Nils Erikson

Tack!
Låten är vederbörligen mastrad av Håkan Wollgård.

Tack, Cathrine!

Hej Bullerbyn!

Om folk lyssnade i snitt 100 gånger på en platta (tillåt mig tvivla, men okej) så spär det ju ut artistersättningen räknat per lyssning och låt till en tiondel jämfört med mitt lilla räkneexempel, vilket skulle betyda att dagens royalties från Spotify plötsligt är riktigt skäliga. 100 lyssningar per 10-låtars LP/CD såld i 10.000 ex motsvarar ju tio miljoner streams vilket i så fall ger ungefär samma hacka som förr (STIM oräknat) - eller mer, om låtarna streamas i "bättre" regioner. Men visst är det vanskligt att jämföra rakt över, som sagt. Vill bara belysa frågan från lite olika håll för att nyansera diskussionen.

För övrigt: Det skivbolag jag ligger på pushar allt de kan för mina låtar, via olika distributionsnätverk. Som jag påpekar i inlägget är det nästan en förutsättning för att det ska gå bra på Spotify och liknande, ungefär som förr alltså …  Det är lätt att lägga ut sin musik, men svårt att nå ut med den. Det finns dock fortfarande genrer där lyssnarna hellre köper CD än streamar. Mina kollegor inom progressive-rock säljer t ex bra med CD i hela världen, inte minst i samband med gig, vilket också antyds i inlägget.

Så vad är det jag förnekar, menar du?

Hej Greenlight!

Tja … kanske kan man skilja på det som berör en personligen å den ena sidan, och det som är av god kvalitet mer objektivt å den andra. Till den senare kategorin hör, som jag ser det, sådan musik som lyckas med sin avsikt, helt oavsett genre. En tramsig danslåt som faktiskt får folk att dansa är lyckad. En finstämd kärleksballad som lämnar lyssnarna kalla är det inte.

Vad man sedan gillar själv beror på väldigt många faktorer: sinnesstämning, minnen, förtrogenhet med genren etc.  

A&R-folket skulle nog svara att ju mer låten går att sälja, desto bättre är den …

God fortsättning!

Hej JJRockford,

Det är en svår fråga. Det är som olika världar nu och på 90-talet, när det fortfarande gick att leva på skivförsäljning (för vissa). Mycket har hänt vad gäller hur, när, var och varför folk lyssnar. Internet hände.

Jag roade (?) mig ett förenklat räkneexempel. Antag att folk köpte och sedan lyssnade på din 10-låtars-CD i snitt 10 gånger, totalt sett, och att den sålde i 10.000 exemplar. Det blir sammanlagt motsvarande en miljon streams. 10.000 CD med dåtidens vanliga artistroyalty på 5-6% av 90 kr (nettopriset) skulle ändå ha gett ca 50 lax före skatt. Räknar man så borde Spotify alltså betala 5-10 gånger mer än de gör (beroende på var i världen låtarna streamas), men som sagt, det är som olika världar och många andra nya faktorer spelar ju också in. Youtube betalar ännu mindre. Pirate-bay betalar inget …

Å andra sidan är man numera inte beroende av skivbolag vare sig för att spela in sin musik eller för att få tillgång till globala distributionssystem (som Spotify), även om det ibland hjälper. Den tekniska utvecklingen är både bra och dålig, som alltid.

Hej laban1!

Den allt mer kvantitativa musikkonsumtion som präglat de senaste årtiondena skulle inte må dåligt av att återföras till vad det handlar om, som jag ser det. I dessa tider av distanserade och rentav anonyma skärmrelationer är allt som kan föra samman människor av godo. I detta ligger alltså ingen bitterhet från min sida, trots att jag är en inbiten studioråtta som sällan är ute och spelar live.

Musikens styrka ligger ju i förmågan att i nuet beröra människor på ett sätt som andra konst- eller uttrycksformer inte förmår och jag menar att det sker bäst IRL. Men det ena ska naturligtvis inte utesluta det andra och för min del får Spotify gärna höja royaltyn till en krona per stream …

Tack!

Ja, visst är det så.
Rubriken är en lite ironiskt tillspetsad drift med en gammal föreställning bland låtsnickrare.

Min poäng här är att det finns faktorer i själva det engelska språket som kan underlätta textsättning till befintliga melodier.
Och som jag skriver i del två är en bra svensk text - för svenska lyssnare - alltid mer drabbande än en engelsk.