Jump to content
Sign in to follow this  
Blue

Lära sig spela Piano snabbt & enkelt. Tips?

Recommended Posts

Hej! Nu är det så att jag vill lära mig spela Piano för att göra mitt musik skapande enklare och roligare. Det blir så mycket lättare att skapa melodier om man kan ackord & skalor osv, speciellt för den genren som jag vill göra (EDM House) så piano blir väll perfekt?

Nu till min fråga:

Hur ska jag göra för att på bästa möjliga sätt lära mig spela Piano? Jag vill inte bli ett proffs bara grundläggande så att jag kan göra melodier och ackord rätt och enkelt.

Tack på förhand.

Share this post


Link to post
Share on other sites
Annons

Jag försökte lära mig att spela piano online men det var inte speciellt framgångsrikt.

Mitt tips är att om du har en budget på 2-3 tusen så gå till en pianolärare. Det gjorde jag och det blev mycket enklare.

När det gäller melodier osv så är det bra att läsa på om musikteori, få en större uppfattning om vad som funkar med vad.

www.musikteori.se är en bra sida! Lagom nivå osv.

Lycka till!

Share this post


Link to post
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
Sign in to follow this  

  • Senaste foruminläggen

  • Annons
  • Similar Content

    • By Hasse Nilsson
      Vi ställde tio frågor som behövde ställas till en av Sveriges mesta dj:s just nu. Och hon gav oss svar på tal.
      Linny Hex är precis fyllda 30 år och mixar techno och house lajv inför publik, men har också ett uppdrag där hon spelar i SR P3. Hennes urval och spelstil går ofta åt det mörkare och dubbigare hållet, snarare än den rätt-i-ansiktet-hårdhet som många förknippar med begreppet techno. Linny Hex är även ett slags inofficiell evangelist för den svenska techno-scenen och hennes setlistor innehåller alltid nya och osläppta spår från landets producenter och remixare. Ja, vi kör väl igång direkt: tio frågor till Linny Hex!
      Foto: Adrian Ulander
      1. Hur började allt för dig, när började du dj:a?
      När jag var 21 år hade jag hunnit springa på klubbar och undergroundfester i Stockholm i över sex år och var rätt less på det. Jag behövde något nytt och eftersom jag alltid har stått med ena foten ganska starkt förankrad i den brittiska musikscenen bestämde jag mig för att flytta till London. På något sätt hamnade jag ihop med ett gäng husockupanter som drev ett konstnärligt kollektiv. Eftersom ingen hade något att göra på dagarna stod vi i folks rum och mixade Jungle och Drum & bass från morgon till kväll i ungefär ett år. När jag kom tillbaka till Stockholm började jag spela på lite privata fester, och, ja, nu är jag här.
      2. Spelar du något instrument och producerar egen musik?
      Konstigt nog spelar jag inget instrument längre. När jag var liten spelade jag både trummor och piano och satt och lekte i musikprogram. För övrigt är min pappa basist. När jag blev äldre tappade jag instrumentspelet, vilket jag ångrar fenomenalt mycket idag. Numera sitter jag och slöproducerar spår när jag har tid, vilket är ungefär aldrig. Jag försöker verkligen hitta mer tid till att sitta och jamma.
      3. Det finns musiker tycker att det här med att mixa publik inför publik inte är någon konst jämfört med att spela instrument eller sjunga. Vad säger du om det?
      Det där är en typ av elitism jag inte kan relatera till alls och min uppfattning är att sådana åsikter vanligtvis föds ur en okunskap om vad det är andra gör. Att ställa sig på en scen framför personer som förväntar sig att du ska underhålla dem är utmanande oavsett om du spelar med ett band eller mixar ett dj-set. Sedab kan man absolut prata om vilka instrument eller program som rent tekniskt är svårast att hantera, men bara för att det är skitsvårt att spela harpa betyder ju inte det att det inte är en konst att spela skivor.
      Jag förstår inte ens hur folk mäter vad som är mer eller mindre konstnärligt. Alla med den här typen av fördomar borde ställa sig bakom ett par vinylspelare och försöka taktmixa två simpla techno-kickar på 20 sekunder, så kan vi diskutera svårighetsgrader och konstnärligt uttryck när det gäller dj-mixning efter det.
      Foto: Fia Bolin.
      4. På vilken sorts ställen spelar du?
      Förutom att spela plattor i radio, vilket jag gör ganska ofta, så skulle jag säga att jag just nu varvar rätt bra mellan att spela på nattklubb och privata tillställningar. Var jag spelar är varierar väldigt mycket beroende på hur den elektroniska scenen ter sig för tillfället Med det menar jag att det skapas fler eller färre privata musikarrangemang, eller undergroundfester som folk också kallar dem, under olika perioder.
      Givetvis handlar det också om att välja vilka spelningar du vill göra beroende på vilken typ av dj du vill vara och vilken musik du vill spela. Exempelvis har jag alla gånger utom två sagt nej till att ta hotellbar-gig. Inte för att jag inte tycker att det är nice med en bra barvibbe, men den musiken jag vill spela just nu passar helt enkelt inte in där. Jag vill helst stå i ett laser- och rökfyllt rum vid fem på morgonen och spela för en publik som är där för musikens skull.
      5. Hur ofta spelar du ute?
      Just nu är jag inne på min sista termin på en masterutbildning i sociologi vilket gör att jag har vart tvungen att omprioritera mina spelningar. Parallellt programleder jag ju ett dj-program i radio också och tillsammans blir allt det där extremt tidskonsumerande. Det har inneburit att jag har fått dra ned rätt mycket på att spela ute det senaste året och just nu skulle jag väl säga att jag max spelar ute någon gång i månaden eller varannan. Att dra ned på att spela tyckte jag nästan kändes läskigt i början.
