Legendariska gitarrförstärkare: Marshall

Det ska direkt sägas att Marshall förstås inte är det enda brittiska gitarrförstärkarmärket med legendstatus. Även Vox, Hiwatt, Orange och Laney har sitt ursprung på de brittiska öarna och vi tittar också närmare på dessa i andra delar av denna serie.

De andra kan förstås också användas till att spela rock. Men det går inte att snacka bort att Marshall intar en särställning i rockhistorien.

Även om den typiska Marshall-disten alltid har sin speciella grundkaraktär finns det betydande skillnader mellan de modeller som har utvecklats sedan 1960-talet. Marshall har under åren tillverkat väldigt många olika förstärkare, så jag begränsar mig här till märkets mest kända modeller. JTM45, Super Lead, Super Lead MkII och även 800-serien inklusive Silver Jubilee anses allmänt vara Marshalls legendariska flaggskeppsmodeller.

Högtalarkabinett

Keith Richards hävdade att Jim Marshalls största prestation kanske inte var JTM45-modellen, utan snarare att han skapade 4x12-tumskabinettet, som blev en nödvändighet på grund av de allt mer ljudstarka förstärkarna. Låt oss därför börja där.

Vid mitten av sextiotalet jagade de brittiska rockbanden ständigt efter utrustning som gav starkare volym. Marshalls fyrtolva utvecklades från Pete Townshends önskan att ha ett 8x12-tumskabinett på scenen. En så klumpig låda ville ingen ha, så man delade upp den i en övre och undre del. Så föddes fyrtolvan. Två fyrtolvor tillsammans blir det som kallas en Marshallstack, en ensam fyrtolva fick sålunda heta en halvstack.

Marshall-kabinetten förknippas generellt med högtalarelement från Celestion. Tidiga modeller från mitten av sextiotalet var ofta utrustade med 15-watts G12 Alnico-högtalare, som mycket liknade de Blue Bulldog-element som utvecklats för Vox. Senare kom Greenbacks, även kända som G12M, som initialt fanns i 20-wattsutförande och så småningom även 25-wattsversioner. 

De här modellerna anses av många vara själva urtypen för klassiska rock- och hårdrockshögtalare. De betonar mellanregistret och hanterar bas och diskant mycket harmoniskt, och deras bidrag till det brittiska gitarrsoundet kan inte underskattas. Hos Marshall-konnässörerna går dock åsikterna isär om ljudkvaliteten hos högtalarkonerna från olika tillverkare. Pulsonic-koner anses ofta vara de mest eftertraktade.

Termen "pre-Rola"-högtalare syftar på inskriptionen på högtalarens baksida, där namnet Rola Celestion dök upp från 1970 och framåt. Pulsonic-koner användes dock även tidigt i Rola-eran, så pre-Rola används ofta synonymt med Pulsonic, även om "post-Rolas" också kan falla in i denna kategori.

55 och 75 hertz

Ofta anges högtalares resonansfrekvens i namnet, och Celestions modeller hade mycket riktigt ofta 55 eller 75 hertz inkluderat i modellbeteckningen. Lägre frekvenstal betyder inte att den bara är till för basister, utan helt enkelt att den här typen hanterar låga frekvenser bättre, medan 75 hertz-versionen presterar bäst i mellanregistret. Paul Kossoff, Jimmy Page och Jimi Hendrix använde ofta 55 hertz-modeller, medan bröderna Young i AC/DC och Eddie Van Halen använde G12M vid 75 hertz.

G12H-högtalare, som också ofta kallas Greenbacks, har ett något annorlunda ljud och anses vara mer neutrala än G12M. Den vanligaste versionen av G12M levererar 30 watt och användes till exempel av Jimi Hendrix. 
På 80- och 90-talen fanns modellerna G12-65, G12-80 och G12-T75 i Marshalls högtalarlådor. G12-T75 fick blandade recensioner från finsmakare som tyckte att den var för hård i diskanten och för urholkad i mellanregistret. Modellen är trots det fortfarande användbar för modernare sound och kan vara särskilt effektiv i kombination med någon annan typ av element, till exempel genom att blanda två Creambacks med två G12-T75 i samma högtalarlåda.

1986 släpptes Vintage 30, även känd som V30. Den hade ett mer uttalat mellanregister och en aning hårdare diskant jämfört med G12M-modellen. Trots namnet tålde V30 60 watt effekt från förstärkaren, vilket gav mer headroom än Greenback-modellen. Kända användare av denna högtalare är Slash och Steve Stevens.

