Jump to content

Recommended Posts



Remember me this christmas .

Snowflakes sailing thru the air and the cold is setting in.
Above the city chimneytops there is christmas in the air.

My memories leads back again to a time when i had all.
A mothers care a fathers arms a place to call our home.

The fever took you both from me and left me here alone.
I wish i had a moment more to show how much ive grown.

All i ever wanted was a family a home.
All i ever needed was to feel that i belonged
.

Even if you are not here. Ill make you proud and this i swear.
You made me good you made me strong.
You tought me the difference between right and wrong.

You will always be...
The guiding light in the dark for me.
You were always there showing me all i know and cared.

All i ever wanted was a family a home.
All i ever needed was to feel that i belonged.


Now i make a wish of mine.
I wish i could go back in time.
I know it doesnt work that way.
But all i can do is to hope and pray.
I miss you mom and dad so much.
One last hug.
One last kiss.
And one last touch.

 

If you like my text or think i can help somehow on another project? Please let me know .

Atrax51@hotmail.com

Best regards from Robin Hansen.

Link to post
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Senaste foruminläggen

  • Similar Content

    • By stesson
      Jag har precis gjort klart en ny demo låt som heter "Everything Reminds Me Of You".
      Vore tacksam för feedback på den.
      Mvh
      /Stefan
       
    • By Eva Hillered
      Ett plus ett är ofta mer än två! Att skriva en låt ihop med en annan person blir ett allt vanligare framgångskoncept – I USA är det nästan mer regel än undantag att stora hitlåtar skrivs av minst två låtskrivare. För dem som lever på att leverera låtar till andra är co-writing ofta ett måste.
      Den vanligaste formen för co-writing är att man delar rättigheterna i lika många delar som personer som deltar i co-writen, oavsett om någon varit betydligt mer aktiv än övriga.
      Flera av de artister jag talat med rekommenderar att du förbereder dig inför ett möte med en idé av något slag – en textidé, ett musikaliskt utkast, ett riff.
      Säg ja till alla idéer som spontant dyker upp och pröva dem i praktiken. Undvik att säga negativa saker om din co-writers idéer. Pröva det han eller hon föreslår, och om du inte gillar det, kom med ett eget, annorlunda förslag. Var prestigelös, ha fokus på att skapa en så bra låt som möjligt, det är viktigare än vems idéer som förverkligas. Blir ni inte 100 procent nöjda eller färdiga med låten under den tid ni avsatt så kan det vara bra att låta sången mogna och göra justerin-gar i efterhand. Var noga med att informera din partner om du tänker spela in låten, eller om du vill ändra något i det ni gjort. Glöm inte att Stim-anmäla. Ibland kan två personer göra två olika varianter av samma låt. Var tydlig i allt ni gör och hitta överenskommelser där ni är överens.
      Varför ska man ägna sig åt co-writing?
      De hinder eller utmaningar som man kan fastna i när man skriver en låt ensam går oftast dubbelt så lätt att lösa när man är två. Att skriva ihop med en annan låtskrivare innebär att man får en injektion av nya idéer, ackordgångar, grooves, uttryckssätt, ordval och förhållningssätt. Man lär sig massor genom att öppna sig för en annan kreatörs sätt att hitta lösnin-gar.
      Skriva på svenska eller engelska?
      När jag själv började skriva regelbundet tillsammans med andra låtskrivare runt om i världen förändrades min karriär dramatiskt. Jag hade dittills bara skrivit och gjort plattor på svenska. Plötsligt blev den marknad jag kunde vända mig till betydligt större. Sedan jag började skriva tillsammans med engelskspråkiga artister har jag turnerat i stora delar av Europa och i USA. Förutom att mina samskrivna låtar har kommit ut på andras plattor i Danmark, USA, Kanada och Tyskland, så har jag etablerat ett internationellt nätverk som öppnar massor av dörrar och möjligheter.
      Ett fantastiskt sätt att ge sitt eget skrivande en riktig skjuts är att åka på ett så kallat songwriting-retreat. Under en vecka skriver man oftast med en ny partner varje dag, och jobbar varje dag med en ny låt. På kvällarna får man feedback på det man skrivit.
      Min första erfarenhet av detta var när jag åkte till Samsö i Danmark 2003. Den allra första kvällen satt jag i en stor ring med 20 olika låtskrivare från hela världen. Alla presenterade sig med en låt var, och jag kan intyga att nervositeten steg betydligt mer än vid ett vanligt scenframträdande, när artist efter artist levererade den ena fantastiska låten efter den andra. Men mot slutet av veckan var känslan av rädsla ersatt av en upplevelse av att de här människorna var mina allra bästa vänner, det var som att få en ny familj, där alla delade samma passion – musiken. Jag har fortfarande tät kontakt och samarbeten med flera av artisterna från detta låtskrivarläger.
      Idag driver jag själv liknande låtskrivarretreater. Jag ser också till att själv delta på minst ett retreat varje år för att ladda batterierna, för det är det man gör. Jag kommer garanterat hem med enormt mycket energi och lust att kasta mig över karriären igen med hjälp av alla kontakter, kunskaper och nya låtar.
      Man vet aldrig vad som händer när man co-writar! Nyligen fick jag veta att en av mina sånger från senaste plattan Heaven & Hill placerat sig som finalist i International Songwriting Competition, med domare som Tom Waits och Peter Gabriel. Jag hade inte ens skickat in låten, det hade min co-writer Markus Rill gjort. Nästan varje svensk tidning skrev om det här i mars.
      Fredrik Kempe testar ny genre
      – Ett sätt gör mig att få ny inspiration är att byta genre. Då har jag en enorm glädje av att samarbeta med någon som kan genren. Den största anledningen till att jag co-writar är att få jobba med en producent som är expert på just den genre som jag för tillfället är intresserad av. Någon som kan hitta rätt sound och som verkligen kan den typen av musik.
      – En fördel man har när man co-writar är att man har en tidsram att hålla sig till när man skriver ihop med en annan person, och att man har någon man direkt bollar sina idéer med. Det förenklar processen och gör den kortare. Det är inte alltid det blir en bättre låt för den sakens skull. När man jobbar ensam har man obegränsad tid och det gör ibland att slutresultatet blir ännu bättre.

