Moog Messenger: Ny design, välbekant sound

Med Muse från 2024 satte Moog delvis tonen för en ny design, och dessbättre också för en ny namnpolicy … Messenger går ännu längre i förnyelsen och påminner i utseende mer om Take 5 från Sequential eller något från Novation, utan träsidor. Jämfört med sina närmaste föregångare inom Moog har den en mer fullmatad kontrollpanel och kompaktare mått. 

Nya analoga monosynten Messenger från amerikanska Moog bjuder på gedigen moog-kvalitet och flexibla funktioner i ny design.

Välbekant men mer flexibel

Själva grundarkitekturen är dock välbekant. Det handlar om en analog, monofonisk synthesizer med subtraktiv syntes. Det bär för långt att gå igenom alla funktioner här men vi kan dra de viktigaste.

Oscillatorerna (VCO) har steglöst val mellan fyrkant-, sågtand- och triangelvåg, där den sistnämnda kan dras vidare till en mer komplex vågformsvikning, wavefolding, som Moog för ett par år sedan introducerat på sitt lilla syntkit Mavis. Kul! Sinusvåg saknas, men kan fås från filtret om det sätts i självresonans.

VCO1 har en sub-oscillator en oktav under, även den med steglöst valbar vågform, dock ej folding. VCO:ernas respektive oktav väljs med en för modellen ny fyrstegad vippknapp som sitter även vid flera andra funktioner. Funkar riktigt bra. Oscillatorerna kan synkas och här bjuds äntligen på mer avancerade modulationsmöjligheter mellan dem, något som flera av de närmaste föregångarna av mono-Moogar saknat. 

Oscillatorerna har förutom sedvanliga vågformer även wavefolding för mer komplexa ljud, samt gott om modulationsvägar.

I mixerdelen ställs balanserna mellan VCO:er, sub-osc och vitt brus men jag märker inget av den saturering av oscillatorljudet som till exempel Grandmother eller Subsequent uppvisar vid nivåer över mittläget, på gott och ont.

Mångsidigt filter

Därefter följer filtret (VCF) med en extra stor frekvensratt. Användaren förväntas vilja vrida mycket på just den i realtid under spel och därför sitter den i mitten, lättillgänglig för både vänster och höger hand.

Det går att välja mellan två olika lågpassfilter (24 eller 12 dB per oktav), bandpass- eller högpassfilter, vilket ger stora variationsmöjligheter. Med feedback-ratten går det att få elakare ljud, men på ett musikaliskt vis, till skillnad från hos många konkurrenter (ljudexempel 5). Den extraknäcker också som nivåreglage för audioingången, om man vill använda till exempel filtret för externa ljudkällor.

En egenskap hos Moogs patenterade ladder-filter, som gör så mycket av karaktären, är att basigheten försvinner ju mer resonans man drar upp i filtret. För att motverka detta finns här en mycket användbar “Res Bass”-funktion som gör att basigheten bibehålls oavsett resonansmängd (ljudexempel 3).

Ett annan välkommen skillnad mot närmast föregående mono-Moogar är att oscillator 2 kan modulera filtret. Därmed kan Messenger till exempel göra röstlika formantljud som “jööjj”, men de funkar bäst när Res Bass inte är aktiverat (ljudexempel 8). 

Keyboard Trackning går att koppla till vilken parameter som helst, inte bara filtret, vilket öppnar för många kreativa möjligheter.

Dubbla enveloper och LFO:er

Till höger finns envelopformare för filterfrekvens och amplitud (VCA), båda av traditionell attack/decay/sustain/release-form. Release-tiden är föredömligt lång, över 30 sekunder, men klingar av lite för rakt precis på slutet. Möjligen en teknisk fördel när en envelope ska loopas. Attacken är maximalt ca 10 sekunder. Bra snärt i de korta tiderna (ljudexempel 7) och allmänt lättjobbat. Under ADSR-rattarna sitter knappar för anslagskänslighet och för att loopa enveloperna.

