Jump to content
Sign in to follow this  
vaqh

Totala watten/effekten på mitt ljudsystem?

Recommended Posts

Hej! Ska använda mitt PA system till ett studentflak och behöver veta hur stort elverk som behövs för att kunna driva allting.

Systemet består av både aktivt och passivt, allting från märket Behringer.

AKTIVT: 1st B1800D-pro sub & 2st B215D toppar

PASSIVT: 2st B1800X subbar & 2st B1520D toppar som drivs av 1st EP2000 slutsteg (2000W) respektive 1st PDD1200 slutsteg (1200W)

Min fråga är nu; hur ska man bära sig åt för att korrekt kunna räkna ihop hur mycket ljudsystemet drar? Är det RMS man ska räkna med eller peak? Eller ska jag ta hänsyn till slutstegens effekt istället för de passiva högtalarnas? 

Eftersom att de kommer användas på studenten så kommer de att nästintill maxas under 1-2 timmar så hur stor effekt kommer jag att beöva på det elverket som jag ska hyra? 

Som ni märker har jag inte jättestor kunskap inom det här området och skulle uppskatta om någon kunde hjälpa mig!

Tack på förhand!

 

Här är ett kopplingsschema på hur allting sitter ihop.

kopplingsschema.thumb.png.8024ec45e92f1646deb8193de21d4e1b.png

 

 

 

 

Share this post


Link to post
Share on other sites
Annons

Högtalarna spelar ingen egentlig roll, det är vad slutstegen och subben drar främst som är det viktiga.  Särskilt om du tänker maxa grejerna. Mixern känner jag inte till, men kan inte tänka mig att den drar mer än att det försvinner i felmarginalen för det övriga, och en iPhone har eget batteri.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
Sign in to follow this  

  • Senaste foruminläggen

  • Similar Content

    • By Björn Olsberg
      Nu sparkar vi igång vårens studiofestival och utmaningen är att ratta fram det mäktigaste metal-gitarrsoundet.
      För 47:e gången i ordningen är det dags för vår interna tävling kallad Studiofestivalen. Utgångspunkten är färdiginspelad ljudfiler med gitarrer. Uppdraget är att ratta fram det mäktigaste soundet. Priset är den eftertraktade äran.
      Senast den 15 juni ska du ha skickat in ditt bidrag. Därefter röstar medlemmarna på sajten, samt en jury.
      Läs mer och kom igång i inlägget nedan.
       
    • By Björn Olsberg
      I avdelningen udda men coola nyheter måste vi placera Lâg Guitars samarbete med HyVibe som bygger in effekter och looping i gitarren, samtidigt som den blir en högtalare i sig själv.
      Läs mer hos Lâg Guitars.
      Studios nyhetsbevakning på Namm görs i samarbete med Universal Audio.
    • By Micke Linderoth
      Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om.
      I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet.  slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger.
      Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk.
      Xotic RoboTalk
      I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist.
      Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden.
      Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var.
      Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar.
      Två olika namn
      När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter.
      Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy.
      Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist.
      Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■

      Källor:
      Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic

      Xotic RoboTalk
      Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal.
      Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us).
      Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2.
      Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk.
      Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.
    • By Micke Linderoth
      Alla gitarrister har nog haft åtminstone en stomp-box från Boss. Om du tillhör boutiquesnobbarna har du säkert lånat en. Först ut av Boss kompakta pedaler var Boss overdrive/dist OD-1 och nyligen passerade antalet effektmodeller 100. Så med över tio miljoner sålda exemplar är du i gott sällskap. Tio år efter OD-1, med andra ord 1988, lanserade Boss en annan ”trendsättare”: Boss ME-5 – Guitar Multiple Effects.
      I dag finns ungefär samma effekter i digital form i din mobil, men då var det en dröm som blev sann för mängder av gitarrister. Enligt vissa är innanmätet i ME-5 identiskt med några av Boss eftersökta vintagepedaler.
      Med en strata med Floyd Rose, en stärkare och en Boss ME-5 hade du rätt rigg. Boss ME-5 hade 64 programmerbara ljud, vilket räckte till och blev över för de flesta oavsett om du spelade blues, rock eller i ett dansband – som proffs eller hemma på lokala puben.

