FREDAGSTIPSET: Ett av mina absoluta favoritverktyg när det kommer till mixning och mastring är den dynamiska equalizern. Men vad är det egentligen som gör den så speciell och hur kan du använda den till din fördel?
En dynamisk equalizer är lite som en blandning mellan en vanlig equalizer och en (multiband)kompressor, det vill säga ett verktyg som är aktivt när du själv bestämmer då ett visst tröskelvärde uppnås. Tjusningen med detta är att equalizern bara arbetar när den behöver istället för att påverka ljudet hela tiden. Den dynamiska equalizern låter dig exempelvis justera volymstarkare delar (eller rättare sagt mer frekvensmättade delar) av ett spår, medan svagare lämnas mer eller mindre orörda.
Om vi leker med tanken att din bas stundvis har för mycket energi runt 80 och 160 Hz och du sänker dessa med en vanlig equalizer påverkas ljudet av denna justering även när det egentligen inte behövs. Detta eftersom ovanstående frekvenser bara ställer till problem på vissa toner, i detta fall runt låga E och oktaven, men i övrigt låter bra.
Bilden visar Ozone 9 Dynamic Equalizer med fokus på 80 Hz och 160 där equalizern får jobba rejält runt låga E med omnejd.
Samma inställningar som ovan men med skillnaden att basen spelar andra toner och equalizern således jobbar mindre vilket ger ett mer enhetligt sound.
Precis som att ett paraply inte behövs hela tiden, behöver du inte heller en konstant equalizer (även om det så klart kan behövas ibland). Musik är precis som väder i ständig förändring. Märkväl att denna teknik även kan användas precis tvärt om - för att förstärka det som är tunt eller ljusa på det som stundvis är mörkt eller dovt. Like slarvigt skulle man därför kunna kalla den dynamiska equalizern för intelligent eller rent av musikalisk.
Tre utmärkta användningsområden
Förutom ovanstående exempel finns det naturligtvis fler tacksamma användningsområden där den dynamiska equalizern briljerar.
Tämj det lägre mellanregistret, vilket jag skrivit om i artikeln Går det att mixa musik efter recept? Följ gärna mitt exempel men använd istället en dynamisk equalizer. Testa att sänka 3-5 dB i problemområdet 100-400 Hz (leta upp instrumentets resonanstopp) med ett tröskelvärde på mellan -30 och -40 dB och ett Q-värde på 2. Detta i kombination med sparsmakad komprimering, om så behövs, ger i de flesta fall ett naturligt mellanregister med bibehållen värme.
  Kontrollera diskanten i sången. Många sångare har en tendens att låta tunna och snudd på hårda/kalla när de tar i samtidigt som de framstår som varma när de sjunger svagt eller intimt. Här kan den dynamiska equalizern verkligen göra underverk genom att sänka de störande och skrikiga frekvenserna när sångaren bräker på, men det intima och varma bibehålls. Området 2000-5000 Hz är speciell värt att kika närmare på beroende på röstkvalitet och mikrofon.
  Mejsla fram en välbalanserad mastring med fin dynamik som inte kräver lika mycket kompression. Om din mix är balanserad behöver du sällan justera särskilt mycket i mastringen och 1-2 dB hit eller dit räcker många gånger långt. Den dynamiska equalizern stoltserar här med att trycka ner eller lyfta fram valda frekvenser när det behövs, för att sedan ta ett steg tillbaka. Ett lärorikt experiment du kan leka med är att ratta in 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz och och öka eller sänka dessa frekvenser 2-3 dB och se vad som händer. Dessa frekvensområden symboliserar bas, mellanregister och diskant och spelar tillsammans en viktig roll för helhetsintrycket, samtidigt som de kan lära dig mycket om hur du mixar och var (om något) du har problem i mixen. Populära dynamiska equalizers
FabFilter Pro-Q3 Ozone 9 Dynamic Equalizer Tokyo Dawn Records TDR Nova (finns som gratis- betalversion) Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

