på mix så är det för att du inte kunnat släppa produktionen. Testa när du känner dig "färdig" att bounca ut alla spår precis som om du skulle skickat materialet till någon annan för mix, fast du skickar det till dig själv istället och gör ett nytt projekt/session och importerar alla de spåren dit innan du börjar mixa. Om det känns psykiskt jobbigt att du måste fatta vissa beslut här som du "inte kan gå tillbaks till", så är det bra att öva på detta. 🙂

Hej! Ja, det är ett intressant koncept och bygger på det rimliga antagandet att alla system är konstruerade för att återge exempelvis rosa brus, korrekt. Om man då använder sig av en brusprofil för att uppnå maximal översättning är man något på spåren. Bara ett problem – Det är i slutändan långt ifrån musikaliskt att arbeta på det sättet. Jag har experimenterat med det i många år och märkte till slut att det blir inga musikaliska och intressanta mixar av att jobba så – plus att när man analyserar andra mixar man tycker är riktigt bra så märker man att de inte är gjorda på det sättet heller. I slutändan faller konceptet pga det... MEN det är ett fantastiskt läroverktyg att jobba på det sättet och enda gången det alls är relevant tycker jag är för att kolla hela mixar. Att göra så på individuella spår fungerar inte alls i ett sammanhang. Det blir i slutändan som att överanvända Soothe, det blir ett platt brus utan karaktär eller musikalisk idé.

Kul fråga! Egentligen är det väldigt svårt att säga "oj, vilken bra mastering på den skivan!". Ett bra exempel är Greg Calbi på Sterling Sound som sa att den platta han fått mest cred för bra mastering på – lät så bra redan när den kom in att han gjorde inget med det förutom att sätta sekvens och editera upp mastern. Att göra en bra master innebär också att just veta när man inte bör göra något alls (något som alla AI-verktyg har enorma problem med). Däremot har jag favorit mastringstekniker som jag upplever alltid presterar välljudande material men det behöver inte betyda att de har gjort massor med materialet för det, men de har extremt musikaliska öron. Ted Jensen, Bob Ludwig, George Marino, Vlado Meller. Inspelningar idag har blivit mer och mer standardiserade, vilket jag tycker är väldigt tråkigt. Alla använder samma samples, splice, vst-instrument, pluggar.. och även fast man använder det på olika sätt så finns det ändå något i grunden som gör att mycket låter väldigt lika.. och när något är lättare att indentifiera på det sättet ju enklare är det för AI att "ersätta". Om man backar till den hel-analoga tiden, så även fast folk givetvis använde samma utrustning så kunde man ändå höra vart en skiva spelades in, pga akustik, egenheter i analoga prylar och även att det var fokus på mellanregister då 30-70Hz i princip inte existerade som musikaliskt användingsområde. Det var mer unikt, enklare att identifiera, saker levde sitt egna liv på ett annat sätt. 🙂

Den är också kanon! Det finns så många bra, men VSM3 om jag var tvungen att välja en enda… kanske Inflator också.

Hejsan! Om du läser intervjun här på Studio så tar jag upp det att det ändå blir en hel del digital processing för min del, pga hur dagens produktioner ter sig, där digital processing ofta gör bättre nytta än analogt. EQ - Weiss EQ1 eller MAAT theEQorange Kompressor - Weiss DS1 Limiter - FabFilter L-2 Saturation - Vertigo VSM-3

Hej Jens! Tyvärr är det tråkiga svaret i de flesta situationer – att det helt enkelt skulle gjorts annorlunda/bättre från början. I en perfekt värld behövs ingen mix eller mastering eller bearbetningsprocess efter själva inspelningen.. men där lever vi kanske inte – så i de fall där det saknas material man hade önskat funnits där och man är klar med att svära på själva inspelningen, finns det ganska många jättebra exciters där ute. En exciter genererar övertoner till signalen baserat på materialet som finns. Weiss/Softie släppte en riktigt bra ganska nyligen. Kolla även Ozone Exciter är riktigt bra!

