Leaderboard

FREDAGSTIPSET: Jag kan hålla med om att det känns snudd på tråkigt, för att inte säga uttjatat, att skriva om hög- och lågpassfilter. Finns det verkligen något att tillföra debatten som inte redan är sagt? Hög- och lågpassfilter, eller low-cut/high-cut som de bland annat också kallas, har till uppgift att skära bort frekvenser under eller över en viss frekvens med hjälp av en equalizer. Detta för att filtrera bort oönskad energi som annars kan ställa till problem när du mixar. Du kanske inte hör den, men den finns där. Och ju fler kanaler du jobbar med desto viktigare är det att hålla extra koll. Enkelt uttryckt finns det: De som använder hög- och lågpassfilter på rutin, utan att fundera särskilt mycket. De som lyssnar, analyserar och överväger varje kanal noggrant. Själv hamnar jag någonstans mittemellan. Dels av bekvämlighetsskäl och dels för att jag vid det här laget anser mig ha så pass bra koll att jag kan unna mig att gå på känsla ibland. Många har lärt sig att jobba med högpassfilter på alla kanaler, vilket generellt sett är god tanke eftersom mycket energi samlas i botten. Likväl (men betydligt mindre frekvent använt) är lågpassfiltret, vars uppgift är att plocka bort brus och annat väsande, under vald frekvens. Högpassfilter (low-cut) vid 100 Hz, vars uppgift är att plocka bort oönskad energi i bottenregionen, men också högre upp om nöden kräver. Lågpassfilter (high-cut) vid 8000 Hz, vars uppgift är att filtrera bort högfrekvent oväsen av olika slag, ibland hörbart, ibland inte. När det kommer till att filtrera bort frekvenser finns det en allmängiltig uppfattning om att du ska sololyssna, gärna i hörlurar, för att höra exakt vad du plockar bort. Du rattar tills du hör att ljudet förändras, det vill säga att basen börjar försvinna om du använder ett högpassfilter (low-cut), eller att diskanten blir lidande om du använder ett lågpassfilter (high-cut). För att sedan backa tillbaka lite. Det är helt ok att arbeta så, eftersom du då inte riskerar att förändra grundljudet utan bara plockar bort överskottsenergin. Ett annat sätt att höra Mitt tänk är däremot annorlunda, då jag på senare tid gått från att vara relativt restriktiv med mitt filtrerande till att vara betydligt mer djärv. För mig handlar det om kontexten och inget annat. Låt mig utveckla. I stort sett varje mix har ett eller flera element som är direkt beroende av basfrekvenser. Må det vara en baskagge, bas eller något annat som kräver mycket botten. Dessa instrument låter jag agera vägvisare för övriga kanaler. Istället för att sololyssna på de instrument som ska högpassas, gör jag det samtidigt som jag lyssnar på exempelvis basen. På så vis filtrerar jag automatiskt mer aggressivt, eftersom basen (som spelas upp samtidigt) nu tar hand om och fyller ut den information jag successivt plockar bort. I praktiken kan detta innebära att jag sätter ett högpassfilter vid 200 Hz, istället för kanske 100 Hz om jag hade sololyssnat. Här kan det sparas massvis av välbehövlig energi. Vad tjänar detta till kanske du undrar? Ganska mycket, speciellt om du jobbar med många kanaler. För som vi alla vet är det helheten som räknas och inte hur ett instrument låter ensamt (om det nu inte spelar ensamt). Kontentan: Filtrera i kontexten och du får en tydligare botten och en bättre definierad mix med bibehållen ljudkvalité. Likväl har varje mix ett eller flera instrument som mår bra av lite extra luft och de som klarar sig utan. Här jobbar jag likadant som med basfrekvenserna, fast omvänt. Vanligen låter jag leadsång, akustiska gitarrer och möjligen trummornas överhäng vara orört. Det är även dessa som får agera vägvisare för övriga instrument. Med detta sagt råder jag dig att inte krångla till det i onödan, lyssna och ratta. Övertänk inte. Det finns, enligt mig, ingen anledning att bli allt för nitisk gällande hög- och lågpassfilter. Gör vad som känns rätt och fastna inte i detaljerna. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

