Jump to content

Lira med känsla = lira otillfredsställande för det egna egot


Valle

Recommended Posts

...och det som får den ene att rysa av välbehag, rycker den andre på axlarna åt och tycker det är bortkastad tid...

Det är därför det aldrig går att komma fram till något egentligt resultat i sådana här diskussioner (annat än att alla har olika personlig smak). Alla har sin åsikt om vad "känsla" är - och alla påverkas olika av olika musik och olika framförande.

Hur kommer det sig att du förstår vad jag menar, om jag säger att "Stevie Wonder har sån jävla känsla"? Begreppet "känsla" har inte i huvudsak att göra med om du personligen berörs eller inte. Lika lite som teknik har. Det är väl på många sätt en lite "osynlig" och många gånger personlig skala. Likväl kan du inte påstå att yngwie har dålig spelteknik, även om du inte blir fascinerad av honom? (Och nu talar jag alltså utifrån att man är musikaliskt insatt..)

Det är ju begreppet känsla i spelsammanhang vi diskuterar. Jag fortsätter BESTÄMT att hävda att det inte handlar om tycke eller smak att HA känsla när man spelar. Alla behöver inte beröras eller tycka att det är bra. Men det finns där (i olika nivåer) eller inte (i olika nivåer). Sen kan man givetvis tycka att Stevie Wonder inte har känsla alls... fast då säger det ganska mycket om den personens musikalitet är jag rädd.. 😉

Säg att du lär ut en melodi på ett instrument. Eleven spelar rätt toner men utan några fraseringar, dynamik eller accentuerade anslag.. Det lever inte. Melodin säger ingenting. Eleven kanske tänker på matteläxan.. Det finns ett ord för detta, som jag ser det 😛 Detta går även att fokusera på och öva upp, som med allt annat.

Link to comment
Share on other sites


Känsla & känsla? Det vete fan? Så länge det låter bra så är jag nöjd! Sen får vederbörande musiker ha hur mkt eller lite känsla den vill!

Ryser jag, så har man träffat rätt.

http://youtu.be/Y1pS_6hErDA

Är det en TLM49? Det finns en till salu nu för 7000. Jag gav 8500 för min...

Fy fan vad fint spelat. På en del grejer med honom tycker jag det är lite Yngwie-syndrom, men det här var så jävla bra.

Edited by Guitar Nilsson
Link to comment
Share on other sites

Jag fortsätter BESTÄMT att hävda att det inte handlar om tycke eller smak att HA känsla när man spelar. Alla behöver inte beröras eller tycka att det är bra. Men det finns där (i olika nivåer) eller inte (i olika nivåer). Sen kan man givetvis tycka att Stevie Wonder inte har känsla alls... fast då säger det ganska mycket om den personens musikalitet är jag rädd.. 😉

Berätta gärna! Vad säger det om "min" musikalitet om "jag" inte tycker som du i fallet med Stevie Wonder? Specificera gärna på vilket sätt "min" musikaliska kompetens skiljer sig från din.

Link to comment
Share on other sites

Såg en dokumentär om inspelning av Lou reds transformerskiva. Basisten som spelade på walk on the Wild side påstod att han lade ytterligare en stämma på basen för att få mer betalt (eller någon annan prosaisk orsak, var länge sedan jag såg filmen). Basgången är i mina öron lysande men verkar tillkommit på ett slumpmässigt sätt snarare än känsla. Ett enstaka och lösryckt exempel måhända men kanske illustrera något..

Link to comment
Share on other sites

Såg en dokumentär om inspelning av Lou reds transformerskiva. Basisten som spelade på walk on the Wild side påstod att han lade ytterligare en stämma på basen för att få mer betalt (eller någon annan prosaisk orsak, var länge sedan jag såg filmen). Basgången är i mina öron lysande men verkar tillkommit på ett slumpmässigt sätt snarare än känsla. Ett enstaka och lösryckt exempel måhända men kanske illustrera något..

Basens bägge stämmor spelas väl samtidigt, på E o G-strängen, det är inte så svårt. Kommentaren drog han nog till med för att driva med journalisten.

Link to comment
Share on other sites

Basens bägge stämmor spelas väl samtidigt, på E o G-strängen, det är inte så svårt. Kommentaren drog han nog till med för att driva med journalisten.