Vill du på digital väg skapa ett typiskt Marshall-ljud finns det förstås mängder av högtalare vars impulssvar kan paras med olika förstärkare. Jag skulle dock rekommendera dig att börja med impulssvar från de mer avancerade modellerna, närmare bestämt varianterna G12M, G12H eller V30.
Men naturligtvis bör du prova dig fram. Varför inte testa en 2×12 tums Jensen-låda eller till och med en 4×10 tums-låda i kombination med en Marshallförstärkare?

Effekter till förstärkaren

Vissa Marshall-modeller finns med reverb, eller i de tidiga modellerna till och med tremolo, men de här finesserna anses inte ha lika stor betydelse som hos Fender-förstärkare. Det kan göra det ännu mer meningsfullt att experimentera med effektpedaler i kombination med Marshall-förstärkare.

Eftersom tidiga Marshall-förstärkare saknade en effektloop placerade gitarristerna alla sina effekter före ingången. Att använda fuzz-, booster- eller overdrive-pedaler fungerar mycket bra med Marshall-förstärkare. Hendrix använde Fuzz Face, Ritchie Blackmore en Hornby Skewes Treble Booster och en Aiwa-bandspelare, och andra körde med en Dallas Arbiter Rangemaster som booster. 

Från 1980-talet och framåt stod ofta en pedal av typen ProCo Rat, Ibanez Tube Screamer eller Boss OD-1 framför förstärkaren, vilket definierade ljudet för hela decenniet av hårdrock och heavy metal. För boost-funktionen bör man skruva upp nivåkontrollen och ha gainen inställd på en måttlig nivå.

Förstärkarna

Nå, men låt oss gå över till själva förstärkarna! Du vill väl höra hur de låter och jag har spelat in ett antal ljudexempel med hjälp av förstärkarmodeller från Fractal Audio Axe FXIII och använt en högtalarimpuls som är en blandning av G12H och G12M i 75- och 55 hertz-varianterna.

Jag har använt stall- och halsmicken på en Stratocaster med nästan rent ljud. Därefter en krispig Maybach Les Paul i stall- och halsläget. Till sist en modernare gitarr för de riktigt distade lägena, nämligen en Ibanez AZ som är av Superstrat-typ. Ungefär som Eddie Van Halens 1980-talsgitarr.

Marhsall JTM45 och Bluesbreaker

I artikeln om Fender berättades om förebilden till den första Marshall-förstärkaren: Fender Bassman modell 5F6-A. Många brittiska rockgitarrister höll till i Jim Marshalls butik under det tidiga sextiotalet. De höga importavgifterna för en Fender-förstärkare var ett problem, så musikerna försökte få Jim Marshall att skapa något lika bra på hemmaplan. 1962 skapade Jim Marshall och hans medarbetare en förstärkare som utgick Fender Bassman men där kretsen modifierades för att uppnå mer distorsion. Marshall hade tidigare främst utvecklat PA-system och därför var förförstärkarsektionen utrustad med 12AX7-rör istället för 12AY7 som i Fender Bassman. Slutsteget hade KT66-rör. Nu var den första Marshall-förstärkaren född, som i sin toppversion skulle bli känd som JTM45.

Naturligtvis var det inte bara denna modifierade krets som var avgörande för det nya ljudet från Storbritannien, utan även kombinationen med de nya kabinetten och högtalarna från Celestion.

JTM45 låter något annorlunda än Bassman men saknar också den vräkiga karaktär som förknippas med Marshallförstärkare från senare halvan av 1960-talet och framåt. JTM45 ger mindre distorsion än sina efterföljare och komprimerar snabbare och kraftigare eftersom slutsteget viker sig när det blir pressat – så kallad “sag”. Förstärkaren passar perfekt för blues och klassisk rock och kan även leverera en mycket övertygande ren ton. Beroende på inställningarna kan bastonerna låta något trasiga, vilket kan höras mycket väl i tidiga Clapton-inspelningar. Sammantaget är dock ljudet ganska varmt, krämigt och harmoniskt.

JTM45 fanns även som en komboförstärkare som fick smeknamnet Bluesbreaker. Detta därför att förstärkaren starkt förknippades med Eric Claptons bidrag på det självbetitlade albumet John Mayall and the Bluesbreakers från 1966 (ofta kallat Beano). JTM45 hade två par ingångar med lite olika karaktär, och gitarrister drog ofta en kabel mellan dessa för att aktivera båda kanalerna.