      Fredrik Kempe. Foto Pär Bäckstrand, TV4
      – Men det finns också en massa saker som kan bli fel i en co-write. Problem kan uppstå precis som i alla relationer om man inte känner sig trygg med varandra. Jag går inte in i en co-write som en affärsman, utan jag går in med själ och hjärta. Kreativa människor kan vara rätt otrygga och det kan bli fel. Det har hänt att jag har lämnat en co-write av den anledningen att ingenting faktiskt kändes rätt.
      – Försök att försätta dig i en känslostämning som gör dig kreativ. Ett sätt är att ta med några bra idéer. Det behöver sedan inte bli de idéerna man utgår från, men det kan vara en tändsticka som får elden att börja brinna.
      – Ett exempel på en co-write som resulterade i ett väldigt lyckat resultat var när jag och Bobby Ljunggren skrev Hero. Vi träffades vid elvatiden på förmiddagen och skrev en hel låt rätt fort. Sen gick vi på lunch. När vi kom tillbaka hade vi glömt melodin, vi hade bara spelat in ackorden. Då skrev vi en ny melodi på fem minuter, det blev jättehiten Hero. Det handlar ofta om att jobba sig in i en viss sinnesstämning och utifrån den lyckas man sedan skapa det där lilla extra som verkligen berör.
      Aleena Gibson är inte rädd
      – Jag co-writar för att få tillgång till en annan persons kompetens, till exempel det en musikproducent kan tillföra. I sin tur behöver de mig för att jag kan bidra med bra text och melodi. Men jag skriver också med andra för att jag njuter av att göra det. Man får nya synvinklar, nya idéer, andra universum att ta del av. Co-writing-relationer är speciella, man får ju barn ihop, och tillsammans undrar man, och oroar sig för, hur det ska gå för barnen där ute i världen. Och man älskar dem, oavsett hur det går.
      – Jag fick en hit efter att ha jobbat med låtskriveri i fyra år och den fick jag tillsammans med en co-writer. Det skapade en efterfrågan och folk ville ha mina låtar. Sen har det bara flutit på. Det roliga är att man oftast inte har träffat den här personen man ska skriva med innan. Mitt tips är att inte vara rädd utan att bara frimodigt hoppa rakt in i det intensiva mötet som en co-write är. I 99 procent av fallen blir det väldigt bra.

      Aleena Gibson.
      – Egentligen är jag singer/songwriter och vill framföra mina egna låtar och nu håller jag på med en egen platta. När jag skriver åt mig själv letar jag mer efter det konstnärliga uttrycket än det rätta formatet/uttrycket som ska passa en annan artist.
      –Samarbeten kan leda till oväntade saker. Till exempel är jag med i ett band som heter Creep Crew och som gör barnprogrammet Creep School. Jag har inte tittat på programmet någon gång, men tjänar massor av pengar på den låten som jag co-writat, och det är jag som sjunger den. För ett tag sen kollade jag på Youtube, och det fanns massor med klipp på den här låten. Folk undrar vem sångerskan med den sexiga rösten är – och det är ju jag!
      Brett Perkins om co-writing
      – Att arbeta med en annan låtskrivare för mig bort från min vanemässiga approach till låtskriveri och ger nästan alltid något mer intressant och annorlunda än om jag skriver själv. Co-writing ger mig också mer frihet och ett vidare perspektiv, mindre av en negativ egofixering som lättare uppstår när det bara är ”min sång”.

      Brett Perkins.
      – En utmaning som finns när man skriver ihop är när det är läge att säja ”nej, jag vet att vi kan göra det här ännu bättre”, istället för att säja ja till en idé från partnern. Ett av mina bästa minnen från co-writing var i mötet med Teitur från Färöarna. Vi skrev sju fantastiska sånger under några få möten.
      Irene Peet tänker utanför ramarna
      Irene Peet är musikförläggare och äger Feature Sounds och Lady Marmalade Music.
      – Varje co-write är unik och inspirerande och får mig att tänka och skriva utanför mina egna ramar och gör mig till en bättre låtskrivare. Idéer, tankar, känslor, melodier, ackord och musikstilar blandas, man bollar idéer för att hitta den bästa idén och det är roligare än att skriva själv. Andra fördelar är att man delar på demokostnaderna och båda pitchar låten för placering. Det som kan vara svårt är om någon av parterna, på grund av sitt ego, inte kan släppa en idé som inte funkar. Det händer med många som inte är vana att co-writa. Ifall den ena parten är för kontrollerande kan det hända att man inte kan uttrycka sig och man blir emotionellt och kreativt blockerad.
      – Mitt bästa tips inför en co-write är att ha en grundidé, kanske en melodisnutt som du tar med till mötet. Sitt ner och prata öppet om livet med din låtskrivarpartner innan ni börjar skriva. Det skapar ett djupare förtroende och man öppnar sig emotionellt. Ha gärna ett gemensamt mål – vem ska låten skrivas till, fastställ en demobudget och deadline och skriv ett låtskrivaravtal
      Jade Ell samlar på text
      – Det magiska med en co-write är att man tillsammans hittar en tredje ”individ” – eftersom man samtidigt kan vara lyssnare. Det handlar även om energi, det finns en förväntan och inspiration, att man gemensamt ger sig av på en resa där man fångar upp det omedelbara och omformar det till en låt.
      – Det som kan göra det svårt är om man inte bestämmer för vilken stil och till vem man skriver – då kan det vara svårt att veta vilket budskap och vilken produktion låten ska ha. Det är förutsättningen för att kunna komma framåt. När det finns prestige inblandat kan det också bli jobbigt.

      Jade Ell. Foto Peter Erichsen.
      – Jag samlar på titlar och fraser som fastnar, och som gör att man kan komma igång. Det är viktigt att ha lite ”bensin” för att sätta igång motorn. Nu ska jag till Hamburg för att skriva för ett nytt emorockband, så jag förbereder mig genom att lyssna på deras favoritlåtar och samlar hop textidéer som passar deras universum.
      Ett roligt minne från en co-write var när jag var i Toronto på en writing camp för Pop Idol. Jag var lite sen till en co-write med Mark Jordan och John Capek. De hade börjat jamma lite på en idé. Mark satt och sjöng i ett hörn rakt in i en gammal bandspelare. Jag smög mig in och lyssnade på vad som var på gång. De nickade till mig och fortsatte. Det lustiga var att jag inte ens hade sagt hej – men så hörde jag vad man kunde göra med refrängen, och jag började sjunga lite försiktigt när Mark tittade upp och sa ”go on – you’re onto someting there”. Så hade vi skrivit en låt – utan att vi riktigt visste vem den andra var.