I denna del ska jag gå igenom om hur du kan skapa djup i din mix genom att använda en eller flera eq. Örat uppfattar avstånd genom att ett ljud som känns långt borta har mindre diskant och när det är nära så är det diskantrikare. Följaktligen så uppfattas ett ljud med mer bas som nära om du kan definiera det, men om det bara mullrar så känns det längre bort och om det ska kännas väldigt långt borta så tappar den i basregistret också. Så precis som du ska arbeta med att placera ljud i bredd så ska du också arbeta med att placera ljud i djupet också. Målet är ju att åstadkomma en tredimensionell ljudbild med två högtalare. För att ta ett exempel: du har två gitarrer och den ena vill du ha en känsla av närhet, och då försöker du hitta närhet genom att ta fram och boosta frekvenser mellan 2,5 kHz – 9 Khz, men var försiktig så att gitarren inte blir för tunn och hård. Den andra gitarren vill du kanske ha lite längre bort och väljer då att ta bort lite i samma frekvensområde för att flytta den längre bak i ljudbilden. Testa på olika instrument och se hur långt bort eller hur nära du upplever dem när du provar de olika varianterna. Här finner du första delen i hur du skapar djup i din mix med reverb och delay

I tipset “Skapa bredd i dina mixar med panorering”, som du kan läsa här, så gick vi kort igenom vikten av att placera ut de olika ljuden eller instrumenten enligt en vänster–högerskala, det vill säga panorering, för att skapa bredd. I det här tipset ska vi titta på ett av sätten som du skapar djup i mixen, nämligen genom att använda reverb och delay. Gällande reverb så fungerar det så att ju längre reverb du använder desto ”längre bort” kommer ljudet, och du får ett mer avlägset ljud. Längden på reverbet har två viktiga parametrar: storleken på rummet, det vill säga rumskaraktären i ditt reverb, som exempelvis “Room”, “Chamber”, “Hall” eller liknande och sedan väljer du tiden på efterklangen (decay). Ju kortare tid på efterklangen du väljer, desto mindre blir reverbet, och ju större rum du använder desto längre tid låter reverbet. Genom att skruva på “mix” i reverb-inställningen, så bestämmer du hur ”långt in” i rummet du vill placera instrumentet. Delay funkar ungefär på samma sätt men här hör du ”ljudstudsar” istället för olika rum. Du kan välja att använda långa tider på studsarna för att få känslan av att ljudet är långt bort, och med kortare tid bli effekten den motsatta. Här finner du andra delen i hur du skapar djup i din mix med rätt frekvenser

Hur kan du tänka kring sound och dess relation till det musikaliska arrangemanget? När du väljer sound för ett instrument kan det antingen gynna eller motarbeta musiken på grund av frekvensinnehållet. I denna artikelserie vill jag försöka inspirera fler människor att spela in akustiska instrument. Jag tänker i denna första del gå igenom hur du kan tänka när du väljer instrument och hur du kan hitta intressanta sound samt hur du får dom att passa in i olika funktioner i musiken. Jag har upptäckt med tiden att jag arbetar mer och mer med själva källan för att få till de ljuden jag är ute efter. Jag tycker att det är ett bra arbetsätt för att få produktionen så pass bra som möjligt från första inspelningen. En bra startpunkt när du ska välja ett sound för ett instrument är att tänka på om det exempelvis ska vara ambient eller nära, basigt eller diskant, rent eller skitigt och så vidare. När du har en ungefärlig idé för hur du vill att instrumentet ska låta kan du enklare välja rätt instrument för den utgångspunkten. Det gäller att förstå vilken funktion instrumentet har i arrangemanget. Om det till exempel har en rytm-funktion eller en lead-funktion. Frekvensinnehållet spelar ju stor roll i hur bra instrumentet passar in i ljudbilden och om den hamnar i fokus eller inte. Duktiga musiker brukar vara bra på att veta vilka instrument och vilket material de ska använda om du förklarar vad du är ute efter, men eftersom musikern inte har samma helhetsbild av låten eller produktionen kommer du förmodligen behöva vägleda hen en aning, och med