Ok, missuppfattade dig lite tror jag, men anledningen var nog att Herr Landgren är ju en typisk bränna-16-delar-över-en-bluespenta-utan-dess-like-och-oftast-utan-någon-större-motivations-kille. Så det var väl därför den diskussionen blev som den blev. Men jag menar fortfarande att när man ens börjar tänka på musik i tävlingsform är man lite ute och cyklar. Visst kan man bedöma hantverket, tekniken och allt dedär, men för mig är det egentligen inte det man är ute efter. Speciellt inte inom improvisationsmusiken. Där lyssnar jag efter kreativitet, nytänkande och uttryck. Charlie Parker och grabbarna hade allt detdär, men om någon skulle låta precis som Charlie Parker idag hade det varit ganska meningslöst. Ok, det är kul att det svänger och med ett par bärs i kroppen så tjoar man väl med och tycker det är kul, men vad vill karln säga? Förmodligen vill han inte säga ett skit för han är trött och gammal och anledningen till hela Abba-grejjen är troligen att han på ett smidigt sätt plockar in ganska stora pengar (i jazzvärldens mått mätt alltså). Och det suger tycker jag!
Håller med dig i stora drag. Att tävla i musik går ju egentligen inte eftersom det är en konstart och därmed omätbart.
Sen tycker jag att man ska vara lite försiktig med att förkasta en musiker för att han (eller hon) låter likt en föregångare. Den musikern kan ha något att säga ändå. Däremot rena plagiat är ju överflödiga förstås.
Tror att vi är ganska överens nu..... 😄