Jump to content

Search the Community

Showing results for tags 'låtskriveri'.



More search options

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Calendars

There are no results to display.

Forums

  • Musikskapande
    • Låtskriveri, låttexter och arrangering
    • Samarbeten
    • Inspelning
    • Ljudredigering
    • Mixning och mastring
    • Effektpluggar
    • Instrumentpluggar
    • Studiofestival
    • Allmänt om musik
  • Instrument
    • Akustiska instrument
    • Elektriska instrument
    • Trummor
    • Syntar
  • Studio
    • Datorer och tillbehör
    • iOS och Android
    • Studiobygge och akustik
    • Ljudkort
    • Mikrofoner
    • Studiomonitorer och hörlurar
    • Övrig studioutrustning
  • Inspelningsprogram
    • Ableton Live
    • Cubase
    • FL Studio
    • GarageBand
    • Logic Pro X
    • Pro Tools
    • Reaper
    • Reason
    • Studio One
    • Övriga inspelningsprogram
  • Scen
    • Liveljud och PA
    • DJ
  • Distribution
    • Distribution och marknadsföring
    • Vinyl- och cd-produktion
  • Övrigt
    • Hörsel
    • Utbildning
    • Musik- och sajttips
    • Enkäter
    • Utanför ämnet (off-topic)
  • Köp- och sälj
    • Sökes/köpes
    • Säljes
    • Stulna produkter
  • studio.se
    • Medlemspresentationer
    • Om sajten
  • Arkiv
    • Nyheter från Studio
    • Gammal låtkritik
    • Papperskorgen

Blogs

  • Olsbergs blogg
  • Ledare
  • Redaktionsbloggen
  • Bobs hemstudioblogg
  • Pro Tools Tutorial
  • Shrine of Distortion blogg
  • Frederick's blogg
  • Lundin's blogg
  • drloop's blogg - i all enkelhet...
  • gurraljung's blogg
  • Jazz blues
  • Akustik & teknik
  • S-bloggen
  • HoboRec:s vlogg
  • Kreativt musikskapande
  • Mastring & ljudteknik
  • Nashville-bloggen
  • Claes Holmerups blogg om musikteknik, hörsel, akustik, musikprylar och mixning
  • Nils Eriksons låtskrivarblogg
  • Skapandet av Palma Music Studios
  • Så gjordes musiken till SVT-dokumentären Donationen
  • Trombonistens blogg
  • To be on the Edge - take care :)
  • Rum i rummet - lägenhet

Categories

  • Tips
  • Guide
  • Intervju
  • Vintage
  • Nyhet

Categories

  • Pop/Country
  • Rock/Metal
  • Jazz/Blues
  • Klassiskt/Filmmusik
  • Soul/Funk/R'n'b/Hiphop
  • Folkmusik/World Music
  • Övrig musik
  • Gamla låtuppladdningar
  • Ljudfiler

Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


Stad/plats


Min utrustning


Intressen


Home page


Youtube


Soundcloud


Facebook


Instagram


LinkedIn


Skype


Yahoo

Found 42 results

  1. Ett av dina viktigaste verktyg som låtskrivare är “hookboken” där du kan samla dina uppslag till låttitlar. David Myhr uppmanar dig till att bedriva din jakt på dessa mitt i vardagen. En hook kan vara många saker. En melodislinga eller ett riff eller något annat som sticker ut. Men den kanske allra viktigaste är den där hookfrasen som sjungs i refrängen – låtens pay-off – och denna utgör i sin tur ofta låtens titel. Att ständigt vara på jakt efter nya, fräscha och unika titlar är ett av den ambitiöse låtskrivarens viktigaste uppdrag. Det är egentligen en ganska lättsam och trevlig sysselsättning. Se till att alltid – vad än du har för dig – titta på världen genom ”går-det-att-göra-en-låt-av-det-här?”-glasögonen. Om du är på din vakt och öppnar dina sinnen kommer du att märka att din vardag är fylld av möjliga uppslag. Ju oftare du kommer på dig själv med att tänka ”det skulle kunna vara en låttitel”, desto bättre. Skriv ned! Den som kommit igång med detta vet att det finns gott om intressanta eller roliga ordvändningar och sägningar i helt vanliga vardagliga konversationer. Sådana man har varje dag med nära och kära eller som man hör i sin närmaste omgivning eller ute på stan. Även i skriven kommunikation som chattar, sms och mail så klart. Say Something, Hur ska det gå? och Do What You Want är exempel på vardagsfraser som blivit låttitlar. Jag frågar svenske låtskrivaren Peter Kvint om han brukar använda sig av titlar i sitt skapande: – Oj, det är många egna låtar som börjat med en titel! Redan första låten jag fick utgiven på skiva med Farbror Blå, Det ska va’ en riktig man i år, började med titeln. Han säger själv att den delvis var en rip-off på punklåten Man skall vara som ett vilddjur i år, och fortsätter: – Barbra Streisand Nose är en titel som sticker ut och sammanfattar ett budskap i tre ord, vilket jag tycker titlar ska göra. Calleth You, Cometh I är en annan fin titel som Ola Salo kom upp med. Framgångsrike låtskrivaren Peter Kvint älskar titlar som inkluderar platser som till exempel "By the time I get to Phoenix". Foto: David Myhr. Hitta en twist Ordspråk och uttryck finns det massor av. De är liksom färdiga; I Hate to Say I Told You So. Men å andra sidan kan de vara slitna eller alltför klyschiga och då gäller det att vrida och vända och ge sig in i ordlekarnas värld. Ofta lurar en smart liten twist precis runt hörnet. Som när Oskar Linnros låtsasfarsa Danne Attlerud tipsade om att den nya låten skulle heta Från och med Du i stället för betydligt mer alldagliga Från och med Nu. Briljant förslag! Men vad annat kan man vänta av en gammal textförfattare som släppt en låt med titeln Tennis Spirit under gruppnamnet Danne Attleruds Soffgrupp? Apropå soffgrupp. En bra ursäkt att se på TV i stället för att gå på gym är att timmarna i TV-soffan kan bli väl investerade om du i dialogen till din favoritserie hittar ordkombinationer och citat som kan bli titlar. Peter Kvint som i egenskap av professionell låtskrivare jagar låttitlar mest hela tiden berättar: – Eftersom jag skriver mest på engelska har HBO- och Netflix-serier blivit en ovärderlig källa till låttitlar och uppslag. Dessutom skriver jag en hel del med engelskspråkiga personer och ibland när man är lyckligt lottad kan man snappa upp en bit av ett samtal och göra det till en låt. Jag skrev till exempel tillsammans med Sharon Vaughn och Frida Öhrn i våras. Vi pratade om en park i Nashville som heter Love Circle. Jag tyckte det lät som en spännande och fantasieggande låttitel, så vi skrev en låt på temat "ohälsosamma kärleksrelationer som upprepar sig”. Andra källor Det finns mängder av källor att ösa ur förutom vardagliga samtal och TV-tittande. Tidningar av alla de slag. Böcker. Det är inte heller någon dum idé att återanvända gamla film- eller boktitlar. Det är bara att botanisera fritt! Som vi konstaterade i del 2 är detta med att titeln har använts förut inget att bekymra sig speciellt mycket över. Att läsa eller lyssna på intervjuer kan också ge uppslag. En av våra allra största hitmakare, Per Gessle, har verkligen förstått det här med att alltid ha låtskrivarhatten på. Han letar gärna inom popvärlden. Som den där gången han fick titeln Joyride (sedermera etta på Billboard!) serverad på ett fat ur en intervju med Paul McCartney, som berättade att skriva låtar med John Lennon var som ”a long joyride”. För övrigt plockade han ju namnet Roxette från en låttitel med gamla pubrockbandet Dr Feelgood. Legendariske ABBA-managern Stikkan Andersson, en gång så stor i musikbranschen att han helt enkelt kallades ”Branschen”, var också rutinerad textförfattare. Han insåg vikten av en bra titel och kom flera gånger med förslag till Björn & Benny, En av dem var S.O.S. Som co-writer kan man misstänka att han också gav upphov till titlar som Mamma Mia och Waterloo. Den sistnämnda troligen av strategiska skäl för att titeln skulle klinga mer internationellt i Eurovision (på den tiden var reglerna sådana att man skulle sjunga på sitt originalspråk). Och tur var väl det! Han tänkte internationellt och det blev starten för ”det svenska musikundret”. Sämre gick det dock för Forbes 1977 när de tänkte i samma banor av internationell gångbarhet och kallade sin låt för… Beatles. Men det är ju en annan historia. En helig plats Varenda hemsida, blogg, bok eller artikel om låtskrivande förespråkar att man alltid ska ha med sig block och penna för att i farten kunna rafsa ned sina uppslag och titlar, och denna artikel är inget undantag. För vi vet ju alla vad som händer med idéer där vi tänker att ”det där ska jag komma ihåg”. Men det gäller att hitta ett sätt som fungerar och som passar just dig. Kanske minns du att låtskrivaren Bleu (se del 2) nämnde det smarta i att börja låtbygget utifrån just titeln. Hans poäng är att om man påbörjar sitt låtskrivande utan en titel så begränsar man sig: – Varför begränsa sig själv när själva aktiviteten att samla titlar är så jävla enkel? Det är enkelt, roligt, stimulerande och gratis. Så varför tacka nej till alla de låtuppslag som titlar kan generera? Hans förslag är att ha en ”helig plats” för sin hookbok och tipsar om att använda ett litet block som ryms i fickan: – Det skapar ett rum i din hjärna som gör att du undermedvetet alltid tänker på den där titelboken och vill skapa titlar. För oss som är verksamma på 10-talet känns det kanske mer tidsenligt att använda vår smartphone som vi ju alltid har med oss. Handlar det om melodiska idéer sjunger vi in ett röstmemo och handlar det om titlar och fraser kan vi skriva ned dem i någon app som hanterar anteckningar. Det är förstås en stor fördel om det på köpet säkerhetskopieras i molnet. Automatiskt. Min personliga favorit är appen Evernote där du förutom rena textanteckningar kan samla allt möjligt annat som urklippta webbsidor, pdf-filer och bilder på favoritsushiställets takeaway-meny. Men oavsett valet av programvara – tänk efter två gånger innan du väljer analog eller digital metod. För visst har Bleu en poäng i att inget gör sig lika påmint i vardagen som det där lilla blocket som rent fysiskt ligger och skumpar i fickan. Titlar som väcker nyfikenhet Det vi söker är fräscha och originella titlar som väcker nyfikenhet. Det är ett väldigt gott tecken om både du själv och den potentiella lyssnaren blir nyfikna på vad som gömmer sig bakom titeln och vill veta mer. För dig kommer det vara ovärderligt i din fortsatta skrivprocess. Titlar kan nämligen många gånger i sin tur trigga idéer om vad låten faktiskt ska handla om. Alltså själva konceptet. Men mer om detta i en framtida artikel av Låtskrivarens verktygslåda. Leta gärna efter titlar med spännande dubbelmeningar (Jag kommer) eller som drar till sig uppmärksamhet (I Kissed a Girl). Eller efter saker som egentligen är omöjliga (Set Fire to the Rain). Just motsatser är för övrigt en liten favoritkategori. Att kombinera två ord som inte tycks passa ihop kallas för oxymoron. Alltså en självmotsägelse. Tänk Sound of Silence, My Favorite Mistake, Killing Me Softly, Together Alone, Definitely Maybe. De sista två är förvisso albumtitlar men du förstår grejen. Nittiotalets indie-kungar Popsicle (här sångaren Andreas Mattsson) hade fina titlar som Sunkissed och Hey Princess. Titeln Genuine Fake var en oxymoron. Foto: Mikael Olsson (Pressbild). Allitterationer är när två eller flera ord i rad börjar med samma ljud. Titlar av den sorten smakar bra i munnen. Som Mamma Mia, What a Wonderful World, Baby Blue, Heartbreak Hotel och Wild World. Och i brist på sådana – varför inte upprepa ett vanligt ord två gånger som i Sugar Sugar, Rebel Rebel, Ring Ring. Eller tre gånger? Fun Fun Fun, Say Say Say. ABBA var mästare även på detta område; Gimme Gimme Gimme, Money Money Money. Ja de slog ju faktiskt även till med två ord tre gånger som i I Do I Do I Do. Typiska kategorier för låttitlar Jag frågar efter Peter Kvints favorittitlar bland andras låtar: – Älskar sådana där ”slogantitlar” som John Lennon var så bra på, som Woman Is the Nigger of the World eller Whatever Gets You Through the Night. – Jag gillar också riktigt salta countrytitlar som Her Only Bad Habit is Me med George Strait eller Bringing Out the Elvis med Louise Hoffsten. Har också en konstig förkärlek för låtar som bara har platser som titlar, som större delen av senaste Bon Iver-skivan; Perth, Minnesota, WI, Hinnom, TX etc. Fantasieggande och tidlöst. Jag gjorde ett försök att skriva en sådan låt med Brooke Fraser. Vi döpte den till St. Petersburg. Kommer förhoppningsvis på hennes nästa album. Just det här med att nämna namn kan vara ett bra tips. Inte bara på platser utan även på personer (Sarah, Kom igen Lena, Moves Like Jagger). Men förutom slogantitlar, salta countrytitlar och geografititlar finns det naturligtvis en mängd olika kategorier av låttitlar. Bara fantasin sätter gränser. Ett ställe där fantasin verkligen får flöda är kategorin nonsenstitlar. Förebilderna är många från Be-Bop-A-Lula och Da Doo Ron Ron via Ob-La-Di, Ob-La-Da och Na Na Hey Hey till Da Da Da. Från Bang-A-Boomerang via Boo Thang till Bangarang och Bang Bang. Och så förstås – inte att förglömma – Digiloo Diggiley! Mer uppslag? Vad sägs om siffertitlar (1234, 2-4-6-8 Motorway, 9 to 5, 7 Nation Army), frågetitlar (How Deep Is Your Love?), färgtitlar (Purple Rain) och tidstitlar (Friday I’m In Love). Egentligen är vad som helst tillåtet. Ibland räcker det med ett ord. Happy skrev och sjöng Keith Richards 1972 med Rolling Stones men i år tänker vi förstås på Pharrell Williams låt med samma namn. Topplistan kryllar av ett-ords-titlar: Rooftop, Blame, Problem, Try, Rude, Animals, Waves, Fireball, Levels, Colors. Bob Hund har många geniala låttitlar i sin låtkista. Foto: Frans Hällqvist. Annars kan du göra som Fall Out Boy som döpte sin låt till Our Lawyer Made Us Change the Name of This Song So We Wouldn't Get Sued. Det är vad jag kallar att tänka utanför boxen! Vilket också Popsicle gjorde på det ironiska nittiotalet då de släppte sin The Power Ballads EP med låtarna Power Ballad #1, Power Ballad #2 och så vidare. Och då har jag inte ens nämnt Bob Hund som man bara måste älska. Om inte annat för deras genomgående geniala titlar. Det är svårt att välja en favorit när alla är briljanta men om jag måste får det nog bli Istället för musik: förvirring. Och med de visdomsorden önskar jag dig stort lycka till i den fortsatta jakten på den perfekta titeln! Tips för en välfylld hookbook Ta på dig ”går-det-att-göra-en-låt-av-det-här?”-glasögonen. När du tänker ”det skulle kunna vara en låttitel” – skriv ned! Leta roliga citat i vardagliga konversationer. Vrid och vänd! Ofta lurar en smart liten twist runt hörnet. Botanisera fritt! Återanvänd t.ex. gamla film- eller boktitlar. Ha alltid med dig ett litet block som ryms i fickan Hitta en ”helig plats” för din hookbok Jaga nya, fräscha och unika titlar Leta dubbelmeningar, oxymoroner, allitterationer Hitta på din egen nonsentitel eller slogantitel. Gör titlarna unika med hjälp av namn, platser, tidpunkter eller genom att repetera ord Om skribenten David Myhr @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition. Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr Delar i serien Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken (denna) Artikeln publicerades ursprungligen 2014-11-11 07:42
  2. Att skriva låttexter är ett kapitel för sig, men är ju minst lika viktigt för en låt som melodi, harmonik och form. Jag har i tidigare inlägg berört de olika låtdelarnas funktion, där en vers skapar intresse, bryggan förhöjer det, refrängen är förlösande och sticket ofta håller ett mer eftertänksamt eller kontrasterande tonläge. I någon mån bör låttexten också följa med i de dramaturgiska svängarna för att det ska kännas helgjutet. Men vi inleder vår textmangling i en helt annan ände. *** När jag var yngre skrev jag alltid texten först och sedan melodin, men numera är det tvärtom. Mitt förra inlägg handlade om hur melodierna liksom bara finns där, som fiskar i havet, färdiga och redo att arras upp. Därför är det en utmaning att i efterhand hitta texter och fraser som passar in. Jag önskar att jag på samma vis kunde hitta det outtömliga Texthavet, att bara ösa ur… På engelska är det i varje fall mycket lättare än på svenska och jag har funderat på varför. Låt oss börja med denna romantiska lilla fras: ”Truth will turn their hearts to love.” Sju stavelser, bara enstaviga ord. På svenska: ”Sanningen kommer att vända deras hjärtan till kärleken.” Sexton stavelser, mest flerstaviga ord. Att svenskan generellt sett behöver mer textmassa för att säga samma sak är egentligen inte det stora problemet, så länge man inte är i översättarbranschen. Nej, det som krånglar till det är att så många svenska ord i sig är flerstaviga och därmed har något slags betoning som det inte går att hantera hur som helst. På engelska är massor av ord i stället enstaviga, och de enda betoningar man då eventuellt måste ta hänsyn till är om vissa hela ord i en mening behöver lite extra tyngd, men det är inte alls lika musikaliskt kritiskt. Man kan ta i stort sett vilken melodi som helst och trycka dit en räcka enstaviga, engelska ord utan att det krockar med fraseringen. ”This is what you need to know, I’m a worm and you’re the crow” passar till Blinka Lilla Stjärna, rakt av. Bara att ösa på. Försök att passa in en svensk variant av den ramsan till samma melodi, med rim! Men det stannar naturligtvis inte vid denna rent tekniska skillnad, långt därifrån. Engelskan har hur många flerstaviga ord som helst också, men de betonas oftast på ett annat sätt än i svenskan. Och själva språkmelodin är annorlunda, alltså hur en mening varierar i tonhöjd när den talas. Sedan har vi inte ens berört innehållet, vad distansen till främmande språk betyder - eller det känslomässiga … Det finns alltså mycket mer att säga i detta ämne. See you next week!