      I serien:
      Gör din första låt i 6 steg 5 steg som förbättrar din låt Så skriver du en riktigt bra låttext, del 1 Så skriver du en riktigt bra låttext, del 2 Så hittar du ämnen till dina låtar Så hittar du rytmen i texten Ta hjälp av slumpen när du skriver låtar Co-writing – så skriver du låtar med andra (denna) Tricken som får dig att växa som låtskrivare Låtskrivaren bakom Avicii och SHM avslöjar vägen till framgångarna

      Om artikelförfattaren
      Eva Hillered är en Grammis­nominerad artist/låtskrivare/pedagog och författare till boken Lathund för låtskrivare (Prisma/ Norstedts). www.evahillered.se
       
      Uppdaterat 2020-12-11: Boken finns även att köpa digitalt här på Studio:
       
    • By Eva Hillered
      Michel Zitron i en av Studios plåtningar. Foto: Johanna Hanno.
      Det är roligt att tala om låtskriveri med Michel Zitron, låtskrivare och producent, delaktig i låtar och produktioner med artister som Pauline, Jasmine Kara, Avicii och Swedish House Mafia. Han brinner för att skriva bra låtar och producera musik och när vi ses i hans studio, blir det ett samtal om hårt arbete, inspiration, kontakter – och vikten av att gå på krogen.
      Jag är imponerad av det jag har hört, trots att Michel Zitron skriver i en annan genre än min egen. Många av de begåvade låtskrivare och musiker jag har stött på har en ödmjuk och sympatisk inställning till musik – och det gäller också Michel. Det är hårt jobb, kontinuerligt arbete och lite tur som gäller för att lyckas med bragden att få fram en hit. Och just nu är Michel lycklig över framgångarna med låten Save the world med Swedish House Mafia.
      – Det är min första stora internationella framgång. Den har legat etta på Itunes-listan i England. Min första världshit, säger han stolt.
      Hur gick det hela till?
      – Det var en massa tillfälligheter som bara klaffade. Jag var i Los Angeles samtidigt som Vincent Pontare och Sebastian Ingrosso. Jag och Vincent är jättenära vänner och har skrivit ihop tidigare. De var båda i studion i LA och gjorde grunden till Save the world. När vi kom till Sverige fick jag beatet på låten för att Sebastian, som är med i Swedish House Mafia, ville att jag skulle skriva vidare med John Martin. Vi skrev text och melodi, och en månad senare blev det Swedish House Mafias nästa singel. John Martin sjun-ger på den också.

      Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello i Swedish House Mafia. Foto: Carl Linstromm.
      Bakom nästan varje världshit verkar det vara flera låtskrivare inblandade. Hur kommer det sig?
      – Nu för tiden funkar det ju oftast så. Man använder sig av sina kontakter utomlands när det gäller låtar som man vill ska slå internationellt. Man skickar till exempel en låtidé till någon artist eller producent utomlands och frågar, vad tycker du om det här? Jo, skitbra, säger de, och skriver kanske en text till idén och skickar tillbaka låten. Och så spelar man in den, och då kanske någon ytterligare blir inblandad.
      – Sedan är det mycket politik också. Artisten som ska använda låten kanske vill komma med på ett hörn, då kan det hända att man låter artisten till exempel skriva verserna. Ofta är ett helt team med på en hit.
      Är kontakterna i musikbranschen viktiga för att lyckas?
      – De är jätteviktiga! Det finns ju en massa folk i branschen som är duktiga men som aldrig når ut för att de kanske inte har rätt personer bakom sig. Det smärtar mig att säga det, och det låter så himla ”branschigt”, men kontakter är A och O. Man måste ha en stenhård vilja att nå fram till sitt mål och på den vägen är kontakterna avgörande.
      Om man är ny i branschen och undrar hur man egentligen får de här viktiga kontakterna. Har du något tips?
      – Om jag ska vara ärlig, så är nog det bästa att gå ut på krogen. Så är det. Många av mina kontakter har jag knutit på krogen. Det handlar om internet också såklart. Det gäller att vara där. Att prata med folk, och inte vara rädd för att vara intresserad. Har man hållit på ett visst antal år så stöter man ju såklart på människor med samma intresse. Det är bara att leva och vara i musiken så stöter man på människor som är likasinnade. Stockholm är så himla litet, Sverige är så litet.

      Michel Zitron började turnera med en sambagrupp redan som barn. Foto: Johanna Hanno.
      Vad betyder melodierna för dig?
      – Jag är en riktig melodifantast. Det är väldigt viktigt för mig att ha stora melodier. Det är väl ett svenskt arv. Jag gillar stora melankoliska melodier. Jag lyssnar på massor av musik, men finns det inga melodier så kan jag inte tycka att det är bra.
      Hur har du kommit fram till den punkt där du är i dag? När började du ägna dig åt musik?
      – För mig har det alltid varit naturligt, musiken har varit min väg sedan dagisåldern. Jag har alltid varit en teaterapa och gick på Vår Teater redan när jag var sex–sju år. En dag såg jag en jättestor trumma i hallen. Jag gick fram och började slå på den allt jag kunde. Då kom det ut en lång skäggig latinamerikan och sa argt: Vad gör du, du får inte slå på trumman! Jag blev skitskraj. Då berättade han att han precis hade startat en sambagrupp för barn på tisdagar och att jag kunde komma. Jag började turnera med den här gigantiska sambagruppen i några år och sedan började jag spela trummor. Senare tyckte jag att trummor var för tråkigt, jag ville stå i rampljuset. Och så började jag sjunga och spela egna låtar i stället. På den vägen är det.
      – Jag tror på hårt jobb. Även om jag skriver jämt så är varenda låt som ett litet krig för mig, ett litet krig med mig själv. Jag är väldigt kritisk. Vissa kan bara spotta ur sig låtar, men det kan inte jag. Varje låt betyder någonting, även en banal poplåt. Därför har jag också medvetet slutat skriva med folk som jag inte riktigt klickar med. Folk som är inne i hitmakeriet, som tycker att det ska vara exakt den här mallen, för det här skivbolaget söker den här typen av låtar till den och den artisten. Jag tror inte man gör hitar på det sättet. Jag tror att det funkar på ett helt annat sätt egentligen.
      Varför väljer du att skriva åt andra artister och inte åt dig själv?
      – Jag har lite egna projekt också, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte finns en artistdröm i bakhuvudet. Men just nu har jag inte samma behov av att synas på det sättet. Jag älskar fortfarande att stå på scen, men man låser sig så himla mycket när man är artist. Är jag låtskrivare kan jag skriva till en massa olika artister, jag kan skriva till artister som inte är i Radio Rix- formatet. Jag kan göra sådant jag gillar. Friheten är viktig för mig. Jag har märkt att jag kan så många olika stilar, och jag spelar många instrument, jag vill inte låsa mig. Jag kan bara ”go nuts” här inne i min studio och göra det jag känner för.
      Jag lämnar Michels studio där en artist har fått vänta under intervjun. Medan de återupptar arbetet tänker jag på vårt samtal, och inser att den framgångsformel jag brukar predika när jag coachar artister har fått ännu en bekräftelse: Gör det du älskar till hundra procent. Bli bra på det du gör. Samarbeta med likasinnade. Sätt upp tydliga mål. Ta steg för steg – och ha kul på vägen. Då får du garanterat ett liv som är roligt att leva. Och framgång – förr eller senare.

