Sitter precis och lyssnar på The very best of Rainbow och musiken är ju suverän, men jag lyssnar mer på produktionen just nu.
Man kan lugnt säga att det skiljer en del från dagens produktioner - det gnistrar och glimmar liksom inte på samma sätt, men det är rakt, rått och lite oslipat på nått sätt - och det känns såå bra. 🙂
För mig är som om känslan i musiken rätt ofta försvinner i dagens moderna produktioner...eller så börjar jag bara bli gammal 😄