  3. Otaliga hits har genom årtionden byggts på rundgångar med fyra ackord - och det har dessutom blivit allt vanligare i modern tid. David Myhr guidar dig till framgångsackorden. Pressbild Maroon 5 Det är något med talet sju. Veckans sju dagar, världens sju underverk, de sju haven... och som vi konstaterade i första artikeln av Låtskrivarens verktygslåda har vi också sju toner att välja på om vi håller oss till durskalan. Men inte nog med det. Vi hittar även sju ackord som hör till tonarten. Man låter helt enkelt varje ton i durskalan utgöra grundton till var sitt ackord, vars övriga två toner (ters och kvint) hämtas från samma skala. I fallet C-dur blir ackorden C, Dm, Em, F, G, Am och så det lite mer hemliga Bm7-5. Med dessa så kallade diatoniska ackord kommer man oerhört långt då det gäller att harmonisera (sätta ackord till) en melodi i C-dur. De kommer alla att låta mer eller mindre ”bra”. Hade tonarten varit E-dur hade vi enligt samma princip fått: E, F#m, G#m, A, B, C#m och D#m7-5. Harlan Howards recept till bra låt: "Three chords and the truth". Vi ska idag bekanta oss med de första sex som är de allra vanligaste. De får alla olika ”funktion” i förhållande till det ackord som är byggt på grundtonen, det vill säga grundackordet. Det är detta som kallas för tonika, är det ackord man känner sig ”hemma” i, och är det som en låt ofta börjar och slutar på. Tre ackord och sanningen Countrysångaren Harlan Howard sa att allt man behöver är ”three chords and the truth” och tre ackord räcker sannerligen långt för merparten av alla blues och rock’n’roll-låtar. Även till otaliga visor och singer/songwriter-låtar. Ja, till punk också för den delen. De tre berömda ackord man i regel syftar på är C, F och G i C-dur vilka motsvarar E, A och B i E-dur och A, D och E i A-dur osv. Alltså ackorden som är byggda utifrån skalans första, fjärde och femte ton, vilket med funktionsanalysens termer blir tonika (T), subdominant (S) och dominant (D). Dessa ”skolade” ord kanske skrämmer en och annan som är allergisk mot teori men jag lovar - det är inget att vara rädd för. Alla tre är durackord och tonikan känns som sagt ”hemma” och från de andra två längtar man liksom hem. Framför allt ifrån dominanten som verkligen leder och strävar tillbaka till tonikan. Det är också därför det är så populärt att sista ackordet innan refrängen är en dominant. De tre andra ackorden Dm, Em och Am är mollackord och bygger på skalans andra, tredje och sjätte ton. Vart och ett av dessa är ”släkt” med varsin av de tre huvudtreklangerna. De är så kallade parallellackord. Ett durackord hittar nämligen sitt parallellackord två skaltoner (en halvton och en helton, alltså tre halvtoner) ned. Parallellackordet till C är följaktligen Am medan Dm och Em är parallella med F respektive G. Med att de är släkt menas att de låter ganska lika. Mycket för att de har två toner gemensamma med varandra. De är därför ofta utbytbara med varandra. Funktionsanalys, steganalys och Nashville-metoden Att funktionerna är samma oavsett tonart är finessen med att prata om T, S, D i stället – alltså första, fjärde och femte ackordet. Det är dessa positioner i skalan man också tar fasta på när man gör en steganalys och då används romerska siffror. Detta för att inte blanda ihop dem med tonernas nummer. C, F, G blir I, IV, V och Dm, Em, Am blir II, III, VI. I studiosvängen i Nashville använder man också gärna denna metod om än med vanliga siffror. Fördelen är att ingenting ändras på den chord chart man har framför sig även om t ex sångaren vill byta tonart. Man bara ”flyttar upp” (eller ner) men förhållandena mellan ackorden är samma. Lite som att flytta omkring ett capo på gitarren. Hemma i Sverige har jag dock ännu inte stött på någon som pratar om ackord i siffror. Inte heller känns det så ”rock’n’roll” att stå i replokalen och säga: ”-Vi provar att börja refrängen på tonikaparallellen. Sedan går vi via dominanten till subdominantparallellen och så tillbaka till tonikaparallellen.” Det var nog heller inte så Thåström sa när han testade 800º med Gurra och Fjodor i Ebba Grön. För det slutar ju oftast att man nämner ackorden vid namn (om ens det). Men det finns mycket att vinna på att lära känna och få in i ryggraden hur ackorden förhåller sig till varandra. För enkelhets skull kommer jag dock i resten av artikeln att transponera alla exempel till tonarten C-dur och helt enkelt skriva ackordens namn. 50-talsrundgången En rundgång är en slags ”loop” där en viss ackordföljd upprepar sig genom hela eller delar av låten. De bygger oftast på fyra ackord och fyra ackord räcker såklart ännu längre än tre. Faktiskt vansinnigt långt. Därför lägger vi nu till det fjärde vanligaste ackordet – tonikaparallellen Am. Låtskrivarna Jerry Leiber (tv) och Mike Stoller (th) skrev låten Stand By Me. Här går de igenom låten Jailhouse Rock med Elvis. Alla rundgångars moder är den som utgjorde stommen till en massa låtar under Doo Wop-perioden, dvs sent 50-tal och tidigt 60-tal fram till Beatles och popens genombrott 1963. Vi kan kalla den ”50-tals-rundgången” och den brukar vara bland det första man lär sig klinka på piano. Den består av C–Am–F–G och den känner du igen från klassiska låtar som Stand By Me, Diana och Be My Baby. En mycket vanlig variant av denna rundgång är den där F ersätts av det lite mjukare parallellackordet Dm som till exempel i Oh, Carol. Musikhistorien gick vidare men rundgången levde kvar. På 70-talet använde Dolly Parton den i I Will Always Love You, Gram Parsons i Love Hurts och Elton John i Crocodile Rock och så vidare. Den funkade på 80-talet för Springsteen i Hungry Heart (varianten med Dm), för The Bangles i Eternal Flame, för The Police i Every Breath You Take och för Orup i Regn Hos Mig. Så där har det fortsatt till våra dagar i alla möjliga stilar, från Jesus of Suburbia med Green Day till Baby med Justin Bieber. C–Am–F–G-rundgången är alltså långt ifrån dödförklarad och vi lär få höra många fler låtar framöver med denna ackordföljd. Four chord song En modern motsvarighet på samma fyra ackord – fast i annan ordning – är den omtalade ackordföljden C–G–Am–F. Du har säkert sett liveklippet med låten 4 Chords med humorgruppen The Axis of Awesome (30 miljoner views på YouTube!). Där blir det tydligare än någonsin hur fantastiskt många melodier det går att göra över samma fyra ackord. Vi tas på en resa från Let it Be (Beatles tidigt ute som vanligt) till I’m Yours och Poker Face via en herrans massa brottarhits: You’re Beautiful, Right Here Waiting, No-One, Don’t Stop Believin’, Can You Feel The Love Tonight, With Or Without You, She will be loved, Torn, When I Come Around, 21 Guns, Under the bridge, Complicated, Take On Me, Someone Like You, Paradise, Perfect och så där fortsätter det. En variant som också förekommer mycket i 4 Chords är den som går i moll och har samma ackordföljd men börjar på Am. One Of Us med Joan Osborne är ett välkänt exempel liksom If I Were a Boy. Eagle-Eye Cherry byggde hela sin monsterhit Save Tonight på Am–F–C–G. Den är ett bra exempel på när man tar rundgången till sin spets. Man använder den låten igenom utan avvikelser. Iggy Pop gjorde nästan samma sak tjugo år tidigare i The Passenger (fast där spelar de E istället för G varannan gång). Notera att tonarten A-moll är parallell med C-dur. Vad det innebär i praktiken är att de båda innehåller samma skaltoner, bara det att A-mollskalan börjar på A i stället för på C (och innehåller liksom C-durskalan bara vita tangenter på pianot). Det gör också att de sex vanligaste ackorden blir desamma även om det då blir Am som är tonika. Ibland kan det vara svårt att avgöra om en låt går i Am eller C. Ett vanligt trick är att låta versen gå huvudsakligen i Am och sedan bjuda på ett lyft i refrängen i och med uppgången till den mer hoppingivande durparallellen C. En ny musikalisk konstant Den engelske musikforskaren Joe Bennett gjorde en analys över 2012 års tio mest spelade låtar i Storbritannien. Låtarna var Domino, Somebody That I Used to Know, Next to Me, Moves Like Jagger, Titanium, Dance with Me Tonight, Stronger (What Doesn’t Kill You), We Found Love, Call Me Maybe och Payphone. Fyra ackord är fortfarande ett recept som fungerar. Låten Moves like Jagger av Maroon 5 är ett i raden av många mycket framgångsrika exempel. Han fann många gemensamma nämnare mellan dem. Alla var kärlekslåtar, ett gäng av dem gick i 128 bpm och så vidare. Men det mest intressanta och varför jag tar upp det här var att alla(!) använder sig av olika fyra-ackords-loopar över 2, 4 eller 8 takter. Hälften av dem genom hela låten. I hans analys skriver han att han fascineras över denna förekomst av fyra-ackords-rundgångar som är mer påtaglig än någonsin. Att man kan säga att i en viss typ av mainstreamlåtar har fyra-ackords-rundgångar – precis som refränger, breakdowns och intro – nästan blivit en slags ”formdel”, en musikalisk konstant, och han tillägger att han inte blir uttråkad av själva rundgången i sig. Fenomenet fyraackords-rundgångslåtar är betydligt vanligare idag än på 60-talet och kanske ligger en del av förklaringen i att många låtskrivare jobbar med datorn som sitt främsta verktyg i låtskrivandet vilket i sin tur bjuder in till ett loop-tänk. För eller emot? Hoppas du inte blev alltför snurrig efter denna rundvandring bland rundgångar. Nu är det upp till dig vad du gör med denna information. Prova gärna själv att plocka ut fyra ackord från de sex vanligaste i tonarten och sätt dem sedan i en följd som känns rätt (över lämpligt antal takter) och låt dem sedan gå runt, runt, runt. Detta verktyg i din verktygslåda kan kanske vara precis vad du behöver för att inspirera dig till en bra vers eller en stark refräng eller – som vi har sett i många fall – kanske en hel låt. Eller så tillhör du dem som till skillnad från den stora massan ruttnat på dessa rundgångar och tycker att det känns för klyschigt. Kanske passar det inte i din genre även om vi sett att spännvidden är enorm i tempo, genre och sound. Eller så är du en sådan som föredrar mer komplicerade klanger. I så fall är det ju naturligtvis vackert så. Men en sak vågar jag lova. Många kommer glatt att fortsätta låta sig inspireras av dessa enkla grundackord, återvinna välbekanta rundgångar och i några lyckosamma fall kommer de – i kombination med ”rätt” text, melodi, framförande och produktion – ge ordentlig snurr på karriären. TIPS: De fyra allra vanligaste ackorden är I, IV, V, VI vilket i C-dur blir C, F, G, Am• Dominanten G ”längtar” tillbaka till tonikan och är effektiv inför en refräng Versen i Am och refrängen i parallelltonarten C-dur ger ett automatiskt lyft Två vanliga rundgångar är C–Am–F–G (C–Am–Dm–G) och C–G–Am–F (Am–F–C–G) En rundgång kan användas i hela eller delar av låten DURSKALAN FÖR DUMMIES: Durskalan byggs utifrån valfri grundton. De övriga skaltonerna hittas genom att gå uppåt i hel- och halvtonsteg: hel-hel-halv, hel-hel-hel-halv. Det blir totalt åtta toner men den sista är grundtonen igen en oktav upp (av latinets octava, ”åttonde”). Helt tonsteg = två halva tonsteg (hoppa alltså över en ton) Halvt tonsteg = avståndet (intervallet) till den ton som ligger närmast. Om skribenten David Myhr @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition. Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr Delar i serien Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken (kommande) Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-21 07:19
  4. Var ska man egentligen börja för att uppnå bästa möjliga slutresultat? David Myhr slår ett slag för att först av allt börja med låtens titel – en metod med många fördelar. Du får feeling för att skriva en låt. Du plockar upp gitarren eller sätter dig vid pianot. Börjar klinka planlöst. Melodier uppstår i huvudet och du börjar nynna lite improviserat. Ljuv musik uppstår och efter mycket trial and error är låten klar. ”Nej, visst ja! Det ska ju dit en text också... hmm... vilka ord kan tänkas passa till de här tonerna?”. Du har gjort det igen. Målat in dig i ett hörn. Varför inte göra som många professionella låtskrivare och börja i andra änden? Med en bra titel! Låttiteln spelar en ytterst central roll. Den är textens viktigaste fras och i regel placerad i låtens pay-off, vare sig du låter den inleda eller avsluta refrängen. Med stor säkerhet är den ref-rängens huvudsakliga ingrediens. Ja, kanske till och med den enda, vilket för övrigt kan vara ett väldigt effektivt sätt att göra en refräng ”simple and singable”. Ett begrepp du kanske minns från del 1 i denna artikelserie. Placerad just i refrängen hamnar titeln som allra mest i fokus då den kommer att sjungas ett flertal gånger och det är där man oftast sjunger med. Men den kan också inleda eller avsluta låten. Eller inleda alternativt avsluta verserna (eller både och för att vara på den säkra sidan). Det finns fler varianter. En titel som Imagine inleder både vers och refräng medan I Want it That Way avslutar både vers och refräng. Någon gång kanske titeln blixtrar förbi, exempelvis i bryggan, som i I Say a Little Prayer. Oavsett placering är låttiteln navet i hjulet som allting snurrar kring. Den är husgrunden som resten av låtbygget vilar på. Eller omvänt: den är pyramidens topp där allt annat i låten är byggstenarna. Jag ska inte trötta ut dig med fler metaforer. Jag tror du börjar förstå poängen här … titeln är helt enkelt skitviktig! Läge att inte slarva. Just därför kan det vara en alldeles lysande idé att börja med just titeln. Det kanske inte är så underligt att många professionella låtskrivare arbetar på det sättet. Genväg till det viktigaste En bland många som älskar att jobba utifrån titeln är den amerikanske låtskrivaren Bleu, som förutom att vara artist i eget namn skriver låtar för guld- och platinasäljande artister. – För mig är det här med att skriva utifrån titeln jätteviktigt och jag vet att för många av de yngre låtskrivare som varit på mina seminarier och sedan tagit till sig den här metoden har det verkligen revolutionerat deras låtskrivande. Han praktiserar själv metoden så gott som hela tiden och pratar om att titeln också definierar vad låten ska handla om, själva temat eller konceptet. – Jag anser att det är det bästa sättet att ta sig an att skriva hitlåtar. Titlar och koncept är det som är mest troligt att folk kommer ihåg. Att jobba utifrån titeln är ett jättebra sätt att hitta en genväg direkt till det som måste vara den viktigaste delen av din låt. Även om han är medveten om att det alltid finns undantag menar Bleu att i de flesta låtar är delen vi sjunger och delen vi kommer ihåg, just titeln. Han påpekar att man kan titta på många andra former av skrivande och att man då finner att man nästan alltid jobbar utifrån titeln. Låtskrivaren Bleu definierar låtens koncept och idé innan han skriver den. – Vare sig det handlar om noveller, manus eller tekniska avhandlingar börjar man ju med någon typ av tema eller utgår ifrån en tes. Jag skulle säga att låttextförfattande nästan är den enda typen av skrivande där folk inte alltid startar på det här sättet. Hans minspel vittnar om att han finner detta rätt märkligt. – Jag tror att de flesta som kör fast i sitt låtskrivande fastnar på textbiten. Om man skriver utifrån titeln är det lättare att inte köra fast med textskrivandet eftersom man liksom skapar en mall för vad ens låt kommer att handla om. – Blir man van vid tanken att skriva utifrån titeln gör det låtskrivandet enklare. Anledningen är att man kan utveckla idén utifrån den information som redan ligger i