      I serien:
      Gör din första låt i 6 steg 5 steg som förbättrar din låt Så skriver du en riktigt bra låttext, del 1 Så skriver du en riktigt bra låttext, del 2 Så hittar du ämnen till dina låtar Så hittar du rytmen i texten Ta hjälp av slumpen när du skriver låtar Co-writing – så skriver du låtar med andra Tricken som får dig att växa som låtskrivare Låtskrivaren bakom Avicii och SHM avslöjar vägen till framgångarna (denna)

      Om artikelförfattaren
      Eva Hillered är en Grammis­nominerad artist/låtskrivare/pedagog och författare till boken Lathund för låtskrivare (Prisma/ Norstedts). www.evahillered.se
       
      Uppdaterat 2020-12-11: Boken finns även att köpa digitalt här på Studio:
       
    • By Eva Hillered
      Foto © 2011 J. Ronald Lee
      Antingen har man lätt för att skriva musik och spela in snygga musikbakgrunder, eller så har man börjat skriva låtar utifrån texter – kanske genom att modifiera sitt gamla dagboksskrivande till låttexter. Det är så det oftast ser ut, vi har våra styrkor som låtskrivare i antingen musiken eller texten, och det är få som är lika starka på båda områdena.
      Gemensamt för oss alla är att vi måste försöka få till en helhet, ett lyckligt äktenskap mellan text och musik. Och som i alla relationer måste man ibland kompromissa genom att offra ett favorituttryck, eller genom att förändra en musikdel man från början tyckte var genialisk. I bästa fall blir ett plus ett mer än två.
      Man skulle kunna säga att det finns en sorts ”sångspråk” som lämpar sig riktigt bra att gifta ihop med musik. Det är en ganska stor skillnad mellan texten i en sång och texten i en dikt, en novell eller en roman. Ett sätt att få inspiration och komma in i sångspråket är att lyssna noga på musik man själv blir inspirerad av. Sök upp texten till din favoritsång på nätet och läs den utan att höra musiken. Det som utmärker en sångtext är att det finns en tydlig form och rytm.
      Om du lyssnar på en fras riktigt noga kommer du att höra att orden i sig har en melodi, att det finns en naturlig betoning på vissa ord, en inneboende rytm. Om du säger frasen om och om igen, så kan du ofta höra att det känns naturligt att göra en liten minipaus på vissa ställen i frasen. Om du håller dig till den inneboende rytmen, melodin och betoningen i orden, så bidrar det till att text och musik verkligen känns som en helhet.
      Om du utgår från en textidé är det väldigt tacksamt att börja med en huvudfras, som kan tänkas vara hooken i låten. Du kan då hitta melodin bara genom att utgå från hur frasen låter när du säger den högt. Följ den naturliga betoningen, höj melodin från talläge upp till ett sångläge. Om ett ord blir betonat när du säger det – låt just det ordet få en högre ton i din melodi. Du kan pröva att säga din textfras till lite olika taktarter och lyssna efter när det svänger som bäst. Om du utgår från inspelad musik så pröva att först bara tala textfrasen till din inspelade bakgrund, som en rap, så att du får till ett sväng. Det generella rådet är att ha en ton på varje stavelse.
      Har du en melodi men ingen text kan du testa att improvisera en melodi med blajtext. Gå in i känslan och sjung om och om igen tills ord dyker upp spontant. Dels brukar de här spon­tanorden faktiskt ha en innebörd som stämmer med din egen känsla, och dels brukar de svänga bra ihop med melodin. Återigen, en stavelse på varje ton är grundreceptet. Det finns undantag – låtar som är väldigt ordrika. Om du till exempel lyssnar på Säkerts låt Vi kommer att dö samtidigt, så är vissa fraser fyllda med fler ord än vad som får plats om man räknar tonerna i den bärande melodin. Annika Norlin är också en artist som är en utpräglad textmänniska, hon är journalist i botten och skriver massor av text innan hon börjar med en låt. Det ger en annan känsla än en text som helt anpassar sig efter melodin. Om du lyssnar på Oskar Linnros Från och med du så är det en låt som strikt håller sig till en ton per stavelse, och som också har ett relativt regelbundet rimschema. Det ger en annan karaktär och bidrar till att det blir catchy och svängigt.
      Linnros använder sig också av ett så kallat inrim som skiljer sig från vanliga så kallade slutrim. Ett inrim är ett rim där olika ord rimmar inuti en mening. Så här låter det i Linnros låt: ”… men jag har samma trasor på och röker samma Marlboro.” Det kommer bara en gång i låten, men ökar svänget.
      Det vanligaste är att man använder sig av rim på något sätt, eftersom det ökar svänget och förtydligar rytmen. Rimorden får också en extra framträdande roll i texten, speciellt i så kallade slutrim, ord som rimmar i slutet av en rad. Undvik nödrim, och använd bara ord som är viktiga för sången.
      När man både vill rimma och undvika de värsta klyschorna kan man lätt fastna i rimträsket. Det går att ta sig upp genom att ändra rimflätningen. Ett bra knep är att inte rimma så ofta i verserna, där man utvecklar sitt tema eller berättar sin historia, men att ha en tätare rimflätning i refrängen, som är sångens centrum.
      Man kan också använda sig av alliteration för att förstärka rytmen i texten, det vill säga att flera ord börjar på samma bokstav. Det lämpar sig också jättebra för låttitlar, Ready to Run av Dixie Chicks är ett exempel.
      Att börja varje vers med samma fras men variera versens slutord är ett sätt att ge texten en rytmisering, att skapa en tydlig form och ett sväng som lämpar sig för en sångtext.
      Ett annat sätt att få en text att svänga med musiken är att begränsa antalet stavelser till ett visst antal per rad. Att inte använda så många ord ger en viss känsla av rymd och kan låta väldigt snyggt i en låt.
      Öva dig på att skriva utifrån ett visst ämne och håll dig till, exempelvis, tre stavelser per rad. Låt den sista raden bryta mönstret. Det kan vara snyggt att ha ett sådant mönster i verserna och sedan låta refrängen bryta det och ha fler ord/stavelser i varje rad. I en av mina senaste låtar har jag använt den här principen. Jag håller mig – inte helt exakt, men så nära det går utan att göra avkall på innebörden och valet av ord – till ett visst mönster av stavelser. Tre plus tre plus tre – och så en slutrad med fler ord:
      Vers:
      Snowflakes fall
      to the ground
      Sun comes out
      melts them down
      Mountainside
      River runs to feed the tide
      Vers:
      Grass grows high
      Hot blue skies
      must give way
      to frosty nights
      Little birds must
      learn to fly and say goodbye
      Refräng:
      Dance in the circle now and don’t you cry for me
      I´ll be gone for a little while and it won’t be long you see
      Everything is here, that we need
      (ur Dance in the Circle av Eva Hillered)

