Jump to content

Micke Linderoth

Medlem
  • Content Count

    7
  • Joined

  • Last visited

Community Reputation

1 Neutralt

About Micke Linderoth

  • Rank
    På gång

About me

  • Kön
    Man
  1. Det var Carlos Santana som gav namn åt Mesa Boogie, ett företag som tog sin början i en enkel reparationsverkstad. Mesa Boogies utveckling från småskalig reparationsverkstad till att designa och bygga egna förstärkare är en parallell till dagens boutiquemarknad med instrument, förstärkare och effektpedaler. På våra breddgrader har Boogies prylar alltid haft en aura av magi kring sig, men som med många andra gäller även här: att smakar det så kostar det. Idag är mastervolym och flera kanaler med ett kristallklart rent ljud till ett übertungt metalgitarrsound en självklarhet. Förr var det inte lika enkelt. Enda sättet att få till ett varmt, sjungande distsound var att pressa sin förstärkare till max. Många gånger med en boost, dist eller fuzzpedal (eller alla tre) mellan din gitarr och förstärkare med ett öronbedövande volymtryck som följd. På bilden en modernare variant, Mark Five, men med den karaktäristiska Mesa Boogie-looken. Mesa Boogie Mk I När Mesa Boogie lanserade sin förstfödde i början av 70-talet blev den en sensation. Preamp-sektionen hade tre 12AX7-rör medan slutsteget hade två 6L6-rör. På frontpanelen fanns två ingångar med olika känslighet: en hi gain och en som var mer lik en Fender Bassman. Två volymkontroller, en mastervolym följt av tonkontroller (treble, bass och middle) och på baksidan en presence-kontroll. Högtalaren var en 12-tums JBL eller en Altec Lansing i ett träkabinett. På de första modellerna var reverb och eq ett tillval och i dag är dessa modeller samlarobjekt. Mesa Boogie var först ut med kabinett av exotiska träslag i stället för vinyl och tolex. Några år tidigare hade Mesa Boogies grundare Randall Smith byggt om och moddat Fender Princetonförstärkare – över 200 enligt honom själv – med mer gain, ny elektronik, eltrafo och en tolvtumshögtalare i sin ”hundkoja”. Den första som fick tillbaka en ”förstärkarulv i fårakläder” var gitarristen Barry Melton i bandet Country Joe and the Fish. När Carlos Santana hörde den sade han: ”Man, that little amp really boogies” och företaget fick sitt namn. Hemligheten bakom Boogie Mk. I var att Smith byggde en förstärkare med fyra gainsteg (då var ett eller två det vanliga) där signalen förstärks i något som kan kallas kaskadgain (eng. cascade gain) – en finess som idag finns på de flesta gitarrförstärkare. I en intervju för några år sedan beskrev Randall Smith sina första år som förstärkarbyggare: ”Jag ville bygga någonting hippt för att slippa svälta. Mitt mål var att bygga det bästa, inte bara en massa förstärkare”. Kända användare De första förstärkarna i Mesa Boogies Mark I-serie byggdes något år in på 70-talet och tidiga användare var gitarrister som Carlos Santana, Keith Richards, Ron Wood och Jerry Garcia. Den första Boogiestärkaren jag såg – förutom annonser i varje nummer av amerikanska Guitar Player – kom till Västerås när Björn Werngren, för övrigt en av Sveriges absolut bästa blues-rockgitarrister i bland annat Monaco Blues Band, beställde en direkt från USA. Vad jag vet så spelar Björn oftast fortfarande på en Boogie-topp. Idag har Mesa Boogie ett stort sortiment av förstärkartoppar och kombos. Mark-serien var länge deras flaggskepp men med grunge och metal blev det Rectifier-serien som tog över. Idag har Mesa Boogie massor av förstärkarmodeller och tillverkade en MK I reissue för några år sedan. Undertecknad har aldrig ägt en Boogie, men man ska aldrig säga aldrig. Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 5-2013
  2. Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om. I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet. slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger. Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk. Xotic RoboTalk I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist. Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden. Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var. Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar. Två olika namn När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter. Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy. Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist. Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■ Källor: Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic Xotic RoboTalk Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal. Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us). Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2. Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk. Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.