enkla knep kan det låta väldigt bra utan någon eq, kompression eller andra verktyg. Bearbeta ljud akustiskt När du valt instrument, så finns det kanske mer du kan göra för att anpassa ljudet till musiken? Du kan jobba med instrumentet/instrumenten i sig, eller material runt/på eller i instrumenten för att förändra karaktären och frekvensåtergivningen. Därmed kan du påverka instrumentets funktion i musiken. Här kommer några exempel jag har använt och fått bra resultat av: Bygga trumpodium för att ytan på golvet trummorna står på ska resonera mer och återge en annan karaktär. Testa olika klubbor för bastrumman –mjuka, hårda, plast och så vidare. Använda filtar/tröjor att lägga i och/eller på olika trummor. Lägga tyngd på pianopedalerna i trumrummet för att pianot ska resonera. Ställa en trumma framför gitarrförstärkaren för resonans. Lägga olika rör/krukor ”resonans” saker/material vid trummorna. Använda olika tjocklekar på plektrum för att framhäva eller dämpa transienter/frekvensområden i gitarren. Lägga ”skramlande” material på trumskinnet. Placera skumgummi vid bryggan på elbasen. Listan kan göras lång, och här kan du verkligen experimentera för att hitta ljud som du tycker gynnar instrumentets karaktär. Tänk på hur transienterna låter, längden på ljuden och frekvensinnehållet. Vad ska vara i fokus? När du har tänkt ut ditt sound, och funderat på olika karaktärer som kan vara intressanta att testa, så ställ dig frågan: Hur arrangerar du upp frekvenserna mellan instrumenten för att allting ska få rätt plats i ljudbilden? När vi arrangerar musik tänker vi ut vad som ska vara i fokus och vad som ska vara i bakgrunden och så vidare. Om du på samma sätt arrangerar frekvensinnehållet i varje instrument kan du som tidigare nämnt förstärka funktionerna i det musikaliska arrangemanget. Här gäller det att ha koll på vilka frekvenser som är känsliga för det mänskliga örat för att förstå hur du kan arbeta med frekvenserna på rätt sätt. Generellt är människor mest känsliga för de höga mellanfrekvenserna, runt 2 kHz – 5 kHz ungefär. Dessa frekvenser uppfattar vi starkare än till exempel basfrekvenser, även då de spelas upp på samma ljudnivå. Du kan därför arbeta med detta genom att experimentera med hur vi uppfattar volym. Om ett ljud ska vara i fokus och långt fram i ljudbilden, så är det bra om det instrumentet fokuseras kring de höga mellan-frekvenserna, och gärna har en viss tydlighet i transienterna. Ska elementet ligga längre bak gäller de motsatta, mjuka transienter och ett dovare ljud. Detta är vanliga mix-tekniker, men du kan även arbeta med detta enkelt vid inspelning genom att bara byta tjockleken på plektrumet, byta baskaggens klubba eller spela aningen svagare på pianot. Detta tankesätt går att använda på alla olika sorters instrument och kommer att göra livet så mycket enklare när det är dags att mixa låten. Låtens tempo En bra sak jag lärde mig av en trumslagare och studioägare vid namn Mikael Wikman, var att fundera över hur du använder trummors stämning i relation till låtens tempo. Är det en snabb låt kanske det är en bra ide att stämma trummorna högre för att få ett tydligare och ”hårdare” ljud. Medan om låten går långsamt kan det vara en ide att låta trummorna vara aningen mer slappt stämda och mjuka i ljudet. Du kan även här tänka på att om låten går långsamt, kanske du vill ha trummor som har mer ton och en viss längd i ljudet, medan en låt med ett högre tempo kanske kräver ett tightare ljud för att trummorna ska höras tydligare. Om du tänker på vad jag tidigare skrev angående frekvenser som skapar tydlighet blir detta självklart. En högre stämd trumma kommer i regel ha mer höga mellanfrekvenser än en trumma som är lågt stämd, vilket i sin tur leder till att trummorna blir mer framträdande och tydliga i ljudbilden. Alla val du gör påverkar frekvensinnehållet och därmed hur vi som lyssnare uppfattar ditt arrangemang, därför kan det vara bra att testa olika sätt att förändra instrumentens karaktär för att gynna funktionen i musiken.