titeln. Serverar melodin till hookfrasen Förutom att vara textens viktigaste fras är titeln ofta också låtens starkaste melodiska hook. Har du en bra titel, men inget annat, är det ju drömläge att börja experimentera med hur man skulle kunna sjunga den på ett bra sätt. Ett bra tillvägagångssätt är att börja med att ”prata” titeln. Detta för att ta reda på hur ordens naturliga rytm och melodi låter. Om du utgår från detta får du enormt mycket serverat gratis. Uttala orden i titeln några gånger och lyssna efter vilka stavelser som är betonade samt vilka vokaler som går upp i ton och vilka som går ner. Det är en bra grej att smaka på dess naturliga rytm och dess inneboende språkmelodi. Med andra ord – hur skulle man säga det i vanligt tal? Utgå från det när du börjar sjunga frasen och sätta toner på den. Pröva ett gäng alternativa betoningar och rytmiseringar. Låter det inte tillräckligt catchy kan du pröva att lägga till eller ta bort ord eller varför inte börja leka med upprepningar likt man gjort i låtar som Changes (”ch-ch-ch-ch-changes”); Pokerface (”p-p-p-poker face”); Snälla Snälla och Fanfanfan. Eller krydda med ett litet ”ooh” eller något som i Ooh, Baby I Love Your Way. När du väl både hittat rätt bland tonerna och bestämt hur låtens hookfras ska vara rytmiserad återstår det spännande arbetet med att hitta lämpliga kontraster som byggstenar till låtens andra delar. Titeln ”säljer” låten Allt som ökar din låts chans att bli hörd är av godo och det är just vad en intresseväckande titel gör. Man blir sugen på att lyssna och nyfiken på vad den kan tänkas handla om. Har du för avsikt att skriva låtar åt andra ligger det i högsta grad i ditt intresse att förläggare, a’n’r-folk, producenter och artister ”höjer på ögonbrynen” åt just din låt då de blasémässigt sovrar bland hundratals andra. Titeln kan vara det första de kommer i kontakt med och där gäller det – precis som vid en första date – att inte sumpa chansen att göra ett gott första intryck. Även om du skriver åt dig själv eller ditt band vill du ju att radiofolk, journalister och i slutänden förstås publiken blir nyfikna på ditt alster och att när de hört låten också kommer ihåg den och kan söka upp den igen. Något hårdraget kan man likna det med att du är försäljare och titeln namnet på din produkt, låtens ”varumärke”. Titlar som inte finns i texten En del ser en tjusning i att ge sin låt en titel som inte alls förekommer i texten. Det är förstås fullt tillåtet och kan vara effektfullt och skapa lite skön mystik om man gör det på ett snyggt och smart sätt. Men gör man det enbart för att ”spela svår” riskerar man ju på samma gång att göra det svårare för folk att minnas låten. Kanske onödigt med tanke på att det är tillräckligt tufft att nå ut med sin musik i alla fall. Men återigen. Det finns briljanta låtar med bra titlar som inte har någon uppenbar sing-a-long-hookfras. Bohemian Rhapsody funkade ju rätt fint bara för att ta ett exempel. Men det är ju också världens bästa låt. Eller…? Det kan också vara en cool grej att gömma titeln mitt i typ vers tre. Så man bara snubblar förbi den liksom. Lite som när man plötsligt i 58:e minuten av dialogen i en film plötsligt hör huvudpersonen säga titeln. Jag kommer osökt att tänka på min favoritreplik i svensk film: ”Åååh, varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”. Ja, nu var det ju inte exakt själva titeln men du hajar idén. Mitt tips är i alla fall att låta sådana varianter höra till undantagen som bekräftar regeln. För som Bleu säger: – Om du ser till att allting annat i låten supportar titeln och på det sättet ”lyfter upp den” kommer din låt att bli mer framgångsrik och lättare att komma ihåg bara för att allting signalerar ”Hey! Här kommer titeln och det här är den viktigaste delen i låten!” Bleu – I blått koncept. Titlar som redan finns Vad gör du då om du hittat en titel som känns ny, fräsch och unik – som smakar bra i munnen och föder en massa musikaliska idéer – men din besserwisser till polare påpekar att det redan existerar en sådan låt? Något du snabbt också får bekräftat genom en snabb sökning på Spotify (”track:din titel” i sökrutan), iTunes Store, Youtube eller på Stim (inloggad på ”Mina Sidor”). Ja, vad gör du? Mitt tips är att skita lite grann i detta. För det första var det ju din egen idé i alla fall och det är du som ska vara inspirerad för att nå ett inspirerat slutresultat. För det andra är det vilken unik melodi och vilket unikt textkoncept man gifter ihop med titeln som är det intressanta. Bra låttitlar är lite som bra ackordföljder – de är bara musikaliska byggstenar som ingen har copyright på. Oavsett hur smart titel du har hittat på är det oftast någon countrysnubbe som varit före men det är alltså helt okej. Mindre unika låttitlar som Hold On, Runaway, Stay, You, Happy, Forever, Without You och I Need You har var och en legat på Billboard-listan mer än tio gånger. Fast varje gång som helt olika låtar. Ibland är man liksom bara tvungen att välja en sådan titel för det är den självklara hooken i låten. Men i så fall gäller det att man hittat en ny fräsch vinkel, om än inte i titeln, så i själva texten. Självklart vill man undvika de mest uppenbara klassikerna. Man skulle troligen ha svårt att bli tagen på allvar om man presenterade sin nya låt Stairway to Heaven (Led Zeppelin var dock faktiskt inte först, det var Neil Sedaka!). Men är man bara lite kaxig tar man för sig. Oasis såg bevisligen inga problem med att göra en ny låt som hette Stand by Me. Till sist en liten parentes Vissa laborerar ibland med parenteser i titeln. Syftet är oftast att erbjuda två alternativ till hur titeln ska uttalas, som i Only Girl (In the World) eller (Just Like) Starting Over. Det kan också handla om att sticka ut. Jag gissar att Per Gessle som ofta använder parenteser gör det av estetiska skäl, som den utpräglade popstilist han är. Det finns mycket mer att säga om titlar och koncept och jag kommer att återkomma till ämnet längre fram, men till nästa gång önskar jag dig lycka till med titulerandet och med att inte måla in dig i några fler hörn! Sammanfattning Börja låtskrivarprocessen med att hitta en bra titel som känns fräsch och (någorlunda) unik och som väcker intresse och nyfikenhet. Säg titeln högt. Ta fasta på dess naturliga betoningar, rytm och språkmelodi när du sätter melodi till. Lek med variationer. Spåna textidéer utifrån den information som redan ligger i titeln. Låt allt annat i låten peka mot, understödja och ”lyfta upp” titeln. Om skribenten David Myhr @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition. Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr Delar i serien Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (kommande) Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken (kommande) Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-20 12:16
  5. Vad är det som gör att vissa melodier fäster på och grabbar tag i lyssnaren? David Myhr tipsar om verktyg man kan ha i bakhuvudet vid melodisnickrandet. Tom Petty illustrerar seriens inledning med låten Free Fallin'. Magiska melodier – Keep it simple and singable (K.I.S.S.) Det är något magiskt med att hitta på nya melodier. Det finns bara tolv toner och vi har bara sju att välja på om vi håller oss till skaltonerna ”do-re-mi-fa-so-la-si-(do)”, alltså tonerna 1,2,3,4,5,6,7,(8). De brukar nämligen räcka väldigt långt. Även om vissa tonföljder kan låta bekanta verkar det ändå som om varianterna aldrig tar slut. Men alla melodier vi skriver blir inte per automatik ”magiska” i bemärkelsen att de fångar våra lyssnare på det sätt som vi själva en gång fångats av tonerna i våra egna favoritlåtar. Vi vill ju att våra melodier ska fascinera och beröra. Den här mystiken och magin kring själva låtskrivarprocessen är något en del vill vara lite rädda om för att hålla skaparlusten och nyfikenheten vid liv (däribland tidernas mest framgångsrike låtskrivare Paul McCartney), och det finns naturligtvis ingen exakt formel för hur man ska skriva en låt. Men jag vill påstå att man inte har något att förlora på att fundera närmare kring om det finns några typiska kännetecken för vad som gör en bra melodi bra. Allt i syfte att bli bättre på sitt hantverk. Mediokra, ”helt okej” och i värsta fall intetsägande melodier är relativt lätta att sno ihop men siktet bör vara inställt betydligt högre än så. Håll det enkelt med korta repetitiva fraser Har du tänkt på att några av de bästa melodierna bara innehåller några få toner? Det är lätt hänt att man krånglar till det för mycket och det slutar med att melodin ringlar än hit och än dit och nya fraser avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Man kan då uppleva att melodin saknar riktning och struktur vilket är ett stort nej-nej! En bra melodi innehåller också bra pauser. Det ligger mycket mer ”musik” än man kan tro i tystnaden mellan fraserna. Pauserna är också en förutsättning för att det ska gå att sjunga. Man måste ju liksom andas också. Och annars återstår bara långa haranger som lyssnaren får svårt att ta till sig. Tricket är att jobba med korta, repetitiva fraser. Ett av mina favoritexempel som illustrerar hur enkel man kan våga vara är (numera avlidne, reds. anm.) Tom Pettys låt Free Fallin’ (Spotify / Apple Music) som också är hans största hit under hans 40 år långa karriär. Refrängen innehåller två trestaviga fraser med totalt tre olika toner. And I’m free på tonerna 1, 1 och 3 följt av Free fallin’ på tonerna 3, 2 och 1. Detta repeteras snudd på identiskt och därmed är refrängen i hamn. Jag upprepar: Korta. Repetitiva. Fraser. Free Fallin’ med Tom Petty. En låt som började som en skojlåt då Tom lekte med en billig minikeyboard. Legendariske producenten Jeff Lynne sa ”It’s great!”. Tom frågade: ”What’s great?”. Jeff svarade: ”Everything’s great! Keep going!”. Tittar man på versen upptäcker man att även den innehåller samma tre toner om än en oktav ned. Naturligtvis bidrar själva texten, sånginsatsen och produktionen enormt mycket till helheten – men det är ändå en påminnelse om hur tre små toner kan väcka stora känslor. Låten She’s the one med Robbie Williams (Spotify / Apple Music) – som i original gjordes av charmiga popbandet World Party – är ett annat tydligt exempel på hur man med några få toner och stavelser kan beröra. Tre-fyra toner räcker långt igen: I was her (1,2,3), she was me-e-e (1,2,3,4,3) följt av repetition på We were one, we were free-e-e. Sedan blir det ”stor dramatik”: And if there’s somebody (6, 6, 5, 3, 2, 2), calling me o-on (5,6,3,2,3), She’s the one (3,1,1). Sedan ett omtag av sista frasen för säkerhets skull. För upprepning är ju bra! She’s the one med Robbie Williams (av World Party). Enkelt och vackert. En sådan där självklar låt man borde göra oftare. Dramatiken i slutet blir så stor därför att femte frasen bryter av mot de smått genialiskt enkla fraserna i början. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för den här typen av spännande kontraster. Mer om det nedan. Notera också att de fyra första fraserna inte upplevs som tjatiga trots minimal variation. Detta mycket tack vare att de underliggande ackorden växlas och att samma slut-ton på orden ”her” och ”me” (3:an i tonartens skala) därmed får olika ”funktion”, närmare bestämt ters i tonikan (I) respektive maj-7:a i förhållande till subdominanten (IV). Detta är ett alldeles lysande trick för att hålla liv i en enkel melodi. Håll det sångbart med stegvisa rörelser Att en melodi är ”sångbar” är i allra högsta grad en positiv egenskap. Känns den naturlig, lätt och rolig att sjunga är man troligtvis på rätt spår. En sak som förenar Fly me to the moon, All my loving, Life on mars, The Rose, Idas sommarvisa och otaliga andra älskade melodier som generation efter generation gladeligen sjunger med i är att de till stor del består av stegvisa rörelser. Tonerna i melodin hoppar inte omkring i skalan hipp som happ utan ”böljar” snarare uppåt och nedåt, några toner i taget, och varje enskilt hopp är ofta inte större än till tonen bredvid. Ett tankeväckande exempel som stärker tesen att man gärna kan vara sparsam med toner och att det är viktigt med en tydlig riktning är ABBA:s nästan fem minuter långa melankoliska mästerverk till poplåt The Winner Takes it All (Spotify / Apple Music). Låten innehåller trots sin längd och smått episka känsla ett mycket begränsat tonmaterial och antal fraser, vilket är något som Björn och Benny själva påpekat i olika intervjuer. Vi tar en titt på versen: I don’t wanna talk, about things we’ve gone through, though it’s hurting me, now it’s history. Ja, ni kan melodin... Vi noterar att fraserna är relativt korta, lämnar utrymme för pauser, och att melodin vandrar upp och ned längs durskalans toner förutom ett enda större hopp (ned till talk). De två sista frasernas toner är identiska och redan här har vi gått igenom hälften(!) av låtens melodimaterial. The winner takes it all i den något udda tonarten F#, säkerligen vald med omsorg. Björn och Benny brukade räkna baklänges för att se till att låtens högsta ton alltid låg i tjejernas respektive högsta register för att på så sätt nå ett klimax. Skapa effekt med stora språng Att huvudsakligen vandra upp och ned i skalan och hoppa till närliggande toner gör melodierna lättsjungna och ”logiska” men som med allt annat här i livet kan det bli för mycket av det goda. För att hålla intresset uppe måste vi även bryta av och bjuda på lite överraskningar. Det är när man byggt upp en melodi på det sättet som varje större hopp blir dramatiskt och kan vara ett av de ”magiska ögonblick” som varje låt behöver. Ingången till refrängen till ovan nämnda Life on mars med David Bowie är ett klassiskt exempel, liksom de tre sista tonerna i frasen ”take a look at the lawman” (1,8,5) i mitten av refrängen. En oktav upp och en kvart ned. Mäktigt värre! Men då är det ju också ”världens bästa låt”. Eller…? Refrängen i The Winner Takes it all bjuder på intervallet liten septima tre gånger på raken. Notera de korta, repetitiva fraserna men nu alltså även med stora språng. The winner takes it all, the loser standing small, beside the victory, that’s her destiny. Med dessa fyra fraser i refrängen som kontrast till de fyra i versen är melodin komplett. Varken brygga eller stick behövs. Snacka om magisk melodi! Men som Benny Andersson sa själv i en intervju i Sunday Times, 2009: ”Music is not only melody; music is everything you hear, everything you put together. But without the core of a strong and preferably original melody, it doesn’t matter what you dress it with, it has nothing to lean on.” En annan som förstått storheten i det enkla och i att ”keep it simple and singable” är Norah Jones. Hon slog ju igenom vansinnigt stort med sin lågmälda stil och sålde ofattbara 26 miljoner album av sin debutplatta. Finns det förresten något kafé i världen som inte spelar Norah Jones? I alla fall – ta refrängen på låten Sunrise (Spotify / Apple Music) som går And I said oooo, oooo, oooo, oooo (1,2,1,6,3,5,1). Sedan repeteras oooo-partiet två gånger till (upprepning är bra!) och avslutas med ett litet, försiktigt to you. Det är sparsamt, smakfullt och snyggt. Simpelt och sångbart som sagt! Melodin till Sunrise. Fåordig men högst effektiv refräng. Ett ”oooo” säger mer än tusen ord. Skapa kontrast mellan olika låtdelar Kontraster behövs för att hålla intresset vid liv i en låt. Det skapar dynamik vilket är ett av låtskrivarens främsta verktyg. En bra melodi bjuder på variation och en känsla av att man har varit med på en ”resa” och därför bör vi se till att de olika låtdelarna skiljer sig från varandra. Ett av de absolut bästa – och följaktligen vanligaste – tricken för att få en refräng att ”lyfta” är att gå upp i register så att de högsta tonerna finns i refrängen. Alla låtar som nämnts ovan är bra exempel på detta. Ligger man till exempel mycket kring grundton (1) eller ters (3) i versen är det en klassiker att man tar sikte någonstans runt kvinten (5) eller oktaven (8) på refrängen. Lyssna på och inspireras av andra Den bästa skolan för att lära sig känna igen sådana här grepp är förstås att kolla in sina egna favoriter eller slå på radion och lyssna in sig på aktuella hitlåtar. Exemplen i texten är hämtade från min egen skivsamling men teorierna går allt som oftast att applicera på den aktuella topplistan av i dag vare sig artisten heter Katy Perry, Bruno Mars eller något annat. Jamen då så! Det var ju enkelt!? Lycka till med att skriva melodier med korta, repetitiva fraser och stegvisa rörelser med enstaka, överraskande språng och magiska ögonblick och kontrast i register mellan de olika låtdelarna (pust…). Och om det inte funkar, kör den enda sanna regeln: ”Låter det bra så låter det bra!”. Sammanfattning Håll det enkelt med korta repetitiva fraser Håll det sångbart med stegvisa rörelser Skapa effekt med stora språng Skapa kontrast mellan olika låtdelar Om skribenten David Myhr @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition. Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr Delar i serien Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2013-12-27 13:46
