Prophet 5 i våra hjärtan

Det finns en handfull syntar som har en aura runt sig, såsom Yamaha CS-80, Roland Jupiter 8, Moog Minimoog och naturligtvis Sequential Circuits Prophet 5. De och några till har tagit sig in i syntistoriens hall-of-fame och betingar löjligt höga priser på begagnatmarknaden. För de  flesta vanliga syntmusikanter blir det bara en dröm att få äga eller ens spela på någon av dem. 
Men chansen att du i vart fall har hört någon av dem i de senaste fem  årtiondenas populärmusik är typ 100 procent, – i synnerhet Prophet 5. Under åttio-  och nittiotalet var den med i stort sett överallt där en synt behövdes, både i  studio och på scen.  
Alla använde den

Listan på kända artister som använt Prophet 5 är oöverskådlig, men här  några exempel från tiden när det begav sig: Orchestral Manoeuvres in the  Dark (OMD), Tears for Fears, Thompson Twins, Vangelis, Thomas Dolby,  Devo, Eurythmics, Soft Cell, Joe Zawinul, Peter Gabriel, Kraftwerk, Paul  McCartney, Phil Collins, Bruce Springsteen, Japan, Aphex Twin, Vince  Clarke, Bryan Ferry, Rick Wakeman, Mike Oldfield, Gary Numan, Herbie  Hancock, Giorgio Moroder, Steve Winwood, Tomita, Jean Michel Jarre, Philip  Glass, Sakamoto, Tony Banks, Michael Jackson, Pet Shop Boys, Talking  Heads, Level 42 och XTC.  

Och på senare tid: Radiohead, Public Image Ltd (PiL), Daft Punk, David  Sylvian, John Mayer, Bonobo, Jay-Z, Johnny Greenwood, Calvin Harris,  Flume och Muse. För att nämna några. 

Prophet 5 är också den enda av de gamla polyfoniska vintagemaskinerna  som fortfarande tillverkas i samma form. Den senaste varianten är visserligen  inte billig den heller, men man behöver åtminstone inte hosta upp  hundratusentals kronor, som för flera av de andra legendarerna. Mer om det  senare. 

Därför kom Prophet 5 till 

Så, vad är det då som gjort Prophet 5 till en sådan älskad och vida använd  synt? Låt oss ta det från början. 
År 1977 var användningen av analoga synthesizers redan i full gång.  Monofoniska syntar (bara en ton i taget) började bli standard inom popmusik  och den som hade råd kunde skaffa en polyfonisk (många toner samtidigt).  Polysyntar var dock otympliga och dyra, och hade, liksom monosyntarna,  nackdelen att det inte gick att spara olika ljudinställningar (patcher) och  snabbt byta mellan dem med ett knapptryck, som är självklart idag. Att behöva ratta om komplexa patcher mellan varje låt är opraktiskt i  livesammanhang och det kan vara besvärligt att få tillbaka ett favoritljud exakt som det var. 

Yamaha CS-80 (1977) hade visserligen fyra kompletta minifrontpaneler under  ett lock, med möjlighet att direkt välja mellan dem med knappar, men CS-80  var svindyr redan då och fem snabbljud, inräknat stora panelen, var ju inte så  mycket. Dessutom väger pjäsen över 80 kg. 

Det fanns i slutet på 1970-talet alltså en marknad för en relativt kompakt och  mer kostnadseffektiv polysynt med minnesplatser. Problemet var bara att  teknologin inte riktigt fanns. Tills någon uppfunnit den, alltså. 

Dave Smith sätter fart 

Dave Smith från San Fransisco hade några år tidigare startat företaget  Sequential Circuits och tillverkat en analog sequencer. Men – han arbetade  också med mikroprocessorer och kunde tillsammans med ljuddesignern och  musikern John Bowen konstruera världens första programmerbara synt. En  processor kodade löpande av hur rattar och knappar stod och detta kunde  lagras med ett knapptryck. 

Prototypen hade tio röster (antal samtidiga toner) men elektroniken blev  överhettad så de fick halvera antalet röster och döpa om produkten till  Prophet 5. Den presenterades 1978 och blev snabbt en stor framgång.  Version 1 monterades för hand men bara i 185 exemplar och version 2, som  var allmänt stabilare och försedd med kassettbandslagring av ljuden,  serietillverkades i totalt 1000 exemplar. 

På version 3, som kom 1980, byttes vissa delar av elektroniken ut (SSM mot  Curtis-kretsar) för ytterligare stabilitet, även om vissa ansåg att soundet nu  tappade något av sin ursprungliga charm. 

Försäljningen tar fart 

Sedan exploderade marknaden och 1984 hade Prophet 5 sålts i över 6000  exemplar. Det låter kanske inte mycket jämfört med nutida tillverkningsserier,  men produkten var fortfarande för dyr för att bli vanlig hos andra än proffs  och större studior. För att verkligen nå ut till stugorna krävdes nästa stora  utvecklingssteg: att syntarna blev helt digitala, som Yamaha DX7 och Korg  M1, men det är en annan historia. Prophet 5 definierade hur en polyfonisk  synt skulle vara upplagd för lång tid framöver, och än idag står den som förebild för flertalet andra analoga eller virtuellt analoga modeller.  

