Jag har ett riktigt bra exempel på detta.
Satt och diskuterade med en god vän till mig härromdagen. Vi båda spelar piano sen låg ålder... Han började ta lektioner tidigt och har i princip hållit sig till notspelande klassiska stycken och är otroligt duktig tekniskt. Jag å andra sidan fick blinka lilla stjärna upptejpat i den ordning jag skulle trycka på tagnenterna av morsan på familjepianot som utgångspunkt och har sedan dess nötit frenetiskt på egen hand.
I nuläget sitter min vän fortfarande spelar efter noter, lär sig färdiga stycken nästintill perfekt men är totalt blockad i improvisationer och att tänka i nya banor. Han känner även en stor svårighet i att skriva eget material.
Jag själv i andra hand kanske inte kan spela stycket perfekt, men kan däremot tolka det till något personligt, gå utanför ramarna och leka med det.
Om man måste välja känner jag personligen att jag hellre inte blir regelbunden i musikskapandet utan låter kreativitetet flöda och har KUL med det. För det är väl vad som är viktigast? Att man spelar för att glädja sig själv och andra. Inte uteslutande att musikteori hjälper till markant i att få sin musik att harmonisera bättre. Men jag förstår absolut alla argument som gör att för mycket regler hämmar skapandet.
För att komma till grundfrågan.
Vare sig det är ett beat, en melodi, nått quirky ljud på bussen eller dylikt som gör att en idé ploppar upp i huvudet är det alltid så jag startar. Efter att ha kommit fram till att man inte kan tvinga fram inspirationen utan bara se till att man har medel för att få den att utvecklas kan jag bara säga detta:
Se till att du har tiden, tillräckligt med kunskap om dina instrument / inspelningsprogram / pluggar, samt något att skriva ner / spela in dina ideér som kommer upp när du minst anar det så kommer du skriva en helvetes massa låtar illa kvickt.