       På senaste tiden har jag börjat släppa mer och mer på det dock och idag ser jag det som att jag snarare väljer mina spelningar mer noggrant. Jag tror att de flesta som har åldras ihop med sitt konstnärsskap kan relatera till att andra saker i livet också måste få ta plats, även om man egentligen vill fortsätta kicka det som om man vore 21 år.
      Foto: Adrian Ulander.
      6. Du spelar på fester som kan betraktas som halvillegala rejvs utomhus och liknande. Kan du berätta vad det betyder för dig?
      Jag tycker att den här rejvdebatten som har existerat i över 20 år är konstig. Det är så otroligt moraliserande diskussioner i relation till vad jag upplever att diskussioner om andra musikaliska subkulturer är. Bara för att en fest inte är på en nattklubb, utan sker som ett privat arrangemang betyder ju inte det att det är en illegal fest där total anarki råder. Min upplevelse är att privata events nästan uteslutande är bättre uppstyrda än många klubbar jag har gått på och att folk inte blir lika packade och odrägliga där som på krogen. Därför är just de spelningarna mina absoluta favoriter.
      Folk kommer dit bara för att lyssna på musiken jag spelar. Sen finns det ju såklart guldställen som Slakthuset, Under Bron och Kägelbanan, med flera, som också är helt fantastiska att spela på. Och det är just för att de jobbar hårt på att det är musiken som är kvällens huvudattraktion istället för alkoholen. Plattformen som privata fester förmedlar till både mig som musiker och besökare är helt ovärderlig i ett samhälle som annars ger ganska lite utrymme till musik generellt.
      7. Vilken är den bästa spelningen du gjort och vilken är din drömbokning?
      En av de bästa var på Norbergfestivalen 2010. Det var så hysteriskt dåligt väder den kvällen, med hagel och blåst och jag spelade i ett stort tält där det regnade in. Men det slutade med att det var så mycket folk och sån bra stämning i tältet att folk började festa utanför i det totala misärvädret. Det var så mycket lera och vatten och skit överallt – och ingen brydde sig! Det var fint. Jag längtar helt klart efter att få spela på Tresor i Berlin. Får jag en spelning där kan jag lägga av sedan. Skojar!
      8. Vilka är dina arbetsverktyg?
      När jag spelar ute använder jag allra oftast cd-spelare, mixer och Serato. Ibland varvar jag det med vinyl men det är helt beroende på om klubbens utrustning är bra. Anledningen till att jag slutade spela vinyl ute och gick över till cd-spelare för två år sedan är för att de flesta spelare som står på nattklubbar är så pass gamla nu att de helt enkelt inte är tillförlitliga att spela på. Till slut blev det bara jobbigt att gå och spela, för att jag inte visste om saker skulle fungera när jag kom dit. Lite som att försöka spela på en gitarr som inte går att stämma, kan jag tänka mig. Men det där börjar förändras nu och fler verkar kombinera cd-spelare med vinyl, vilket är fett.
      9. Vilka är dina fem favorit-dj:s?
      En av mina absoluta favoriter är svenska techno- och house-dj:n Sandra Mosh. Rent tekniskt finns det nog ingen jag har dragit mer inspiration av än vad jag har gjort av hennes mixar plus att jag älskar hennes urval. Sen skulle jag säga att Johanna Knutsson är en klar favorit. Tekniskt är hon superduktig, hennes val av musik är svinbra och hon är nog technovärldens mest ödmjuka person. Sen är UK Garage-dj:n DJ EZ helt klart en av världens bästa dj:s. Personerna som tycker att mixa inför publik inte är konst borde checka hans Boiler Room x RBMA dj-set från 2012. Generellt har jag extremt stor respekt för Drum & bass-dj:s. Kan du mixa det på vinyl kan du mixa vad som helst, alltså verkligen. DJ Zinc är en sådan dj. Slutligen vill jag säga att jag tycker att Joel Mull är riktigt bra.
      10. Vilka är dina fem favoritproducenter?
      Recondites techno är så vacker i mina öron att jag nästan inte ens kan lyssna på den, haha! När jag såg honom lajv på Into the Valley-festivalen för två år sedan började jag storgråta på dansgolvet. Vem börjar gråta mitt på ett dansgolv, liksom? Hans melodier träffar mig någonstans där ingen annans gör det. Sen är svenska techno-producenten Nima Khak en klar favorit och har varit det väldigt länge. Burial och Massive Attack är bra exempel på musik jag har lyssnat på väldigt länge och ajg kommer troligtvis spela deras plattor även när jag är gammal. Sista favoritproducenten får bli SouthPaw bara för hans helt sjuka produktion på världens bästa hiphop-platta: Immortal Technique- Revolutionary Volume 2.
      Linny Hex mixar de bästa techno-spåren från 2016 i SR P3
    • By Studio
      FREDAGSTIPSET: Idag gästas fredagstipset av Viktor Rinneby från Studio Klaffen i Malmö och han dyker in i företaget Black Rooster Audios pluggar, så håll i (r)hatten.
      Idag ska vi bekanta oss med Black Rooster Audio, ett rykande färskt pluggföretag från Tyskland. Jag har satt tänderna i deras VLA-2A och VLA-3A, företagets emuleringar av de två legendariska kompressorerna LA2A och LA3A från Teletronix. Hjärtat i dessa kompressorer är T4-cellen, en elektro-optisk detektor som enkelt förklarat avgör hur ljudsignalen reduceras. Men hur T4-cellen drivs och behandlar transienter skiljer sig kompressorerna emellan: LA2A är rördriven medans LA3A är transistordriven (mer om detta senare).