Längst till vänster på panelen finns LFO1, en lågfrekvensoscillator med flera vågformer och fyra förvalda destinationer, men det går enkelt att adressera LFO1 till vilken parameter som helst, vilket är mycket smidigt. Jag saknar Sample&Hold men det går att joxa fram via “KB S+H”-funktionen bland de övriga kontrollerna (se nedan).

Längre ner, bredvid klaviaturen, sitter LFO2 som är enklare och i första hand avsedd för vanligt vibrato/tremolo. Mängden kontrolleras med modulationshjulet, på klassiskt Moog-manér.

Djupare funktioner mer lättåtkomliga

Till skillnad från tidigare modeller behövs det nu inte komplicerade knapp- och/eller tangentkombinationer för att komma åt en del djupare funktioner såsom anslagskänslighet, filtertyp eller multi-trigg. Mycket är lättåtkomligt från panelen och Messengers många reglage är välplacerade, frånsett oktavknapparna som sitter lite dumt till för snabba skiften.

Bland de lite djupare funktionerna finns tämligen avancerade modulations-/kontrollvägar. Utöver den flexibla LFO1 och olika typer av VCO-modulation kan även Keyboard Sample&Hold, Velocity, Aftertouch och Expression (pedal) ställas in att styra valfri parameter, men där kräver hanteringen minst en titt i manualen, liksom för många av de globala funktionerna. Det är nästan så att jag saknar en display för att se hur allt är korskopplat. Nu kan komplexa patcher vara ganska svåra att överskåda.

Dock funkar de 16 knapparna ovanför klaviaturen som en simpel display som visar hur mycket en viss parameter påverkas av en viss kontrollkälla. Smidigt i sig men lite synd att rattarna i det här sammanhanget inte har bättre upplösning än ±8 steg.

Alla syntens grundläggande funktioner är dock lättåtkomliga och både rattar och knappar känns gedigna. Lustigt nog ser synten plastigare ut på bild än den är i verkligheten. Inte samma tunga kassaskåpskänsla som hos sina föregångare, men i gengäld mer portabel och ändå solid. 

Nog för att Messenger är både portabel och robust, men batteridrift har den inte och vi avråder bestämt från att använda den i bäcken.

Utrymme för förbättring

Jag reagerar dock, som så ofta numera, på att de vita tangenternas främre hörn är för vassa på undersidan. Beroende på spelstil riskerar fingrarna att haka fast ibland. På vintage-klaviaturer är tangenthörnen alltid avsevärt rundare. Anslagskänslan på Messenger är välbalanserad men aftertouchen är rent mekaniskt i trögaste laget, särskilt på de svarta tangenterna. Även bendhjulet är lite för trögt för min smak.

En frustrerande egenhet (testat med senaste Firmware 1.0.7): Om man ställer in ett ljud manuellt på panelen, sedan går över från Panel-läge till någon Patch och därefter tillbaka igen till Panel, så kommer bara rattarnas (elektriska) lägen tillbaka dit man lämnade dem. Knapparnas och switcharnas inställningar hänger inte med utan stannar kvar som de stod i det senast valda patch-minnet, och måste ställas om igen varje gång man går till Panel-läge. Det finns visserligen ett slags logik i detta men här bör Moog ändå tänka om. Jag har inte stött på detta fenomen på andra, jämförbara maskiner. Hela panelen ska “minnas” hur man lämnade den, inte bara rattarna.

Till skillnad från några av sina föregångare ger Messenger ingen möjlighet att spela duofoniskt, alltså två toner samtidigt om än genom samma filter och VCA (parafoni). Det lär dock finnas en mod därute som fixar detta, och jag hoppas också att någon, gärna Moog själva, utvecklar en editor.

