Legendariska gitarrförstärkare: Mesa/Boogie

Mesa/Boogie startades av Randall Smith i Kalifornien 1969 och har alltsedan dess bidragit stort till elgitarrhistorian med flera legendariska förstärkarmodeller. Bland användarna finns artister som Carlos Santana, Rolling Stones, Metallica, Dream Theater och Rammstein. Även om inte alla förstärkarmodeller (och andra produkter) har uppnått klassikerstatus finns det ett stort antal typiska Mesa-sound som vi vill presentera här. Har du inte själv en Mesa/Boogie-förstärkare kan du använda dig av tipsen här för att få till de karaktäristiska Mesa-ljuden i någon digital modelleringsenhet.

Mesa/Boogie – företagets historia

Mesa/Boogies historia börjar med Randall Smith, som var hjärnan bakom företaget. Han föddes i Berkeley, Kalifornien 1946 och växte upp i en musikalisk familj. Han utvecklade tidigt en känsla för ljud, även om han aldrig själv fick tag på en gitarr. En bekant till hans far, Ernie, reparerade skivspelare och lärde honom mycket om rörteknik. 

Randalls scoutledare, hantverkaren Stan Stillson, hade en son vid namn Dave, och han och Randall reparerade gamla radioapparater tillsammans. Senare studerade Smith vid University of California, Berkeley. Han läste dock dock inte teknik utan humaniora och engelsk litteratur. Han har själv berättat att under studietiden blev han mer intresserad av "bilar, tjejer, jazz och blues", och han blev trummis i ett band som turnerade på lokala klubbar.

En dag brann keyboardisten David Kessners förstärkare upp och Randall erbjöd sig att reparera den. David blev imponerad av Randalls hantverkskunnande, och idén att öppna en egen musikaffär föddes. David skulle sköta försäljningen och Randall skulle ta hand om reparationerna. De hittade en lämplig plats för 75 dollar i månaden, och Randall inrättade sin verkstad. Så föddes Prune Music Store. 

Efterfrågan på reparationer av utrustning i San Francisco-området – Bay Area – var extremt hög, och snart hade butiken framstående kunder som The Grateful Dead, Quicksilver Messenger Service, Jefferson Airplane, Steve Miller och till och med Carlos Santana.

"Shit man, this little thing really boogies!"

En dag fick Randall Smith idén att skoja med Barry Melton, dåvarande gitarrist i Country Joe & The Fish. Han modifierade Meltons lilla Fender Princeton, en komboförstärkare med en 10-tums högtalare och strax under 12 watts effekt. Smith installerade i princip förstärkarsektionen från en 4x10-tums Fender Tweed Bassman (5f6a), uppgraderade till större transformatorer och bytte ut högtalaren mot en 12-tums JBL D-120, som nätt och jämnt fick plats i lådan.

En dag kom Carlos Santana förbi Prune Music, och Randall bad honom spela med den uppgraderade Princeton-förstärkaren. Carlos var oerhört imponerad och utbrast: "Shit man, this little thing really boogies!". Så föddes en del av företagsnamnet. 

Namnet Mesa härrör dock från en annan omständighet. För att ha råd med transformatorer till sina förstärkare och för att tjäna lite extra pengar utförde Randall betongarbeten för fritidshus och restaurerade Mercedes-motorer. För detta behövde han ett mer officiellt klingande företagsnamn än “Boogie” och valde det fantasifulla namnet Mesa Engineering, som egentligen inte betyder någonting.

Den första egna förstärkaren, förutom de ombyggda Princeton-förstärkarna, var basförstärkaren Bass 450, uppkallad efter Mercedes 450-serie. Från och med 1973 fokuserade Randall Smith uteslutande på att tillverka förstärkare, till en början på egen hand. Hans ambition var att hålla företaget litet för att kunna ha full kontroll över kvaliteten på produkterna, men senare fick han hjälp från sin fru och sina vänner.

Detta gör Mesa/Boogie till en av de första tillverkarna av så kallade boutique-förstärkare, och än idag upprätthåller företaget en ganska konsekvent pris- och produktpolicy. 2021, efter över 50 års verksamhet, sålde den då 75-årige Randall Smith företaget till Gibson, men stannade kvar i tre år som chefsutvecklare.