      I serien:
      Gör din första låt i 6 steg 5 steg som förbättrar din låt Så skriver du en riktigt bra låttext, del 1 Så skriver du en riktigt bra låttext, del 2 Så hittar du ämnen till dina låtar Så hittar du rytmen i texten (denna) Ta hjälp av slumpen när du skriver låtar Co-writing – så skriver du låtar med andra Tricken som får dig att växa som låtskrivare Låtskrivaren bakom Avicii och SHM avslöjar vägen till framgångarna

      Om artikelförfattaren
      Eva Hillered är en Grammis­nominerad artist/låtskrivare/pedagog och författare till boken Lathund för låtskrivare (Prisma/ Norstedts). www.evahillered.se
    • By Olle Niklasson
      Johan Schuster, känd som Shellback. Foto Fred Thustrup.
      Shellback, alias Johan Schuster, har fått en raketstart på låtskrivarkarriären. För fyra år sedan var han en okänd hobbymusiker i Karlshamn – men det var innan Max Martin tog sig an honom som lärling. 
      När han sköt upp den här intervjun för tredje gången lät han inte bara uppriktigt ångerfull, nu var orsaken smått obegriplig också för honom.
      – När jag hade min lilla studio i Karlshamn var jag van vid att saker bröt ihop. Då kunde jag bara drömma om att sitta i en studio som den här – och så händer precis samma sak här också!
      Max Martins Maratone-studio har precis flyttat från Söder till Östermalm i Stockholm, och det visar sig att även med alla resurser i världen kan det gå åt skogen precis lika mycket som i ett dragigt rum i Karlshamn. Felet visade sig vara en konflikt mellan olika filformat, en effekt av systemuppdateringen, som fick studion att stå stilla i en dag. Med ett pressat tidsschema och stora kunder kan konsekvenserna bli allvarliga.
      Johan Schusters första egna inspelningar gjorde han i tioårsåldern med en dubbelkassettbandspelare. På något sätt kom han på att man kunde spela in ett trumspår på den ena och sedan lägga på sång eller syntar på den andra. Hela trumsetet spelades in med en dålig dynamisk mick. Den enda han hade.
      – Då gjorde jag hiphop och rätt dåliga Rage Against the Machine-imitationer.
      Nästa steg var en åttakanals portastudio och två mickar, en på bastrumman och en på virveln.
      – Jag visste verkligen ingenting i början. Dels hade jag ingen jag kunde fråga, men det var också så att jag inte litade på någon annan. Jag gjorde allt själv. En gång var det någon som sa åt mig att man fick till soundet i trummorna med eq:n men jag fattade inte att man skulle skruva på eq:n också. Jag satte bara eq-pluggen på trummorna och tyckte att det lät bättre. Ren placebo.
      Vid det här laget hade Johan avancerat till en pc med Cool Edit Pro i pojkrummet. I gymnasiet fick han sedan sin första studiolokal – i ett före detta bårhus i undervåningen på ett gammalt mentalsjukhus i Karlshamns utkanter.
      – Jag gick fortfarande i skolan så de enda tiderna jag kunde jobba var kvällar och nätter. Man kan säga att jag botade min rädsla för mörker i den lokalen.
      Under gymnasiet fick Johan kontakt med Tobias Jimson, en före detta Karlshamnsbo som hade flyttat till Stockholm och blivit framgångsrik hiphopproducent under aliaset Astma. Astma skickade beat till Johan som han spelade in livebasgångar till i bårhusstudion, som nu hade uppgraderats till Logic.
      – Jag fick bland annat lägga basen på ett beat som Promoe sedan gjorde en låt på. Det var stort. Man kände sig lite som kungen av Karlshamn ett tag.
      Senare började Johan, förutom att han var allt från trummis till sångare i diverse hardcore-band, så smått försörja sig genom att spela in andra demoband i sin studio. Det blev allt från dödsmetall till singer-songwriters, och han lärde sig mer och mer om studiohantverket samtidigt som han fortsatte att spela in sina egna projekt: hardcore, en del stoner rock men också avancerade utflykter i den mer matematiska Meshuggah-terrängen.
      – Jag skrev hundratals låtar. De allra flesta har nog ingen hört.
      Några som har hängt länge på Studio forum kanske minns några av de uppladdade låtarna av @Ploghbill (namnet som Johan använde) från den här tiden.
      Slumpens förtjänst
      Max Martins Maratone-studio har en faq (vanligt förekommande frågor och svar på dessa, reds anm) där fem av åtta frågor handlar om demolåtar. Svaren kan mycket enkelt sammanfattas i följande mening: ”Nej, nej, nej, nej, nej, skicka för guds skull inget material – punkt.”
      Det framgår med all önskvärd tydlighet att Maratone är en värld som lyder under valspråket ”don’t call us, we call you”. Så hur kunde denne totalt okände Blekingemeshuggah komma innanför dörrarna till listpopens Sixtinska kapell? Som med alla osannolika händelser: det var slumpens förtjänst.
      Johan Schuster har en kompis som heter Julius. En gemensam bekant till dem båda råkar vara Max Martin. Vid något tillfälle när Johan och Julius var i Stockholm hade Martin frågat om de ville komma och hälsa på i studion och se hur han jobbade.
      – Det var helt knäckande. Mapparna i min dator hette ”Bajslåt 1” och så vidare. Hans hette ”Britney” och ”Backstreet” och när man öppnade en av dem kunde man plocka fram Britney Spears röst.
      Musikaliskt var Johan Schuster mindre imponerad. Den sortens popmusik som Max Martin sysslade med låg flera kontinenter från Johans egna ideal. Vid den här tiden bestod hans låtar av ett helt improviserat trumspår som han sedan byggde vidare på, instrument för instrument, som bisarra plockepinn. Men till Julius nittonårsdag bestämde sig Johan för att ge honom en alldeles egen låt i present. En poplåt. Han gillade ju popmusik. Och förresten, hur svårt kunde det vara?
      – Som med allt man inte tar så seriöst kan det visa sig bli ganska bra.
      När Julius fick höra sin födelsedagslåt var hans första reaktion: ”Fan Johan, det låter väldigt hitigt.”
      – Julius har ett helt fantastiskt a&r-öra. Han kan inte spela en ton på ett instrument, men han har en osviklig näsa för vad som är en hit eller inte. Ett riktigt Svenne-öra.
      Julius beröm fick Johan att sätta sig ned och skriva en poplåt, mycket som en utmaning för sig själv, men han skickade låten till Max Martin som bad Johan komma upp till Stockholm och spela in en ordentlig demo. Johan packade ett par t-tröjor och en tandborste och tänkte att det handlade om en vecka i Stockholm. I bästa fall två.
      Det är nu fyra år sedan och returbiljetten till Karlshamn ligger fortfarande oanvänd.

