volde

Först och främst, vill du representera låten själv eller bara kolla om nån annan är intresserad och framföra den? I det senare fallet handlar det oftast om att skicka runt demon till alla skivbolag som rör sig i närheten av dess musikstil. Har du tur (läs: om du är en duktig låtskrivare och har gjort en eller flera bättre låtar), så kontaktar de dig. om de inte kontaktar dig kan du ju alltid tjata. Eller så kan du ta kontakt med signade eller osignade artister som du tror på och kolla om de är intresserade. Om Lena Ph eller Backyard Babies visar låten på skivbolagsmötet väger det nog tyngre än om den kommer i en CDRskiva. Jag får alltid höra att "det gäller att ligga i" och "man måste ha tur", men vad jag har förstått så handlar det bara om att skriva tokbra låtar. Alla skivbolag vill ha dessa, och struntar i om de är skrivna av en eremit i de norrländska skogarna.

Nåväl, bara för att man inte kan spela bättre live (eller i studio för den delen) än ett band/artist, så behöver ju inte det betyda att man belagts med munkavle om att ha en åsikt? Ställer man sig på en scen så får man vara beredd på att ta kritiken. Annars har man inte där att göra anser jag, och de banden som kritiserats för att låta dåligt live, har säkert anhängare som tycker att det lät riktigt bra.

Inget fel på den här tråden!! 😛 Är man kass live så ska det kännas, alla band skulle sträva efter att bli ett så bra liveband som möjligt och en sån här tråd kan säkert bidra till det. Så, jag ser inte riktigt problemet, musik är ju ändå underhållning i grund och botten. Jag är en festivalmupp och har någorlunda koll på vilka band i min skivsamling som suger live, och vilka som gör sig bättre på scen än i studion. Jag har exempelvis Ola Magnell som favorit i det svenska gänget, men föredrar helt klart Eldkvarn om jag får välja om jag ska se det live.

Haha, känner igen det där. En del låtar funkar ju direkt liksom och innan man spelat färdigt refrängen så har man redan en vers i skallen. Det är fantastiska stunder måste jag säga.. Ja, det måste ju komma nu, det är det som är kruxet. Annars vete fan om jag inte begraver den i ett par år till när jag har pluggat på och lärt mig ännu mer om komposition. Grejen är ju den att jag vill ha samma aha-känsla som när jag först kom på själva refrängen. Kommer ihåg det, jag satt och spelade samma ackordföljd flera dagar efteråt och var helt lyrisk.. Hey, kom på att jag faktiskt kan göra så att jag slänger upp refrängen som den är, så får ni bedöma och kommentera.. Det där med att bara fastna.. Jag lånade min brorsas sommarstuga en vecka för att skriva klart ett par låtar, men efter tre dagar helt utan resultat så struntade jag i det och åkte hem. Men ibland så funkar det! Ah, ett band är riktigt skönt att ha, fan så befriande att kunna slänga upp ett par färska dängor till andra musiker så där direkt. Jag lirade i hårdrocksband förr och man kan ju säga att det i alla fall händer grejer, att köra solo är lite mer slitsamt faktiskt. Att nödvändigtvis stoppa in en brygga kan verkligen vara förödande för en låt, känns som att vissa bara måste ha den där bryggan. har aldrig fattat riktigt varför.. Frågan är ju också om man verkligen ska hålla sig till det där "vers-refräng-vers-refräng-brygga-tjatet? Det finns ju tusentals andra format som kanske funkar bättre liksom. Återigen hänvisar jag till Cornelis Vreeswijk, han hade förmågan att kunna avsluta verserna så pass snyggt att refränger sällan behövdes. Jag personligen gillar heller inte när man tydligt kan säga "där kommer refrängen" eller "där kommer den obligatoriska bryggan". Visst funkar det emellanåt, men jag personligen föredrar nog låtar där den skillnaden inte märks. och, en refräng kan ju vara svagare än versen. Återigen, Jeff Buckleys "Hallelujah". Det stiger och stiger och refrängen (jag får anta att refrängen är där själva Hallelujaht börjar), blir senare lugnare. Men visst är det ändå en kanonbra refräng? Jag ger mig aldrig! Japp! Spara allt! jag har en låda där jag sparar intressanta ordföljder, små meningar med schysst rytmik, kasettband med 10 år gamla slingor, refränger och verser. Det mesta blir ju sämre med tiden, faktiskt. men det är ju ett tecken på att man utvecklar sin förmåga att skriva bra musik, dessutom är det väldigt nostalgiskt att rota i gamla musikexperiment. Men som sagt, jag ska slänga upp refrängen här inom kort, med texten och slingan. kanske att jag spelar in versen också, får nog bli så, idén att nån av er kan komma med tips är ju faktiskt inte så dum! Tack för svaren!