Mes/Boogie – Mark-serien

Mesa/Boogie blev först kända med Mark-serien. Grunden till Mesa-ljudet var modifieringen av Fender Princeton, men också det faktum att Randall Smith utrustade sina förstärkare med en högre gain-struktur än vad som var vanligt på den tiden. När en kund uttryckte en önskan om att ge ett Crown-slutsteg lite mer distorsion, kom Smith på idén att kaskadkoppla ett andra förförstärkarrör istället för att ge förförstärkaren mer effekt. Detta skulle göra förstärkningen justerbar i tre steg.

Smiths ljudideal var fortfarande rotat i Fender-soundet, så han tog en Fender-liknande förstegskrets och lade till ett rör för att få mer gain utan att förändra grundljudet. Således föddes den första high-gain-förstärkaren 1971, idag känd som Mesa/Boogie Mark I. 

Förstärkaren levererade antingen 60 eller 100 watt, hade två ingångar med separata volymkontroller, en mastervolym samt kontroller för bas, mellanregister och diskant. Den hade också två push/pull-potentiometrar för extra gain och en Bright-omkopplare. De två ingångarna erbjöd olika egenskaper, där Input 1 levererade det typiska Boogie-leadljudet medan Input 2 var baserad på Bassman-tonen. Högtalarna i de första modellerna var JBL K-120 eller Altec-element. Förstärkarna hade 6L6-rör och kunde utrustas med antingen en fembands-EQ eller reverb.

3000 enheter av Mark I-serien tillverkades innan Randall flyttade företagets huvudkontor till Petaluma, där Mesa/Boogie fortfarande håller till.

Mesa/Boogie Mark II

Mark I representerade ett paradigmskifte inom förstärkartekniken på många sätt, i och med att distorsion genererades via det kaskadkopplade förförstärkarsteget snarare än genom att justera volymen. Kunderna började efterfråga uttag för fotomkopplare på Mark I, vilket ledde till att man skapade en tvåkanalsförstärkare. Detta resulterade i efterföljaren Mark II som kom 1978 och som fanns som fristående förstärkartopp eller kombo med inbyggd högtalare.

Frontpanelen såg ut som hos föregångaren, men en av ingångarna gjordes till en anslutning för fotomkopplaren. Nytt var också den separata mastervolymen för Lead-läget, samt en Lead Drive-potentiometer. Dessutom la man till ännu fler push/pull-rattar än på Mark I, Mark II hade omkopplare för Bright, Treble Shift och Gain Boost och dessutom en separat Bright-omkopplare för Lead-läge och en Pull Lead-funktion.

Mark II var en betydande förbättring i många avseenden, men den hade ändå sina brister. Bland annat var reverbet bullrigt och reläet för kanalbyte gav ifrån sig ett ljudligt klick. 1980 släpptes så Mark IIB, som introducerade en rörbuffrad effektloop och den nya Simul Class-slutstegskretsen, där två rör fungerade som klass AB-pentoder och två rör som klass A-trioder.

1982 släpptes SOB (Son of Boogie), en nyutgåva av Mark I, sedan följde Mark IIC-revisionen 1983, vilken säkerligen är en av de viktigaste Mesa-förstärkarna i Mark-serien. Här eliminerades slutligen problemen med reverb och fotpedal från A-versionen, då man lade till en pull bass shift-potentiometer.

Senare kom Mark IIC+, som till skillnad från sina föregångare i A- och B-utförande hade ett tvåstegs kaskadkopplat försteg och en förbättrad effektloop. Tack vare det distinkta ljudet från Lead-kanalen är denna version definitivt den mest eftertraktade Mesa-förstärkaren. Det beror främst på att Metallicas James Hetfield skaffade en sådan, dock med ytterligare modifiering – Mesa/Boogie var ju fortfarande ett litet företag som gärna gjorde specialanpassningar efter köparnas önskemål. Den officiella modellbeteckningen blev Mesa/Boogie Mark IIC++, men den kallas allmänt för Crunch Berries efter ett klistermärke som Hetfield dekorerade förstärkaren med. Den förstärkaren användes till i princip alla kompgitarrer på Metallica-klassikern Master of Puppets från 1986, än idag betraktad som en milstolpe inom hårdrocken.