  6. FREDAGSTIPSET: Du kan sitta på alla studioprylar i världen och behärska allt som tänkas kan inom musikproduktion, men om du inte har bra musik att spela in är allt som bortkastat. En dyr sångmikrofon är totalt meningslös om sångprestationen brister och inte ens de finaste av ljudkort eller högtalare kan magiskt förvandla en medioker låt till något storslaget. Faktum är att (dyra) prylar många gånger kan vara ett hinder, snarare än en tillgång och faktiskt hämma kreativiteten, eftersom mycket av ansvaret då gärna läggs på själva tekniken, grovt generaliserat. Men detta är en helt annan historia. Nåväl, självklart är det högst subjektivt gällande vad en bra låt eller bra musik är. Men det finns ändå tre konkreta saker jag vill att du funderar över nästa gång du spelar in. Melodin En bra melodi leder musiken framåt och gör att den fastnar hos lyssnaren. En bra melodi är minnesvärd, vare sig man vill eller inte. Och det handlar inte om antalet toner, utan hur dessa samspelar och etsar sig fast. Om du fortsätter att tralla på låten långt efter att du slutat spela den, vet du att du är på rätt spår. Texten Långt ifrån alla lyssnar på texten och många skulle säkert påstå att den är sekundär. Men faktum är att en bra textrad (och det räcker många gånger med bara en) får dig att minnas låten. Du behöver alltså inte sträva efter att skriva världens bästa och mest poetiska text varje gång, utan snarare hitta något som verkligen sätter sig. Om du dessutom får både melodi och text att gå hand i hand är mycket vunnet. Överraskningen Likt ett Kinderägg är överraskningsmomentet i en minnesvärd låt inte att underskatta. Som de flesta av oss vet följer de flesta låtar ett ganska förutsägbart och beprövat mönster i stil med: Intro, vers, refräng, vers, brygga, refräng. Detta är helt OK. Vad som istället är viktigt är att du vågar bryta av och göra något som får lyssnar att haja till. Det kan röra sig om en speciell effekt på sången under ett visst parti eller att instrumenten plötsligt ”byter plats” - Kanske börjar basen leda melodin, eller körerna bygga ackord i en brygga? Tro nu inte att ovanstående är ett recept på en lyckad låt, det krävs naturligtvis långt mycket mer än så och jag skulle kunna skriva hundratals rader om personligt uttryck, kreativa utsvävningar och originalitet och dess påverkan på lyssnaren. Men om du åtminstone har dessa tre punkter under uppsikt nästa gång du skriver och spelar in en låt, så har du garanterat fått i alla fall en ny beundrare… Och svårare än så är det faktiskt inte, oavsett vilken genre du håller på med: En melodi som sätter sig, en textrad eller två som fastnar och minst ett överraskningsmoment. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  7. FREDAGSTIPSET: Vem tar sig tid att lyssna på din musik? Eller rättare sagt: Vem fortsätter att lyssna på din musik? Två högst relevanta frågor i vår tids slit-och-släng-samhälle. Vi lever i en tid där planeten snurrar på tok för fort och där engagemanget hos gemene lyssnare gällande ny musik varar högst några få sekunder. I bästa fall. Inte minst tack vare alla streaming-tjänster och det konstanta flödet på sociala medier. Vårt digitala tålamod har med andra ord aldrig varit lägre och mer otåligt än det är i dag. Det tar inte särskilt lång tid mellan det att vi trycker på playknappen, tills dess att vi bildat oss en uppfattning om det är värt att lyssna vidare eller inte. Med detta som utgångspunkt gäller det därför att hitta små knep för att väcka intresset hos lyssnaren och sedan behålla detta. Lättare sagt än gjort, eller? 1. Sätt stämningen Precis som i filmens, bokens eller poesins värld handlar musik många gånger om att bygga upp scener och placera åskådaren, eller i detta fall åhöraren, i ett rum som det känns värt att stanna kvar i. Ett rum som väcker nyfikenhet och en längtan efter mer. Där tankar som: ”Vad händer sen?” eller ”Vad hände egentligen nu?” växer fram. Att börja en låt med förinspelade ambienta ljud (eller varför inte ljudet av något du själv spelat in) är ofta en god idé. Utomhusmiljöer, en knarrade stol, en dörr som smälls igen, en sprakande sladd, brus, eller vad som helt egentligen, väcker garanterat lyssnarens intresse. Ju mer diffust, desto bättre i många fall. Lite som inledningen till en riktig bra roman, som du bara måste läsa vidare. Om du satsar på kommersiell musik kan ungefär 10-15 sekunders ambient-intro vara lagom, men detta är naturligtvis bara ett riktmärke. 2. Luras Med anledning av ovanstående tar många låtar tar sin början med ett konstigt ljud, som kan kännas mer eller mindre befogat. Kanske har du samplat en liten bit av låten, som du sedan klippt sönder och gjort något nytt av? Här gäller det dock att passa sig så att det inte blir för plojigt och konstlat. Konstnärskap är en knivskarp balansgång – inget nytt under solen här. Det gäller därför att få introt att kännas som en del av helheten, som en del av musiken, samtidigt som det sticker ut och får lyssnaren att reagera. Tänk bara på att inte slänga på vad som helst, bara för att du kan, det slår sällan särskilt väl ut. Men å andra sidan, vem är jag att bestämma det? 3. En tidig refräng Det är ofta refrängen som sätter sig hos lyssnaren, själva hooken. Så varför vänta med denna om du vill locka och charmera dina potentiella fans? Vissa låtar börjar med refrängen, vilket mycket väl kan vara en god strategi, beroende på vad du vill uppnå. Kanske en avskalad sådan, eller en extremt maffig? Andra låtar börjar med en smygande vers, med väldigt få instrument, som snabbt går över till första refrängen, likt en käftsmäll. Något som också kan vara väldigt effektivt. 4. Bort med sången I dagens musik ligger mycket fokus på leadsången och framför allt refrängerna, som ofta är fyllda av körer och effekter. I alla fall om vi talar om ”modern” musik. Inget fel i detta, men det finns andra vägar att gå. Lyssnaren kan garanterat även vinnas över genom en smittande instrumentalslinga, med samma melodi som den återkommande leadsången. En tjusig gitarr, synth eller ett trumbeat räcker många gånger långt. Något lyssnaren kan nynna till och förhoppningsvis även stampa takten till. Ett tydligt exempel är Daft Punk som är mästare på att använda sig av just detta fenomen. Men det finns så klart oräkneliga andra exempel. 5. Mindre är mer Det slitna uttrycket som tål att upprepas gång på gång. För ibland är det precis mindre vi behöver för att attrahera lyssnaren och vår omvärld. En nära viskande sång ackompanjerat av ett avlägset piano. Ett ensamt klockspel till rasslande löv eller varför inte en tramporgel som knarrar ensamt från hörnet i en kyrka? Återigen, det handlar om att sätta en stämning, något som får lyssnaren att haja till och stanna upp. Vare sig det handlar om stort eller smått. Det handlar om att få musiken att kännas unik, men framför allt genuin. Först då kan du beröra, inte bara lyssnaren, utan även dig själv. Vilket är nog så viktigt. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  8. FREDAGSTIPSET: Det absolut svåraste du som musiker kan göra, förutom att skriva, framföra och spela in riktigt bra musik, är att nå ut med den. I vår tid av DIY, eller Gör-det-själv som det ibland kallas, ställs det oerhört höga krav på den enskilda artisten eller bandet. Du ska vara allt på en och samma gång och gärna lite till. Du är musikern, men också producenten, turnéledaren, marknadsföringsansvarige, relationsbyggaren, skivbolagsdirektörn, webbadministratören och så vidare. Listan kan göras lång och så ser den bittra verkligheten ut. Men misströst inte, det finns hopp, så länge du har en plan. Med anledning av detta tänkte jag därför skriva lite om vad du kan tänka på när du ska pitcha en ny release, i hopp om att underlätta åtminstone lite grann. Må det vara en singel, en video, en EP, ett debutalbum eller något helt annat. Varför just din musik? Det första du ska fundera över är vem du vänder dig till och varför. Är det lokaltidningen, en musikblogg, radio, TV eller kanske Nöjesguiden? När du kommit fram till detta ska du inte i första hand tänka på vad du, eller ni som band, eventuellt får ut av denna stund i rampljuset. Begrunda istället vad den som lyfter fram er får ut av det. Det är du som gör tidningen eller bloggaren en tjänst, inte tvärt om, för att uttrycka det krasst. För att lyckas med detta måste det finns en intressent historia, något att lyfta fram, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg… Låt oss för enkelhets skull säga att vi ska pitcha ett nytt släpp genom att skicka ett traditionellt mail. Det finns då en några saker att ta fasta på för att öka möjligheten att nå ut genom mediebruset. Var personlig Det finns inget tråkigare än att läsa opersonliga och ”informationsrika” pitchar. Speciellt inte för den som kanske läser hundratals mail om dagen. Nu finns det naturligtvis ingen garanti för att just ditt mail blir besvarat bara för att du är personlig, eller egensinnig, men sannolikheten ökar garanterat. Men vad innebär det egentligen att vara personlig? Till att börja med ska du ha koll på vem du kontaktar och varför denna personen eventuellt skulle vilja lyfta fram just dig eller ditt band. Detta tar du sedan fasta på när du skriver. Självklart tar denna typ av efterforskning avsevärt mycket mer tid, men detta är väl investerade timmar mot vad du eventuellt får tillbaka. Tydlighet Berätta vad du vill. Är det en recension som är mest intressant så skriv det. Varken mer eller mindre. Det är inte upp till personen du skickar till att lista ut vad du vil ha. Massmail Här råder det delade meningar, men enligt mig är det bättre att fokusera på ett fåtal personer att kontakta, istället för att skjuta blint i cyberspace och hoppas på det bästa. Speciellt om du erbjuder någon form av premiär, vilket lätt blir tokigt om du mailar samma erbjudande till 30 olika personer. Packat och klart Detta kan verka självklart, men se till att all nödvändig information finns med innan du skickar: Länkar, pressbilder, skivomslag, biografi osv. Personen du mailar ska inte behöva skriva tillbaka och be om mer material. Tid är pengar… Var också noga med att aldrig bifoga stora filer, eller några filer alls för den delen. Länkar är mycket bättre. Kort och koncist Här handlar det om att hitta den gyllene medelvägen. För lite information kan verka ogenomtänkt eller rent av nonchalant, medan för mycket text lätt hamnar i papperskorgen. Ett lagom riktmärke brukar vara någonstans mellan fem och sju meningar. Detta är tillräckligt för att läsaren ska förstå vem du är, var du kommer ifrån, hur du låter, vad du vill, varför du är värd att skrivas om, samt alla nödvändiga länkar. Du vill att läsaren ska få tillräckligt med information för att knyta an till dig, utan att bli överrumplad. Och det är förresten detta du har biografin till (som inte är en del av mailet), vilket osökt leder oss in på nästa punkt… Historen om dig, eller ditt band Din historia ska vara fokuserad. Bestäm dig för tre saker du vill berätta om ditt liv och din musik. Mer än så behövs inte. Berätta sanningen, den är alltid mest intressant. Låtsas inte vara något du inte är, om detta nu inte är del av din persona. Detta genomskådas ändå alltid i slutändan. Var dig själv och stå upp för det. Din berättelse ska vara unik. Vad är det som skiljer dig från andra band? Vad i ditt liv får lyssnaren att knyta an till din musik? Det är just detta som din fans kommer att dras till och som skribenterna kommer ta fasta på. Detta är det centrala och viktiga i din historia. Lättare sagt än gjort? Nåja, här är några saker som förhoppningsvis kan sätta igång ditt skrivande. Tänk på: Dina influencer, höjdpunkter och misslyckanden, dina texter, roliga eller konstiga saker med din musik, dramatik i karriär eller privatliv, tematik i ditt låtskrivande, skräckhistorier från liveframträdanden eller turnéer. Är det något speciellt du särskilt minns? För att lyckas med din biografi måste du först och främst fundera över vad den faktiskt är. Är det dina musikaliska framgångar? Din kamp? Ditt sound och din stil? Eller kanske rent en kombination av alla? Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  9. Ensam är stark, sägs det, fast det gäller ju verkligen inte alltid. När det gäller den här bloggens fokus kan det dock stämma. Själv har jag bara undantagsvis lyckats göra själva låtgrunden ihop med någon. Att en skriver musiken och någon annan skriver texten är vanligt och något jag ofta praktiserar, men att sitta tillsammans och tota ihop en melodi och/eller en ackordföljd, går det? Lennon/McCartney är kanske ett av världens mest kända låtskrivarpar, men sanningen är ju John skrev sina låtar själv medan Paul gjorde sina. Sällan satt de ihop och knåpade på kompositionsstadiet, men kunde förstås alltid föreslå ändringar för varann. När det sedan var dags att arrangera och spela in så jobbade bandet och producenten George Martin tillsammans i studion. När funkar konstnärlig demokrati då? Precis som för beatlarna har jag funnit att det är bäst att dela upp arbetet i någorlunda tydliga roller: en låtskrivare, en textförfattare, en arrangör, ett gäng musiker samt en producent som överblickar det hela. Ofta sammanfaller några av dessa roller i samma person som då får kliva in och ur dem beroende på situationen och naturligtvis kan rollerna växla från låt till låt. Den demokratiska aspekten är att alla kan komma med förslag till förändringar på någon annans område - och att alla också är beredda att lyssna på förslagen … Till syvende og sidst hänger det på personkemin om kommunikationen funkar. Revirtänk och konflikter leder sällan till ett bra slutresultat. *** Jag hoppade in som ljudtekniker på en stor låtskrivarworkshop för ett tag sedan och kunde då konstatera att de grupper som hade en tydlig rollfördelning kom betydligt närmare en färdig låt än de som lät alla delta i alla moment. I en grupp satt deltagarna i flera dagar och tvistade om melodin i bryggan skulle gå upp eller ner eller om refrängens slutackord verkligen gav den optimala hit-känslan. Det blev inte mycket gjort där, kan jag säga. Nej, musik kommer ur hjärtat - ur någons personliga upplevelse, vision och känsla - och som jag skrivit tidigare är en bra melodi en sammanhängande helhet som inte ska stötas och blötas för mycket. Harmoniken (ackordföljden) är i de flesta fall en integral del av melodin också. Sedan kan man ju sitta ner i grupp och bara jamma ihop något också, på mer eller mindre lösa boliner, men det upplägget återkommer vi till en annan gång. /NE