      Racken är bara fyllda med det bästa i Max Martins Maratones Studio 1. Foto Fred Thustrup.
      Blev Max Martins lärling
      När Johan kom till Stockholm i november 2006 visade det sig att Max Martin hade andra planer för Johan Schuster än bara en demoinspelning. Johan blev Martins lärling.
      – Han ville att jag skulle sitta alldeles tyst på en stol i ett hörn av kontrollrummet och se på när han jobbade. Det finns inget svårare för mig. Jag älskar musik och har hundra idéer i huvudet på en gång och kan helt enkelt inte låta bli att lägga näsan i blöt.
      Det hände att Johan blev ombedd att göra kaffe eller gå ett litet ärende men annars gjorde han ingenting på två–tre månader förutom att stirra in i ryggtavlan på Max Martin och försöka bilda sig en uppfattning om vad musikproduktion på den här nivån gick ut på. Efter en tid fick Johan små uppgifter som att analysera de tio högst placerade låtarna på den veckans Billboard-lista, och steg för steg kom han närmare mixerbordet. Bildligt talat i alla fall.
      – Jag lärde mig hur det går till att skriva poplåtar. Vad det går ut på. Att förenkla. Att använda samma melodi låten igenom men kanske skifta oktaver eller göra bara små förändringar. Men jag fick också lära mig vett och etikett i studion och att hantera artister. Även om man har en idé som man tycker är bra så ska man inte börja hojta om den direkt utan vänta tills det blir läge att göra det.
      Det hände också, om Max Martin gick tidigt någon kväll, att han sa åt Johan att han kunde använda studion om han ville stanna kvar. Experimentera med lite trumljud eller testa att spela in någonting.
      – Jag kanske spelade in någon gitarr eller så men jag var livrädd för att ändra några inställningar på bordet.
      Pink föll direkt för låten
      I februari 2007 åkte Johan på Europaturné med bandet han skulle säga upp sig från ett par månader senare – hur det än var med musikaliska preferenser så tänkte han inte sumpa chansen att jobba med Max Martin – och före en österrikisk soundcheck fick han en enveten melodi i huvudet. Han sjöng in den i sin telefon och när han kom tillbaka till Stockholm spelade han in en demo med melodin som vers plus en refränghook.
      – Efter den demon satt jag inte i hörnet längre…
      När Pink senare kom till Maratone för att skriva låtar till sitt femte album, Funhouse, tyckte Max Martin att man kunde ge Johans demolåt en chans. Det visade sig att Pink älskade låten och på en halvtimma hade hon i princip hela texten klar till det som blev So What, och hon, Johan och Martin kunde göra klart låten.
      – Martin föreslog hiphop-trummorna, innan var det mer Seven nation army om beatet, och det förvandlade hela låten till att bli Pink.

      Foto Fred Thustrup.
      Det var den andra låten Johan skrivit under sitt lärlingsår hos Max Martin och den gick direkt upp på Billboard-listans förstaplats. När Johan ringde sin mamma och berättade att han var USA-etta lät hon mest förvånad och undrade varför det inte stått i tidningen.
      – Så är det i Karlshamn. Står det inte i Sydöstran så har det inte hänt.
      Pinks senaste hit, Raise your glass (Spotify/Apple Music), började också som en Johan Schuster-demo. Han hade en idé om ett house-riff, fast på gitarr. Pink är inte så förtjust i syntar, hon vill ha det rockigt.
      Introns upphackade G-D-C till C-Em-D är egentligen hela låten, och med en melodi som var lite riffartad och följde ackorden plus fyra-på-golvet-kicken proddade Johan och Martin upp låten så färdigt de kunde utan att ha melodi och text helt färdigt. De tog med den till Los Angeles där Pink gjorde tummen upp och man färdigställde sedan låten på två dagar med Pinks text och sång inklusive Max Martins lilla men så viktiga dragning i melodin över E-moll-ackordet i refrängen
      – Martin är helt fantastiskt bra på att se vad som behövs i en låt. Han hör direkt var felet ligger och har oftast verktyget för att rätta till det.
      Johan är också mycket imponerad av Pinks sånginsatser.
      – Pink är helt grym på att lägga sång. När hon sjunger en refräng så är det tagning direkt. Och den sitter. Och när vi gör ad libs med många andra artister får vi i normala fall sätta oss ned och fundera ut vilken sorts ad libs vi ska ha, hur många det ska vara och så vidare. Pink bara säger ”kör” och så lägger hon allt på en gång. Hon är fantastisk.
      Sticket, eller nedbrytet, var en annan sak som kom till i Los Angeles.
      – I vers och refräng är vi väldigt hårda på att de ska följa vår grundidé. De delarna är alltid väldigt noga uttänkta. Sedan kan sticket vara lite vad man får till i stunden.
      I Raise your glass har man lagt till en takt i slutet så att hela partiet är tolv plus en takt med en virvel-pickup i takt tretton, och här gör Pink vad 99 av 100 sångare också skulle göra: hon laddar för refrängen med ”So raise your…” i takt tolv innan hon inser sitt misstag och säger ”Aww, fuck”. Ett misstag som hela världen nu fått bekanta sig med.
      Energin byggs upp stegvis
      Det finns inget komplicerat med Raise your glass, vilket också gör den helt perfekt som popproduktion, men det är inte samma sak som att det saknas detaljer som är värda att peka på. Ackorden är samma låten igenom men man upplever inte E-mollklangen förrän i refrängen där melodin lyfter över just E-mollet och suger till. Melodin är också byggd efter en förtätningsprincip där energin byggs upp stegvis. Versen är strukturerad men samtidigt lite hiphopsnubblig på sina ställen. B-delen, eller pre choruset, består sedan av samma fras som upprepas fem gånger i rad före refrängpickupen. Refrängen vrider sedan ett varv till med sina dubbelfraseringar ”never be-never be” och ”come on and-come on and” som mer eller mindre piskas in. Johan berättar att man aldrig rör Pinks egna rytmiseringar numera. Man försökte gå in och tajta till när man producerade So what men det blev bara sämre.
      Bygget har också en väldigt tydlig av-på struktur. Dels uppdelningen i hiphopmagra verser och hårdrocksfeta refränger, men också inne i refrängerna finns samma upplägg med motstämman i den första takten, över G-D-C, som sedan lägger sig på en side chain-pumpande utklingning i andra halvans Em-C-D.
      Om man bara hör låten och inte lyssnar ordentligt känns Raise your glass sparsamt arrad, vilket den också på sätt och vis är. Kompet under sången i första versen är bara gitarr och bastrumma, men den där bastrumman är kombinerad av nio olika kickar på varsin kanal. Självklart får man ett alldeles unikt bastrumsound – jag kan inte ens föreställa mig den matematiska sannolikheten för att någon annan skulle kunna hitta fram till en identisk kombination – men man kan ställa sig frågan om någon i målgruppen skulle märka skillnaden på sju eller nio, samtidigt som man bara kan kapitulera inför Johans och Martins noggrannhet när det gäller detaljerna.