Mark III

Från 1985 till 1999 kunde man skaffa sig en Mesa/Boogie Mark III. Den hade en tredje kanal som fick namnet Crunch Mode. Denna placerade sig mellan Rhythm- och Lead-kanalerna och aktiverades via en dragomkopplare ovanför mellanregisterratten. Mark III fanns med antingen 2 st 6L6-rör eller 4 st 6L6-rör i Non-Simul-Class-versionen eller två 6L6-rör plus två EL34-rör i Simul-Class-varianten. Även här dök det upp olika revisioner, alla med samma funktioner men små ljudmässiga skillnader. De kom att kallas Black, Purple, Red, Blue respektive Green Stripe efter en färgmarkering på förstärkarnas baksida.

Mark IV

1990 släpptes Mark IV. Den hade också tre kanaler och var med sin Crunch Channel än mer inriktad på tyngre musik. Mark IV hade, förutom bas, mellanregister och diskant, oberoende tonkontroller för alla kanaler och släpptes i två versioner, A och B. Denna modell är ett mycket eftertraktat samlarobjekt och användes tidigt av John Petrucci, The Offspring och Metallica på deras Black Album.

Mark V

Mark V släpptes 2009 och är ett under av flexibilitet. Liksom föregångarna har den tre kanaler, men var och en av dessa har i sin tur tre olika förestegskretsar – totalt alltså nio olika grundljud! En annan ny funktion var möjligheten att aktivera den grafiska equalizern på enskilda kanaler. Grundmodellen gav 90 watt uteffekt, men man släppte också 25- och 35-watts-versioner av förstärkaren som dessutom var små och nätta.

JP-2C

JP-2C, som utformades tillsammans med John Petrucci, släpptes 2016. Den har också tre kanaler och är baserad på Mark IIC+. Den har nya funktioner, bland annat en MIDI-anslutning och en dubbel 5-bands EQ med "Shred"-inställning.

Mesa/Boogie Mark-serien – kända användare

• Carlos Santana
• Keith Richards
• Ron Wood
• Metallica
• John Petrucci
• Richard Z Kruspe (använde Mark IIC+ med Rammstein)
• John Sykes (använde Mark III Coliseum med Whitesnake och Blue Murder)

Såhär har vi skapat ljudexemplen

För ljudexemplen väljer jag respektive förstärkarmodell från Fractal Audio Axe FX III och använder främst profilerna hos en 1×12-tums C90-högtalare (en Celestionhögtalare som togs fram särskilt för Mesa/Boogie) samt en 4×12-tums Celestion V30 Mesa/Boogie-högtalare. Gitarrerna specificeras för varje exempel.

När man justerar ljudet på Mesa/Boogie Mark-förstärkare – och digitala modeller som bygger på dessa – bör man känna till att Mark-seriens tonkontroller är placerade före de extra förstärkningsstegen. Dessa fungerar därför som en fördistorsionseffekt och formar gitarrljudet innan distorsionen tar vid. Det vanligaste är att tonkontroller ligger efter distorsionskretsen, så är det till exempel hos förstärkare som Soldano SLO 100 eller Peavey 5150. Att placera tonkontrollerna före distorstionskretsen betyder att tonkontrollerna har stor påverkan på distorsionskaraktären men gör mindre för det övergripande ljudet än det man är van vid från många andra förstärkare. Därför är många Mark-förstärkare utstyrda med den grafiska fembands-EQ:n som är placerad efter distorsionsstegen. Den är mycket effektivare när det gäller att forma helhetsljudet.

Mark-seriens släktskap med Fender-modeller märks i hur baskontrollen fungerar. Den kan sänkas ganska lågt utan problem. Man måste också vara försiktig med Presence-ratten, eftersom alltför höga inställningar kan resultera i ett hårt ljud. Till skillnad från brittiska förstärkare drivs Mark-förstärkare sällan till slutstegsdistorsion, eftersom det karakteristiska Mesa-ljudet skapas i försteget. Det innebär att den grafiska EQ:n förblir mycket effektiv.

När det gäller val av högtalarimpulser är det lämpligt att ha en tvådelad strategi. För ett klassiskt ljud kan du välja en äldre högtalare som exempelvis JBL eller Celestion 1x12-tums eller 2x12-tums Lead 80- eller C90-lådor. För ett mer modernt rock- och metal-sound (Metallica, Dream Theater) rekommenderas impulssvar från kabinett med Celestion Vintage 30.

Mesa/Boogie Mark-serien – ljudexempel

Först lyssnar vi på det rena ljudet med de två gitarrerna. Högtalaren är en 1x12-tums Celestion C90.