Precis, en låt ska enligt min mening låta bra med en bas och en röst. Som Janis Joplins "Mercedez Bens", i den sjunger hon ju bara! Det vill jag! ja, man blir till slut helt blind känns det som. Får man en låtidé i skallen, särskilt med text, så är det jäkligt svårt att gå in och ändra. man vill gärna ha kvar första intrycket och jag tror det är det svåra. Sedan ska man bygga på med, som du säger, verser refränger och bryggor och har man spelat en melodi i skallen hundratals gånger kan det vara nästintill omöjligt att till slut höra hur det egentligen låter. Man blir fartblind. Det som funkar för mig är att ta en paus från projektet, när man kommer tillbaka till den så "hör" man den igen. Skön låt! Jävligt 90-talsretro måste jag säga 😉

Bra tråd! Finns väl ingen supersäker guide för hur man skriver en bra låt så det enda man kan göra är väl att se hur andra gör och hitta sitt eget unika sätt. Finns ingen regel för var man börjar och slutar heller. Har kommit på snygga bryggor som jag sedan byggt vers och refräng till och funkar det så funkar det. För min egen del så arbetar jag nästan bara på känsla. ja, där allting börjar alltså, för det är trots allt svårt att via matematiskt och logisk väg komma fram till vad som är en bra melodi och snyggt arrangemang. De bästa låtarna jag kommit på har tillkommit genom ett ganska så ovanligt tillvägagångssätt. Jag kan t ex höra att grannen har fest och det enda jag hör är bastrummor, men omedvetet så börjar jag sätta in toner i samma tempo för att på nåt sätt försöka luska ut vilken själva melodin är, eller vilken låt. Samma sak som när jag står i duschen och hör en låt på radion på undervåningen. När jag inte kan urskilja melodin så gör jag en egen och i de flesta fall så är min nyuppkomna melodi en helt annan än den som egentligen spelas. En gång så var jag ute och fiskade och började nynna på Wilmer X:s "veeem får nu seeeee, alla tårar mot din kiiiind".. Men omedvetet så nynnade jag in på en helt ny melodi och till slut hade jag en helt ny melodi. Den där leken i skallen är inte att underskatta.. Sen ska man också skilja på melodi och basmelodi. "Diana" med Paul Anka går i G Em C D, men har en rad olika sång- och "yt"-melodier melodier ovanpå detta. Sen kan man göra tvärtom. Man kan behålla sångmelodin och byta ut vissa bastoner och detta kan ge helt fantastiska skiftningar. vers och refräng: Jag gör det enkelt och en variant som jag håller fast vid är att jag tas bastonerna från refrängen och ändrar de till passande för en vers. Sedan så försöker jag sjunga refrängen, fast med versbastonerna. Detta går i regel inte, men man får en bra känsla för hur en vers kan låta. Eller givetvis tvärtom. Keep it simple; Ramones var inga skickliga musiker men kunde trots det sätta ihop bra låtar. Man KAN göra en helt fantastisk låt med enbart tre ackord. "Diane" som Therapy har gjort innehåller blott tre ackord, men är i mitt tycke en fantastisk låt. "Knockin on heavens door" innehåller ett fåtal ackord och när man börjar analysera sina favoritdängor så upptäcker man ofta att basen i dessa låtar är tokenkla.