  3. De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom. Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud. Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser. Inbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes Roland i framkant Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar. Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister. Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt. Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen. GR-1 hade 24 toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden. I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■ Roland GR-1 Tillverkare: Roland Typ: Gitarrsynt Tillverkningsår: 1992 Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus Prisläge: Från ca 1 500 kr Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013
  4. Hagström är en del av svensk musikhistoria – chansen är stor att du har spelat på en av deras gitarrer. Kanske har du (eller hade) en pärlemorskimrande DeLuxe från 1958, en röd halvakustisk Viking, Hagströms flaggskepp Swede eller den senare Super Swede? Är du yngre har du säkert testat en ny Hagström byggd efter 2007, då företaget återuppstod. Vi testade en Super Swede Tremar (Studio 1-2011) och gav den fint betyg. Instrumenten byggs inte i Älvdalen (eller Tjyörtjbynn på älvdalska) längre, men det var där det började. AB Albin Hagström grundades i början av 20-talet och importerade dragspel. Tio år senare började man tillverka egna bälgaspel, men när rock’n’roll tog över etern 1958 började företaget bygga förstärkare och elgitarrer, de senare ofta lika pärlemorskimrande som företagets dragspel. Företaget blev ett litet imperium med musikaffärer i hela Norden och export till resten av världen. Tog upp kampen Många gitarrmodeller senare lanserades Swede, då för att ta upp kampen med de stora ame-rikanska gitarrtillverkarna. Den hämtade mycket inspiration från Gibsons Les Paul och första exemplaren från 1970-71 hette Hagström L.P. men döptes senare till Swede. Ingen vet säkert hur namnet uppkom men enligt en legend kommer namnet Super Swede – som först kallades Swede DeLuxe – från ett test i en brittisk musiktidning, men även vår svenske F1-stjärna Ronnie Peterson hade samma smeknamn. Elegant huvud Det mesta på Swede-gitarren hade klara släktdrag från Gibsons Les Paul-modeller. Några av dem är träslag: mahogny i kropp och hals, greppbrädan i ebenholts med 22 band och cutaway och två humbucker-mickar med treläges-switch. Men det fanns också detaljer som skiljde dem åt. Swede hade (ganska) diskret skruvad halsinfästning med en eller två skruvar, ingen lönntopp eller kantlister på greppbrädan. Ett elegant gitarrhuvud med en så kallad fransk lilja lånades från Hagström D’Aquistos jazzgitarrer, så look och design var ganska klassiska. Men – detta är viktigt – den skiljde sig från instrumenten som tillverkades i Japan och som idag kallas ”lawsuit models”. De sistnämnda var i stort sett klonade kopior av originalen. När Super Swede lanserades 1977 hette modellen Swede DeLuxe. Den hade limmad halsin- fästning, ebenholtsgreppbräda men med kantlister och längre mensur (avståndet mellan stall och översadel) och ett så kallat noll-band. I efterhand kan man spekulera i om anledningen var att man ville ge Super Swede mer attack? Super Swede gick att få i andra träslag, som lönn, och med bredare hals och bandstavar och du kunde till och med beställa din egen finish. Många musiker har genom åren spelat på Swede/Super Swede. Några av de mest kända är Björn Ulvaeus och basisten Rutger Gunnarsson, som spelade på en Swedebas under en USA-turné med ABBA. Frank Zappa, Henrik Schyffert i Whale och jazzgitarristen Larry Coryell är andra som valt Hagström. Idag är det många artister som spelar på Hagströms nybyggda instrument. Över 1 500 gitarrer och knappt 350 basar byggdes av Super Swede-modellen fram till 1983. En Super Swede var (och är) i grunden ett schysst instrument och ett skäl till att den inte klarade konkurrensen från amerikanska konkurrenter var säkert mickarna. Modell: Swede / Super Swede Tillverkare: Hagström Typ: elgitarrer Tillverkningsår: 1970-1983 Prisläge: ca 20 000 kronor (Super swede, begagnad) Fotnot: Mikael Janssons utmärkta bok Super Swede, Hagströms gitarrer femtio år, Reverb förlag, ISBN 9789185697151 har använts som referens. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2013