Fredagstipset: Föreställ dig följande scenario: Du har spenderat timmar, dagar, veckor eller kanske till och med månader på din senaste mix. Du har följt konstens alla regler och gjort precis så som du alltid brukar göra. Men ändå är det något som inte känns riktigt rätt. Något du inte kan sätta fingret på. Nyanser och detaljer som en gång fanns i din mix tycks som bortblåsta och den ursprungliga känslan lyser med sin frånvaro. Du hör musiken, men kan inte längre avgöra om det faktiskt låter bra. Känns det igen? Du är inte ensam. Det som händer när du jobbar med en och samma mix för länge är nämligen att perspektivet går förlorat, den ack så viktiga överblicken. Till slut blir allt en grå massa där ingenting går att urskilja. Detta är något som vanligtvis går att avhjälpa, eller åtminstone delvis avhjälpa, med följande återkommande rekommendationer: Ta en promenad och rensa tankarna. Att göra något helt annat en stund är bland det bästa du kan göra för din mix. Låt mixen vila till nästa dag. En god natts sömn löser många problem, så även trötta öron och brist på (själv)distans. Jobba på en annan mix. Upplevelsen av ny musik är ett utmärkt sätt att neutralisera öron och sinnesintryck på. Därav vikten av att referenslyssna, vilket är ett kapitel i sig. Lyssna i olika ljudsystem. Allt för att bredda, utmana och förnya hörfältet. Låt någon annan, som du litar på, lyssna. Det behöver inte vara någon som sysslar med musik, utan snarare en person du känner dig bekväm med och som vet vad du är ute efter. Nollställ allt och börja om på ny kula. Ett drastiskt sista alternativ som ibland är enda utvägen. Om du gör detta till en vana, är det förmodligen dags att tänka om och se över sättet du jobbar på. Nya perspektiv Ibland finns det helt enkelt inte tid, eller lust, till något av ovanstående. Kanske har du testat allt, utan framgång. Vore det inte underbart att kunna lyssna på mixen med helt nya öron, som om det vore för första gången? Här och nu. Inte sen, eller med någon annans hjälp. Det går faktiskt, utan örontransplantation, genom att spela hjärnan ett litet spratt. Testa följande: Byt plats på vänster och höger kanal, så att höger blir vänster och vänster blir höger. Detta går att göra på lite olika sätt, beroende på inspelningsprogram eller genom inställningar i datorn. Med hörlurar är det naturligtvis enklare. Ändra volymen. Om du lyssnat starkt lyssna svagt, om du lyssnat svagt lyssna starkt. Slut ögonen och lyssna från början till slut. Rör ingenting. När något sticker ut gör du en mental anteckning, skriv inte ner. Vad som händer är att du hör allting annorlunda, eftersom det som tidigare uppfattades av höger hjärnhalva nu uppfattas av vänster och vise versa. Stereobilden och balansen förändras, transienterna upplevs annorlunda liksom alla reverb och så vidare. Du hör låten ur ett helt nytt perspektiv och förhoppnings börjar bitarna falla på plats igen. Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare

Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om. I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet. slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger. Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk. Xotic RoboTalk I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist. Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden. Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var. Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar. Två olika namn När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter. Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy. Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist. Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■ Källor: Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic Xotic RoboTalk Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal. Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us). Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2. Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk. Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.