FREDAGSTIPSET: Alla vill ha ett tydligt, vackert och luftigt sångljud. Ett sångljud som berör och förflyttar lyssnaren bortom både tid och rum...
Ovanstående är naturligtvis en grov generalisering eftersom varje låt kräver sitt speciella sångljud, för att inte tala om personlig tycke och smak. När du mixar leadsång har du generellt tre verktyg till din hjälp: volym, equalizer och kompression. Men hur går du egentligen till väga? Är det verkligen så enkelt som att slänga på en equalizer, boosta i toppen och hoppas på det bästa? Detta är ett kapitel för sig vilket du exempelvis kan läsa mer om här:
Dagens tips ställer in siktet på att få sången att sticka ut lite extra, utan att kännas processad eller tillgjord. Detta är en konst i sig och mycket handlar om ett bra grundljud i kombination med god mikrofon- och sångteknik. Inget nytt under höstsolen här. Med detta sagt finns det ett litet knep som faktiskt fungerar i de flesta fall, oavsett om du spelat in med en fin kondensatormikrofon eller en enklare dynamisk. Jag vill dock passa på att understryka att nedanstående trolleri inte nödvändigtvis behöver tillämpas i alla situationer, utan snarare när sången behöver det där lilla extra.
Två blir en
Med utgångspunkt i att leadsången låter ungefär som du tänkt dig testa följande:
Kopiera sångspåret så att du har två identiska kanaler. Plocka bort samtliga effekter på dubbletten och döp kanalen till ”Air” eller ”Luft” eller vad du vill. Lägg valfri equalizer på den nya torra kanalen och skär bort allt under 5000 Hz med ett högpassfilter. Fortsätt sedan med ett hyllfilter som boostar 3 dB vid 10-11 kHz:

Bilden visar eq-inställningen för effektspåret där allt som nu hörs är den absoluta toppen.
  Nästa steg är att slänga på en försiktig de-esser som plockar bort de vassaste och snabbaste topparna. Detta steg är inte nödvändigt, utan mer en säkerhetsåtgärd om du har en väldigt diskantrik mikrofon. Hoppa över om du vill. Också valfritt: på med valfri saturation (exempelvis en rullbandsplugg eller mixerbordsemulering) för att runda av och analogisera en smula. Poängen här är att mjuka upp ljudet en aning och göra toppen mindre påträngande. Sist i kedjan hamnar en limiter alternativt en väldigt snabb kompressor som komprimerar rejält. Du ska verkligen höra effekten, vilket i sig låter onaturligt, men som i sitt sammanhang blir något helt annat. Detta steg är viktigt eftersom den hårda kompressionen trycker ihop ljudet och lyfter fram detaljerna. Sikta på åtminstone 5-10 dB kompression:

Observera att limitern behöver pressas rejält hårt för att ge önskad effekt. I detta fall +30 dB vilket resulterar i 5-10 dB kompression.
  Dra ner effektkanalen till noll och spel upp mixen som vanligt. Lyssna på leadsången och dra försiktigt upp effektkanalen tills sången uppfattas som tydligare och luftigare. Backa en aning. Muta effektkanalen och lyssna: bättre sämre? Sen är det bara att blanda in efter tycke och smak. Vänd fasen på effektkanalen och lyssna om det låter bättre eller sämre (valfritt). Intressanta saker kan hända med fasvändning. Klart! Med ovanstående strategi kan du alltså behålla mycket av ursprungsljudet samtidigt som du plockar fram extremtoppen utan att det låter påträngande (beroende på hur mycket du drar på naturligtvis, mindre är många gånger mer). Varför inte göra precis samma sak på originalspåret kanske du undrar? Varför två spår? Helt enkelt för att effekten inte blir den samma. Fråga mig inte varför, det bara är som det är - en slags parallellprocess.
BONUSTIPS: På liknande sätt kan du även skapa en effektkanal som bara är aktiv under exempelvis refrängerna, men med fokus på mellanregistret 1-2 kHz. Refränger är som regel mer händelserika och frekvensmättade och då kan leadsången behöva en extra skjuts:
Ett högpassfilter vid 500 Hz och ett lågpass vid 4000 Hz försäkrar att sångens kärna och tydlighet tittar fram. Blandas med fördel in under refrängen.
Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
 