  5. Alla gitarrister har nog haft åtminstone en stomp-box från Boss. Om du tillhör boutiquesnobbarna har du säkert lånat en. Först ut av Boss kompakta pedaler var Boss overdrive/dist OD-1 och nyligen passerade antalet effektmodeller 100. Så med över tio miljoner sålda exemplar är du i gott sällskap. Tio år efter OD-1, med andra ord 1988, lanserade Boss en annan ”trendsättare”: Boss ME-5 – Guitar Multiple Effects. I dag finns ungefär samma effekter i digital form i din mobil, men då var det en dröm som blev sann för mängder av gitarrister. Enligt vissa är innanmätet i ME-5 identiskt med några av Boss eftersökta vintagepedaler. Med en strata med Floyd Rose, en stärkare och en Boss ME-5 hade du rätt rigg. Boss ME-5 hade 64 programmerbara ljud, vilket räckte till och blev över för de flesta oavsett om du spelade blues, rock eller i ett dansband – som proffs eller hemma på lokala puben. ME-5 är en hårdhudad multieffekt som var många gitarristers drömpryl i slutet av 80-talet. Bestämd ordning Alla effekter på ME-5 är analoga, förutom reverbet och delayet. Placeringen av varje effekt var förutbestämd. Först ut var en kompressor (som motsvarade en Boss CS 3) och de fyra parametrarna var: sustain, attack, tone och level. På en vanlig pedal ställs dessa steglöst, men på ME-5 görs det stegvis, så det var viktigt att få varje effekt att jobba tillsammans med effekten före och efter. Nästa effekt i kedjan var tre olika distvarianter med olika karaktär från mjuk dist till en hårdare, mer fuzzig ton. En enkel eq med boost/cut för bas och diskant samt signalnivå följde och sedan var det dags för chorus och flanger – två oumbärliga effekter för 80-talet som lät väldigt schysst. Att ME-5 saknade phaser var irriterande men kanske inte avgörande. En enkel men helt okej noise gate följde och vad jag minns gjorde den ett bra jobb innan den digitala reverb/delay-sektionen tog vid. Den hade fem olika reverb från mindre rum till större hallar men också den tidstypiska avhuggna, gejtade reverbeffekten som jag faktiskt kan sakna i dag för vissa sound. Maxtid för ekot var en halv sekund vilket var tillräckligt för de flesta då, men i dag är det ju inte mycket att komma med om långa ekon är din pryl. Nymodigheter som midi var nog mest förvirrande för många gitarrister men en och annan hade redan inlett teknikracet och kopplat ihop ME-5 med en Atari ST och Creator-programmet. Pallade trycket Den största fördelen med ME-5 var att den var enkel att programmera. Precis som dina vanliga stompboxar hade den också av/på-knapp för varje effektpedal. Den var hårdhudad med svart metallchassi och fler än en ME-5:a har överlevt allt från överförfriskad publik med en stor stark i nyporna till miljoner ljudbyten efter rengöring och byte av en enstaka fotpedal. Boss ME-5 Boss ME-5 var den första golvbaserade och programmerbara multieffekten för gitarrister. En ny Boss ME-5 kostade över 5 000 kronor. I dag är den kanske värd en tiondel av det plus en hundring eller två om den är i fint skick. Vissa hävdar att innanmätet är identiskt med Boss vintagepedaler från 70- och 80-talen. Artister som spelat och använt Boss ME 5: Rory Gallagher, Jesus and The Mary Chain, Gyllene Tider. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 7-2013
  6. Oavsett om du ska öva eller spela in gitarr, finns många bra och prisvärda hjälpmedel. Och det räcker många gånger med en smart telefon. Vi visar hur. I dag finns ett överflöd av utrustning prylar att välja mellan och för gitarrister på alla nivåer. Har du inte hunnit så långt på gitarrgreppbrädan och vill komma igång med både låtskrivande och bättra på gitarrspelet är det hyfsat enkelt att göra det med hjälp av mobil, surfplatta och/eller dator. Det bästa är att det inte behöver kosta skjortan att göra inspelningar med bra kvalitet eller vill öva upp fingerfärdigheten var som helst - så länge du har batteri kvar. IK Miltimedia Irig är en av de mer välkända gitarrtillbehören till Iphone och Ipad. I den här guiden fokuserar vi på några av grunderna för gitarrinspelning - både för akustisk gitarr och elgitarr - vad man ska tänka på plus några tips och trix. Vi ger förslag på prisvärd utrustning. Kom ihåg att det finns många produkter i segmentet som gör samma eller liknande jobb, så valmöjligheterna är stora. Tänk också på att även begagnat kan vara bra, även om produkten har några år på nacken. Line6 lanserade sin banbrytande Pod för över 15 år sedan och roots-rockgitarristen Pete Anderson använder den fortfarande vid inspelning och live. Så när du skaffat det du