Recension av Axe-Fx II

[AnthonyS]

Då var det dags igen - ett drygt år efter att jag hämtade ut min Axe-Fx Ultra och pluggade in den för första gången. Denna gången heter prylen istället Axe-Fx II och väntetiden var denna gång nästan nio istället för fyra månader...

Precis som i min förra recension, som finns här:

http://forum.studio....v-axe-fx-ultra/

inleder jag med att berätta vad recensionen kommer att omfatta och vad den inte kommer att behandla. Jag kommer inte att fördjupa mig allt för mycket i de rent tekniska detaljerna, utan istället mest beskriva vad jag tycker om och tänker kring produkten utifrån mina egna behov och åsikter. Och precis som förra gången finns inga ljudklipp med från början. Kanske kopletterar jag med några senare.

Jag tänkte börja med att reflektera lite kring hur läget ser ut idag jämfört med sist jag investerade i en burk från Fractal Audio. På den tiden regerade Ultran i modellerarvärlden. Det fanns inga vettiga konkurrenter, inte för att annan modellering var dålig utan för att ingen annan produkt gjorde vad Ultran gjorde. Den hade allt, precis allt man behövde. Riktigt bra, ständigt förfinade modelleringar, effekter av yppersta pro-klass och alla anslutningsmöjlighter man behövde (förutom USB och hörlurar - märk väl). Eleven Rack var vad som låg närmast till hands rent teknikmässigt, men hade betydligt sämre routingmöjligheter och ett betydligt mindre imponerande effekt- och förstärkarutbud. Mot bakgrund av detta beställde jag min Ultra. Jag hade precis sålt min Eleven Rack på grund av att jag helt enkelt inte var 100 procent nöjd - inte när jag hela tiden läste om Ultran (plus på grund av det oförklarliga faktum att Eleven Rack från början saknade stereodelay - hur är det möjligt?).

Trots att den var grymt bra så sålde jag Ultran efter bara ett par veckor. Varför jag gjorde det kan man läsa om i den recensionen, men för att göra en lång historia kort så fick Ultran mig att bli så jäkla sugen på min favoritstärkare igen, och eftersom jag bara använde ett par olika simuleringar på Ultran så kände jag inte att det var värt priset. Jag ville mycket hellre ha stärkaren i fråga, och damma på på riktigt. Kort efter det (i princip i samma sekund som jag vinkade farväl till Ultran) beslutade dock jag och min sambo oss för att inte flytta från vår nuvarande lägenhet. Således försvann möjligheterna att lira natten lång med en riktigt rigg. Alltså behövde jag en ny racklösning, och hamnade precis i skarven mellan att första generationens Axe fasades ut och Axe-Fx II introducerades. Jag hade helt enkelt en förbannad tur om man vill se det så. Eller otur, eftersom väntetiden blev i det närmaste absurd.

Så fick jag således min Axe-Fx II, nästan ett år efter att jag tagit emot Ultran - en modellerare byggd på den absolut senaste tekniken, men i en värld av allt mer potenta konkurrenter. Så, hur gick det den här gången?

Till att börja med stod det redan vid uppackandet klart att det är en på nästan alla sätt uppdaterad produkt. Frontpanelen är betydligt bättre upplagd, med fyra speed-knobs som automatiskt tilldelas ex. gain- och eq-kontrollerna när man är i förstärkar-vy på displayen. Mycket bra, då det blev ett hysterisk klickande med sidopilarna på Ultran för att kunna använde det enda (!) scrollhjulet. Här finns inte heller längre rattar för input-gain - detta styrs genom mjukvaran. En ny X/Y-funktion finns också på frontpanelen, och innebär kort förklarat ett väldigt smidigt sätt att snabbt växla mellan två olika inställningar/ljud. En hörlursutgång med riktigt bra ljud var även den ett högst välkommet tillskott, liksom USB-utgången i bak. Här måste dock poängteras att enheten levererades utan USB-kabel. Nu är detta inget stort problem, eftersom man om man är fast i hemstudioträsket har ca tusen olika kablar liggande hemma. Men det kändes irriterande snålt, när USB-möjligheten har varit en stor selling-point. Nåväl. Vidare märks en större, bättre belyst display och möjligheten att montera loss racköronen. I övrigt känns konstruktionen lika stabil som Ultran - detta är ett rejält bygge.