      ME-5 är en hårdhudad multieffekt som var många gitarristers drömpryl i slutet av 80-talet.
      Bestämd ordning
      Alla effekter på ME-5 är analoga, förutom reverbet och delayet. Placeringen av varje effekt var förutbestämd. Först ut var en kompressor (som motsvarade en Boss CS 3) och de fyra parametrarna var: sustain, attack, tone och level. På en vanlig pedal ställs dessa steglöst, men på ME-5 görs det stegvis, så det var viktigt att få varje effekt att jobba tillsammans med effekten före och efter.
      Nästa effekt i kedjan var tre olika distvarianter med olika karaktär från mjuk dist till en hårdare, mer fuzzig ton. En enkel eq med boost/cut för bas och diskant samt signalnivå följde och sedan var det dags för chorus och flanger – två oumbärliga effekter för 80-talet som lät väldigt schysst. Att ME-5 saknade phaser var irriterande men kanske inte avgörande.
      En enkel men helt okej noise gate följde och vad jag minns gjorde den ett bra jobb innan den digitala reverb/delay-sektionen tog vid. Den hade fem olika reverb från mindre rum till större hallar men också den tidstypiska avhuggna, gejtade reverbeffekten som jag faktiskt kan sakna i dag för vissa sound. Maxtid för ekot var en halv sekund vilket var tillräckligt för de flesta då, men i dag är det ju inte mycket att komma med om långa ekon är din pryl.
      Nymodigheter som midi var nog mest förvirrande för många gitarrister men en och annan hade redan inlett teknikracet och kopplat ihop ME-5 med en Atari ST och Creator-programmet.
      Pallade trycket
      Den största fördelen med ME-5 var att den var enkel att programmera. Precis som dina vanliga stompboxar hade den också av/på-knapp för varje effektpedal. Den var hårdhudad med svart metallchassi och fler än en ME-5:a har överlevt allt från överförfriskad publik med en stor stark i nyporna till miljoner ljudbyten efter rengöring och byte av en enstaka fotpedal.
      Boss ME-5
      Boss ME-5 var den första golvbaserade och programmerbara multieffekten för gitarrister. En ny Boss ME-5 kostade över 5 000 kronor. I dag är den kanske värd en tiondel av det plus en hundring eller två om den är i fint skick. Vissa hävdar att innanmätet är identiskt med Boss vintagepedaler från 70- och 80-talen. Artister som spelat och använt Boss ME 5: Rory Gallagher, Jesus and The Mary Chain, Gyllene Tider. Artikeln är tidigare publicerad i Studio 7-2013
    • By Calle Olsson
      Boss Micro Rack är en effektserie i halvracksformat från 1986 som verkligen inspirerar och bjuder på kopplingsmöjligheter. Här tittar vi närmare på delayet och tonhöjdsändraren RPS-10.
      I Boss Micro Rack-serie finns effekter som reverb, distorsion, kompressor/gate, chorus, flanger och phaser, men det är när man botaniserar bland delayen som man hittar flest funktioner och möjligheter. Här finns bland annat samplingsdelay, pan-delay och pitchshifter-delay.
      På RPS-10 har du två alternativ: antingen jobbar du med den som ett vanligt delay eller som ett pitchshifter-delay. Soundet är klassiskt tolvbitarsljud – vissa kanske skulle kalla det lo-fi , men för mig är det mer sci-fi.
      På fronten av RPS-10 sitter fem rattar. Den första, Range/Mode, är en niolägesswitch där du väljer hur snabbt delayet ska vara (50–800 ms) eller vilken mode pitchshiftern ska stå i. Delayet är inte så mycket att orda om, det låter mycket bra, men det finns en sak som är värd att lyfta fram, nämligen baklängesdelayet (Inv). Det är extremt användbart för att skapa spännande och bra trumljud. Det låter helt enkelt grymt bra att exempelvis köra en virvel genom det tillsammans med originalljudet.
      Det finns även en Inv-funktion på pitchshiftern, vilket innebär att du kan ändra tonhöjd på delaysignalen. Tack vare den snillrika finessen på baksidan som heter ”Keyboard in” kan du styra tonhöjden från till exempel en utgång på ditt ljudkort.
      Nästa två rattar är blåa och märkta med Pitch och Fine. I delay-mode har Pitch ingen inverkan på ljudet medan Fine fungerar som en finjustering av delaytiden. Att ha direkt tillgång till detta via en dedikerad ratt är mycket användbart i live-sammanhang. Om du använder RPS-10 som pitchshifter har du tillgång till två oktaver (en ner och en upp) genom att skruva på pitchratten. Även här kan du använda Keyboard in för extern styrning.
      Fin choruseffekt
      RPS-10 låter förvånansvärt bra och rent, ingen harmonizer för sång kanske, men som en förlängning när man programmerar trumloopar, syntljud eller effektljud är den fantastisk. Genom att snedstämma lite grann med Fine kan du även få fram fina chorus-effekter.
      Den fjärde, gula ratten heter Feedback och styr helt enkelt hur många studsar du vill att delayet ska ha. Med hög feedback och kort delaytid samt lite skruvande på fine kan du få fram vackra digitala avgrundsljud! Långt ifrån alla delay har funktionen att signalen kan runda, men jag skulle vilja kalla just denna funktion för den mest musikaliska. Att variera feedback på trummor så att den nästan rundar, eller rundar om vartannat, är ett klassiskt discotrick.
      Den sista ratten, Balance, justerar mixen mellan originalsignal och effekt. Eftersom Boss troligen avsåg att Micro Rack-serien skulle användas i studiosammanhang kan du ta bort originalljudet helt. Har du balansratten på ”Effect” så hörs bara tolvbitarssignalen. Släng upp den signalen på en egen kanal så har du ett helt annat ljud – ett bra sätt att på ett enkelt sätt byta sound om du fastnar. Live finns det vissa problem med denna effekt eftersom signalen blir aningen fördröjd, men i en digital inspelningsmiljö är det bara att flytta det inspelade spåret lite så blir det perfekt tajming.
      RPS-10 är allt sammantaget en behändig, mycket välljudande och mångsidig effektenhet som fungerar lika bra live som i studio. Du kan hitta den för mellan 1 500 och 1 700 kronor, och det är väl spenderade slantar! ■
      Boss RPS-10
      Typ: Digitaldelay/pitch shifter.
      Tillverkare: Boss (bossus.com).
      Minne: Nej.
      Filter: Nej.
      Midi: Nej.
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2011
  • Veckans populäraste ämnen

  • Senaste låtarna

  • mixakuten_ingang.jpgMIXAKUTEN
    Som medlem får du kostnadsfri hjälp med mixning eller mastring av din låt.
    Läs mer >

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.