behöver för att sätta igång, som instrument, plektrum, mickar, puffskydd, stativ, ljudkort, inspelningsprogram med effektpluggar och andra prylar, är det dags att börja spela in. Hitta ditt sound Det finns lika många gitarrljud som det finns gitarrister. Gitarrljudet sitter i kombinationen av instrument, förstärkare och som man brukar säga “i fingrarna”. Nio gitarrister som spelar på samma gitarr och förstärkare med identiska inställningar kommer att låta ganska olika beroende på sitt sätt att spela. Att hitta rätt sound och sätt att spela och spela in för din musik är det viktigaste. En sanning som alltid gäller för inspelningar är följande: få till en schyst signalnivå utan missljud och/eller brum eller att du spelar in med för stark signal - digitaldist är inget som låter särskilt bra. Allt det gör det sista mixningsjobbet alltid mycket enklare när du kommit så långt. Apogee Jam är en riktigt bra adapter att jacka in i din smarta telefon eller padda för att spela in gitarr. Val av instrument Du har säkert en eller flera gitarrer redan, men kom ihåg att även om den dyra favoritgitarren är skönare att spela på så ger den inte automatiskt rätt sound för låten du jobbar med. Se till att gitarren är korrekt intonerad, justerad med vettig stränghöjd samt har hyfsat nya strängar - men ett helt nytt strängset kan ge “gnisslande missljud” framförallt när du spelar in med mikrofon på akustisk gitarr. Är ni flera som spelar in olika instrument så använd alltid samma stämapparat. Gitarrinspelning Lite förenklat kan man säga att finns det två sätt att spela in gitarr. I dag används de ofta i olika kombinationer. Att micka upp förstärkaren (eller den akustiska gitarren) med en eller fler mikrofoner är ett beprövat sätt att få till ett schyst gitarrljud - men också ett sätt som tar tid - både att lära sig och att utföra det. Vi börjar med akustisk gitarrinspelning. Inspelning akustisk gitarr och sång Har du gitarr och röst som huvudinstrument och skriver låtar är det enkelt att spela in båda samtidigt. För att komma ihåg en idé räcker det ju med en mick. Då finns allt från enkla digitala fickminnen till portabla inspelare, men ett schyst alternativ är ministudion Boss Micro BR-80 som har inbyggd stereomick och åtta spår för under två tusenlappar. Eventuella tillbehör tillkommer. Boss Micro BR-80 har många smidiga funktioner i litet format, och du måste inte ha en dator, telefon eller padda. Jobbar du med ett inspelningsprogram på dator eller surfplatta som till exempel GarageBand, kanske du vill spela in med ett enkelt ljudkort. Och kanske du vill spela in med två mickar. Att spela in sång och gitarr samtidigt ger ofta mer känsla och nerv. Att sångmicken också tar upp gitarren och tvärtom blir sällan ett problem om du gör några provinspelningar först. Sitter du ner är en bra utgångspunkt för mikrofonplacering att rikta sångmicken uppåt och gitarrmicken mot gitarrhalsens 12:e band. Spelar du bara in ditt gitarrspel placeras mikrofonerna i en x/y-position, men är det tänkt som en gitarr som ska limma ihop låten är det oftast enklare att spela in den i mono. Gitarrer med inbyggt micksystem kan alltid spelas in som ett komplement - men ger sällan ett schyst akustiskt gitarrljud. Med vanliga mickar som Shures dynamiska mikrofon SM57 och en kondensatormick som någon ur SE Electronics X-serie klarar du dig långt. Kom ihåg att mickplacering och rummet där du spelar in plus din låt och framförande är det absolut viktigaste. Shures dynamiska mick SM57 är så nära standard man kan komma. Inspelning av elgitarr Att micka upp en gitarrförstärkare är ofta överlägset för många sound men inte alltid helt praktiskt om du spelar in i hemmiljö. Men spelkänslan är bättre och förstärkaren har ingen fördröjning som ett enkelt ljudkort har. Så om du har du möjlighet kan en lite förstärkare på 5 - 15 watt ge ett riktigt stort och fett gitarrsound med en SM 57:a, som klarar stark volym. Micken placeras nära högtalarkonen/fronttyget. Detta ger ett grundljud som brukar funka bra för elgitarrljud. Riktar du micken mot högtalarkonens kanter så ger det ett varmare ljud, och inget är mer rätt än det andra. Andra vanliga mickar för att micka upp gitarrstärkare kommer från Sennheiser, AKG, Audix, Samson, Røde med flera. I proffsvärlden spelar man ofta in med fler mickar och med en DI-box som ger en helt ren signal på ett separat mono/stereospår som då kan skickas ut till en annan gitarrförstärkare med ett helt annat gitarrljud - vilket på osvenska kallas “re-amping”. Det finns massor av golvmultieffekter och