Dubbla mikrofoner på livescenen – varför det?

Två mikrofoner på en ljudkälla ger ljudteknikern möjlighet att skapa ett ljud som är mer nyanserat och varierat än om bara en mick används. Bäst resultat blir det om man använder mikrofoner som kompletterar varandra, alltså om de låter ganska olika. Det är ett slags yin och yang-tänk, där den ena mikrofonen vanligtvis låter varmare och den andra har mer diskant. 

Kanalerna skapar tillsammans ett samlat ljud, men detta behöver inte nödvändigtvis vara en statisk mix. Man kan använda mickarnas olika ljud för att framhäva instrumentalisten, speciellt för solopartier. När gitarristen börjar sitt solo kan man höja mikrofonen som har det mer framträdande ljudet. Gitarren kommer att höras tydligare på grund av ljudförändringen och kommer också att få en annan karaktär i solopartiet.

De olika ljuden erbjuder också alternativ för medhörningsmixen, särskilt när den styrs från mixerplats i lokalen. Om instrumentalisten tycker att monitorljudet är för otydligt, kan ljudteknikern lägga in den ljusare mikrofonen i medhörningen.

Redundans

Dubbla mikrofonuppsättningar ger något som ljudtekniker på festivaler eller liknande evenemang uppskattar – redundans. Om det görs en ordentlig soundcheck har man all tid i världen att optimera mickarnas placering tills ljudet är perfekt. På festivaler får man tyvärr oftast vara tacksam om det åtminstone hinns med en snabb linjecheck innan spelningen. Om gitarrförstärkaren bara har en mikrofon, och en scenarbetare av misstag flyttar den, blir teknikern inte så glad. Med två mikrofoner är det 50 procent chans att minst en av dem ger ett hyfsat ljud.

Att använda två mickar är också en fördel i det – visserligen osannolika – fallet att en mick lägger av under konserten. Det är ofta anledningen till att band kan skriva in dubbla mikrofoner i sina riders.

Ibland kan det dock kännas som att dubbla eller till och med tredubbla mikrofonuppsättningar har mer att göra med att betona artistens status snarare än något egentligt behov. Jag minns ridern från ett amerikanskt band vars basist skulle mickas enligt följande: Kanal 1 och 2 använde en delad signal från förstärkarens direktutgång, kanal 3 och 4 skulle hantera en extra SansAmp-pedal medan kanal 5 och 6 matades av två Shure SM57:or.

Basriggen bestod av en enda förstärkare. Bandets ljudtekniker använde exakt två kanaler vid konserten, en från direktutgången och en från SansAmp. Den psykologiska effekten bör dock inte underskattas – vissa musiker behöver många mickar för att känna sig riktigt uppskattade. 

Argument mot dubbla mikrofoner

Det finns naturligtvis argument mot att använda två mikrofoner. För det första är det inte resurseffektivt, för  man behöver mer av allt – fler stativ, kablar och kanaler på mixerbordet och längre tid för att rigga. Den extra ansträngningen driver upp kostnaderna för utrustning och personal, och det är inte alla festivalarrangörer som har förståelse för detta.

Det finns också tekniska fallgropar. Även med noggrann placering kommer två mikrofoner vid samma ljudkälla aldrig att ta emot ljudet exakt samtidigt, och det kan göra ljudet grumligt. Dessutom bör man definitivt vara uppmärksam på mickarnas polaritet, eftersom vissa klassiska mickar är kopplade annorlunda än sina modernare syskon.

För att vara på den säkra sidan kan testa att du använda fasomkopplaren på ena kanalen och sedan välja det alternativ som låter bäst. När det gäller elbas kan faktiskt en avsiktlig feljustering av polariteten orsaka fasfel men ändå resultera i ett intressant ljudalternativ. Detta är dock nästan aldrig fallet med trummor eller gitarrförstärkare. 

Superkombinationer

Man kan fundera över vilka mikrofonpar som fungerar bra ihop och ger ljudteknikern större möjligheter. Vi börjar med trummorna. Även om ett trumset kräver rätt många mickar, har några kombinationer etablerats för virveltrumma och bastrumma, åtminstone inom rock- och popmusik. Den mest kända kombinationen är en tryckzonsmikrofon (boundary eller pressure zone microphone) som till exempel Shure Beta 91A inuti bastrumman och en dynamisk mikrofon (exempelvis en Shure Beta 52A) på slagssidan.

Så här är det tänkt: Tryckzonsmikrofonen används för att förstärka attacken medan den dynamiska micken ger bas och fyllighet. Vid mixerbordet filtreras mikrofonerna olika och mixas efter smak. Man kan också använda mikrofoner som har två olika kapslar, såsom Lewitt DTP 640 REX eller Audio-Technica AE2500. Big Mick, som är ljudtekniker för bandet Metallica, använder också gärna den senare för gitarrförstärkare. Fördelen med dessa mikrofoner är att utformningen med dubbla mikrofonkapslar tar bort risken för fasfel.