Grundljudet i JTM45 beter sig nästan precis som Bassman-förstärkaren. Du kan sänka basen till nära noll och dra upp diskant och mellanregister helt. Att ställa alla rattar på klockan 12 kommer knappast att ge ett bra resultat. Förstärkare som är utformade på detta sätt lirar bra med treble boosters, vilket var den enda form av distorsion som fanns tillgänglig på tidigt sextiotal. Eftersom förstärkaren inte har någon mastervolym styrs även mängden distorsion som skapas i slutsteget av volyminställningen. Vill du ha dist får du vrida upp!

Musiker med typiskt JTM45-ljud

• Eric Clapton (på John Mayall and the Bluesbreakers)
• AC/DC (särskilt de tidiga albumen)
• Mark Knopfler (till exempel Brothers in Arms och Money For Nothing)
• Paul Kossoff (till exempel All Right Now)
• Gary Moore (till exempel Still Got the Blues)

Marshall JTM45 – ljudexempel

Alla dessa spelas i tur och ordning med Stratocaster, Les Paul och en Ibanez AZ.

JTM45 diskantkanalen

JTM45 båda kanalerna tillsammans

JTM 45 normalkanalen

Marshall Plexi – Super Lead 1959 och Lead 1987

Önskan om mer volym, särskilt från musiker som Pete Townshend, Jimi Hendrix och Eric Clapton, ledde till några små förändringar av JTM45. Den fick till exempel en extra transformator för att kunna kräma ut fler watt och fyra KT66-rör.

Efter en tid och flera mellanliggande modeller utvecklades Lead- och Super Lead-serierna. De hade grundläggande likheter med JTM45-serien men saknade likriktarrör och använde rör av modell EL34. Ändringar gjordes också i komponentvärdena, kretsarna för Presence och tonrattarna.

JTM45 utvecklades först till JTM50, fortfarande med ett likriktarrör. Dessa utelämnades senare, vilket resulterade i 50-wattsförstärkaren Marshall Lead 1987. Den fick efterföljaren Super Lead 1959 (siffrorna har alltså inget med årtal att göra) som ger ifrån sig 100-watt, har en större transformator och fyra EL34-rör. Den blev synonym med Jimi Hendrix-soundet.

Sammantaget resulterade förändringarna i att den nya serien lät mindre fet i det rena registret och stramare, bitskare och mer aggressiv i det distade registret. Nu börjar eran av förstärkarmodeller som förknippas med det typiskt brittiska Marshall-ljudet.

Men namngivningen är lite rörig. Eftersom Marshall Super Lead-modellerna hade en tunn panel av plexiglas på fronten mellan 1965 och 1969 kallas de ofta Plexi, även om vissa JTM45-modeller också hade plexiglasfronter. Omvänt hänvisar vissa personer till Super Lead-förstärkare med aluminiumfront från 1969 och framåt som Plexis också, och använder namnet som en generisk term för Super Lead-serien.

Märkningen av frontpanelen med JMP för Jim Marshall Products, till skillnad från den tidigare JTM (Jim och Terry Marshall), har lett till beteckningar som JMP50 eller liknande för vissa Marshall-modeller från Plexi-eran.

Det kan bli ännu mer förvirrande från 1970-talet och framåt, eftersom det finns några mindre variationer bland Plexi-förstärkarna. Från och med 1972 hade produkterna som skeppades till USA 6550-rör istället för EL34-rör. Modellerna från Plexi-eran skiljer sig också något i ljud från de som producerades från 1970-talet och framåt, vilket förmodligen beror mer på komponentändringar än på kretsskillnader.

Marshall Plexi – ljudkaraktär

Nu till själva ljudet. Eftersom elektroniken bakom tonkontrollerna är konfigurerad något annorlunda än på JTM45, kan man definitivt dämpa basen lite hårdare med en Plexi. Den "brittiska inställningen", där alla reglage är inställda på max är förstås bekant, men att sänka basen låter också väldigt bra, även om på resten av din utrustning också spelar stor roll. 

Diskantingången kan låta väldigt hård och ljus, speciellt om du spelar med single coil-mickar (enkelspoliga mickar). Detta är anledningen till att många plockar bort den kondensator (“bright cap”) som lägger till extra diskant. Här lönar det sig att finjustera presence och diskant och kanske rentav koppla in en EQ-pedal. Att öka mellanregistret vid 800 hertz kan också modernisera Plexins ljud något. 

Effekter funkar ofta perfekt med Super Lead-modellerna, som en Fuzz Face för Hendrix-ljudet eller ingångförstärkaren hos en bandspelare för Blackmore, men även modeller som RAT, Tube Screamer eller Boss Overdrive. Treble Booster är ett naturligt val för den normala kanalen. Precis som med JTM45 kan även de två ingångskanalerna på Plexi-förstärkarna bryggkopplas.