      LA2A, som Black Rooster Audio emulerat, är driven av en T4A-cell medan den emulerade LA3An är bestyckad med en T4B-cell. T4A-celler är extremt ovanliga och tillverkas inte längre (omöjliga att rekonstruera) och är därför svåra att komma över. Tilläggas ska att det finns olika snabba T4-celler.
      Båda kompressorerna varierar i ratio vid olika amplitud och frekvenser, vilket vi kan dra fördel av (mer om detta senare). En LA2A har en fixerad attack på 10 ms, men releasen är mer komplex; mellan 40-60 ms de första 50% för att sedan nå 100% release efter 0.5-15 sekunder, beroende på ljudmaterial.
      Snabb reaktionstid
      Exakt hur releasen agerar varierar från enhet till enhet och är beroende av vilken T4-cell som sitter i. En LA3A har i teorin samma release som en LA2A, men mycket snabbare attack vid skarpa transienter, tack vare en mer alert drivkrets. Den snabba reaktionsförmågan lämpar sig ofta därför ofta på perkussativa instrument och ljudkällor med stora hopp i transienterna. Frekvensmässigt tenderar LA3A att lyfta fram mellanregistret på ett sätt som många uppskattar, vilket gör att den ofta, om möjligheten finns, även är en kandidat för gitarrkanalen.
      LA2A driver sin T4-cell med hjälp av rör, vilket gör att reaktionsförmågan är lite mer tillbakahållen än hos sin efterträdare. Soundmässigt tillför rörkonstruktionen ljudmaterialet en maffigare botten och en mer (enligt mig) tilltalande topp. Ett lite rundare sound helt enkelt.
      Pluggarna
      Rent grafiskt är pluggarna fagra och inbjudande. Gain och threshhold-kontrollerna är i sitt ursprungsläge känsliga, på snudd till för känsliga, men detta går att justera med hjälp av keyboard-kommandon om så önskas.