Specifikationerna för II:an är imponerande - till och med mer imponerande än för Ultran. Dubbel processorkraft jämfört med Ultran, där en av två kärnor nu helt tillägnats förstärkaremuleringarna. En grotesk effektbuffé där ALLT verkligen finns. Förfinad kabinett- och mikrofonmodul med möjlighet att lägga in egna impulser och nu även att skapa egna impulser genom Axe:ns mjukvara. Och fortfarande en oslagbart flexibel routing, där allt kan kopplas hur som helst, med dubbla fysiska effektloopar om man inte är nöjd med effekterna i Axe:n. Som hos sin föregångare är allt tweak-bart in absurdum. Bara förstärkarblocket innehåller fler parametrar än vad som rimligen kan antas vara vettigt, och man kan verkligen skruva till ljuden EXAKT som man vill ha dem. Och allt gör verkligen skillnad, det känns nästan aldrig som att någon parameter finns där "bara för att". Och detta gäller för nästan samtliga effekter. På Ultran fastnade jag för delayen och hur bra de var, och det är precis samma visa här. Ännu mer av allt, fler delay och fler möjligheter - allt i otrolig kvalitet. Här visar Axe-Fx II att den mycket väl kan axla uppdraget som effektprocessor för betydligt fler applikationer än gitarr. Som reverb på masterkanalen gjorde den ett suveränt jobb, och vissa delay och distortioner är urcoola på trumspår. Man kan kort sagt säga att det finns skäl till att exempelvis John Petrucci bytt ut sina Eventide- och TC Electronic-rack mot två Axe-Fx II i sin live- och studiorigg. Axe II har också begåvats med en synnerligen potent global mixer som visat sig vara riktigt användbar. Det är inte sällan där man skruvar ljudet från riktigt bra till briljant.

Men nu var det inte i första hand för effekterna jag köpte en ny Axe - det var för förstärkarsimuleringarna. Jag har genom åren haft förmånen att jobba med många olika grejer, allt från mjukvara i form av Amplitube, Guitar Amp Pro, Amp Designer och Guitar Rig och racklösningar som Eleven Rack och Axe-Fx Ultra, till allt från små Mesa-combos till specialbeställda Folkesson-toppar. Detta har gett mig ett öra jag litar på när det kommer till ljud, och kräsna fingrar när det kommer till känsla. Redan Amplitube 3 slog mig med häpnad med vissa av sina ljud. Eleven Rack var tokbra på vissa stärkare, och Ultran var mitt i prick. Eleven Rack och Axe-Fx Ultra prickade dessutom mycket av känslan med en riktig rig, något jag ofta tycker går förlorat i de datorbaserade pluggarna. Axe-Fx II fortsätter tveklöst på den inslagna vägen men lyckas otroligt nog ta det till nästa nivå. En nästan surrealistisk nivå. Låt mig förklara.

Jag måste börja med att säga att när det kommer till de ca 70 förstärkaremuleringarna är Axe-Fx II är otroligt bra. Jag har ett antal referensmodeller jag brukar utgå ifrån; tänk Plexi, AC-30, Rectifier och MkIV (eller ännu hellre MkIIc+ om den finns), och dessa är mitt i prick. Punkt slut. Och det slutar verkligen inte där. Här finns modeller som nästan aldrig (och i många fall inte alls) går att hitta hos andra modellerare. Här finns exempelvis Mesa/Boogie Lonestar, Cornford MK50II, Friedman BE, Mesa/Boogie TriAxis, Dumble OD Special, Budda Twinmaster och den mäktiga Marshall JVM. Och om vi håller oss till Lonestar som exempel är ljudet så krispigt och dynamiskt att ljudet från Andy Timmons "Resolution" bara hänger i luften. Jag har, utifrån mina öron, helt enkelt ingenting att klaga på när det gäller förstärkarmodelleringarna. Ljudet är högupplöst, krispigt, luftigt och spatialt och känslan är verkligen sådär "elektrisk" i fingrarna. Anslaget är omedlebart, och inte mista tendens till latency märks ens på riktigt effekthungriga presets.

Kabinett-modulen är också rejält uppdaterad med dubbelt så hög upplösning som tidigare på modelleringarna och en riktigt bra ny "room"-parameter som verkligen lyckas med att placera ljudet "i ett rum". Det gör mycket för realismen, genom att det känns lite mer som att stå i ett riktigt rum framför en stärkare och spela än att få ett "färdiginspelat", polerat ljud i öronen. Det är nämligen det man får med Axe-Fx II. Redan med Ultran reagerade jag på hur "hi-fi" ljudet kändes. Och det är lätt att glömma bort att det inte är en replokalssituation man imiterar med förstärkare->kabinett->mikrofonsimuleringar, utan ett färdiginspelat gitarrljud, dvs ett ljud som passerat mikrofon och ev. processing innan det når lyssnaren. Eftersom hela denna kedja är av ännu högre kvalitet i Axe-Fx II blir ljudupplevelsen ännu mera hi-fi, ännu mer spatial och ännu mer "producerad". Det låter liksom cd-skiva/färdig produktion om ljudet. Nu är detta på intet vis en negativ sak. Ljudet sitter som en smäck i produktioner, och skulle det inte göra det så är det bara att skruva i den globala mixerna på Axe:n så är problemet löst. Klockrent.