Musiker med typiskt Super Lead-ljud

• Jimmy Page (Led Zeppelin)
• Jimi Hendrix
• Eddie Van Halen (på Van Halen I)
• George Lynch (med Tim Caswell-modifiering*)
• Slash (på Appetite for Destruction med Tim Caswell-modifiering*)
• Yngwie Malmsteen 

* En modifiering som inkluderar ett extra förförstärkarrör för mer gain och ytterligare förändringar som ger förstärkaren ett mer aggressivt ljud än standardmodellens.

Marshall Super Lead 50W 1987 – ljudexempel

Alla dessa spelas i tur och ordning med Stratocaster, Les Paul och en Ibanez AZ.

Super Lead 50W diskantkanalen

Super Lead 50W båda kanalerna

Super Lead 50W normalkanalen

Marshall Super Lead 100W 1959 – ljudexempel

Alla dessa spelas i tur och ordning med Stratocaster, Les Paul och en Ibanez AZ.

Super Lead 100W diskantkanalen

Super Lead 100W båda kanalerna

Super Lead 100W normalkanalen

Superlead MkII Master Volume-serien JCM 800

Som nämnts fanns det från början bara ett sätt att få fram mer distorsion ur Marshallförstärkare – genom att dra upp volymen. Detta fick kunderna att kräva två saker: mer distorsion och en oberoende volymkontroll. Båda önskningarna uppfylldes 1976 då man la till en mastervolym och senare en kaskadkopplad förförstärkare.

Resultatet blev Superlead Mk II i Master Volume-serien, som fanns i en 50-wattsversion (modellnummer 2204) och en 100-wattsversion (modellnummer 2203). Kosmetiskt sett förblev chassit sig likt, men strömbrytaren ersattes med en vippströmbrytare, och bokstäver och kantband gjordes något större. 

Denna enkanalsförstärkare påverkade starkt 1980-talets rocksound. Den kunde fås att låta betydligt mer aggressivt än sina föregångare och var också föremål för modifieringar bland användarna. Nu var det dags för en stilförändring, från 1970-talets klassiska rock till det som skulle bli heavy metal. 

Eftersom Lead-ljudet fortfarande gav för lite distorsion för vissa gitarrister, användes ofta overdrive- eller distpedaler som dök upp på marknaden i slutet av 70-talet. Produkter som Pro Co Rat, Boss OD-1 och Tube Screamer var med och skapade 80-talets typiska sound. 
JCM 800-serien släpptes i mars 1981 och innehöll få tekniska innovationer jämfört med Super Lead MKII. Höljet omdesignades helt, och från och med 1986 var ingångarna placerade horisontellt istället för vertikalt, vilket också innebar kretsmodifieringar. Versionen med vertikal ingång anses allmänt ha det bättre ljudet. 

JCM 800 fanns som topp i fyra versioner: mastervolymversionen med 50 watt (2204) och 100 watt (2203) samt tvåkanalsversionerna med 50 watt (2205) och 100 watt (2210). När man pratar om "800-ljudet" menar man vanligtvis 2203, enkanalsversionen med 100 watt uteffekt.

Kända JCM800-musiker och -inspelningar

• Steve Vai (med David Lee Roth)
• Steve Stevens
• Många metalband från 80-talet som Judas Priest, Dio, Mötley Crüe med flera
• Eric Clapton (till exempel Forever Man)

Marshall JCM 800 2204 – ljudexempel

Alla dessa spelas i tur och ordning med Stratocaster, Les Paul och en Ibanez AZ.

Marshall JCM 800 2203 – ljudexempel

Alla dessa spelas i tur och ordning med Stratocaster, Les Paul och en Ibanez AZ.

Marshall Silver Jubilee 2555

Silver Jubilee-modellen skapades 1987 från JCM 800-serien och släpptes för att markera företagets 25-årsjubileum och Jims 50 år i musikbranschen. Därför bär frontplattan inskriptionen 25/50. 

Den här förstärkaren erbjuder ett par funktioner för att ge mer gain. Dioder som gör att ljudet klipper och tonkontroller som fungerar något annorlunda jämfört med tidigare generationers Marshallförstärkare. Förstärkaren kan växlas från 100-watts pentodläge till 50-watts triodläge och har en krets som kallas Rhythm Clip, ett extra gain-läge som aktiveras med en utdragbar ratt. Totalt har Silver Jubilee två kanaler och tre omkopplingsbara gain-lägen. Förstärkaren gick ur produktion 1989 men finns tillgänglig igen som nyutgåvan 2555X.