      En av väldigt många gitarrer som finns lagrade i Raise your glass. Fender Jaguar med "matching headstock".
      Samarbetar kring mixen
      Mixen gjordes av Serban Ghenea i Los Angeles som också mixade Pinks förra stora hit So what. Varken Max Martin eller Johan Schuster var med i studion men de innebar inte att de hade släppt rodret.
      – Han mixar i Pro Tools och skickar sin masterbuss till ett iTunes här hos oss så vi hör precis det han gör när han gör det och kan säga åt honom att sola en gitarr till exempel fast han sitter på andra sidan jorden och jobbar.
      I och med att mixen görs helt i Pro Tools sitter Johan och Martin med en identisk spegling av Los Angeles-studion. Man behöver inte vänta på att mixar ska skickas fram och tillbaka utan allt kan gå i realtid.
      Nästan lika kort var steget mellan mix och release. Mastern var klar måndagen den 4 oktober. Tisdagen den 5 kom radioreleasen. Onsdagen den 6 oktober släpptes Raise your glass som download.
      Låtskrivardiskografi i urval (2011)
      Adam Lambert: Whataya want from me
      Usher: DJ got us fallin’ in love again
      Britney Spears: 3
      Britney Spears: If U Seek Amy
      Pink: So what
      Pink: Raise your glass
      Robyn: Time machine
      Avril Lavigne: What the hell
      (Samtliga Martin/Shellback plus textförfattare)

      Shellbacks tre favoritverktyg
      AmpFarm
      – Det sparar väldigt mycket tid när man spelar in gitarr eller bas. De flesta gitarrerna som jag har spelat på skiva är AmpFarm. Adam Lamberts Whataya want from me är till och med fulpitchad i AmpFarm en helton upp. Låter riktigt kackigt och skönt.
      Waves Chris Lord-Algee Collection
      – Det är Chris Lord-Algees inställningar på 1176:or och LA2 bland annat. Det är rent fusk. En barnlek. Man bara slänger på den på en taskig lead och så låter det skitbra. För demos i alla fall. Riktigt bra genväg för sång. En ny favorit.
      Yamaha CS-01
      – En barnsynt egentligen men jag älskar den. Det känns som att man har kommit på hemligheten med house. Den har fem ljud och är riktigt knorrig och bra. Försöker man lägga två ljud ovanpå varann fasar de ut varandra – vet inte varför – men är det nåt ljud man behöver brukar man alltid hitta det i CS-01:an.
      Utrustningslista Maratone: www.maratone.se