Jo, så kan det förstås vara. Om det är så så kanske det inte sprider supermycket ljus över denna disk 🙂

Wikipedia:

The song is also noted for its twin interlocking bass lines played by Herbie Flowers on double bass and overdubbed fretless bass guitar. In an interview on BBC Radio 4 ("Playing Second Fiddle", aired July 2005), Flowers claimed that the reason he came up with the twin bass line was that, as a session musician he would be paid double for playing two instruments on the same track.

[edit]

Link to comment
Share on other sites

Jo, så kan det förstås vara. Om det är så så kanske det inte sprider supermycket ljus över denna disk 🙂

Wikipedia:

The song is also noted for its twin interlocking bass lines played by Herbie Flowers on double bass and overdubbed fretless bass guitar. In an interview on BBC Radio 4 ("Playing Second Fiddle", aired July 2005), Flowers claimed that the reason he came up with the twin bass line was that, as a session musician he would be paid double for playing two instruments on the same track.

[edit]

Åter igen tycker jag diskussionen hamnar fel.. LIRA MED KÄNSLA vad är det? Basisten kan väl lägga hur många jävla baslinjer som helst och ändå lira med känsla? Att en melodi text eller hel låt tillkommer till synes av slumpen (om den nu finns) har inget med känslan att göra.

Paul McCartney sa sig drömt ihop hela "yesterday" så till den milda grad att han var tvungen att fråga flera personer om de hört låten förut. Den var så färdig att han först inte kunde tro att han själv "skrivit" den.

Vad har känslan i McCartneys musicerande vid inspelning/live av låten "yesterday" att göra med ovan stående information? Ingenting.

Återigen, känsla är inte tycke/smak/tillfällighet.. (däremot kan sådant påverka känslan) "Känsla" för någonting är ett begrepp som försöker sätta ord på någonting annat. Något som tydligen verkar vara oerhört svårt att greppa för många här, vilket gör mig både förvånad och intresserad. 😛

Link to comment
Share on other sites

Åter igen tycker jag diskussionen hamnar fel..

Om du så ofta tycker att diskussionen hamnar fel och så få begriper vad du egentligen menar, kan det vara så att det kanske är du som hamnar fel i ditt resonemang?

Återigen, känsla är inte tycke/smak/tillfällighet.. (däremot kan sådant påverka känslan) "Känsla" för någonting är ett begrepp som försöker sätta ord på någonting annat. Något som tydligen verkar vara oerhört svårt att greppa för många här, vilket gör mig både förvånad och intresserad. 😛

Fast mest av allt frustrerad...men det kan ju ha att göra med att du vet bättre än oss andra, i och för sig... 😱

Vad sägs om att börja svara på en del av de frågor du fått i tråden?

Edited by DigRules
  • Gilla 2
Link to comment
Share on other sites

Åter igen tycker jag diskussionen hamnar fel.. LIRA MED KÄNSLA vad är det? Basisten kan väl lägga hur många jävla baslinjer som helst och ändå lira med känsla? Att en melodi text eller hel låt tillkommer till synes av slumpen (om den nu finns) har inget med känslan att göra.

Paul McCartney sa sig drömt ihop hela "yesterday" så till den milda grad att han var tvungen att fråga flera personer om de hört låten förut. Den var så färdig att han först inte kunde tro att han själv "skrivit" den.

Vad har känslan i McCartneys musicerande vid inspelning/live av låten "yesterday" att göra med ovan stående information? Ingenting.

Återigen, känsla är inte tycke/smak/tillfällighet.. (däremot kan sådant påverka känslan) "Känsla" för någonting är ett begrepp som försöker sätta ord på någonting annat. Något som tydligen verkar vara oerhört svårt att greppa för många här, vilket gör mig både förvånad och intresserad. 😛

Kanske är det är ordet "inlevelse" du menar.

Att inlevelsen i ett framförande sedan griper tag i den som lyssnar är väl dock högst individuellt?

Link to comment
Share on other sites

Olika instrumentalisters utövande innebär oiika svar beroende på vem man frågar. man gillar ju vissa instrumetalister för de fångar något just där och då på ett sätt som förmedlar något till dig (mig) som lyssnare.. Jag gillar klippet med Simon Phillips för jag lirar trummor själv och tycker han spelar med ett skönt groove efter en puls han har i huvudet och gör det med sin känsla.. Andra tycker han är en sopa.. ok bryr jag mig? nej..