För att vidare förklara mina slutsatser serverar jag er här en liten anekdot. När jag gick in i den lokala musikbutiken härom veckan och hörde en av de yngre metalkidsen plåga en enkel Vox VT+-combo och hörde ljudet av slarviga fingrar på billig flying-v stannade jag till. Det där var härligt. Det där var ett ljud jag inte hört på länge. Det där var ljudet av elgitarr från min uppväxt. Och jag gillade det. Vad f*n!? Således cyklade jag förvirrad hem och greppade gitarren, en kaffekopp och Axe:n. Och där blev jag sittande, och över mig sköljde en besvärande och obekväm deja-vu från ca ett år tidigare. Jag är inte nöjd. Jag sitter på en av de dyraste jäkla gitarrprocessorerna man kan köpa idag, och jag är inte nöjd. Jag blir nämligen inte riktigt berörd längre. Inte som grabben i Maiden-t-shirt på musikaffären.

Och det är där jag befinner mig, återigen. Jag har alla ljud jag kan drömma om, i studiokvalitet, direkt under fingertopparna. Men det klickar inte riktigt. Nu ska sägas att jag breddat mig vad gäller ljudideal ganska ordentligt senaste året, mycket på grund av en kraschlandning i våra moderna jazz-gitarrister och vår tids största hemlighet, gitarristen Guthrie Govan. Jag vill ha flera olika ljud att experimentera med nu än när jag köpte Ultran, och jag nyttjar ett betydligt bredare ljudspektrum. Därför passar en produkt som Axe-Fx mig mycket bättre nu än när jag köpte Ultran. Så utifrån den aspekten har jag egentligen inget att klaga på. Men det finns en annan aspekt, och där blir det besvärligare. Jag saknar mina riktiga stärkare. Jag saknar det taktila, att pilla på något. Jag saknar att köpa en ny effektpedal och vara eld och lågor, och jag saknar känslan av att sitta framför en riktigt skön stärkare och jobba med ett nytt riff. Och för de 21.000 kronor Axe-Fx II kostar får man en riktigt trevlig anläggning. Nu har jag dessutom för första gången hört Load-boxar och attenuatorer som faktiskt låter bra, så att spela på låg volym med en riktig stärkare och få det att låta bra kan plötsligt vara en realitet. Eller iaf värt att överväga. Dessutom skall poängteras att det idag finns mer potenta alternativ till Axe-Fx än tidigare, även om ingen av dem enligt mig levererar samma kombination av klockrena förstärkar- och kabinettemuleringar tillsammans med samma skyhöga nivå på effekter. Men utbudet är rikare idag, utan tvekan.

Således blir slutsatsen tudelad. Produkten Axe-Fx II är klockren. Jag tyckte Ultran var kanonbra, men den här är märkbart bättre. Den kan allt jag någonsin skulle kunna tänkas behöva när det kommer till gitarrljud, den är precis i början av sin produktcykel och kommer således förmodligen bara att bli bättre och bättre med tiden (den har redan fått fyra mjukvaruuppdateringar och de är alltid gratis) och den är ett under av smidighet tack vare sina nya funktioner som USB-anslutning och hörlursutgång. Den är, på väldigt många vis, den "ultimata" gitarrprodukten, och det vill inte säga lite. Men det är sant. Det är den sista produkten av sitt slag som många gitarrister någonsin skulle behöva köpa.

Ändå är det något som skaver. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det bara jag som är konstig, patologiskt kräsen eller bara aldrig helt nöjd. Men likväl är det något som stör upplevelsen. Kanske är det priset - trots allt man får i och med en Axe-Fx II är 21000 kr väldigt mycket pengar för mig som student på heltid. Och att köpa en produkt för 21000 kr och känna att man använder potential för 2100 kr känns inte allt igenom bra. För det är så det är i mitt fall. Jag spelar progressiv instrumental metal, meningslös shred, gammaldags jazz, fusion och lite blues, funk och annat kul. Men inget som kräver arpeggiatorer, quadrupla ping-pongdelay (!) eller reverbeffekter som påminner om att ro en läckande eka genom ett svart hål i Andromedagalaxen. Jag vet att mitt liv som kompositör och studioamatör skulle bli oändligt mycket bökigare (och i slutändan ännu dyrare) med rörtopp, kabinett, attenuator/loadbox/DI, mickar, pedalbord, tusen kablar, batterier och hela paketet än vad det blir med nuvarande utrustning. Ändå kan jag inte låta bli att sakna det emellanåt.