ljudkort från flera tillverkare - tänk Fender, Vox, Roland, Blackstar, Line 6 med flera - som har högtalarsimulerade utgångar eller usb för för inspelning till ett musikprogram. Två förstärkare som förtjänar att nämnas lite extra med tanke på pris och sound är Yamahas THR-serie och Blackstars ID:Core-serie - det finns flera modeller i båda. På dem kan du ställa in ett schyst gitarrljud och via usb skicka två separata gitarrsignaler via usb till ditt musikprogram - en med ditt sound och den andra ren utan effekter. Gitarrförstärkaren Blackstar ID:Core 20. Komma igång med ljudkort Många ljudkort levereras med något enkelt musikprogram som vanligtvis är enkelt att installera. Sedan är det bara att ansluta ljudkortet till datorn surfplattan eller mobilen, och därefter gitarrsladden till ljudkortet för att sedan spela in. Ljudkort finns från några hundralappar och uppåt. Några enkla men vanliga är Apogees sortiment (endast för Mac), Roland/Boss, PreSonus, IK Multimedia, Alesis, M-Audio, men listan kan göras mycket längre. Ta råd av kompisar och i en schyst musikaffär - det viktiga är att du tänker på hur många ingångar du måste ha, stöd för drivrutiner, förförstärkare och din lyssning under tiden du jobbar med inspelningen. Gitarrpluggar numera vardagsmat I dag innehåller även de enklaste musikprogrammen en eller flera gitarrpluggar som ofta låter helt okej. Vill du mer av allt - läs förstärkare, högtalarlådor, mickar med mer - är namn som Guitar Rig, AmpliTube, Waves GTR, Peavey ReValver, Pro Tools Eleven (även i rackformat) och svenska Softube de mest kända. Mindre kända är Studio Devil och Overloud och det finns en uppsjö av gratispluggar av varierande kvalitet. Att spela in med gitarrpluggar är i dag vardagsmat och den stora skillnaden ligger hos den som spelar. Den som lyssnar kan nog oftast inte avgöra om inspelningen är gjord via en plugg eller stärkare, men jämfört med att plugga in i en förstärkare kan hela spelkänslan variera från kass till mycket nära. Det kan kännas som att spela med en fördröjning (eng. latency) som ger en otajt känsla där attacken du både hör och känner när du slår an strängen kommer lite sent. Här är din hårdvara, ljudkort och program samt inställningar avgörande för om det känns som om gitarrpluggen ger en liknande respons som med en riktig förstärkare. Övningsappar Appar kommer också i en aldrig sinande ström med allt från gitarrstämmare till inspelningsprogram. Vad du behöver är en pryl som leder gitarrsignalen in i din mobil eller surfplatta via ingången för hörlur eller batteriladdare. Några av dem vi testat tidigare är IK Multimedias iRig och Peaveys AmpKit Link, Sonoma Wire Works GuitarJack med okej resultat för slantarna, men vill du ha ett mer allsidigt portabelt ljudkort är Apogee JAM av i sammanhanget riktigt hög kvalisort. Vill du spela in och eller öva gitarr med hjälp av mobilen kan det vara lite bökigare om du har en liten skärm. Fördelen är att du kan öva och fånga dina låtidéer i flykten - så länge batterierna har ork kvar. Här är apparna vi gillar Gibson Learn and Master/android & iOs Apples GarageBand/iOs Guitar Toolkit/Agile Partners/iOs Amazing Slow Downer/Roni Music/iOs ...och en udda men kul Steel Guitar/Yonac/iOs Gitarrljud Att spela in gitarrljud är inte alltid enkelt. Att få till ett sound som låter som ens förebilder kan vara näst intill omöjligt så testa dig fram och framförallt skriv låtar. Kom ihåg att en bra låt är alltid en bra låt även om du inte fått till inspelningen eller gitarrljudet ännu. TIPS: Undvik brum och andra ljudstörningar Det är ingen kul utgift men att skaffa sladdar och kablage av hög kvalitet lönar sig alltid i längden. Använd inte din niometers gitarrsladd för livegig när du ska spela in. Gillar du enkelspoliga mickar (eng. single coil) som på Tele och Strator så är de extra känsliga för brum. Prova att flytta dig bort från datorer och monitorer och vänd dig tills du hittar den bästa positionen. Koppla inte in alla prylar på samma eluttag. Om skribenten Micke Linderoth är frilansare och Studios gitarrskribent. Nyligen översatte han Yngwie Malmsteens självbiografi Relentless: The Memoir till svenska och under tiden lyssnade han på Twisted Blues Vol. 2 med Oz Noy och A Dotted Line med Nickel Creek.
  7. Hej, Ett lite sent svar men jag (testaren) tyckte att gitarren skulle blie ett steg bättre med ett .010-set strängar. Kan tyckas vara en smaksak men med tanke på att Telen hade lite högre band så hade det passat bättre på en väldigt bra gitarr.
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.