FREDAGSTIPSET: Att mixa efter recept är sällan något jag rekommenderar, inte minst för att det är snudd på omöjligt. Därmed inte sagt att konkreta mix-strategier är av ondo. Jag ser det lite som att laga mat - ett recept underlättar många gånger men betyder inte att du slipper smaka av. Det gäller fortfarande att lyssna, lyssna och åter lyssna.
Dagens tips fokuserar kring två väldigt konkreta strategier, eller recept om så önskas, som du kan använda när du mixar. Det första handlar om att skapa separation och det andra om hitta balansen i bottenpaketet.
Skapa plats
Det första du ska göra innan du sätter igång att mixa (volym, panorering och effekter) är lokalisera varje instruments resonanstopp, frekvensområdet där instrumentet resonerar som mest, och sänka denna en smula. Detta är vanligtvis mellan 100-400 Hz, vilket har sin förklaring i inspelningens begränsande natur och hur instrument generellt är konstruerade. Plocka fram valfri equalizer och svep med ett lagom brett Q-värde, inte för tajt och inte för brett, tills du hör att det låter lite extra illa: instängt/dovt/bulligt/förvrängt. Du har nu hittat instrumentets resonanstopp:

Backa sedan ungefär 2-3 dB med samma Q-värde och fortsätt med nästa instrument, på samtliga kanaler.

Det som händer är att den så kallade frekvensmaskeringen (när flera kanaler spelas upp samtidigt och frekvenser överlappas) blir mindre påtaglig eftersom "överflödiga" frekvenser mejslats bort. Eller för att uttrycka det enkelt: Mixen blir mindre grötig. Ofta räcker det som sagt att backa 2-3 dB för att inte plocka bort för mycket av instrumentets värme och ursprungliga karaktär. Självklart kan mer behövas i enstaka fall och här gäller det att lyssna. En trevlig bieffekt är dessutom att behovet av att boosta blir mindre då varje instrument nu hörs tydligare. Om du arbetar på detta sätt, innan du sätter gång med den traditionella mixprocessen, får du garanterat en mer välljudande mix med bättre separation. Ett hett tips är att använda hörlurar när du letar resonansfrekvenser för att undvika rummets påverkan. Rummet (även akustiskbehandlade sådana) har nämligen en otrevlig vana att leda örat på villovägar, inte minst i problemområdet 100-400 Hz och lägre.
Resonanstoppen ändras beroende på hur instrumentet är stämt, vilket innebär att en virveltrumma eller gitarr kan ha olika toppar beroende hur de är stämda.
Bottenpaketet
Ett aningen mer kontroversiellt tips är det så kallade VU-tricket (låt oss kalla det så för enkelhets skull) vars syfte är att hitta balansen mellan baskagge och bas, för att sedan bygga mixen runt dessa. Gör följande: Dra ner samtliga kanaler till noll och lägg valfri VU-mätare på masterkanalen. Själv använder jag Klanghelm VUMT, men en Googlesökning bort bjuder på fullgoda gratisalternativ. Se till att VU-mätaren är kalibrerad till -18 (standard på de flesta VU-mätare) och dra upp baskaggen tills mätaren rör sig runt -3 VU: 

Gör sedan likadant med basen fast till 0 VU, samtidigt som baskaggen spelas upp. Du ska alltså inte ställa basens nivå självständigt, utan tillsammans med baskaggen. Först ställer du alltså baskaggens nivå till ungefär -3 VU med VU-mätaren på masterkanalen (viktigt), sedan drar du sakta upp basen tills de tillsammans rör sig runt 0 VU:

Detta utgångsläge försäkrar en hyfsat god balans mellan baskagge och bas som du sedan kan bygga din mix runt, utan att riskera att överbelasta masterkanalen.
Men varför just en VU-mätare och inte ditt inspelningsprograms vanliga mätare? (dBFS, decibel full scale). Helt enkelt därför att det är olika sätt att mäta volym på. I all enkelhet mäter VU medelvärdet, inte helt olikt RMS eller LUFS, medan dBFS är mycket mer exakt och visar precis vad som händer. Fördelen med VU-mätaren är alltså att den mer eller mindre visar vad du i realiteten hör. Ju mer du komprimerar baskaggen och basen (mindre dynamik), desto jämnare blir alltså utslaget på VU-mätaren. Jag vill dock lyfta ett varningens finger för att överkomprimera botten, lagom räcker långt.
Lycka till!
Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

FREDAGSTIPSET: Ibland underlättar det att tänka i tre dimensioner när du mixar och hemligheten till en bra mix ligger många gånger i att fylla tomrummet och manipulera rymden.