Fattar inte att ni inte får ont i huvudet av all långa och uttänkta förklaringar.. 🙂

Ta fram en given referens om ni tycker att frågan måste benas ut med någon form av gemensamt samförstånd.. tråden kan väl anses vara i en oändlig loop va? 😄

>10 PRINT VALLE's question

>15 WRITE Answer

>20 GOTO 10

Link to comment
Share on other sites

Återigen, känsla är inte tycke/smak/tillfällighet.. (däremot kan sådant påverka känslan) "Känsla" för någonting är ett begrepp som försöker sätta ord på någonting annat. Något som tydligen verkar vara oerhört svårt att greppa för många här, vilket gör mig både förvånad och intresserad. 😛

...och jag blir nog minst lika förvånad när jag ser att det trots den långa diskussionen fortfarande finns de som tror att det inte bara handlar om personliga preferenser och helt enkelt tycke och smak, snarare än om något som går att kvantifiera... 😳

Link to comment
Share on other sites

Att spela, med känslor inombords för vad man gör. Motsatt att spela utan känslor.

Fast känsla och teknik är inga motsatser, det är två element som är invävda i varandra, överlappar varandra till stor del. Det är egentligen inte ens två olika element, utan två aspekter av samma sak, två sidor av samma mynt.

Spela med känsla är att medvetet förmedla något inre, via musik – inte med musiken i sig. Så att musiken blir ett medel för mänsklig förbindelse, inte ett rent hantverk. Men att inte framföra något mer än det absolut praktiska, det blir väl lite som en röstsyntes som läser upp en känslig dikt. Alla som hört

förstår ju hur det skulle låta. Det är utan känsla för mig.

Att inte spela med känsla, då behövs kyla; indifferens, känslor blir hinder, eftersom känslor distraherar och orsakar variation när man vill spela statiskt och konsekvent.

Att spela ut inre känslan är ju - draget till sin spets - att följa känslans direktiv, att ledas av den inre känslan, inte ledas av vad andra ska tycka ens framtoning. Att inte oroa sig för vad andra ska tänka eller tycka om resultatet. Kräver inre känslomässig grundtrygghet. Så att spela med känsla är nog otillfredsställande för "egot", om man menar i en typ lismande mening.

Finns ju även musiker som spelar med intensiv känsla inombords, fast det kommer inte ut till lyssnarna på samma sätt eller grad som musikern själv känner. Steve Vai, som nämndes, tycker jag är ett framstående exempel på det.

Edited by Signia
Link to comment
Share on other sites

Att spela, med känslor inombords för vad man gör. Motsatt att spela utan känslor.

Fast känsla och teknik är inga motsatser, det är två element som är invävda i varandra, överlappar varandra till stor del. Det är egentligen inte ens två olika element, utan två aspekter av samma sak, två sidor av samma mynt.

Spela med känsla är att medvetet förmedla något inre, via musik – inte med musiken i sig. Så att musiken blir ett medel för mänsklig förbindelse, inte ett rent hantverk. Men att inte framföra något mer än det absolut praktiska, det blir väl lite som en röstsyntes som läser upp en känslig dikt. Alla som hört

förstår ju hur det skulle låta. Det är utan känsla för mig.

Att inte spela med känsla, då behövs kyla; indifferens, känslor blir hinder, eftersom känslor distraherar och orsakar variation när man vill spela statiskt och konsekvent.

Att spela ut inre känslan är ju - draget till sin spets - att följa känslans direktiv, att ledas av den inre känslan, inte ledas av vad andra ska tycka ens framtoning. Att inte oroa sig för vad andra ska tänka eller tycka om resultatet. Kräver inre känslomässig grundtrygghet. Så att spela med känsla är nog otillfredsställande för "egot", om man menar i en typ lismande mening.

Finns ju även musiker som spelar med intensiv känsla inombords, fast det kommer inte ut till lyssnarna på samma sätt eller grad som musikern själv känner. Steve Vai, som nämndes, tycker jag är ett framstående exempel på det.

Hmmm... Trots att du börjar med att känsla och teknik inte är i motsatsförhållande, så säger du senare att det måste bli kyligt och okänsligt om man vill spela konsekvent... Det visar hur svårt det är att försöka beskriva det hela, eller hur...? 😉

Jag skulle nog säga att det "absolut praktiska" som du beskriver det, är samma som jag har sagt tidigare, med taffligt gjorda midifiler man hittar i parti och minut, som är stelt och odynamiskt spelat - och på sin höjd kan jämföras med källarband som precis har börjat spela - och extremt långt ifrån det "perfekta" som exempelvis jag alltid eftersträvar.