      SPÅRLISTAN: Raise your glass (Spotify/Apple Music)
      Artist: Pink
      Titel: Raise your glass
      Låtskrivare: Max Martin/Shellback/Pink
      Studio: Maratone
      Produktion: Max Martin/Shellback
      Inspelning: Martin/Shellback/Michael Ilbert – gitarrer/Sal Ojeda – sång i LA
      Mix: Serban Ghenea
      Mastring: Tom Coyne, Sterling Sound
      Skivbolag: LaFace/Jive
      Spår 1 Side chain-kick
      – Här ligger en kick på fjärdedelar som bara används för side chain.
      Spår 2-4 Höga livekickar
      – Tre livekickar från något ljudbibliotek. Skitiga med riktigt rum på. De här är den mesta basen skuren på. Det är mest rummet man får med.
      Spår 5-8 Hiphopkickar
      – Fyra stadiga kickar med botten och punch som står för kroppen.
      Spår 9-10 Hiphopkickar med rum
      – Två kickar med lite mer längd på som är skurna i basen. Alla nio kickarna ligger låten igenom.
      Spår 11 Hård hihat
      – Den här kommer in i pre choruset. Här finns ju ingen virvel utan vi har en hård, skitigt stängd hihat på 2 och 4 istället.
      Spår 12-15 Virvel
      – Samplad virvel i refrängen. Kommer som alla andra ljud från vårt ljudbibliotek. Fyra spår som dubbar samma sak.
      Spår 16-17 Klapp
      – En klapp på 2 och 4. Den andra bara på 4. Bara i refrängerna.
      Spår 18-19 Tamburiner
      – Kommer in i pre:n.
      Spår 20 Tamburin
      – Klapptamburin på 2 och 4. I pre och refränger.
      Spår 21 Shaker
      – Ligger off beat. Som en house-hihat ungefär.
      Spår 22-25 Hihat
      – Fyra kanaler öppen hihat på fjärdedelarna. 808 och skitiga livehihats för att få fräset. Bara i refrängerna.
      Spår 26-27 Tamburiner
      – Sextondelstamburiner som ligger höger-vänster. De är lätt sidechainade så att de inte ska kännas så statiska.
      Spår 28 Cymbal
      – Cymbalflås. Kommer från en liveinspelning – en helt annan låt – som vi har lånat. Hårt skuret i botten. Bara i refrängerna.
      Spår 29-31 Lasrar
      – Tre laserljud som ligger i ettorna i refrängen. Som house-lasrar. Ganska svaga men det blir ändå ett skönt, subtilt sshhhh som leder in i refrängen. Tre olika ljud fast alla spelar på samma ställe.
      Spår 32-33 Crashar
      – 909-crashar. Statiska. Låter euro. Spelar ettorna i var fjärde takt.
      Spår 34 Maskin-hihat
      – Spelar fjärdedelar i sticket för att få lite modernt stuk mot de akustiska gitarrerna. Går över till sextondelar i slutrefrängerna.
      Spår 35 Livetrummor
      – Samplade. Hjälper till med virveln in i sista refrängen. All bas bortskuren.
      Spår 36-38 Basar
      – Den första är en syntbas, Yamaha CS-01 som är skuren allt under 200 hertz för att få knorrljudet. Sen kommer det en Studio Electronics SE01. Ilbert brukar klaga på det: ”Använd en riktig Moog istället”. Den lägger det riktigt låga. Vad jag förstår är det ett arv från Denniz Pop. Han använde alltid SE01:an till bas. Sedan är det en livebas, Rickenbacker 4001 genom en AmpFarm. Alla basar dubbar varandra.
      Spår 39-40 Gitarr
      – Det här är riffet som man hör tydligast i introt. En låg oktav och en hög oktav. Gitarren är en Fender Jaguar genom Waves GTR och det var första gången vi testade något annat än AmpFarm men Martin fick till ett schysst ljud medan jag lirade.
      Spår 41 Orgel
      – Den här orgeln fanns i en studio i Los Angeles. Jag tror vi har den pluggen… B3 heter den. Ligger bara på en ton i refrängerna och lite lägre i sticket.
      Spår 42-43 Gitarr
      – Två crunchiga Telecastrar som också bara ligger kör öppna ackord i refrängen. AmpFarm. En Tele som fanns i studion i Los Angeles och som var väldigt bra.
      Spår 44-45 Gitarr
      – Gibson Les Paul som spelar slingan, motstämman, i refrängen. Sidechainad varannan takt så att sista tonen i slingan hänger och pumpar liksom. Allt som är side chainat styrs av kicken. En låg oktav och en hög. AmpFarm.
      Spår 46-47
      – Två rockiga gitarrer som bara kör kvintackord i refrängen. Les Paul/AmpFarm. Höger-vänster.
      Spår 48-49 Ak gitarr
      – Två härliga Michel Ilbert-gitarrer, höger-vänster, akustiska, som spelar öppna singer-songwriter ackord i refrängen. Skittajta. Inspelade med AKG 451EB.
      Spår 50-53 Ak gitarr
      – Akustisk gitarr, sticket, left-right. De här spelades in i Los Angeles eftersom vi inte hade sticket i Stockholm. Spelar på de lägsta strängarna. När trummorna kommer in kommer två gitarrer till som dubbar de två första med fulla ackord.
      Spår 54-55 Solina
      – The string machine. Ligger panorerade vänster-höger i refrängen. Spelar väldigt rakt. Ger lite stämning. I refrängerna.
      Spår 56 Punkiga utslag
      – Det här är samplade avslag eller utslag i refrängen: doooonnnggg, med cymbaler och allting, och så har vi bara pitchat dem så de stämmer med ackorden. Också sidechainade varannan takt. Ger en härlig rockbandskänsla.
      Spår 57 Gitarr
      – Fender Thinline som också spelar slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt. Har en oktavpitch uppåt på sig som ger en läskig frekvens som skär hål på trumhinnan.
      Spår 58 Synt
      – Yamaha CS-01:an igen som gör en dubb på slingan i refrängen. Också sidechainad varannan takt.
      Spår 59 Synt
      – Sidechainad (Roland) Juno 106. Kommer in under B-hooken i refrängen och glittrar. Väldigt låg i mixen.
      Spår 60-61 Gitarr
      – Kallas ”Galen gitarr”. Enligt principen spela så snabbt du kan på en sträng och en ton och så är den sedan pitchad efter ackorden. Låter som man har satt plektrumet på en fläkt nästan. Har delay och reverb på sig och kommer in i andra pre och ligger lite i sticket och i slutrefrängerna. På nästa kanal är det samma gitarr fast pitchad till en annan ton. Kommer in i slutrefrängen. Fender Jazzmaster. Så indie det kan bli.
      Spår 62 Solina
      – Ytterligare en Solina. Dubbar melodin i B-hooken och slutrefrängerna. Också sidechainad varannan takt.
      Spår 63 Gitarr
      – Kallas ”Sad guitar”. Också Ilbert som har spelat in. En Jazzmaster inspelad med riktigt fjäderreverb i förstärkare och efter det har vi bitcrushat den och sidechainat den varannan takt. I B-hooken och slutrefrängerna.
      Spår 64-66 Piano
      – Två samplade pianon och ett Nord Piano. Sätter en stab på ettorna i var fjärde takt och markerar periodstarten. Hörs väldigt tydligt.
      Spår 67 Sång
      – Ad lib-kanal. Pinks sång-ad libs. Från andra refrängen. All sång är inspelad i Los Angeles och sångkedjan är Telefunken ELA M 251 till en Neve 1073 DPA, Urei 1176 Black och Teletronix LA2A.
      Spår 68 Sång
      – Lead i vers och pre. Lite distad med EchoFarm för att få den lite goare.
      Spår 69-70 Sång
      – Två kanaler som dubbar slutorden i varje A-vers, ”What’s the deli-o”, ”Where’s the rock ’n roll” och så vidare. Pannade höger-vänster.
      Spår 71 Sång
      – Dubbar varannan mening i pren.
      Spår 72 Sång
      – Lägger stämman i andra pre.
      Spår 73-75 Sång
      – Lead i refrängen och dubbar vänster-höger på leaden.
      Spår 76-78 Sång
      – Tre kanaler av en hög stämma i refrängen. Ligger mitten, vänster och höger.
      Spår 79 Kör
      – Jag, Martin, Pink och hennes kille, Carey Heart, som står och sjunger ”Raise your glass”. Lilla hockeykören.
      Spår 80 Sång
      – Den här är döpt till ”Talking shit” och är alla småkommentarer i låten.
      Spår 81-83 Sång
      – Tre kanaler understämma i refrängerna. Mitten, höger, vänster.
      Spår 84-86 Sång
      – Tre kanaler där hon sjunger refrängens motstämma, alltså slingan, med text. Bara i sista refrängen, sista 16 takterna.
      Spår 87 Sång
      – Höga stämman i sticket med flanger-effekt. Låter som den där Led Zeppelin-låten…
      Aux:arna är fyra: nummer ett med ett fjärdedelsdelay, EchoFarm; nummer två med en annan typ av fjärdedelsdelay; nummer tre har ett halvnotsdelay och den sista är ett reverb.
  • Veckans populäraste ämnen

  • Senaste låtarna

  • Utvalda pressmeddelanden

  • Who's Online (See full list)

×
×
  • Create New...