      VLA-2A har ett tydligt gränssnitt och VU-mätaren följer ljudet som önskat.
      Kompressionen är som utlovat frekvensberoende och med hjälp av bland annat ett sinussvep ser jag att den reagerar som svagast mellan ca 160 och 600 Hz för att sedan successivt öka i ratio i takt med frekvensen, för att slutligen nå sin peak mellan 6000-10000 Hz. Under 160 Hz ökar ration stegvis nedåt för att peaka vid 30 Hz. Det är alltså en bra mycket högre ratio i subben än vad det är i det låga mellanregistret, men dock inte lika hög ratio som i övre mellanregistret och diskanten.
      Detta är värdefull information. I teorin vet jag i och med detta att VLA-2A kommer att tämja sången i övre mellanregistret och diskanten samt att den kommer att tämja elbasen i basfrekvenserna och i finger/plektrum-attacken runt 1-2.5 kHz, egenskaper som jag letar efter i en emulerad LA2A. Attacken ligger fixerad runt 10 ms som utlovat. Releasen sker gradvis med en initialt snabb inbromsning och med en slutgiltig mjuk landning. Releasen är snabbare än vad jag upplevt från LA2A:or jag använt tidigare.
      När pluggen pressas så ser jag en serie över- och undertoner på frekvensanalysatorn.
      Detta är intressant när vi sätter den i relation till sin transistorbaserade efterträdare (VLA-3A), som bara skapar övertoner och då färre sådana. Vi kan med gott samvete konstatera att utöver gedigen programmering av komprimeringsbeteéndet, så har sällskapet på Black Rooster Audio även lagt tid på att fånga LA2A:ns (och LA3A:ns) karakteristiska färg.
      Men hur låter då färgen? Kort och gott trovärdigt, varmt, mjukt och krämigt och soundet inspirerar. Jag använder sedan tidigare IK Multimedias White 2A, men i VLA-2A ser jag ett starkt komplement, kanske till och med en ersättare. Men nog sagt om VLA-2A för stunden och över till VLA-3A.
      VLA-3A
      Vi ser även här ett tydligt och inbjudande grafiskt gränssnitt. Precis som hos sin föregångare reagerar VLA3A:s VU-mätare i takt med kompressionen och likt de flesta andra digitala VU-mätare följer den signalen bättre än hårdvarorna de emulerar.

      Den initiala releasen är snabb men generationen efter är slappare, bra mycket slappare än hos VLA-2A.
      Vi kan med all säkerhet konstatera att vi har två opto-kompressor-emuleringar med olika sound och olika releasekaraktär! Men hur är det med attacken hos VLA 3A? För det är här den verkligen ska glänsa i relation till sin föregångare. Gör den det? Jodå! För ju skarpare transienter vi stoppar in, ju snabbare reaktion får vi av kompressorn. Detta bådar gott.
      Som utlovat är ration beroende av hur mycket signal VLA-3A matas med, men gällande hur ration reagerar över frekvenser skiljer den sig (som den bör) ifrån VLA-2A. Enligt mina mätningar ökar VLA-3A i ratio successivt från 10 Hz till 5000 Hz, för att sedan vara oberörd mellan 5000-7000 Hz, efter det sjunker den successivt (med undantag för att höjas igen mellan 20000-24000 Hz, för dig med fladdermusöron).
      Nästan ingen dist
      I och med att VLA-3A inte skapar lika många över- och undertoner kan vi med säkerhet konstatera att den är renare än VLA-2a, vilket också är fallet med hårdvarorna. VLA-kompressorerna förvränger alltså ljudet olika mycket, men förvrängningen ser även olika ut längs frekvensspektrumet. VLA-2A får en skjuts i basen samt ett ordentligt gupp runt den första oktaven, med en serie svagare övertoner efter det. VLA-3A har nästintill ingen distorsion alls runt första oktaven, men däremot ett gupp runt den andra oktaven.
      Nu när vi nu vet på ett ungefär vad vi får ut frekvensmässigt av VLA-3A och vid vilka frekvenser den är som mest känslig, kan vi börja filosofera i vad den kan tänkas passa på för ljudkällor och instrument! Som tidigare nämnts reagerar VLA-3A med en regelbunden ökning i ratio över frekvensspektrumet och den ökar även i ratio beroende av amplitud. Den reagerar alltså olika snabbt beroende av hur skarpa transienterna är och lägger till övertoner som växer i takt med nivåreduktionen. Med detta i åtanke kan jag i teorin se pluggen glänsa på sångkanalen, i synnerhet på en sångare med aggressiv framtoning, men även på aggressivt spelad elbas; perkussiva element (kick, virvel, rytm.) samt på kompgitarren, el- såväl som akustisk.
      Slutsats
      Efter att ha mixat med VLA-kompressorerna i diverse projekt över några veckors tid så har jag kommit fram till att jag funnit två nya favoriter. Precis som hårdvarorna särskiljer de sig ifrån varandra genom sound, beteende och användningsområde. Ingenting är lämnat åt slumpen. VLA-kompressorerna går direkt in i min dagliga arsenal av kompressorer. Tilläggas ska, att även om Black Rooster Audio är ett nytt namn på marknaden, så är deras programmerare väldigt erfarna. De som numer jobbar på Black Rooster Audio ligger bakom några av industrins bästa kompressorpluggar; Shadow Hills Mastering Compressor (UAD), Vertigo VSC-2, bx_opto, ACME Opticom XLA-3 (samtliga Plugin Alliance), för att nämna några. Notera att det bland exemplen finns ett par högt ansedda optokomp-emuleringar.
      Kolla även gäna in Black Rooster Audios övriga pluggar. Det finns nämligen ett gäng gratispluggar, bland annat en finfin gitarrförstärkare och en eq! Som gratisalternativ till nyss recenserade pluggar rekommenderar jag Klanghelms MJUC jr (Mac och pc).
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar
      Artikelförfattare: Viktor Rinneby
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Att välja musikprogram, eller DAW (Digital Audio Workstation) som det ofta kallas, är lite som att välja en partner. Någon att dela livet med och älska i nöd och lust, tills hårddiskkraschen skiljer er åt.
      Det finns idag en uppsjö musikprogram att välja mellan, däribland: Pro Tools, Reason, Sonar, Reaper, Studio One, Logic, Cubase, Ableton Live FL Studio och Garage Band, för att nämna några. Och det ena är nödvändigtvis inte bättre än det andra, även om många påstår motsatsen. Det handlar helt enkelt om tycke och smak, som med så mycket annat här i livet.