Om jag tycker att jag spelar med en otrolig känsla men du inte gillar det jag spelar, så tycker du ändå inte att det är spelat med känsla - och jag kan å andra sidan spela lite hafsigt och utan vad jag tycker är riktigt bra känsla, men du kan ändå tycka att det är spelat med känsla.

Vem bestämmer vad som är "känsla" - musikern eller lyssnaren?

Faktum kvarstår att detta med "känsla" inte är kvantifierbart och därför en smaksak och inget annat - och något som var och en måste avgöra själv i varje enskilt fall, utan att försöka skriva andra på näsan vad som "de facto" är känsla eller inte....

  • Gilla 1
Link to comment
Share on other sites

Om du så ofta tycker att diskussionen hamnar fel och så få begriper vad du egentligen menar, kan det vara så att det kanske är du som hamnar fel i ditt resonemang?

..tja? Eller så tar alla och läser trådstarten igen? Eller kanske även de orden och begreppen går att tolka individuellt utifrån tycke och smak i denna individualistiska superanda som råder.. 😛

Fast mest av allt frustrerad...men det kan ju ha att göra med att du vet bättre än oss andra, i och för sig... 😱

Vad sägs om att börja svara på en del av de frågor du fått i tråden?

..tja? Tycker jag har svarat på en hel del. Hade inte för avsikt att göra detta till ett deltidsjobb, men jag är medveten om att jag lyckats nässla in mig i denna debatt ordentligt, så här kommer lite "svar" och sen får det nog vara bra från min sida tror jag.. 😉

Kanske är det är ordet "inlevelse" du menar.

Att inlevelsen i ett framförande sedan griper tag i den som lyssnar är väl dock högst individuellt?

Inlevelse är ett bra ord! Det är riktigt att inlevelse eller känsla inte behöver greppa tag i vem som helst. Men för den sakens skull betyder inte det att begreppet "feeling" eller känsla är värdelöst i sig. Att det skulle vara ett begrepp som är individuellt beroende på åhöraren.

Jag anser att "feeling" inte handlar om tycke och smak hos "mottagaren". Det ligger hos den som musicerar.

Berätta gärna! Vad säger det om "min" musikalitet om "jag" inte tycker som du i fallet med Stevie Wonder? Specificera gärna på vilket sätt "min" musikaliska kompetens skiljer sig från din.

Du verkar se värden uteslutande ur ett individualistiskt perspektiv (inte så konstigt, vi lever i en mycket individualistisk tid.. 😛 ). Men när man försöker reda ut saker om människan som begrepp och idéer etc etc måste man ju titta ur lite större perspektiv än så. Det gör all typ av samhällsvetenskaplig och konstnärlig forskning, filosofi och etnologi etc.

Vi måste kunna närma oss gemensamma begrepp om vi vill kunna förklara vår omgivning. Man kan inte alltid "tycka" som man vill och räkna med att bli förstådd.

Utifrån denna teoretiska utgångspunkt menar jag att det är tämligen vedertaget att, som i mitt exempel, Stevie Wonder, besitter en stor musikalitet och känsla. (Många andra i denna tråd har försökt sätta ord på vad detta är..) Hävdar du motsatsen krävs nog lite starkare analys än att "du inte tycker det" för att andra insatta skall köpa dig som musikaliskt kompetent.

...och jag blir nog minst lika förvånad när jag ser att det trots den långa diskussionen fortfarande finns de som tror att det inte bara handlar om personliga preferenser och helt enkelt tycke och smak, snarare än om något som går att kvantifiera... 😳

HUR känslan ter sig, hos den musicerande såväl som åhörare, handlar om personliga preferenser. Ordet "känsla" gör det inte. Man kan sätta massa målande beskrivningar framför; dålig, grym, märklig, talande, fantastisk, usel - känsla. Men ordet känsla, står kvar med samma (lite diffusa men ändå generellt talande) betydelse.

Jag antar att begreppet kan användas lite slarvigt och absolut inte med samma precision som andra mått så som "kilogram" 😛 . Men det är för att detta inte är naturvetenskap utan något så diffust som musik (även det ordet har det tvistats om som rent begrepp. Likväl ifrågasätts det inte i musikbranschen i praktiken..) Begreppet "känsla"eller engelskans "feeling" inom musik är vedertaget.

Link to comment
Share on other sites

Hmmm... Trots att du börjar med att känsla och teknik inte är i motsatsförhållande, så säger du senare att det måste bli kyligt och okänsligt om man vill spela konsekvent... Det visar hur svårt det är att försöka beskriva det hela, eller hur...? 😉

Japp det är svårt 🙂 Det blir mer o mer hårklyverier. Låter till slut som man tycker bara det ena men inte det andra, och så är det ju aldrig.