Jag har sagt det förr och kommer förmodligen säga det många gånger till: Mixning handlar i mångt och mycket om kontraster, åt alla håll och kanter. För att något ska kännas stort måste något annat kännas litet. En mix där allt känns stort, brett och djupt blir med andra ord snabbt ganska tråkig att lyssna på. Det behöver naturligtvis inte vara så, men ofta. Så, vad innebär det då att tänka i tre dimensioner när du mixar? Till ditt förfogande har du botten till toppen, vänster till höger och fram och bak.
1. Botten till toppen innebär det hörbara området 0-20000 Hz och talar om hur vi uppfattar ljud rent frekvensmässigt. Är mixen dov? Är det mycket luft? Mycket bas? Är mixen urholkad eller har den ett fokuserat mellanregister? Det är viktigt att påminna sig om att inte utnyttja samtliga frekvenser hela tiden. En återhållsam frekvensspridning i verserna gör exempelvis att refrängen känns större och mer effektfull, eller varför inte tvärt om? Likväl är det skönt för öronen med frekvensmässigt tomrum då och då, så att lyssningen inte blir alltför jämntjock. Se därför till att frekvensplanera en extra gång när du mixar. Du behöver dock inte ha specifika frekvenser i åtanke när du rattar, snarare ett holistiskt synsätt mellan bas, mellanregister och diskant.

Genom att filterna bort botten och toppen placerar du automatiskt instrumentet längre bak i ljudbilden. 
2. Vänster till höger handlar om hur bred eller smal mixen känns och styrs i regel med hjälp av panorering. Här är min filosofi att tänka rörelse snarare än att låta varje instrument ha sin givna plats mixen igenom. Visserligen kan en mix kännas bred och fet även om den är statisk, men känslan av rörelse, som exempelvis att en melodislinga flyttar sig eller att ett körparti plötsligt dyker upp från ingenstans, gör ofta hela upplevelsen betydligt mer intressant. Nu påstår jag inte att det måste hända saker precis hela tiden eller att det behöver vara drastiska panorerings eller- automatiseringsåtgärder i varje mix. Istället handlar det om att skruva fram små förändringar lite varstans. Ett klassiskt knep är att hålla verserna smala, närmast mono, för att sedan bredda refrängerna.
3. Fram och bak handlar om mixens djup. Känns den nära eller långt ifrån? Blöt eller torr? Något du vanligtvis trixar till med en kombination av equalizer, reverb, delay, volym och kompression. Equalizern är ett ytterst kraftfullt verktyg när det kommer till att placera instrument i stereobilden. Generellt sett innebär ett större frekvensomfång att ljudet upplevs närmare lyssnaren. Om du exempelvis skär bort bas och diskant från ett instrument och lägger fokus på mellanregistret, så kommer detta kännas mer avlägset i förhållande till andra mer bas- eller diskantrika element. Med detta i åtanke är får exempelvis leadsången ofta en skjuts i just diskanten för att hamna närmre lyssnaren. Likväl är  det inte heller konstigt att baskaggen får puttra på i lågbasen för att denna ska kännas varm och närvarande.
Gällande kompression flyttar snabb attack instrumentet längre bak i ljudbilden och långsammare placerar ljudet längre fram. Experimentera även med releasetiden där snabb release ger skenet av att vara närmare och långsam placerar ljudet längre bak.
När det kommer till användandet av reverb och delay är ekvationen ganska enkel: Korta reverb känns närmare och långa känns längre bort. Här gäller det att tänka smart och inte dränka samtliga instrument i stora reverb, då detta lätt gör mixen ofokuserad, kall och distanserad. Visserligen kan det finnas en poäng i att placera alla instrument i ett och samma rum för att skapa en känsla av sammanhang. Använd då ett reverb av typen ”room” eller ”ambience” med lite mindre efterklang, runt 1 ms. Det är inte ovanligt att använda fem eller sex olika sorters reverb i en och samma mix, samtidigt som det är oerhört viktigt fundera över varje reverbs funktion innan du skrider till verket.