      Gränssnittet i Reaper
      En sak som dock är oerhört viktigt att förstå i sammanhanget är att alla musikprogram låter likadant (förutom möjligen Harrison Mixbus som använder inbyggda ”analoga” effekter). Det är helt enkelt bara ettor och nollor som summeras och spelas upp, varken mer eller mindre. Garageband låter alltså precis lika bra, eller dåligt, som senaste Pro Tools. Vad som istället skiljer dem åt är utseendet, arbetsflödet och i viss mån även vilka plugggar och hårdvara som kan användas.
      Jag har vid det här laget testat, eller åtminstone sneglat på, de flesta musikprogram till både pc och Mac och kommit fram till att Reaper (www.reaper.fm) passar mig bäst, efter många år med Cubase. Med risk för att låta som en säljare…
      Här är 10 anledningar att använda Reaper:
      Tydligt, okomplicerat och avskalat gränssnitt. Organiskt arbetsflöde som känns snudd på självgående. Effektivt och oerhört processorsnålt, både gällande uppstart, laddningstider och effekter. Modifierbart, både utseendemässigt och sättet du arbetar på. Bra medföljande pluggar som täcker det mesta. Kan användas gratis i upp till 60 dagar, sedan köpas för en liten summa. Under ständig utveckling tack vare feedback från användarna. Tar knappt någon plats, endast några megabyte. Kan startas upp från ett USB-minne. Fungerar till både Pc och Mac. Värt att notera är att Reaper inte levereras med vare sig samplingsbibliotek eller mjukvaruinstrument.
      Om Reaper passar just dig är naturligtvis omöjligt att svara på och att byta musikprogram ”bara för att” kan tyckas både onödigt och krångligt. Men om du står i valet och kvalet att testat något nytt, så är mitt tips att våga titta bortom de vanligaste alternativen, där du ofta betalar mer för ett namn än själva innehållet.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du alla Fredagstipset-artiklar
    • By Anatta
      Tjena. Suttit och pillat lite med denna låt ett tag nu och undrar vad ni tycker om den. Skulle verkligen uppskatta lite feedback på den så jag kan bli bättre:) 
       
  • Veckans populäraste ämnen

  • Senaste låtarna

  • mixakuten_ingang.jpgMIXAKUTEN
    Som medlem får du kostnadsfri hjälp med mixning eller mastring av din låt.
    Läs mer >

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.