Sequencer eller arpeggiator

Som sig bör på en modern och fullmatad synt gives också en arpeggiator med möjlighet att skapa egna rytmiska mönster med hjälp av knapparna, samt en step-sequencer. De kan inte köras samtidigt men sekvenser eller arp-mönster kan sparas per patch. Sequencern är förhållandevis enkel med 64 steg och transponerbara sekvenser. Både den och arpeggiatorn kan synkas med LPO1 och förstås inkommande eller utgående via MIDI (DIN eller USB) eller klockpuls.

På tal om det är Messenger välförsedd med anslutningar på baksidan (se faktaruta) och lätt att integrera med annan utrustning. Kontakterna sitter långt infällda vilket sparar utrymme bakåt. 

Gott om anslutningar på baksidan, djupt infällda vilket sparar utrymme bakåt.

Och hur låter det?

Moogsyntar har förvisso ett eget sound (övergripande ljudkaraktär) och det plus märkets stolta historia är avgörande försäljningsargument. Men man bör komma ihåg att det klassiska Moog-soundet och det moderna inte är samma. Båda är distinkta från andra märkens karaktär, men skiljer sig ändå åt sinsemellan. Svårt att klä detta i ord men gamla Moogar låter på vintage-prylars vis liksom mer träigt/krämigt, medan de nya är fetare och kanske lite mer metalliska. Vilken karaktär man föredrar är en smaksak. Jag gillar båda.

Med det sagt är Messengers sound helt i linje med andra moderna mono-Moogar och därmed den mest prisvärda modellen på länge från det amerikanska företaget. Full pott där!

Filtrets karaktär är omisskännligt moogig och med de många flexibla och hyfsat lättåtkomliga modulations-/kontrollvägarna ger stora möjligheter att skapa egna ljud, även om de 256 medföljande fabriksljuden räcker långt. Redan där finns allt från feta basar och ettriga sololjud till spännande experimentläten, som låter ovanligt bra särskilt med tanke på att synten helt saknar effekter i form av reverb, delay, chorus etc. 

De flesta funktioner, även hos sequencer och arpeggiator, är lättåtkomliga med knappar direkt på panelen.

Sammanfattning

Messenger kanske inte bryter ny mark, men för den som vill ha en äkta, analog Moog med traditionellt upplägg och tycker att andra modeller är för dyra, tunga eller begränsade, är den definitivt uppfriskande. Mycket Moog för pengarna, både för proffs och nybörjare.

*****

Fakta – Moog Messenger

Typ: analog monofonisk synthesizer
Syntes: subtraktiv med 2 VCO med wavefolding + 1 sub + 1 brus, VCF med lågpass (24 eller 12 dB/oktav) bandpass och högpass, 2 env med loopfunktion, 2 LFO
Röster: 1
Klaviatur: anslagskänsligt med 32 fullstora, halvvägda tangenter
Aftertouch: monofonisk
Multi-timbralitet: nej
Minnen: 16 x 16=256
Display: nej
Anslutningar tele: audio ut (mono), hörlurar ut, audio in (mono), sustainpedal in, expressionpedal in 
Anslutningar minitele: Clock in+ut, CV in+ut, Gate in+ut
MIDI-anslutningar: DIN in+out/thru samt USB-C
Effekter: nej
Sequencer: 64 steg, kan sparas per patch
Arpeggiator: programmerbara mönster
Pitchbend- och modulations-hjul: ja
Övrigt: DC-adaptor ingår
Mått: 585 x 322 x 97 mm
Vikt: 5 kg
Pris: ca 9500 kr

Läs mer om Moog Messenger på tillverkarens hemsida > 

*****

Fördelar

• Har det moderna Moog-soundet 
• Prisvärd och gedigen
• Användarvänlig och flexibel
• Bra anslagskänsla

Nackdelar

• "Panel-minnet" glömmer knapparnas lägen
• Skarpa tangenthörn kan störa vissa användare (mig)
• Aftertouchen mekaniskt trög på svarta tangenter
• Komplexa patcher är svåra att överskåda
• Editor saknas ännu

Betyg

Ljudkvalitet: 5
Användning: 4
Byggkvalitet: 5
Prisvärde: 4