  10. Jag hamnade för många år sedan bredvid en av Sveriges då mest anlitade filmmusikmakare, på en middag med föreningen SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik), och frågade hur man tar sig in i den branschen. – Sikta in dig på klipparna, svarade han. Regissörer och producenter kan vara ganska svåra att nå fram till om man inte redan känner dem eller själv är en kändis, men klipparna behöver alltid musik att jobba till som inspiration, ofta redan på ett tidigt stadium i filmprocessen. Om det är din musik de skissar till är chansen stor att det också är din musik som får vara med i slutprodukten. Att klippningsmusiken är viktig bekräftades i arbetet med The Man Inside, där regissören redan på skisstadiet hade hittat bra förlagor för mig att utgå från. När jag nyligen fick äran att göra musiken till den svenskdanska kortfilmen Carry a Couch vände sig regissören Nille Leander till mig redan i samma veva som själva filmningen började. Allt jag hade att gå på var en stillbild från en av scenerna samt en kort sammanfattning av handlingen: några olika par bär tillsammans en soffa i olika miljöer och diskuterar både relationen och vad de ska göra med soffan. Jag uppfattade utifrån detta filmens stämning som stillsamt suggestiv, i grunden positiv men med en underliggande intensitet och potentiell konflikt. Efter ett par timmars labbande hade jag ett stycke med piano, cello och rytmbox (allt i mjukvara) som jag tyckte kunde passa. I motsats till The Man Inside träffade jag mitt i prick direkt. Regissören blev så förtjust i låten att hon skickade den till huvudrollsinnehavaren Eva Westerling, som i sin tur fick feeling och gjorde ett spontant sångpålägg hemma på sin iPhone. Det hela gick slag i slag och vi bestämde att Evas sång skulle vara med i filmen, fast ordentligt inspelad och textsatt. Sagt och gjort. Hemma hos regissören riggades det upp en liten studio med digitalporta, Neumann-mick och madrasser längs väggarna. Medan hon och Eva filade på texten passade jag på att spela in Edvin Leander, som skrivit ett gitarrtema som jag senare arrade upp i samma stil som resten, till filmens inledningslåt. Sedan var det bara för Eva att sjunga in titelspåret. Nille har senare berättat att musiken faktiskt påverkade filmens fortsatta riktning och upplägg. Även denna gång stämde alltså tipset att det gäller att vara med så tidigt som möjligt. Jag räknade i början med att den ursprungliga musikidén skulle behöva vidareutvecklas, men den inspelningen behölls precis som den var och med sångpålägget blev det komplett. Ibland har man flyt. Filmen, som har stöd av bland andra Svenska Filminstitutet, kommer att visas på olika kortfilmsfestivaler under nästa år och med lite tur också på SVT. Håll utkik! /NE
  11. Driven av en inre glöd, en febrig drift gränsande till galenskap, sätter sig Geniet och skriver (helst med gåspenna och bläck, i ljuset av fladdrande vaxljus) tills både fingrar och ögon blöder. Ton för ton och takt för takt tar Mästerverket form på papperet. Allt finns där redan i Mästarens huvud och bara tiden, gikten och en oförstående omvärld ligger i vägen för dess fullständiggörande, dess inkarnation i sinnevärlden. Till slut är det likväl komplett, redo att klinga ut i all sin glans och förföra eller förgöra sina lyssnare. Men Geniet vilar alls icke! Nästa verk måste förfärdigas, och nästa … Jäpp. Exakt så ser vardagen ur för alla oss som gör musik. *** Eller inte. Säkert har det någon gång i världshistorien varit så för någon kompositör, och Hollywood älskar den bilden, men verkligheten är lite mer krass och grå. Visst är inspiration en faktor i allt musikmakande, men transpiration är en minst lika stor del. Många stora komponister har vittnat om det dagliga gnetandet, de ständiga ändringarna, prestationsångesten och tvivlen, hur de måste tvinga sig att lyfta pennan eller öppna sina skrivprogram på laptopen. Ibland är det lätt, men lika ofta är den där inre glöden mest en hög av aska. Sinnet är inte öppet och man får inget napp i idéhavet, alternativt bara skräpfisk som måste slängas tillbaka. Vad göra? Ett sätt är att ändra rutinen lite, om så blott för en dag eller två. Ta en annan promenad, se en annan film, läs en annan bok eller ring till någon annan polare än de vanliga. Det kan öppna nya banor i hjärna och hjärta. Ur den fantasifulla filmen ”Amadeus” av Milos Forman (1984), med Tim Hulce i huvudrollen. Men det handlar också om att se arbetet som just det, ett arbete, även om det inte ger pengar eller upptar hela ens tid. Det finns alltid något att göra som har med låtskrivandet att göra, även om inspirationen tryter. Köp en ny hårddisk och gör äntligen en backup av de tre senaste årens idéer, katalogisera kaoset av gamla skisser, fundera på vilka branschkontakter som kan behöva fräschas upp, sätt in en annons på den där synten som bara samlar damm, lär dig använda det där nya notskrivningsprogrammet eller inspelningsappen ordentligt, se över vilka verk som behöver anmälas till STIM samt leta upp en arbetsstol som faktiskt är bekväm. Eller varför inte börja blogga om alltihop? *** W. A. Mozart dog förvisso vid 35 års ålder (hyfsat normalt där och då) men var inte utfattig och begravdes ingalunda i en massgrav, som myten gör gällande. Och han ändrade ofta i sina kompositioner, precis som vi andra … // NE
  12. Besynnerlig titel kanske, men jag ska strax förklara. Jag jobbar för tillfället med ett ambient syntalbum inspirerat av bl a Jean Michel Jarre, Vangelis, Tangerine Dream och Daft Punk. Till mitt förfogande har jag förvisso en uppsjö av mjukvaruinstrument men för att inte drunkna i möjligheter tänkte jag begränsa mig till att använda de hårdvarusyntar som står i min hemstudio. Begränsningar är nämligen bra för kreativiteten, har jag märkt, om man inte överdriver dem. För ett par år sedan gjorde jag en mer poppig instrumentalskiva med enbart ett akustiskt piano, en Sequential Circuits Prophet 600 (sexrösters analogsynt från 1982) samt en liten analog rytmbox vid namn SoundMaster SR-88. Jag tillät mig inga ytterligare pålägg, dock en hel del effekter i mix, mest delayer, kompressorer och reverb. Det visade sig vara en hanterlig kombo och under några stjärnklara sommarnätter blev nästan hela den plattan till (Spotify / Apple Music). Singellåten Stranger remixades (Spotify / Apple Music) senare av SoundFactory (producenten Emil Hellman) och tog sig upp på Top 20 på svenska DJ-listan över mest spelade dansgolvslåtar under våren 2012. Kudos Emil! Nu är min älsklingssynt Prophet 600 med i matchen igen, denna gång systemuppgraderad och ihop med ett Kurzweil SP4-7 stagepiano, Dave Smith Mopho (analog monosynt) samt den lilla Korg Monotron för ljudeffekter. En behändig kvartett. Som arbetsmetod till ambientskivan använder jag något som skulle kunna kallas subtraktiv komposition. Det låter kanske märkvärdigt men är egentligen simpelt och passar bra för frasloop-baserade eller allmänt repetitiva stilar, exempelvis inom electronica, som inte bygger på vers/refräng-tänket. Ableton Live är ett utmärkt verktyg för detta, men jag använder, old-school som jag är, Cubase. Först hittar man ett bärande grundmönster som håller för upprepning, t ex ett beat eller någon sequencerfras som får loopa. Sedan lägger man till fler instrument i arret, i mitt fall pads, bas, en extramelodi, lite piano med mera, tills ljudbilden är ”mättad” men fortfarande helt utan låtform. Därefter kopierar man upp hela paketet till lagom låtlängd och börjar sedan *plocka bort* del efter del på olika spår, för att liksom baklänges skapa en fungerande dramaturgi. Lite som att mejsla fram en skulptur ur ett massivt marmorblock. Genom att prova sig fram märker man vilka delar som passar bäst ihop. Funkar det att ha bara arpeggiot och basen i åtta takter? Hur blir det med piano och pads en vända? osv. Om vilka kombinationer som helst fungerar blir det lätt att subtrahera fram en helhetsform. Som extra topping kan man lägga något mer fritt över alltihop, t ex ljudeffekter eller cymbaler för att förtydliga den nu uppkomna formen, eller något annat finlir som inte är loopat. Sedan är det bara att trimma alla skarvar och mixa. God Jul! /NE PS: Sedan kallas ju syntar med oscillator, filter och envelopgenerator ibland också subtraktiva, men det är en annan historia. DS
  13. Bland talangscouter, A&R-folk (artist- och repertoaransvarig på skivbolag och musikförlag) och andra som så att säga utgör ”första instans” när det gäller att sortera bland allt som skickas in, finns en föreställning om att de kan höra en bra låt oavsett hur den är producerad eller inspelad. Om någon oupptäckt förmåga sitter hemma i köket och nynnar in en melodi i sin mobil, hjälpligt kompad av en ostämd gitarr så kommer dessa fullblodsproffs ändå att kunna höra om det är en Bra Låt eller inte. Tror de. Verkligheten är dock en annan. Jag testade detta flera gånger för en del år sedan, fast med ostämt piano och digitalporta. Ingen reaktion. Bara ett par veckor senare gjorde jag exakt samma låt, men denna gång ambitiöst producerad med hela köret av trummor, bas, gitarrer, kör, effekter osv. Då plötsligt vart det annat ljud i skällan. A&R ringde upp och berömde låten och ville ha mer. – Känner du igen den, möjligen? frågade jag försiktigt men lömskt. – Öh … nej … borde jag det? svarade A&R oförstående (fast jag vet att han fått sunkdemon också). Mönstret upprepade sig med olika mottagare. Jag låtsades som ingenting men fortsatte därefter alltid att producera upp mina demos så mycket jag orkade, innan jag skickade dem någonstans överhuvudtaget. Förr i världen översvämmades skivbolag, spelställen och musikförlag av demokassetter. Idag får de länkar till ljudfiler i stället, men urvalsprocessen är den samma och kravet på bra produktion och ljudkvalitet har ökat. Möjligheten att skippa alla mellanhänder finns ju också och lägga ut det direkt, men internetpubliken är knappast mer överseende ... Bild: Tim Davenport, Wikimedia Commons. Det är helt enkelt så att ju bättre inspelningen låter desto bättre gillar folk den, vare sig de är vana bedömare eller inte. En bra mixning ”fäster på” mer i första instans än en sämre, av exakt samma inspelning, trots att det i det skedet egentligen bara handlar om att hitta starka låtar, inte att sortera fram musikanter som är duktiga på att göra flotta demos. Men allting spelar in. Man kan ju önska att det inte vore så här, att den där talangen i köket kunde få lov att ägna sig åt sina fina melodier utan att behöva bli sin egen producent eller betala dyrt för det. Vad mera är: den som lyssnar bedömer inte vad du haft för ambition eller mycket arbete du lagt ner på inspelningen. Det spelar liksom ingen roll. Det ska låta bra, punkt slut (fast perfekt behöver det ju inte vara). Av nämnda skäl är det alltid riskabelt att skicka iväg demoinspelningar. Den som lyssnar kanske inte fattar hur bra det skulle kunna bli, men det finns också en risk att de tvärtom förälskar sig i din halvsunkiga demo och vägrar gilla låten när du producerat upp den som det var tänkt från början. Samtidigt kan man ju inte alltid köra fullt ställ, med allt vad resurser det kräver, men man bör åtminstone vara medveten om riskerna. En bra låt är en bra låt - men det framgår bara om den förpackas ordentligt. Därmed inte sagt att det räcker att ha en bra produktion. En kass låt är en kass låt.
  14. Jag skulle gissa att de flesta som ägnar sig åt låtskrivande i första hand gör det för sin egen del. Även om man kanske tänker sig att den eller den kända artisten hade passat att framföra låten är det sällan chansen att skriva på beställning dyker upp, men det händer. För inte så länge sedan hade Studio ett reportage om en låtskrivarworkshop i Malmö, där deltagarna fick i uppdrag att i grupp skriva för Cher eller Shakira. Det var faktiskt inte bara en övning. Riktiga beställningar hade skickats ut från stjärnornas musikförlag och deras svenske representant Lars Wiggman vidarebefordrade dem till workshopen. Att vara kollektivt kreativ under tidsnöd är inte det lättaste, men att ha en tydlig mottagare för en låtidé kan vara en stor tillgång. Jag har skrivit låtar för bland andra Roger Pontare, Ainbusk, Viktoria Tolstoy, Mikael Rickfors, diverse körer och några kortfilmer och givetvis måste man försöka "känna in" artisten och sammanhanget först. Det kan förekomma speciella önskemål om stämningsläge och annat, men för det mesta gäller fria tyglar - och full frihet för artisten eller producenten att dissa … Det hjälper att ha träffat mottagaren personligen, om än bara för en kort stund, men man får akta sig för att börja lyssna in sig på allt för många referenslåtar eller försöka ringa in exakt hur det ska låta. Då är det lätt att bli hämmad och bara komma upp med bleka kopior av förlagorna. Ofta räcker det med ganska grova hintar om en ”danslåt” eller en ”ballad” eller kanske ”lite åt Coldplay-hållet”. Det är ju faktiskt min förmåga som låtskrivare som ska göra jobbet. Men det finns också en hoper rent mänskliga hänsyn att ta. Vilket tonomfång har den tilltänkta sångerskan? Vilken tonart blir bäst? Klarar verkligen trombonkillen att spela så fort? Kommer tenorerna i kören att bli uttråkade och åka hem om de har paus i 32 takter? För filmmusik tillkommer en mängd andra faktorer, men det är värt ett eget inlägg. *** Från skivbolagens sida är det nästan alltid bara potentiella singlar (läs: hits) som efterfrågas av särskilt anlitade låtskrivare. När det gäller så kallade albumlåtar (läs: ohits) är utbudet redan större än efterfrågan, även om de för artisten ofta ligger närmare hjärtat. En vanlig fråga är om man får något arvode för att skriva åt andra. Det finns det säkert låtskrivare som får, men det vanliga är man helt och hållet jobbar ”på spec”, det vill säga att om låten spelas offentligt så kan man räkna med Stim-pengar, annars är det gratisarbete. Samma sak gäller för textförfattare. I dessa tider av turbulens inom upphovsrätten och luddiga gränser mellan vad som är musikförlag och skivbolag är det extra viktigt att bevaka sina intressen, om man nu inte bara skriver för att det kul alltså. Men nu tänker jag bevaka mina intressen vad gäller sol, sommar och semester. /NE