Det enda du behöver tänka på är att få det låta så bra och så nära slutvisionen som möjligt. Mastraren tar lättast vid därifrån. 🫡

Mycket övning. 🙂 Viktigaste är att bara göra olika projekt hela tiden och inte fastna på något enstaka. Man utvecklas mycket snabbare av att jobba på många olika saker än att sätta sig med ett enda projekt man vill försöka få "perfekt". Är man i början av karriären är det bästa att erbjuda sina tjänster gratis just för att få träna så mycket som möjligt, det är mycket bättre än att försöka ta betalt för saker och då jobba på färre projekt under tiden man lär sig. Sedan söka upp så mycket information man kan i ämnet men viktigt tycker jag att se det endast som tips värt att testa och aldrig anta att det folk säger kommer fungera på samma sätt och fungera i den specifika situation man själv är i. Jag vet inte hur många gånger jag varit med om forumtrådar och YouTube videos som lär ut "så här gör man" för att tillslut bli medveten om att de förbilder jag själv har haft gjort i princip helt tvärtom. 😛 Med det sagt är all information som finns därute oftast korrekt men det gäller att skilja på olika situationer, ideal och tillämpning. Det kan verkligen stjälpa utvecklingskurvan att anta att alla andra har rätt istället för att gå på sin egna magkänsla, experimentera och tävla med sig själv. Släng ett öga på artikeln i Studio, där avslöjar jag en hel del.

Hej! Ja, det där är ett kärt ämne. Har A/B testat många olika AD/DA omvandlare för mastering, mixning och inspelning genom åren. Viktigt att säga tror jag är att kvalitén på AD/DA omvandlingen är inte direkt avgörande för att någon annan ska tycka det man har gjort låter bra eller dåligt – långt ifrån, men det är ändå som med allt annat – i sig kanske en viss komponent inte är avgörande men ser man till att förbättra samtliga små detaljer i ett system så märks det ändå på helheten och att man själv tycker att det låter bra är nästan viktigare i sammanhanget så att man tycker det är kul och inspirerande. Det är inte så intressant att kolla på specar, det säger inte jättemycket utan man bör försöka testa och lyssna, vilket såklart är oerhört svårt att göra om man har ett stort system.. Ljudkvalitén är en sak och sedan har vi det här med stabilitet och support som är precis lika viktigt. I regel så handlar det alltid om att investera så mycket pengar man känner att man har råd med. Det är en exponentiell kurva helt klart – att upp till en viss prisnivå händer det en del för att sedan dra iväg i pris något oerhört fast man inte vinner jättemycket längre i kvalité. Man jobbar ju så att det låter bra med de prylarna man har, och allt är relativt, så oavsett vad man kör eller har råd med så anser jag inte att man behöver ha någon form av prylångest över det, utan det är svårt att hitta något idag som är rent av dåligt. Jag vill ändå påstå att det inte går att läsa sig till vad som är bra eller dåligt utan man måste lyssna sig till det eller fråga andra bra öron man kan lita på om tips.

Volymregel / EQ / Dynamiska processer – för separation och kontrast. Panoreringsratten för placering. Dimension = Väldigt mycket olika delayer mer än reverb.. gissar på att jag är runt 80/20 här... 80% delay och 20% reverb. Effekterna tenderar att fokuseras runt mellanregistret så det varken finns så mycket under 100Hz eller över 4-5k då det lätt börjar bråka med det som behöver tydlighet i mixen annars. Detta bidrar mycket till ökad dimension också då effekter och direktsignal bråkar mindre med varandra och skapar ett tydligare djup.

Att något blir boomy beror oftast på överdrivna resonanser i lågt mellanregister. Även om något kan låta avrundat i toppen så upplever jag att det inte behöver kännas boomy för det även fast det kan underlätta att balansera upp det med mer definition och topp... men jag hade börjat med att se över vad för element som slåss och interagerar i lågt mellanregsiter/högbas. När man har en stabil och fin lågmid kommer oftast värmen av sig självt, förutsatt att materialet inte sticker iväg i höga frekvenser vilket med fördel en bra de-esser kan lösa.

Om mixen är riktigt bra – en EQ, en clipper och en limiter i den ordningen. 🙂 Är mixen inte bra... då kan vad som helst hända!

Det finns inga direkta knep här, utan allt vad gäller översättning börjar med bra arrangemang och produktion samt en medvetenhet kring högtalare och frekvenser mm. Det kanske låter lite tråkigt, men i slutändan är det mycket fysikens lagar som bestämmer vad som blir möjligt och många gånger handlar det inte om EQ, kompressorer och annan processing utan att man helt enkelt landat i fel grundljud eller arrangemang, att man behöver köra "kill your darlings"-tricket en del för att få en mix/produktion att fungera. Allt är en prioriteringsfråga.

Hej! Det blir kul detta – alla frågor är välkomna och det finns heller inga dumma frågor. 🙂