T-RackS Sunset Sound Studio är ett utmärkt mojo-reverb med mycket karaktär som placerar dina instrument i olika "liverum" och kammare. 
"Fyll tomrummet" är ett citat jag bär med mig när det kommer till användandet av reverb. Fundera över vad detta innebär för dig.
Fördjupa dig ytterligare i ämnet:
 
Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

Ollie Olson är en av Sveriges mest meriterade mixare, med en rad guldskivor i Sverige och utomlands. Vi bad honom ta fram vad som enligt honom var de 49 viktigaste mixtipsen. Här är tips 35-40 om hur dina mixar kan nå högre höjder.
35. Välj rätt kompression för elgitarrer
För feta riff så rekommenderar jag att använda lång attack och kort releasetid på kompressorn, så du får ut mesta möjliga närhet och attack. På plockgitarrer, single-string-melodier tycker jag att du ska pröva att använda dig av kort attack och ganska kort release för att få ljudet att hoppa ut ur högtalaren. Se nedan exempel.
För feta riff: använd lång attacktid och kort releasetid på kompressorn, så du får ut mesta möjliga närhet och attack.
 

På plockgitarrer, single-string-melodier: använd kort attack och ganska kort release för att få ljudet att hoppa ut ur högtalaren.
36. Lägg effekter på din masteroutput
Ett bra knep för att veta hur höga gitarrer och andra instrument kommer att bli i slutänden när du slänger på mastringspluggarna eller går till mastringen är att låta en kompressor med lång attack på 30 ms, en kort release på 10 ms och en ratio på 2:1 eller 4:1 ligga på din masteroutput. Låt det bli en gain reduction på en eller ett par decibel (bild 1).

Bild 1: Kompressor med lång attack på 30 ms, en kort release på 10 ms och en ratio på 2:1 eller 4:1.
Lägg därefter en eq där du rullar av basen vid 35 hertz och plussar lite i toppen över 10 kilohertz (bild 2).

Bild 2: Eq där du rullar av basen vid 35 hz och plussar lite i toppen över 10 kilohertz.
Avsluta med en limiter som slår ett par decibel (bild 3). Om dina gitarrer upplevs som lite låga utan limitern så kommer de att bli perfekta i när limitern kommer på. Om de skulle vara för höga så kommer i stället trummorna att slå ned dem, och man upplever dem som låga när limitern åker på. Sätt alltså på limitern när du börjar närma dig, och gör nivåjusteringar.

Bild 3: Avsluta med en limiter som slår ett par decibel.
37. Så mixar du piano
Det finns många sätt att mixa piano. En grundregel är dock att om inte pianot är ett bärande soloinstrument, som ska ha mycket kropp och värme, så bör man hålla pianot ganska smalt i botten och glittrigt i toppen. Testa att rulla av under 200 hertz och komprimera det så att du får fram attacken i klubborna med lång attack, om du vill att det ska smälla (bild 1).

Bild 1: Rulla av under 200 hz och komprimera det så att du får fram attacken i klubborna med lång attack, om du vill att det ska smälla.
Lägg sedan ett svagt pingpong-delay i 1/8-delar med ett par studsars feedback (bild 2).
Bild 2: Lägg ett svagt pingpong-delay i 1/8-delar med ett par studsars feedback.
Delayet bör sedan gå in i ett ganska långt reverb med minst 2,6 sekunders reverbtid (bild 3). Dra av botten och den absoluta toppen i reverbet, så att delayet liksom försvinner in i fjärran. Det är ett utmärkt sätt att få djup, bredd och rymd.
Bild 3: Delayet bör sedan gå in i ett ganska långt reverb med minst 2,6 sekunders reverbtid. Dra av botten och den absoluta toppen i reverbet, så att delayet liksom försvinner in i fjärran.
38. Ge retrokänsla till pianot
Om du vill få fram en retrokänsla, börja med att dra av botten från 200 hertz och neråt. Dra sedan av toppen från 20 kilohertz ner till 7–8 kilohertz. Lägg till lite vid 1,5–2 kilohertz för att få lite spets (bild 1).