Man måste också nämna konkurrensen med avseende på prislappen. Eleven Rack som från början var riktigt bra är ännu bättre efter Eleven Rack Expansion Pack, nya POD-familjen är riktigt prisvärd och potent och andra nyheter som exempelvis Kemper Profiling Amplifier lovar gott åtminstone på förstärkaremuleringssidan. Det finns helt enkelt en del att välja på om man inte känner för att hosta upp 21 lakan.

Således vet jag inte i nuläget riktigt hur jag ska göra. Kanske kommer jag till sans och inser att gräset alltid är grönare på andra sidan, och att den sidan jag befinner mig på nu är överlägset smidigast och enklast. Kanske inser jag att en betydligt enklare modelleringsutrustning räcker (även om jag tror att det är väldigt svårt att nöja sig med billigare/enklare modellering när man vant sig vid Axe-Fx II) eller kanske säljer jag helt sonika Axe:n och köper mig en enklare rör-rig (hemska tanke). Den som lever får se.

Ställt bortom allt tvivel är i alla fall att Axe-Fx II är grym. Sjukt grym. Funderar ni på att köpa en så gör det - ni kommer inte att bli besvikna, det vågar jag lova er.

Sammanfattning:

Bra:

-Enligt mig oöverträffade modelleringar. Extra kul med ovanliga modeller!

-Synnerligen kompetent och användbart effektbibliotek, även till annat än gitarr.

-Man har lyssnat på vad användare saknar för funktioner/hårdvara och implementerat dem, ex. USB-port, hörlursuttag och avtagbara racköron, speedknobs etc.

-Integreras busenkelt i vilken rigg och/eller studio som helst.

-Alltid gratis uppdateringar.

-Riktigt rejält bygge.

Mindre bra:

-Dyr. Hysteriskt dyr jämfört med flera kompetenta konkurrenter.

-En leverantör i hela Europa. Hur smidigt är det ur konsumentsynpunkt?

-Ingen USB-kabel. (Litet minus, men likväl irriterande.)

EDIT: Upptäckte att jag glömt sammanfattningen.

Redigerat 28 januari 2012 av AnthonyS

[AnthonyS]

Tänkte uppdatera recensionen lite med att meddela att jag sålde Axen i veckan. Jag kom till slutsatsen att jag klarar mig med en betydligt enklare rigg framöver. Jag saknar det lite enklare, helt enkelt. Axen är rysligt potent och låter guld - ingen tvekan om den saken. Men för mig fattas det något, kanske känslan av att sitta på golvet framför en riktig stärkare och pilla på pedaler i en rejäl sladdhärva. Kanske bara något som inte innehåller 70+ förstärkarmodelleringar och får mig att flacka med blicken i menyerna och undra om jag verkligen valt rätt stärkare till mitt lite knastriga, torra crunchljud... En simpel rigg har helt enkelt högre mysfaktor i min värld just nu, och då får det bli så.

Men vem vet. Känner jag mig rätt börjar jag snart snegla mot det digitala igen. Gud vet vad jag köper den gången... 😉

[JJRockford]

Riktigt kul att läsa!

Vad blev det istället?

[JJMusik]

Det där har alltid varit baksidan med dessa värstingmodellerna - 70 stärkaremuleringar? kom igen??? Jag kan inte göra musik med en sådan maskin. Jag sitter bara och skruvar hela dagarna och försöker bestämma mig för vilken stärkaremulering som är bäst.

Nä usch.

Jag gillar Eleven Rack för det avskalade utbudet. JCM 800an och Plexin där är apbra och det räcker för mig. Då gör jag musik istället och får något gjort.

Jag gillar också vägen som line 6 har valt med det avskalade HD-utbudet. Briljant.

Hiwatt-stärkaren i POD HD är så jävla bra att det räcker.

Innan hade också POD X3 typ 76 stärkare - kom igen liksom?

[Neosus]

Jag gillar också vägen som line 6 har valt med det avskalade HD-utbudet. Briljant.

Hiwatt-stärkaren i POD HD är så jävla bra att det räcker.

+1 på den!