  15. Som jag berättade i förra veckans inlägg behöver låten komma tillbaka från refrängen till versen igen, men samtidigt skulle jag vilja förlänga refrängens maffiga frihetskänsla så att återgången inte blir för snöplig. Går att det slå två flugor i en smäll och göra båda? Jag låter refrängen gå i repris men i stället för sång kliver trumpeten fram från sin lite undanskymda plats i bryggan. Den får spela en helt egen, ny solomelodi över kompet, ett slags instrumental andra-refräng. Jag vågar påstå att detta tema slår tre flugor i en smäll: refrängförlängning med klimax, återförande mellanspel och dessutom något av en hook. Folk kan säga ”den där trumpetlåten” som en tag, lätt att lägga på minnet. Trumpetmelodin i sig har något trallvänligt och fanfariskt över sig, vilket passar låtens textidé. Nu är slutformen inte långt borta. Låten har fått en fungerande enhet av vers-brygga-refräng-mellanspel som enkelt kan upprepas och därmed behöver den bara ett intro och något slags avslutning. Det blir lagom 3,5 minuter, perfekt för en radiolåt, något som skivbolaget alltid letar efter. Skeptikern i mig börjar dock undra om låten inte innehåller för många delar redan, för att vara en kort popdänga. Ska den dessutom ha ett intro också, och ett stick och en avslutning? Det blir bara för mycket. Och när trumpetdelen kommer blir det tema nummer fem, om man räknar in introt. Nej, detta måste lösas på något smidigt sätt. En klassiker är att plocka in låtens hook eller en del av refrängen som intro, ett slags vykort från vad som väntar längre fram. Dels sätter det igång låten med något catchy direkt och dels har lyssnaren liksom förberetts, så att det inte blir något helt nytt att ta in när det väl kommer. Ja, det är mycket psykologi när man skriver poplåtar, men som väl är (?) finns det ju ett antal välbeprövade klichéer att ta till. En sådan är att lägga ett *stick* - ett avvikande, lite eftertänksamt tema - efter andra refrängen för att variera formen, men det kommer inte på tal den här gången kan jag säga. Det skulle göra låten alltför komplex och lång. I en softare variant blir trumpetintrot perfekt och efter andra refrängen kan man fläska på med några refränger ytterligare, med variationer. Så nära slutet ska inget nytt presenteras och har man inte vunnit lyssnarens gillande vid det laget är det ändå kört. Men texten då, den är väl jätteviktig? Självklart. Men textskrivandet är en delvis separat process, med sin egen dynamik och konventioner. Det förtjänar ett eget inlägg, liksom produktion och inspelning. För nu tänker jag faktiskt inte hålla Studios läsare på halster längre. Det är dags att presentera resultatet [trrrumvirvel]. Så här blev det, med vykortsintro, kraftfull vers, dynamisk refräng, trumpetklimax och hela rasket: Nils Erikson – Heligt (Spotify / Apple Music)
  16. Senast avslöjade jag hur det gick till när versen och refrängen kom att finna varandra på riktigt - via en brygga som inte fick vara för lång eller ta fokus från de båda andra. Nästa steg är att få ihop en fungerande helhet. *** Är det klokt att börja med introt när man komponerar? Kanske det, om man har precis hela låten klar i huvudet, men den här gången har den ju vuxit fram från kärnan/refrängen och liksom bakåt. En bra låt skriver sig själv på tre minuter, brukar jag säga och det står jag för, men det är ju inte alltid det går till så. Ibland är en bra låt en arbetsseger, ett hästjobb. Att versen via bryggan nu leder fram till refrängen är ju kanoners, men man ska tillbaka också … Efter refrängen kommer versen obönhörligen åter. Ibland funkar det att bara köra pang på direkt, men ofta vill man ge lyssnaren en liten stund att smälta refrängen, låta den sjunka in lite så den inte direkt sköljs bort av en ny vers. En klassiker är att göra ett litet instrumentalt mellanspel som i allt väsentligt är en versdel men utan melodi. Det funkar inte i den här låten, kan jag berätta. Även utan sång har versen för mycket egen karaktär för att kunna dunkas in så där abrupt. Mer andrum behövs. Jag provar därför med ett annat trick-of-the trade, nämligen att bara låta det några takter där praktiskt taget ingenting händer, utom möjligen en lämplig ljudeffekt eller något annat för att lyssnaren inte ska tro att låten är slut, något som viskar ”vänta lite, det kommer mera”. Jag lägger för säkerhets skull in både ett swish och en subdrone. Med mikroskophörseln på låter det bra men jag vet hur det kan vara och lämnar det hela någon dag för att sedan komma tillbaka med teleskopöronen i stället. Det är ju så låten måste fungera, man bara hör den och den låter självklar i sin helhet. Mikrostudier är ingenting som flertalet lyssnare sysslar med (om de inte är toknördar som analyserar varje takt för sig, alltså). Alla låtar behöver luft. Och mycket riktigt - dagen därpå känns den här andhämtningen för kort medan fyra takters swish och drone blir direkt krystat. Ska jag komponera ett helt nytt litet mellanspel kanske? Njae, vill inte ha för många kockar i den här soppan och dessutom är det som att refrängen skulle behöva förlängas, rent känslomässigt. Den hinner jobba upp sig till sådana höjder att vad som än kommer därpå känns som ett antiklimax. Just när man står där på bergstoppen och blickar ut över hela världen vill man inte att något förnumstigt litet mellanspel ska peta en i ryggen och säga ”ursäkta, men nu måste ni gå ner”. Nej, då vill man bara flyga vidare ut över vidderna. Och det är nu mina blickar faller på trumpeten, som ni kanske minns, den som diskret prövade några toner i bryggan. Där har vi det kanske! Mer följer. /NE
  17. Kanske känner du henne som en cool låtskriverska och artist från Storbritannien. Kanske inte alls. Men hennes musikaliska avtryck går inte att ta miste på. Som innovatör av instrumentet The Gloves har hon även gjort ett historiskt avtryck. Studio har träffat henne. För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet. Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare. Imogen Heap – Sparks Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär. – En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet. – Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut. Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet. Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden. – Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten. Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det. – På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden. Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt. Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar. – Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen. Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta? Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan. – Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna. Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar? – Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig. Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln. – Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna. Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik. – Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser. Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas? – Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma. Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt. – Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden. Hur är The Gloves att skriva musik med? – Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt. På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves? – Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda. Hur skulle du då sammanfatta The Gloves? – The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet. Läs mer Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired Imogen Heaps hemsida
  18. MÅNDAGSINTERVJUN: Måndagsintervjun är en ny serie där Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, som publiceras varannan måndag med start idag. I denna första del pratar vi med artisten, producenten och låtskrivarpedagogen Cecilia Nordlund om kreativa processer – att vara kreativ på beställning och om att hitta inspiration i vår turbulenta samtid. Cecilia Nordlund känns igen för sin dynamiska röst, träffsäkra texter och sin förmåga att skapa musik som både skaver och tröstar. Cecilia Nordlund. (Foto: Anna Drvnik) Med bandet Cecilia & Fullmånen Från Helvetet skapar hon suggestiv “oljudspop” på svenska och gav 2018 ut albumet Åska & Blod. Hon har tidigare samarbetat med artister som Fever Ray och Marit Bergman och frontat bland annat bandet Souls. Med drivkraften att sprida kunskap om hur viktigt musicerande är för den egna hälsan undervisar hon bland annat på Malmö Musikhögskola och gör regelbundna skolturneér via Skapande Skola. Hon komponerar även för film och teater och i höst är hon aktuell med att skapa musik till och delta i en nyskriven föreställning av Erik Holmström på Folkteatern i Göteborg. VIDEO: Låten Frukt & barn från albumet Åska & blod Hur brukar din kreativa process se ut? –Det bästa är om någon tvingar mig att göra en låt. Jag behöver deadlines eller vara skeppsbruten på en öde ö med oändligt mycket tid och vara uttråkad. Det är jag alldeles för sällan nu för tiden med en uppmärksamhetskrävande spattig hund, barn och högar med smutstvätt som ska sorteras och tvättas och en mobil som skriker åt mig att kolla olika appar exakt hela tiden. –När jag väl sätter mig och skriver en låt så är processen olika. Texter till mitt punkband Det Döda köttet brukar jag och bandet leka och flamsa fram men texterna till Fullmånen från Helvetet kan vara en lång och ofta smärtsam process. Jag stångas aktivt med mig själv och självhatet. Som tur är har jag blivit bättre på att inte lyssna på de elaka rösterna i huvudet som dissar allting jag gör. Numera tänker jag att min enda uppgift som låtskrivare är att hela tiden göra och producera – inte att bedöma mig själv. Var hittar du din inspiration? –Jag har promenerat fram många låtar och melodier. Jag gillar att gå långt, gärna genom fula och övergivna industriområden och utan något direkt mål. Inspiration för mig kommer när jag stillar bruset inuti – ur tystnad och betraktelse. –Samtiden inspirerar också såklart, vi lever i en turbulent tid och jag tänker mycket på hur jag kan bidra till att världen går åt rätt håll. Det är så mycket orättvisor och förtryck runt om i samhället som gör mig både rädd och arg. Där blir musiken som terapi. Att läsa böcker, poesi, se film och gå på teater, konserter och museum är också bra. Tjuvlyssna på bussen kan funka också. Vilka för- och nackdelar ser du med att jobba med ett yrke som ofta kräver att vara kreativ på beställning? –För det första har jag sett till att jag är helt fri. Jag släpper all musik själv – hur och när jag vill. Dessutom tjänar jag större delen av mitt uppehälle på att undervisa i låtskrivande vilket gör att jag kan göra exakt vad jag vill och aldrig kompromissa. –När jag skriver musik för teater är att vara kreativ på ”beställning” inget problem för mig. För mig kan det nästan vara lättare att vara kreativ med ramar och begränsningar. Det är ett skönt avbrott att vara en del av ett större sammanhang när jag under vissa perioder är en del av en teaterensemble. Livet som frilansande kreativ kan bli väldigt ensamt i perioder. Cecilia Nordlund. (Foto: Åsa Wallin) Kan du dela med dig av några knep du brukar ta till för att komma ur kreativa svackor? Stäng av internet! Kasta mobilen i golvet Sätt upp deadlines Förvänta dig aldrig att du blir nöjd. Jag har accepterat att jag aldrig kommer vara nöjd. Målet är enbart att alltid göra, vara nyfiken och leka fram nya idéer Låt personer som du litar på avgöra vad som är ”bra” eller ”dåliga” idéer. För min del får personer jag spelar med avgöra om mina olika låtidéer är bra eller inte för själv har jag ingen aning. Det har hänt flera gånger att de låtar jag tycker är bra är bandet inte så imponerade av men de idéer som jag själv tyckt varit väldigt pinsamma eller självutlämnande har bandet lyft upp och så har det blivit fantastiska låtar Jämför dig inte med andra Våga testa nya vägar och utmana sig själv. Byt instrument eller skriv på ett annat språk till exempel Ha kul och tro inte att det du gör är livsviktigt samtidigt som det kanske kan bli just det för någon annan. En tråkig trend är att alla tror att en måste vara världsmästare för att få lov att ta plats. Alla borde spela i band för det är något av det roligaste du kan göra med vänner. Bättre för hälsan också och roligare att göra med bästa kompisen än att shoppa Hur arbetar du nu under Coronatider när vi uppmanas att jobba hemifrån? –Nu undervisar jag via Zoom på Musikhögskolan vilket fungerar förvånansvärt bra och imorgon ska min dotter få en fiollektion via Zoom för första gången. –När jag skriver musik ihop med andra använder jag Auddly som är en "sång data hub” för co-write projekt, utformad och uppbackat av Niclas Molinder, Max Martin och Björn Ulvaeus. Ett hett tips att kolla upp! Läs mer på Cecilia Nordlunds hemsida Måndagsintervjun är en återkommande serie som publiceras varannan måndag, och där Studios skribent Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande.
  19. När du skriver låtar så blir det ofta att du skriver i en tonart som du gillar för att det passar instrumentet du spelar på, eller för att du gillar hur det låter när du spelar. Eller kanske bara av ren vana? Tyvärr händer det ju ganska ofta att det inte riktigt passar den som ska sjunga i slutändan. Om du skriver för någon du känner, eller känner till deras röst, då kan du ju antingen fråga vilken tonart som de brukar sjunga i, eller så kan du lyssna på inspelningar som finns och försöka fundera ut vad som skulle passa personen i fråga bäst. Vid vissa tillfällen så skriver man låtar för att försöka få med dem i olika musikprojekt, och då är det ju svårare att veta vad som skulle kunna funka. Tonarten är väldigt viktig för att resultatet ska bli så bra som möjligt och för att melodierna ska låta bra. Det du ska tänka på är hur melodin ligger mot ackorden. Går melodin i tersen eller i kvinten? Eller ligger den mest på grundtonen? Detta avgör hur du ska tänka på vilken tonart som du ska hålla dig till. Det som brukar vara en god idé när du ska göra en demo, är att försöka göra den så att det blir enkelt att byta tonarten, så att du lätt kan skicka en version i rätt tonart till artisten, så att de verkligen kan höra och känna att den här låten passar dem. En annan god idé som proffsen ofta gör, är att de dessutom gör två versioner av demon –en med ett högre tonläge, för ljusa röster, och sedan ett lägre tonläge för djupare röster. Detta tillsammans med en text där det är lätt att byta ut ett ”hon” mot ett ”han”. Det gör att det är enklare att visa låten för förlag, artister eller producenter utan att behöva välja vem som ska sjunga den. Nu tänker du kanske vad detta har att göra med själva låtskrivandet? Men det har det, för olika melodier klingar bättre eller sämre i olika tonarter. När det gäller att skriva i olika tonarter, så är det också ett utmärkt sätt att bryta sina egna mönster, för att du kommer att uppleva det annorlunda. Om du är van att skriva dina låtar i tonarten E-dur till exempel, så om du helt plötsligt testar att skriva en låt i tonarten G-dur, så känns det som något nytt, därför att omedvetet så uppfattar dina öron en annan klangvärld. Det känns nytt! Det känns fräscht!