Beror väl på hur man ser på sitt skapande och sin "konst". Självklart, helt utan dubier, så har jag som mål att varje gång göra världens bästa låt. Vilka mål ska man annars ha? Låt oss säga att jag anser världens bästa låt vara Let it be. Till exempel. Ska jag då, när jag skriver ha i tanken att "den här låten kommer troligtvis inte kicka röven ur Let it be"? Njae, för att jag överhuvudtaget ska kunna trivas med blocket och gitarren så måste jag ha den inställningen. Jag förstår inte hur man kan sätta sig ner och vara nöjd med nån sorts medelmåttighet. Men så funkar jag 😛 Sen att folk inte håller med, det är en helt annan sak givetvis. Men det är bara min åsikt som räknas fram tills man presenterar den för omvärlden och när jag senare lägger upp låten tror jag knappast att nån på den här brädan kommer tycka att det är det bästa de hört. Vissa kommer kanske tycka att den suger, eller att det är en låt bland tusen som slängs upp på forum som aldrig kommer längre än att bli nedtankad av ett gäng användare. Men, med inställningen att "det här ska bli det bästa nånsin", så skriver jag bättre och med en enorm glöd. Och då är det ett koncept som funkar för mig. Tack! Som sagt, meningen med inlägget i första hand var inte att lägga upp låten. men, när den är klar och skickad i ett rekommenderat brev till mig själv ( 😱 ), så kommer den ligga här. Jag lovar 😑 Jag ville främst höra andras historier, när jag diskuterar med låtskrivare finns det alltid såna här små dilemman, små livsprojekt eller sura äpplen som man bitit alltför många gånger i.

Nej, vanligtvis så brukar det ta betydligt kortare tid för mig att färdigställa en låt, kanske 2-3 seriösa kvällarna eller liknande, men ibland dyker det upp rejäla utmaningar. Särskilt om man då har en vag idé i skallen om hur det ska låta. Funkar det för dig så är det självklart rätt. Jag satsar dock på att få varenda låt att bli det bästa som nånsin spelats och sätter skyhöga mål. Har jag en låt som jag vet är "sådär" så kastas den direkt, den måste vara perfekt. Haha, får se vad som händer, håller som sagt på att skriva texten nu, och det är det svåraste tycker jag. Ja, jag kanske skulle väntat en aning, men den dyker upp här så snart som möjligt 🙂