Mark IV Clean Stratocaster

Mark IV Clean Les Paul

Nu kommer vi till komp- och lead-kanalerna i kombination med mer traditionella ljud och ett 1x12-tums C90-kabinett. För detta håller jag mig till en Les Paul med humbuckers.

Mark IV Rhythm

Mark IV Lead Bright

Mark II Lead Bright +

För tyngre stilar finns modeller från Mark IIC och JP-2C. Jag byter till en Ibanez Artist och ett 4x12-tums Celestion V30-kabinett. I det första exemplet minskar jag basen och mellanregistret i tonstacken så mycket som möjligt och får huvudljudet från den grafiska EQ:n. För en klassisk Metallica-inställning kan inställningarna likna en hängmatta.

Mark IIC+ à la Hetfield, EQ + V30-kabinett

I exemplet med John Petruccis förstärkare använder jag en inställning han själv föreslog för crunch-ljud. Basen är inställd på 0 och alla andra kontroller står nära klockan 12. EQ:n har återigen den klassiska hängmattan.

JP-2C, Yellow Channel, EQ + V30-kabinett

Mesa/Boogie Rectifier-förstärkarna

Där Mark-serien hade sitt ursprung i Fenders Bassman- och Princeton-modeller, var de första Rectifier-varianterna snarare starkt influerade av Soldano SLO 100 – förstärkaren som skulle komma att definiera 90-talets high gain-ljud. Rectifier-serien såg dagens ljus 1992, några år efter Soldano. Mesa/Boogie Rectifier var tveklöst utformad för att passa tidens hårdrockande shredder-community. Flera olika “revisions” släpptes, och betecknades med en enkel bokstav – Revision A, B, C och så vidare.

De musikaliska trendvindarna hade dock vänt snabbt under tiden som förlöpte mellan att förstärkaren började utvecklas och dess lansering. Grunge blev inne och med den kom ett annat ljudideal. Mesa/Boogie svarade med en revidering av Rectifier, som kännetecknades av en rundad och mörkare ton och en något mindre tajt distorsion.

Revision G anses av många representera det mest typiska Rectifier-ljudet. Med sina 150 watt besitter den här förstärkaren enormt mycket headroom och är känd för ett kraftfullt, mjukt gitarrljud. Rectifier fanns i single-, dual- och trippelversioner. När det gäller namngivningen syftar termen "Dual" på de två olika typerna av likriktare (rectifiers). Dual-versionen erbjuder val mellan rör- och diodlikriktare, medan Single Rectifier endast använder diodlikriktare. Triple Rectifier har tre likriktarrör.

De flesta användare föredrar diodlikriktare, som ger ett något råare och skarpare ljud, medan rörlikriktare ger en mjukare ton med mer "sag" (mjukare attack när inte förstärkaren orkar reagera snabbt på hårda anslag).

De nuvarande Dual- och Triple Rectifier-modellerna har tre kanaler – Green, Orange och Red. Varje kanal erbjuder olika ljud. Den gröna kanalen ger ett val mellan Clean och Pushed, medan de orange och röda kanalerna erbjuder Raw, Vintage och Modern.

Nätaggregatet har en brytare som i princip fungerar som en variac-krets och växlar ljudet mellan Bold och Spongy, där det senare läget ger högre kompression och ett mjukare anslag. I Rectifier-serien finns flera modellvarianter som Roadking, Trem-O-Verb, Maverick, Heartbreaker, Rectoverb och Roadster.

Inställningar

Rectifier-modellerna förknippas som sagt främst med hårdrock och metal, men kan också ge fantastiska ljud med lägre mått av distorsion. Förstärkarna är betydligt mer flexibla än till exempel Peavey 5150, vars konstruktion också bygger på Soldano SLO 100. Grundljudet med sin feta bas och höga gain är mycket kraftfullt, så tveka inte att sänka baskontrollen och öka mellanregistret lite om du vill komma bort från “mid scoop”-ljudet som förknippas så starkt med nu metal och metalcore. Dessutom kan diskanten bli lite väl stickig och hård med alltför högt diskantpådrag, så försiktighet rekommenderas.

Precis som med Mark-serien är det lämpligt att hålla mastervolymen ganska låg och få distorsionen från försteget, annars kan basen snabbt bli okontrollerad. Detta gäller särskilt när man använder modellerare, där basregistret gärna blir sladdrigt. 