  20. FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman. Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live. Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva. Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet. 2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel. Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt. Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon. Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa. Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag... Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  21. Hur kan vi lära oss att skriva bättre och tydligare texter? Ett sätt är att återberätta gamla historier på ett nytt och fängslande sätt. En gammal kompis till mig som har skrivit sin beskärda del av omtyckta texter, sa en gång att han tyckte att skriva texter var som att göra matteläxan. Det vill säga något som han tyckte var oerhört tråkigt, men att varje gång han blev klar så blev han som ett barn på julafton. Här ska jag prata om hur du kan ta vara på gamla texter och göra dem till våra nya historier, och jag ska ge dig lite tips på hur du kan gå tillväga för att bli en bättre textförfattare. Alla historier kanske inte är värda en roman eller en långfilm, men det flesta historier har ögonblick och innehåll för att kunna utgöra grunden till en bra låttext. Det viktiga med en text är att den kommunicerar och att den drar in oss i låten, hjälper oss att förstå känslan. Vissa texter är tydligare än andra men om vi skulle närstudera dem så kommer vi med all största sannolikhet att se att det finns en röd tråd i dem. Ett litterärt grepp är ”Stream of consciousness” – inre monolog skulle man kunna säga, där man följer författarens tankar, medvetande och sinnesintryck. Detta grepp används ganska ofta omedvetet inom låt-textförfattande vilket ofta resulterar i mindre tydliga texter då det ibland kan vara svårt att följa tankar hos någon om inte någon förklaring eller karta givits, vilket gör att lyssnaren får det svårare att följa med i texten och då saknas ofta den röda tråden som binder ihop det hela och gör texten tydlig. Med detta sagt så måste du inte skriva lyssnaren på näsan men du bör vara medveten om vad det är du vill säga med texten. Om du inte själv har en aning om vad det är du skriver om så kan du inte begära att lyssnarna ska förstå i slutändan. Istället för att använda oss av ”Stream of consciousness”, så ska vi öva på att faktiskt hitta ett ämne och sedan skriva så tydligt men musikaliskt som möjligt. Liksom i tipset ”Historien är framtiden – lär dig skriva musik på nytt sätt genom dåtidens hits”, så ska vi gå tillbaka i historien för att se hur texterna har utvecklats under årens gång. Börja med att hitta fem stycken texter som du gillar, och leta nu inte bara bland de senaste hitsen utan gör som i det förra tipset, och gå tillbaka till 30-talet och framåt för att se vad du kan hitta. Försök nu att tänka bort musiken och koncentrera dig på texten och fokusera på den. Leta bland låtar som du redan gillar, eller som var hits tidigare så blir det lite enklare. Ställ dig frågor som: 1. Vad handlar texten om? 2. Vem är berättaren? 3. Vilken känslostämning har berättaren? 4. Vilken språkdräkt använder berättaren? Använder hen talspråk, skriftspråk, slang, ett äldre språk eller ett mer samtida språk? 5. Vad vill berättaren säga dig (lyssnaren)? 6. Är det skrivet som en konversation? Eller är det skrivet som en berättelse med en början, en mitt och ett slut? När du har svarat på dessa frågor så tar du en av texterna som du tycker om, och sedan börjar du skriva om den, det vill säga, berätta den utifrån ditt perspektiv. Byt tempus, från dåtid till nutid. Skriv i du-form istället för i jag-form eller tvärtom. Om det är en konversationstext så försök att skriva den som en berättelse eller tvärtom så klart. När du är klar så tar du en ny text som du gillar, men denna gång så välj en annan typ av text, så att övningarna blir annorlunda. En annan övning som är bra, och framförallt bra om du har dåligt med inspiration, så kan det lösa sig genom att du läser tidningen och letar upp historier som får dig att känna något. Sätt dig sedan och skriv en text utefter det du har funnit. Här gäller samma frågeställning som i den tidigare övningen. Detta för att öva in tillvägagångssättet in i benmärgen så att du inte ska behöva fundera över det, utan dessa frågor ska liksom dyka upp i huvudet automatiskt. Båda dessa övningar sker utan musik, vilket på ett sätt är enklare eftersom en viktig parameter är tagen ur spel. När du har gjort övningarna några gånger så testar du att antingen sätta musik till dina texter eller så börjar du att skriva om dem mot musik. Nu måste du förstås ta med melodin i ekvationen. Du måste se till att rytmiken stämmer mot antalet stavelser, du måste vara noga med att det inte blir så kallade betoningsfel, det vill säga att stavelserna och rytmiken gör att betoningen i ett ord hamnar fel och låter konstigt. När du känner att detta börjar sitta bra, så leta efter historier som finns i ditt liv eller hos människor i din närhet. De kanske inte kan berätta sin historia, men då få det bli du som gör det. Läs gärna också artikeln "Skriv nya låtar med inspiration från förr".
  22. Historien är framtiden – hjälp dig själv att skriva på ett nytt sätt genom att lyssna på, och inspireras av låtarna som toppade listorna förr i tiden. Hitlåtar är som du vet inget nytt. De har funnits i alla tider, men det är bara de senaste femtio åren som det har gjorts officiella listor över hur låtarna har spridits, lyssnats på, sålts och älskats. Om vi tänker oss att det har gjorts musik på något sätt dygnet runt, världen om, i flera tusen år, och om vi utgår ifrån de västerländska skalorna, så skulle det förmodligen visa att musiken redan har tagit slut. Vi har redan skrivit alla melodier flera gånger om, och vi har med största sannolikhet använt samma ackordföljder miljontals gånger och trots det kommer det fortfarande ny musik. Imponerande! Vad är det då som gör att musiken uppfattas som ny? I det jag nämner ovan så räknar jag inte in tempo, rytmik, instrument, röster, texter och sound. Det är dessa ingredienser, i väl valda proportioner som får oss att lyssna till en melodi och känna att det nog är första gången som vi hör den, fast vi nog redan hört den i andra sammanhang massor av gånger. En väldigt känd popstjärna lär vi något tillfälle ha sagt: amatörer lånar, proffsen stjäl. Det är ju så klart en sanning med modifikation, men det finns ett korn av sanning i detta. De låtskrivare och producenter som försöker få hits genom att härma och efterapa något som just nu ligger på listorna kan lyckas då och då, men de blir sällan de som kommer att gå till historien som nyskapande eller ens som några som tog risker. De producenter och låtskrivare som är så inspirerade av sina idoler och hjältar att resultatet känns som en pastisch, kommer nog tyvärr att gå samma väg till mötes. Hur ska du då använda historien och de gamla hitsen till din fördel? Genom att noga studera och lyssna på gamla låtar och försöka klura ut vad det var som gjorde de låtarna till hits, och genom att använda dessa element för att skriva och producera genom våra nutida öron. Börja med att gå in på din Apple Music, Spotify, Tidal, Deezer eller vad du nu använder. Sök efter de mest populära låtarna från 50-talet, 60-talet och så vidare fram till 90-talet. Dela upp det per decennium så får du en tydligare bild av hur popmusiken eller annan musikgenre har utvecklats över tid. Du kommer lättare att se hur de använde melodi, kontra rytmik, kontra harmonier (ackord) genom åren, och hur mycket utvecklingen rörde sig bara över tio år åt gången. Svara på dessa frågor: 1. Vilken typ av melodi är det? Långa linjer eller korta fraser? 2. Hur är rytmiken uppbyggd? Är det rakt eller synkoperat? 3. Är melodin ”pratig” eller reflekterande? 4. Hur ligger melodin mot ackorden? Hur harmonierar melodin? Ligger den i kvint-läge, ters-läge eller utgår den från tonikan? 5. Vad upplever du av låten bara genom att lyssna på låten utifrån dessa frågor? Blir du glad? Ledsen? Danssugen? Melankolisk? När du har hittat en låt som verkligen får dig att reagera – lyssna då på hur produktionen stöttar låten melodiskt, harmoniskt och tidsenligt. Vad är det som gör att den är så tidstypisk? Försök att tänka förbi inspelningskvalitet och tekniska begränsningar. Sätt därefter igång med att ”skriva om” låten så att den passar nutiden och det du gillar. Försök använda samma ingångsvärden som i den låt du har valt utan att kopiera melodin. Meningen är ju inte att du ska plagiera utan du ska skriva om den utefter det du har fått reda på av frågorna. Hur vill du att melodin ska gå för att skapa den känsla du får av ”originallåten”? Vill du ha den mer längtande eller mer som en konversation? Vad händer med känslan om du byter ut ackordens funktioner? Blir låten gladare eller mer melankolisk? Om du vill ha den mer dansvänlig så kanske du ska testa att arbeta mer med rytmiken? Sakta men säkert så gör du låten till din. Och det är det här den välkända popstjärnan menar med att proffsen stjäl. De tar känslan i något de gillar men skapar sedan något eget, annars blir det inte mer än en kopia. Och då har vi inte ens börjat prata om hur vi får dit en bra text än. Läs gärna också artikeln "Texter som berättar en historia eller bara få folk att sjunga med?".
  23. Hur skapar man en melodi om man inte kan göra melodier? Det är mycket lätt att fastna, när man sitter där på sin kammare och ska skapa en melodi. Misströsta inte. Det finns alltid nya sätt att göra saker på. Här, en idé från mig. (In English at the bottom of the page). 1. Ta en enkel musikslinga och lägg in den i ditt DAW. Det behöver inte ens vara musikstycket du ska använda senare, det kan lika gärna vara en loop, eller motsvarande. 2. Låt musiken rulla. Spela in en röstslinga – utan att tänka. Sjung så galet och vilt som du känner för, eller motsatsen. Det behöver inte ens låta bra, det spelar ingen roll. Sjung eller prata bara direkt från huvudet. 3. Nu har du någon form av röstslinga. Skapa ett till spår i programmet du använder. Sätt första röstslingan på ”mute”. Spela in en röstslinga till. Kanske i en helt annan stil? Eller prata? Bara improvisera. Du behöver inte ens ha en text. 4. Fortsätt på detta sättet tills dess att du har så många röstslingor som du vill. Ibland spelar jag in 20 eller 30 röstslingor, som i låten nedan. (Collab-låten YEAR från mitt första SoundCloud-konto). 5. Lyssna på alla inspelningar en efter en. Ta ut de delar du tycker om, och ta bort resten. 6. Nu har du många olika typer av röstslingor, och förmodligen någon form av melodi i några av dem. Vilka delar passar ihop? Pussla tills du tycker att det låter ok. Flytta eventuellt omkring röstdelarna i den ordning som passar musiken. Kanske har du nu även en refräng, även om du inte ens var medveten om att du spelade in en. 7. Importera ditt musikstycke, eller kanske har du redan gjort det. Saknas något? Spela in igen. Förmodligen måste du spela in sången igen, men nu har du gjort ett låt av – ingenting, slumpmässiga inspelningar. Atla Daga – YEAR Du finner mig även här: https://sv.quora.com/profile/Atla-Daga-2 https://www.facebook.com/dagaatla/ https://lessrecords.com/atla-daga/ https://soundcloud.com/user-700867278 https://www.reverbnation.com/httpssoundcloudcomsaltlakrits1 -------------------------------------------------------------------- ENGLISH: Having trouble coming up with melodies? It can be very easy to get stuck, sitting there in your chamber, but do not despair! There are always new ways of doing things. Below you will find one of the methods I use when faced with this problem. 1. Insert a loop or instrumental into your DAW to use as backing for your voice tracks. If you use a loop it will only be temporary, so anything that inspires your creativity will do. 2. Let the music roll. Record a voice track - without thinking. Sing as crazy and wild as you feel, or the opposite. It doesn't even have to sound good, it doesn't matter. Just sing or talk directly from your head. 3. Now you have some kind of voice loop. Create another track in the program you are using. Put the first voice recording on "mute”. Record another voice track. Maybe in a completely different style? Or talk? Just improvise. You don't even have to have a concept. 4. Continue this way until you have as many voice tracks as you want. Sometimes I record 20 or 30 voice tracks, as in the song below. (Collab song YEAR from my first SoundCloud account). 5. Listen to all recordings one by one. Keep the parts you like, and remove rest. 6. Now you have many different types of voice tracks, and probably some kind of melody in some of them. What parts fit together? Puzzle until you think it sounds ok. If necessary, move around the vocal parts in an order that suits the music. Maybe you now have a chorus too, even if you weren't aware you were recording one. 7. Import your piece of music - is something missing? You may have to record again, but you've made a song from nothing but random recordings.
  24. När du skriver låtar så är det ju lätt att bli kär i sina egna idéer. Eller hata dem så klart! Ofta brukar vi låtskrivare tendera till att göra partierna/delarna i våra låtar alldeles för långa – framför allt övergångsdelarna som exempelvis övergången från första refräng till andra vers. Det blir ofta nästan dubbelt så långa partier än vad låten kräver. När du känner att du är klar med din låt, så spelar du in den på enklast möjliga sätt. Låt den sedan vila i några timmar eller dagar och lyssna sedan på den med kritiska öron, och känn efter var du tycker att det blir för långa partier. Ett vanligt fel är som sagt att övergången från första refräng till andra vers brukar bli för lång. Testa att ta bort det mellanpartiet helt om du har ett sådant, även om du älskar din egen "hook" som ligger där. Gå igenom låten del för del och se vad du kan trimma bort för att göra den effektivare. Det är en stor skillnad i lyssningsmönster mellan dagens lyssnare och lyssnarna för tjugo år sedan. Dagens lyssnare ”har inte tid” med för långa partier och skippar då hellre låten i sin Spotify- eller Apple Music-lista.
  25. När du skriver text till din låt så brukar det gå lätt ibland. Och riktigt trögt ganska ofta. Det viktiga när du skriver texten till din låt är att inte fastna i det tröga för då blir det väldigt lätt att sluta, och resultatet blir bara ytterligare en nästan klar låt. Ett tips som brukar rädda de flesta är att skriva ”klart” så att du får alla delar på plats – sätt en struktur, och att du sedan skriver låtsasord eller förstås ännu hellre något riktigt som förmedlar texten, om än inte helt perfekt, i de delar av texten som du inte kommit vidare med. På så sätt så får du en ”hel” låt. När du sedan lyssnar på din dator/mobil/fickminnes-inspelning av det du har gjort, så blir det enklare att skriva om och ändra sådant som du inte tycker är riktigt bra. Jag brukar själv skriva om en text, melodi eller byta ackord åtminstone fem – sex gånger innan jag är nöjd.
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.