[Die Hard (oregistrerad)]

Ja mer är sällan bättre. Min första stärkare vara en liten 15 wattare marshall. Fanns inget som en massa olika att välja mellan och alltid haft med mig det tänket att kräma ur det mesta av det man redan har. Man kommer längre med det och får mer gjort. Sitta och bläddra fram och tillbaka utan att komma till skott, nej tack!

[AnthonyS]

Riktigt kul att läsa!

Vad blev det istället?

Kul att du gillade recensionen!

Jag sitter faktiskt och våndas kring det beslutet just nu. Som det ser ut nu så står det mellan en Custom Audio Amplifiers PT100 eller OD100 SE+, eller en Soldano SLO100. Även Cornford MK50 II har varit med i processen, även om den nog är på väg ut ur slutspelet, så att säga. Har bestämt mig för att det får kosta vad tusan det vill den här gången. Slut på kompromisserna, liksom. Har kompromissat i flera år nu, och är rejält less på det.

[AnthonyS]

Det där har alltid varit baksidan med dessa värstingmodellerna - 70 stärkaremuleringar? kom igen??? Jag kan inte göra musik med en sådan maskin. Jag sitter bara och skruvar hela dagarna och försöker bestämma mig för vilken stärkaremulering som är bäst.

Ja, det blev mycket så för mig också. Men för mig handlade det också om barnslig nyfikenhet - men ville liksom prova allt och lyssna på allt. Som en buffé, där man är småsugen på precis alla rätter, om du förstår vad jag menar 🙂

[Hellpig]

Bra recension! Skulle nog inte vara något för mig heller...

[4Trax]

+1 på den!

Vaaa ? Ni med? Hiwatten var det enda jag använde även i XTn som faktiskt va minst lika bra som i min HD 500.

Redigerat 10 mars 2012 av 4Trax

[hwasser]

Hm jag har hållt på med modellingar i flera år, sen mickade jag upp en Roland Cube 30 (som jag fick på börsens utförsäljning för 800!) och blev fett chockad över hur bra det lät, mycket mer bas och tryck än Amplitube 3 osv, alltså man behöver inte pilla för att få till ljudet, det blir bra direkt!

(ja javet att Cuben är en stärkare som i sin tur emulerar andra stärkare, haha, men det är nog själva uppmickningen)

Problemet är att nu vill jag ha en stor fet stärkare, typ Marshall TSL100 🙁

Redigerat 10 mars 2012 av hwasser

[DigRules]

Vaaa ? Ni med? Hiwatten var det enda jag använde även i XTn som faktiskt va minst lika bra som i min HD 500.

Hiwatten var min favorit också och den är en stor anledning till att jag funderar på att slå till på en POD HD böna.

Men skall jag tolka detta som att du inte upplevde versionen i HD som bättre än den i XT?

[Larsson]

tack för en bra recension. hoppas du hittar hem med nästa rig 🙂

[AnthonyS]

tack för en bra recension. hoppas du hittar hem med nästa rig 🙂

Tack, kul att du gillade den!

Ja, det hoppas jag också. Och jag lovar att rapportera så fort något nytt rullar över tröskeln 🙂

[Teknikfreak]

Bra skriven recension.

Baksidan med att vara bäst är att man bygger nya ljud,

tweakar i all oändlighet, istället för att låta spelglädjen/kreativiteten flöda.

Ungefär som att mixa - finpillet slutar aldrig =]]

[Teknikfreak]

En intressant ide att testa vore om Fractal kunde leverera Axe FX 3 tom.

Man köper på sej vad man vill ha i mjukvaruväg,

istället för att man får så himla mkt man ändå inte använder.

Kanske skulle kunna sänka priset tillräckligt mkt,

för att inte ge Kemper chansen att sälja så mkt.

[John NT]

Funderar på varför du inte satsade på att köra Axe:n genom en combo eller låda med slutsteg? Som enbart pre-amp är ju Axe-Fx minst lika bra som förstegen i nån annan stärkare.... Jag äger också en Axe-Fx och jag känner igen mej i att man ibland saknar "knuffen" från en konventionell rigg, men då pluppar jag bara in den i effekt-returen på en rörstärkare och så är man på banan igen 🙂

Har haft min Axe sen 2009 och själva pill-aspekten tycker jag att jag kommit över... efter några månader av att ha testat varenda stärkare, kabinett och varenda parameter i dessa för att se vad de gör och hur de låter, så hamnade jag med en handfull favoritstärkare och typ en högtalarsimulering som jag helt enkelt kör på jämt. Det är väl en psykologisk grej, att bli tillfreds med det faktum att "bättre än såhär blir det inte, shut up and play yer guitar!" 🙂