Vet inte om denna posten är en fråga, krönika eller meningslöst blogginlägg. Känner ändå att jag gärna vill tänka högt inför folk som sysslar med musik, då alltså själva skrivandet. Japp, första inlägget, men det kommer fler! Hej på er förresten! När jag var 13 så började jag lira gitarr, och så fort jag hade lärt mig alla grundläggande ackord så kom jag på en, vad jag tyckte, helt magisk ackordföljd. Fyra ackord, de lät så jävla bra. Jag började omedelbart skriva texter till dessa ackord, men den enda textrad jag hade i huvudet var "sommarn som kom, ner på vägen mot stranden". Fan, jag tyckte det lät klyshigt och dansbandsaktigt, och jag hade ingen som helst aning om hur man bygger en låt. Men jag SKULLE skriva färdigt den där låten! Så efteråt så började jag i o m musikintresset att lira i band, hårdrocksband. Alltså, jag slet med den där satans refrängen emellanåt.. Eller rättare sagt, refrängen var klar, dock lite utbyggd. Jag visste hur sångmelodin var och i princip vad som skulle sjungas. Det var verserna som var det jävligaste, jag hade en vag idé i skallen om hur låten skulle kunna byggas upp för att senare, perfekt smälta in i refrängen, som var klar. Det kändes som att jag hade en perfekt bil, men ingen väg nånstans att köra den på. Typ. Men jag spelade i alla fall in refrängen på burken och fortsatte råstudera ackordföljder och hur andra bra låtar var uppbyggda. Kom på att man faktiskt kunde ha samma ackord och i samma följd som i refrängen. Men "lyftet" fanns liksom inte, jag ville att refrängen skulle lyfta. Inte som i en powerballad, utan genom en magisk ackord- och tonföljd. Men jag fortsatte. Refrängen börjar med Am - D, och jag började nu fundera ut vilket ackord som skulle kunna bli början. Jag provade Em, jag provade G, D, C, B och egentligen alla ackord som fanns. Och det började likna något. men problemen fortsatte, antingen så blev verserna refränger i sig, eller så blev de för långa intron. Eller bara tråkiga. Ofta så kunde de skilja sig så pass mycket från refrängen att det var som om en helt ny låt spelade när själva refrängen kom. Inget stämde. Har hört nån musiker säga att "Alla låtar finns redan, även de man kommer på. Det gäller bara att hitta de. Känns det inte 100% rätt så finns det en annan variant som är bättre." Men, så visade det sig att en gammal klasskompis till mig blivit uppmärksammad av en ganska så erkänd producent i sthlm och av en händelse så nämnde jag just den här låten, eller rättare sagt - refrängen. Så en kväll bjöd jag över henne och spelade upp den för henne. Hon blev som tokig! "Jag måste bara ha denna!!!" Jag brände den på en CD och denne producenten ringde och sa barskt åt mig att skriva färdigt den här låten. han tyckte det lät riktigt, riktigt bra. Jag har säkert skrivit 150 låtar sedan jag kom på den här refrängen för 12 år sedan, men nu måste den bli klar. Så, vad behövs? Fokus! Lugn och ro. Min syrra har en lägenhet som hon inte bor i så jag flyttade dit. Kontakten till teven åkte ut, jag ska bara ha belysning! Jag satt i fyra veckor, minst 10 timmar om dagen och klurade på den där versen som jag inte hade hittat. 19 varianter har jag hittills. Alltså, egentligen 19 låtar med samma refräng, men olika verser. Men! Så igår, när jag gick nere på stan kom jag på en tanke. "Men om man kunde sätta C:et där.. Och sedan byta Am:et till ett...D?" Det lät perfekt! Inte för vemodigt. Inte för sorgset, glatt, uppblåst, avancerat eller nånting, det var den perfekta ackordföljden som senare ledde fram till min refräng. Jag vet inte om folk förstår sånt här, men jag har verkligen lagt ner mer fokus på den där låten än jag lagt ner på nånting annat. Uöver de 19 versionerna jag kom på under mina fyra veckor finns det här på burken 12 versioner till. För mig var det som att hitta den heliga graal, jag har aldrig känt så här inför någonting jag nånsin har skapat. Nu ska bara texten till, och det är ju givetvis en seg jävel eftersom den måste vara perfekt den också. men, sångmelodin som kompar med basackorden, som leder fram till refrängen - stämmer nu. Dessa problem jag stött på är bland annat när ackordföljden funkar som den ska fast sångmelodin inte är bra. Och det finns inget bra substitut. För mig är en låt i tre delar. Basackorden, sångmelodin och senare, de rätta orden i texten som med melodins hjälp blir starkare och lyfts. En bra låt ska låta bra med sång och en basföljd,det ska räcka för att kunna identifiera vad som är en bra låt. Exempelvis Leonard Cohens "Hallelujah" är ett exempel på en låt som är skriven med ackorduppbyggnad så att det enda som behövs är en bas och en röst. Man vet att låten är bra. Många av ABBAs låtar är också genuint skrivna med enormt fokus på själva kompositionen. Nåväl, vill gärna höra era berättelser om hur ni slitit med era verk, tror inte jag är ensam om att ha en sån här historia!