Arkitektur 

Upplägget är: två oscillatorer med några enkla vågformer, brusgenerator, ett  lågpassfilter med resonans och egen envelopeformare (attack, decay, sustain, release), en envelopeformare för amplituden, en lågfrekvensoscillator  (LFO) med valbara destinationer, fem oktavers klaviatur med pitch- och  modulationshjul till vänster, en knapp/ratt per funktion samt kanske modellens mest karaktärsdanande del: polymod. Polymod-funktionerna tillåter komplexa modulationer mellan oscillatorer och filter och kan skapa stora variationer i ljudet, något som många andra syntar antingen helt saknar  eller har simplare varianter av. I det stora hela är det ändå just denna  “arkitektur” som blivit stilbildande för hur en polysynt ska se ut.

Det är soundet som gör det 

Teknik och ljudminnen i all ära men det är ändå soundet, den övergripande  ljudkaraktären, som får ett musikinstrument att vinna eller försvinna. Utöver  att vara lättjobbad och försedd med minnen i stället för krångliga  sladdkopplingar, utmärkte sig Prophet 5 för sitt varma och musikaliska  sound. Lyssna t ex på låten “Ghosts” med 80-talsbandet Japan, “In the Air  Tonight” med Phil Collins eller Radioheads “Everything in Its Right Place”. 

Värt att notera är att syntar på den tiden sällan hade inbyggda effekter som  reverb, delay eller chorus. Det blev standard först långt in på 90-talet i de  digitala maskinerna. Avsaknaden av sådant kan ha bidragit till att  grundsoundet måste hålla desto högre klass …

Prophet-serien växer 

1981 gjordes ett nytt försök med Prophet 10, denna gång med två klaviaturer  ovanpå varandra i en visserligen tung och skrymmande men mer stabil  konstruktion. Flaggskeppet i serien var nog ändå Prophet T8 med ett  liknande upplägg vad gäller ljudet, men försett med anslagskänsligt  tangentbord med polyfonisk aftertouch och 76 tangenter. T8 fick en nedbantad lillebror vid namn Prophet 600, som också var den första synten med MIDI (Musical Instruments Digital Interface), en annan av Dave Smiths uppfinningar som skulle komma att revolutionera syntvärlden ännu mer än  vad Prophet 5 gjorde. Syntar, sequencers och sedermera datorer (och  ljusriggar och allt möjligt) som hade MIDI kunde kopplas ihop till komplexa  och samverkande system och samma teknik är ju standard än i dag. 

Företaget i gungning 

I takt med att digitala konkurrenter vann marknadsandelar gick det efter  några år knackigt för Sequential Circuits som köptes upp av Yamaha 1987.  Prophet 5 verkade glida allt längre in i vintage-dimmorna men Dave Smith  Instruments fortsatte att konstruera syntar och 2018 fick företaget tillbaka  namnet av Yamaha, men nu förkortat till enbart Sequential. Namnet Prophet  hade under åren använts till flera olika modeller, som Prophet 6, 08, 12, X, XL  och Rev2 men det var inte förrän 2020 som Prophet 5 återuppstod på allvar,  nu som revision 4 och fortfarande i tillverkning.

Dave Smiths sista synt 

Rev 4 var den sista synthesizer som Dave Smith lade sin hand vid innan han  lämnade jordelivet, och enligt egen utsaga den han var mest nöjd med.  Designen är den samma men med tillägg såsom anslagskänslighet,  aftertouch (ej polyfonisk), LFO-mängd på egen ratt, halvtracking för filtret,  fler patch-minnen samt förstås MIDI (DIN och USB). Det går också att välja  mellan lågpassfilter av typen från rev1/2 eller rev3 och en särskild “vintage”- ratt ökar vissa av parametrarnas oförutsägbarhet för en mer levande klang. 
Och för att liksom knyta an till historien finns rev 4 även med tio röster under  namnet Prophet 10, inte att förväxla med den gamla jätten. Det går att splitta  klaviaturen eller lägga två ljud på varandra (5+5 röster), men i övrigt är det  samma synt som femröstersversionen. 

Det råder naturligtvis delade meningar om huruvida rev 4 står sig mot de  gamla modellerna, men jag tycker absolut att den håller måttet. Inte helt  identisk karaktär, men heller inte mer olikt än vad två olika rev 3:or hade varit. Det är alltid lite skillnad mellan två analogsyntar, beroende på toleranser i  elektroniken och att komponenter åldras olika. 

Utrymme för förbättring Enligt min mening finns det likväl visst utrymme för förbättring hos rev 4,  originaltroget eller icke. Många rattar har nästan hela sitt användbara omfång  mellan “klockan 11 och 3”, vilket kan göra finjusteringar pilliga. Utklingningen  (decay och release) kan bli lång nog men avslutas lite för abrupt och  filterpedalingången har så låg upplösning i avläsningen att den bara går att  använda till snabba wahwah-effekter. På Prophet 6 funkar pedalen mycket  bättre, liksom på gamla Prophet 600. Skilda MIDI-kanaler för de båda  halvorna i Prophet 10 hade inte gjort ont och allt detta hade kunnat åtgärdas  med en ny firmware.