Jump to content

Leaderboard


Popular Content

Showing content with the highest reputation on 10/05/2020 in all areas

  1. 1 point
    FREDAGSTIPSET: Vad var det egentligen som gjorde soundet på 70-talet? Var det musikerna, de legendariska studiorna, instrumenten, mixerborden, rullbandspelarna, musiken eller kanske rent av drogerna? Frågorna är många och svaren likaså. Det är i stort sett omöjligt att tala om 70-talssoundet utan att generalisera. Det är viktigt att inse att musiken på 70-talet, precis som idag, hade en väldig genrebredd: rock, pop, disco, funk, punk, folk, country osv - där alla utvecklade sitt eget signum. Med detta sagt finns det ändå några gemensamma nämnare som vi idag ska kika lite närmre på. Till att börja med behöver du inte några speciella pluggar för att det ska låta 70-tal, detta är regel nummer ett. Tvärt om handlade soundet mycket om begränsningar och sättet att spela och spela in på. Det fungerar helt enkelt inte att spela in och producera som vanligt, för att i nästa stund slänga på ett gäng vintage-emulgeringar i hopp om att musiken på något magiskt sätt ska teleporteras från nu till då. I vått och torrt I takt med att hi-fi-entusiasterna under 70-talet eftersökte en alltmer naturtrogen lyssningsupplevelse började man i studiosammanhang närmicka i betydligt större utsträckning än tidigare - något som gav ett mer direkt och torrt ljud. Begreppet torrt är dock lite förvirrande och kanske inte direkt det vi tänker på som ”torrt” idag. Inte sällan fanns det ett litet rum runt varje ljud som tillsammans med andra instrument bidrog till en större helhet. Visserligen spelades många instrument in i hyfsat dämpade studior, men ofta lite större sådana med en hel del luft runt ljuden. Detta kan enkelt återskapas genom att närmicka hemma, eller med en lanjad signal, för att sedan lägga en ambiens runt med valfritt reverb. En personlig favorit i sammanhanget är Sunset Sound Studio Reverb från IK Multimedia. Sången fick däremot ofta en mer eller mindre rejäl skjuts av ett plåtreverb och då i synnerhet EMT140 och senare EMT250. Vidare var användandet av delay (Roland RE-201 Space Echo och senare Roland Dimension D) och olika typer av chorus vanligt förekommande, beroende på genre. Det var heller inte ovanligt att sången dubblerades med ADT (Artificial Double Tracking) vilket gav den klassiska John Lennon-effekten, eller varför inte Fleetwood Mac, Abba eller The Bee Gees. Detta kan uppnås genom att du sjunger in exakt samma sak två gånger och blandar kanalerna. Ett hett tips är då att klippa bort alla starka konsonanter i dubbleringsspåret för ett tajtare sound. Det finns även pluggar som efterliknar denna effekt. Gällande trummorna var det dämpat som regerade och detta mer eller mindre i mono, baskagge och virvel i mitten med överhänget hyfsat centrerat. Pukorna var ofta stämda i låtens tonart och virveln dämpades med allt från plånböcker till handdukar eller vad helst man kom över. Även här var det närmickat som gällde, gärna i kombination med en rejäl dos rullbandsöverstyrning vilket bidrog till ett lätt överstyrt/distat ljud och varm kompression. Mixerbord och rullband Många förknippar kanske 70-talet med analogt brus, vilket faktiskt var något man arbetade hårt för att undvika. Allt spelades in genom mixerbord (Trident, Neve, API, EMI, Helios, Harrison) preamps (Neve 1073, Telefunken v72, v76), kompresser (LA2A, 1176), för att sedan hamna på rullband (Studer A800, Ampex ATR-102) och slutligen på vinyl. Denna långa kedja innebar att ursprungsljudet förändrandes kraftigt på vägen (återigen något man helst undvek) i form av att brus tillkom, botten och diskant rullades av och kompression uppstod. Lite enkelt uttryckt är det detta vi idag kallar för saturation (mättnad/textur) och komiskt nog också det vi försöker efterapa i den digitala världen. Vi människor har nämligen en tendens att uppfatta allt för rena signaler som onaturliga och örontröttande. Slutligen hade studiorna inte som idag tillgång till ett oändligt antal kanaler. I början av 70-talet var det 16 kanaler som gällde för att senare utökas till 24 mot slutet av decenniet. Med detta i åtanke är det därför klokt att medvetet hålla nere antalet kanaler om du vill efterlikna ljudet från förr. Likväl är det också en god tanke att inte fega med panoreringen - låt en gitarr ligga helt till vänster och orgeln helt till höger osv. Svunnen är dock tiden med panorerad baskagge, bas, virvel och leadsång även om det så klart fortfarande existerade. En generaliserande sammanfattning Allt spelades in genom mixerbord till rullband. Närmickning och torra rum var ljudidealet. Själv mixningsprocessen var (ofta) ganska simpel, det vill säga inte särskilt mycket kirurgiska ingrepp, hård komprimering eller massa hokuspokus. Man spelade in ungefär som det var tänkt att låta, ofta i livesammanhang. Mindre uppenbar kompression tack vare den naturliga kompression (saturation) som uppstod i inspelnings- och mixprocessen. Alltså generellt mer dynamik än idag. Likväl limiterade man långt ifrån lika hårt som idag. Trummor dämpades och stämdes efter tonart. Det enda reverbet som användes var i stort sett plåtreverb. Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag. Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig. Checklistan för att fånga 70-talet i din DAW Begränsa dig till 16-24 kanaler. Använd en trebands equalizer, två kompressorer, ett plåtreverb och ett delay. Mer ska inte behövas. Tänk ambiens snarare än hörbara reverb. Mer torrt än blött. Mixerbords- och rullbandsemuleringar på varje kanal kan bidra till naturlig kompression och en avrullning i botten och toppen, men förlita dig inte på dessa - de är bara en liten del av soundet. Undvik att spela in till klick, om du vågar! Lycka till! Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här! Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips. Missa inte Studiofestivalen med fina priser:
  2. 1 point
    MÅNDAGSINTERVJUN: Amr Badr är producent och låtskrivare som samarbetat med artister som Cherrie, Yasin, Silvana Imam, Leslie Tay och Norlie & KKV för att nämna några. Amr Badr, Foto: Dopest X Puma Amr har flera nomineringar på fickan – bland annat till P3 Guld, Manifest och Grammis, och var tidigare del av det välkända musikkollektivet RMH (Respect My Hustle). I denna måndagsintervju berättar Amr om hur nya produktioner brukar växa fram, hur viktigt det är att kemin stämmer under sessions (eng. inspelning) med andra och vad han är aktuell med inom den närmsta framtiden. Var börjar du när du öppnar upp ett nytt projekt i Logic? – Jag brukar oftast börja med att hitta några ackord på Logic's egna Rhodes eller någon typ av sample från sajten Splice (som har royaltyfria ljud). Jag älskar verkligen Splice för det kan ge dig så många ideér från bara en sample och kan hjälpa dig att komma igång väldigt snabbt. Det kan lätt gå från att samplen är med hela tiden eller att jag helt enkelt tar bort den helt och hållet efter ett tag för att låten har formats till en grund där den inte längre behövs. Efter det så väljer jag oftast att gå till trummor och se till att det känns rätt för den grund jag har lagt upp. Sen, sakta men säkert, bygger jag upp beatet och letar upp vad jag saknar i de delarna som finns. Vilka ingredienser skulle du säga är viktigast för dig i en produktion? – För mig har det alltid varit valet av ljud. Valet av ljud sätter nästan direkt sin prägel på produktionen. Jag väljer alltid ljuden som känns renast och de som slår hårdast för att slippa jobba för mycket på dem. Jag rör oftast inte mina ljud för mycket, jag gillar dem oftast som de är. Om jag skulle göra nån typ av ändring i själva ljudet så går jag oftast på enkla EQs eller någon typ av effekt för att framhäva de delarna av ljudet jag älskar mest. När du samarbetar med andra, hur brukar en session se ut? – En session med andra kan se väldigt olika ut. Ibland sitter jag och toplinear, en annan gång producerar jag och ibland gör jag båda. Oftast jobbar vi alla som är i rummet på allt tillsammans. Jag gillar när artisten/låtskrivaren hjälper mig att bygga produktionen. Amr Badr, Foto: Dopest X Puma Har du några tips och tricks för att få till bra sessions? – Jag brukar oftast sitta och prata med artisterna/låtskrivarna ett tag innan vi börjar att jobba. Jag vill lära känna personerna - vad de gillar för musik, var de är någonstans i livet, vad som irriterar dem just nu, om de kanske har gått igenom något breakup eller kanske träffat någon ny – allt möjligt bara för att lära känna dem så man förstår vad som får dem att ticka. Kemi är extremt viktigt. Det är just därför jag inte jobbar med så många. Jag vill oftast känna något annat typ av band till personen utöver musiken. Jag ska liksom kunna hänga med personen utanför studion också. För i slutet av dagen så ger jag en del av mig till hen och jag ger inte det till vem som helst. Och sist men inte minst - vad är du aktuell med framöver? – Just nu är jag aktuell med Ana Diaz till Så Mycket Bättre, ett par låtar med Yasin som kommer ut snart och två låtar med två norska artister från Nora Collective. Länkar: Spotifylista med alla Amrs produktioner Splice What’s that sound (Red Bull, video) Redline workshop med Binnie Smalls & Amr Badr (video) Amr Ft. Cherrie & Keya - Vi 2 (Live @ East FM) (video) Måndagsintervjun är en serie där @Lotta Fahlen intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, och publiceras varannan måndag.
  3. 1 point
  4. 1 point
    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970: Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag. Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig. Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd! Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls). Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker. Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon! Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig. Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse. Lycka till med knåpandet!
  5. 1 point
This leaderboard is set to Stockholm/GMT+01:00
×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.