Traditionellt sett paras Rectifier ihop med ett 4×12-tums Celestion V30-kabinett, men 1×12-tumskombinationer levereras även med Fillmore-högtalare, vilka låter något mjukare och mindre aggressiva i det övre mellanregistret.

I ljudexemplen använder jag en Ibanez Artist med ett 4×12-tums Celestion V30-kabinett.

Mesa/Boogie Rectifier – ljudexempel

Orange Vintage

Orange Modern

Röd Vintage

Röd Modern

För att demonstrera Rectifier-modellernas stora flexibilitet, som ofta underskattas, testar vi också en Stratocaster med låg gain.

Orange Vintage, Medium Gain, Stratocaster

Kända användare av Mesa/Boogie Rectifier

• Richard Z Kruspe
• Dave Grohl
• Metallica
• John Petrucci
• Jeff Loomis
• Mike Einziger (använder Mesa/Boogie Roadster med Incubus)

Mesa/Boogie Lone Star-förstärkarna

Även om Lone Star är en mycket populär Mesa/Boogie-förstärkare, har den aldrig varit så historiskt betydelsefull som Mark- eller Rectifier-serierna. När man letar efter mer framstående användare hittar man inte så många fler än Andy Timmons. Ändå används denna förstärkare av ett antal gitarrister, som exempelvis Dominic Miller (Sting), Kirk Douglas (The Roots) och George Pajon (Black Eyed Peas). Lone Star uppskattas för sin flexibilitet, sitt extremt livfulla rena ljud och sina egenskaper som pedalplattform.

Lone Star är en tvåkanalsförstärkare vars grundljud känns mer hemma i det traditionella, vintage-baserade lägret med Lo/Mid Gain. Den rena kanalen är löst baserad på Fender Blackface-ljudet, som också kan drivas till en mycket fin breakup. Kanal 2 innehåller den rena kanalen, men ytterligare rörsteg kan aktiveras via drive-omkopplaren för mer gain. Tre ljudsättningar kan väljas här: Normal, Thick och Thicker.

Principen för en flexibel likriktarkrets finns också här, liksom i Rectifier, så även Lone Star har omkoppling mellan diod- och rörlikriktare. Huvudströmbrytaren kan ställas in på Tweed och vanlig On, där den förra fungerar på samma sätt som en variac och minskar spänningsmatningen till förstärkaren för ett mjukare, något komprimerat ljud. Förstärkaren har justerbart fjäderreverb och till och med en solobrytare för att öka volymen. Traditionellt sett har Lone Star Celestion C90-högtalare.

Inställningar

Lone Star följer liknande regler som Fender-förstärkare. Diskanten kan höjas något och basen dämpas, och mellanregistret kan justeras efter smak. En bra start är att ställa alla rattarna rakt upp, förutom baskontrollen, som dras ner till klockan 10 eller 11.

Den såkallade "Magic Six Setting" som är en utmärkt utgångspunkt för Fenderförstärkare (bas: 2, mellanregister: 3, volym: 6, diskant: 6) fungerar också exceptionellt bra för båda kanalerna på Mesa/Boogie Lone Star.

Mesa/Boogie Lone Star – ljudexempel

Clean Channel, Stratocaster

Clean Channel, break-up, Stratocaster

Nu följer jag i Andy Timmons fotspår och kopplar in en Boss Blues Driver innan ljudet når förstärkaren. Gitarren är en Ibanez AT10 med halsmicken aktiverad.

Clean Channel, humbucker, pedalplattform

För lead-kanalen använder jag en Les Paul i stallposition.

Lead Channel, humbucker

Kända användare av Mesa/Boogie Lone Star

• Andy Timmons
• Dominic Miller (Sting)
• George Pajon (Black Eyed Peas)
• “Captain” Kirk Douglas (The Roots, The Jimmy Fallon Tonight Show)
• Vernon Reid (Living Colour)

Vi får avrunda här även om det finns fler förstärkarmodeller och andra spännande produkter från Mesa Engineering. Låt mig bara kort nämna den fullt programmerbara TriAxis-preampen, som John Petrucci och Metallica använde. Vissa förstärkare i Mesa/Boogies portfölj är också egna tolkningar av det brittiska Marshall-soundet, som till exempel Stiletto eller Triple Crown. Caliber-, Express- och Transatlantic-serien förtjänar också att nämnas.