Men det var nog mer utförarens inre fokus jag tänkte på, som måste vara kyligt och domnat för att få till det statiskt och konsekvent. Annars blir det ju svårt.

Jag skulle nog säga att det "absolut praktiska" som du beskriver det, är samma som jag har sagt tidigare, med taffligt gjorda midifiler man hittar i parti och minut, som är stelt och odynamiskt spelat - och på sin höjd kan jämföras med källarband som precis har börjat spela - och extremt långt ifrån det "perfekta" som exempelvis jag alltid eftersträvar.

Om jag tycker att jag spelar med en otrolig känsla men du inte gillar det jag spelar, så tycker du ändå inte att det är spelat med känsla - och jag kan å andra sidan spela lite hafsigt och utan vad jag tycker är riktigt bra känsla, men du kan ändå tycka att det är spelat med känsla.

Vem bestämmer vad som är "känsla" - musikern eller lyssnaren?

Faktum kvarstår att detta med "känsla" inte är kvantifierbart och därför en smaksak och inget annat - och något som var och en måste avgöra själv i varje enskilt fall, utan att försöka skriva andra på näsan vad som "de facto" är känsla eller inte....

Märker att jag låter ”slutgiltig” ibland, drunknar lite i mina egna tankar. Inte meningen riktigt.

Men jag tycker nog man kan spela med känsla, även fast nån inte gillar den känslan, den ’dialekten’ liksom. U2s Bono sjunger med inlevelse, med känsla. Även om just jag har lite svårt för den så tycker jag han sjunger med känsla. Kraftwerk däremot tycker jag sjunger utan känsla – vare sig man gillar den stilen eller inte. Hårdrar man, tycker jag att sjunga med ”fel” känsla, eller nån känsla man själv inte uppskattar, det skiljer sig från att inte sjunga med inlevelse/känsla – alls, så att säga.

Och det är sant det där med vems känsla man talar om. Man får nog avgränsa sig till ”spela med känsla”, alltså spelarens känsla. Lyssnaren spelar ju inte, så att säga. Visst, är man människa har man ju alltid en känsla för vad man gör, men jag tycker det känns som att skillnaden ligger i att man låter inre känslan leda ens framförande, mer än idé-mässiga rättesnören. Typ, liksom, bah 🙂

Edited by Signia
Link to comment
Share on other sites

Utifrån denna teoretiska utgångspunkt menar jag att det är tämligen vedertaget att, som i mitt exempel, Stevie Wonder, besitter en stor musikalitet och känsla. [...]

En liten ordningsgrej, bara... Jag bortser villigt från din finurliga "korrigering" att infoga "stor musikalitet" i fallet med Stevie Wonder. Dels fanns det inte alls med i ditt exempel, dels är Wonders stora musikalitet en helt annan sak i sammanhanget. Jag tog endast fasta på det där om "känslan", vilken du skrev och som jag valde att kommentera, nämligen: "Sen kan man givetvis tycka att Stevie Wonder inte har känsla alls... fast då säger det ganska mycket om den personens musikalitet är jag rädd..."

Hävdar du motsatsen krävs nog lite starkare analys än att "du inte tycker det" för att andra insatta skall köpa dig som musikaliskt kompetent.

Alltså:

Om Nisse säger att "Stevie Wonder har känsla", så räcker det för att han ska uppfattas som, eller åtminstone rimligen antas vara, musikaliskt kompetent nog. Han behöver således inte bygga upp sitt påstående med någon "analys".

Om Olle säger att "jag tycker inte att Stevie Wonder har känsla", så kommer han, så länge han inte levererar en stark analys (hur stark då, och till vem?) för sitt påstående, att anses som musikaliskt inkompetent.

Eller?

Vidare: Vad händer om vi istället talar om Bruce Springsteen. Denna fullständigt överskattade mega-"stjärna" – som jag personligen tycker suger granit, som jag anser inte allt för ofta sjunger ofalskt, och som jag anser inte är värd en bråkdel av den musikaliska uppmärksamhet han får. Men ofta får jag höra att han sjunger med feeeeling (oftast en förklaring till hans tendens att inte sjunga ofalskt).

Kan jag anses vara musikaliskt kompetent, trots min ställning till Bruce Springsteen. Eller krävs det någon starkare analys för att behålla mitt anseende som kompetent musiker?