Bild 1: Dra av botten från 200 hertz och neråt. Dra sedan av toppen från 20 kilohertz ner till 7–8 kilohertz. Lägg till lite vid 1,5–2 kilohertz för att få lite spets.
Komprimera sedan med riktigt snabb attack och superlång release med en ratio på minst 10:1, men helst runt 20:1 eller ∞:1 så att pianot nästan pumpar av sig självt (bild 2).
Bild 2: Komprimera med riktigt snabb attack och superlång release med en ratio på minst 10:1, men helst runt 20:1 eller ∞:1 så att pianot nästan pumpar av sig självt.
Dra sedan in det i ett delay på 1/32-delar eller 1/64-delar med en studs eller två som hörs ganska tydligt (bild 3). Därefter kör du in det i ett reverb, om det passar. Sedan är det bara att vänta på John Lennon!
Bild 3: Delay på 1/64-delar och 1/32-delar med en studs eller två som hörs ganska tydligt.
39. Skär i rätt frekvenser på sången
Hur kul det än är med de olika andra instrumenten, är det sången som de allra flesta lyssnar på och lägger märke till. Det är inte heller det lättaste att mixa sång, vilket beror på att sång är oerhört svårt att spela in. Det är sällsynt, även på hög proffsnivå, att sången är inspelad med den för rösten mest perfekta mikrofonen.

Oftast har man inte tid att kolla, eller inte så många mikrofoner som lämpar sig för sång över huvud taget. Dessutom är det väldigt vanligt att sången är inspelad i ett rum som inte riktigt lämpar sig för sånginspelning. Det gör att man får arbeta mycket med sången för att få den att kännas som en naturlig del av ljudbilden.
– Börja med att ta bort de pluggar som du kanske satte på i tips nummer 7 (Snabbmixa sången) så att du hör sången oprocessad i det som nu är din mix. Hur låter det? Vilka frekvenser sticker ut? Vilka saknas? Är det för mycket ”s” i sättet att sjunga? Leta fel, men leta också det som du upplever positivt och ta fasta på det.
– När jag eq:ar sång är det ganska vanligt att jag ser eller hör mixar där man har boostat antingen för mycket i bas-, låg- och mellanregistret och för mycket runt 4,5 kilohertz. Detta sker ofta för att runt 200–450 hertz upplevs värmen, och pushen i övre mellan/diskanten gör att sången hoppar ut ur högtalaren. Men det som händer är att sången tvingas bråka med väldigt många instrument i olika frekvensområden där det redan är fullt av gitarrer och keyboard. Då upplevs den antingen som otydlig eller för skrikig.
– Testa i stället att dra bort runt 200–300 hertz med ett ganska smalt Q-värde, rulla sedan av basen upp till 120 hertz med ett low cut-filter. Om du sedan skulle behöva värma upp sången lite kan du alltid lägga tillbaka lite runt 100–150 hertz med en annan eq. Sedan så skär du ett par decibel med ett inte alltför smalt Q-värde vid 4–5 kilohertz.
– Lägg på lite vid 1,2 kilohertz för att få lite "näsa" och sedan någon eller ett par decibel vid 16 kilohertz med ett brett shelvingfilter för att få lite lyxtopp. Hur känns detta? Du måste förstås korrigera de olika frekvenstalen lite beroende på sångerskans/sångarens röst och på hur det är inspelat.
40. Välj sångkompression beroende på genre
Jag brukar använda olika kompressionstekniker beroende på sångare och genre. En mjuk, följsam ballad komprimerar jag mjukt med en attack/release som är lite mitt emellan snabb och långsam så att den får leva i sitt uttryck (bild 1).

Bild 1: För en mjuk, följsam ballad komprimerar jag mjukt med en attack/release som är lite mitt emellan snabb och långsam så att den får leva i sitt uttryck.
I en hård popstänkare komprimerar jag med två olika kompressorer. En som har lång attack, kort release och med en hög ratio. Jag sätter threshold så pass lågt att gain reduction ligger på 10–15 decibel (bild 2).

Bild 2: Lång attack, kort release och med en hög ratio. Jag sätter threshold så pass lågt att gain reduction ligger på 10–15 decibel.
Efter det så sätter jag en mjuk lågratio-kompressor med ganska snabb attack och en lång release, så att sången håller sig på plats och åker in i ljudbilden (bild 3). Tack vare den hårda första kompressionen så får den mycket energi.

Bild 3. En mjuk lågratio-kompressor med ganska snabb attack och en lång release, så att sången håller sig på plats och åker in i ljudbilden.
Här finner du samtliga delar av 49 bästa mixtipsen.

De 49 bästa mixtipsen är en uppdaterad och reviderad version av tidigare publicerad artikel med samma titel i Studio 10-2011.