Metallica

Många metal-trummisar triggar samplingar med hjälp av en triggermodul utöver mikrofonsignalen. Eftersom dessa moduler alltid har en viss latens (latency), kan det löna sig att fördröja baskaggemicken några millisekunder med hjälp av ett delay på ett digitalt mixerbord och på det sättet undvika kamfiltereffekter. 

En virveltrumma mickas ofta upp med två mikrofoner. En dynamisk mikrofon plockar upp ljudet ovanifrån medan en kondensatormikrofon fångar sejarmattan och underskinnet. Det är viktigt att invertera polariteten på den nedre mikrofonen, annars kan det mixade ljudet bli tunt och livlöst. Själv är jag inte så förtjust i att micka upp virveltrumman underifrån, såvida inte virveltrumman har ett diskantfattigt ljud och saknar attack. I så fall kan ljudet från sejarmattan bidra med ljusare frekvenser.

Ibland använder jag till och med dubbel upptagning uppifrån. Jag snodde den här idén från Chris Lord Alge, som kombinerar en Shure SM57 med en AKG C451 eller Neumann KM84 småmembrans kondensatormikrofon. Kondingarna ger en extra förstärkning i de höga frekvenserna. Testa gärna, men se till att alla mickar pallar ljudtrycket från en virveltrumma.

Dubbla mikrofoner på gitarrförstärkaren

Gitarrförstärkare är en ständig källa till mikrofonexperiment. Det finns oändligt många filosofier och tillvägagångssätt, och alla har sina fördelar. Vissa producenter, som exempelvis Andy Sneap, strävar efter att fånga det mest direkta ljudet med bara en mikrofon. Sedan finns det kollegor som Ed Stasium, som inte kan tänka sig att micka en gitarrförstärkare med färre än fyra mikrofoner!

Möjligheterna att kombinera mikrofoner är många. Som exempel vill jag presentera några mickar som funkar fint ihop med Shure SM57. I början av 1990-talet frågade sig metalproducenten Fredman vad som är bättre än en SM57, och kom fram till att svaret var två SM57:or. Fredman-uppmickningen går ut på att en SM57 placeras rakt framför gitarrhögtalaren och den andra i 45 graders vinkel mot den första. När de riktats in noggrant låter denna kombination betydligt fylligare än en enda SM57.

Kombinationen av SM57 och Sennheiser MD 421 är ett annat populärt val. MD 421 bidrar med lite lägre mellanregister vilket kan komplettera SM57. Saknar man extra briljans kan en kombination av SM57 och AKG C414 vara rätt lösning. Är gitarrljudet istället lite väl diskantrikt, är det mycket vanligt att kombinera SM57 med den varmt klingande bandmikrofonen Royer Labs R-121 som bidrar med kropp och stadga. Royer Labs passar bäst för livespelningar på större scener. Med ett högljutt metalband i en klubbmiljö kan bandmikrofonens åttaformade upptagningskarakteristik däremot orsaka problem på grund av för mycket läckage genom mickens baksida.

Den som är orolig för läckage kan använda en högtalarsimulering (till exempel Palmer PDI-09) istället för mikrofon nummer två under liveframträdanden. En mikrofon låter ju alltid mer detaljerat och organiskt, men högtalarsimuleringen är fri från överhörning från andra signalkällor och ger ett konsekvent ljud kväll efter kväll.

Dubbel mikrofonuppsättning på basen

Förstärkning av bas innebär ofta att man blandar ljudet från förstärkarens direktutgång med en mikrofon som framhäver bashögtalarens karaktär. Mikrofonsignalen används ofta för att förstärka attacken, medan den lajnade signalen levererar den stadiga lågbasen. Inom rock och metal används också ofta en extra förförstärkare (preamp – exempelvis en SansAmp) istället för mikrofon framför baslådan, vilket även kan ge ett lätt distat ljud. Detta blandas med den rena signalen, vilket kan knyta ihop de distade gitarrerna och den rena basen på ett fint sätt.

Avslutning

Att använda två mikrofoner innebär inte per automatik att en dålig ljudkälla blir till välljud. Skit in – skit ut, liksom. Därför är det bara värt besväret att köra med dubbla mikrofoner om den ursprungliga signalen redan är bra. I sådana fall kan en andra mikrofon ytterligare förbättra ett bra ljud. Möjligheterna är praktiskt taget obegränsade. 

De föreslagna kombinationerna i den här artikeln är avsedda som en utgångspunkt för dina egna experiment, som jag hoppas ska leda till nya fräscha ljud. Och glöm inte bort att testa fasvändarknappen på en av de två mickkanalerna. Ibland ger misstag de bästa resultaten!