Link to comment
Share on other sites

En liten ordningsgrej, bara... Jag bortser villigt från din finurliga "korrigering" att infoga "stor musikalitet" i fallet med Stevie Wonder. Dels fanns det inte alls med i ditt exempel, dels är Wonders stora musikalitet en helt annan sak i sammanhanget. Jag tog endast fasta på det där om "känslan", vilken du skrev och som jag valde att kommentera, nämligen: "Sen kan man givetvis tycka att Stevie Wonder inte har känsla alls... fast då säger det ganska mycket om den personens musikalitet är jag rädd..."

Alltså:

Om Nisse säger att "Stevie Wonder har känsla", så räcker det för att han ska uppfattas som, eller åtminstone rimligen antas vara, musikaliskt kompetent nog. Han behöver således inte bygga upp sitt påstående med någon "analys".

Om Olle säger att "jag tycker inte att Stevie Wonder har känsla", så kommer han, så länge han inte levererar en stark analys (hur stark då, och till vem?) för sitt påstående, att anses som musikaliskt inkompetent.

Eller?

Vidare: Vad händer om vi istället talar om Bruce Springsteen. Denna fullständigt överskattade mega-"stjärna" – som jag personligen tycker suger granit, som jag anser inte allt för ofta sjunger ofalskt, och som jag anser inte är värd en bråkdel av den musikaliska uppmärksamhet han får. Men ofta får jag höra att han sjunger med feeeeling (oftast en förklaring till hans tendens att inte sjunga ofalskt).

Kan jag anses vara musikaliskt kompetent, trots min ställning till Bruce Springsteen. Eller krävs det någon starkare analys för att behålla mitt anseende som kompetent musiker?

Jag är ledsen.. Vi bor nog inte på samma planet. Jag har svårt att svara på dina frågor då jag känner att vi nog behöver "reda ut vissa begrepp" för att förstå varann, vilket vi ju redan försökt. Så är vi tillbaka på ruta 1. Moment 22.

Vi har just diskuterat dessa begrepp och verkar inte kunna hålla med varandra. (Känsla, musikalitet personligt tycke och smak, finns känsla/hänger de ihop eller ej osv). Nu frågar du hypotetiska frågor som utgår från dina definitioner?

Link to comment
Share on other sites

Jag anser att "feeling" inte handlar om tycke och smak hos "mottagaren". Det ligger hos den som musicerar.

Om det är musikern som avgör, så kan du väl inte säga så stensäkert att Stevie Wonder har "feeling", eller...? Du vet ju inte om Stevie Wonder själv tycker att han har "feeling"... 😉

HUR känslan ter sig, hos den musicerande såväl som åhörare, handlar om personliga preferenser. Ordet "känsla" gör det inte. Man kan sätta massa målande beskrivningar framför; dålig, grym, märklig, talande, fantastisk, usel - känsla. Men ordet känsla, står kvar med samma (lite diffusa men ändå generellt talande) betydelse.

Alla dessa ord är bara olika sätt att uttrycka sin uppskattning - och det är i högsta grad beroende av personlig smak.

Jag antar att begreppet kan användas lite slarvigt och absolut inte med samma precision som andra mått så som "kilogram" 😛 . Men det är för att detta inte är naturvetenskap utan något så diffust som musik (även det ordet har det tvistats om som rent begrepp. Likväl ifrågasätts det inte i musikbranschen i praktiken..) Begreppet "känsla"eller engelskans "feeling" inom musik är vedertaget.

Det är ett ord som förekommer ofta, ja (precis som "värme", "vintage" och en massa andra roliga ord) - men du kan inte säga säkert om någon annan än du själv kommer att tycka att ett visst framförande innehåller "känsla" eller inte, utan det beror helt på personliga preferenser och personlig tolkning av vad begreppet "känsla" innebär - alltså tycke och smak. Om man kan kalla det "vedertaget" vete 17 - för då måste det kunna definieras på ett sätt som en stor majoritet kan hålla med om, eller hur...?

Det är tydligen populärt att ta fram Toto och Rosanna i sådana här diskussioner - och det är "politiskt korrekt" bland musiker att hata Toto - men frågar man någon av de miljoner som har köpt skivan, så kommer de nog att säga att Toto har en härlig känsla - och Toto själva kommer säkert att tycka att de spelar med bra känsla. Vem har rätt - är det Toto själva, allmänheten som gillar Toto - eller är det avundsjuka musiker, som hatar dem för att Toto-gänget är duktigare än de själva...? 😉

Link to comment
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now

×
×
  • Create New...