Jump to content

Jakten är över – äntligen har jag köpt en akustisk gitarr

Sign in to follow this  
David Henriksson

750 views

Veckan bjuder på 4 gig, massor av övande och första instrumentinköpet sedan 2014.

Det här är en sammanfattning av den första veckan i mars. Efter att ha startat måndagen med lite styrketräning på hemmaplan blev jag upphämtad av min vän Glen runt klockan tolv. Vi åkte ut till en småstad utanför Nashville som heter Mount Juliet för att äta lunch och för att fortsätta min jakt på en akustisk gitarr.

Jag hade letat efter en ackegura under en rätt så lång period nu och jag hade blivit rekommenderad att besöka en musikaffär som heter Shiloh Music eftersom de är återförsäljare för Blueridge Guitars (och en rad andra märken såklart). Jag har gillat Blueridge produkter som jag testat tidigare och denna butik hade betydligt fler olika modeller i lager än jag sett någon annanstans.

Jag och Glen tillbringade ungefär tre timmar i butiken med att jämföra olika modeller, men vi lyckades ganska snabbt begränsa det till två eller tre instrument som vi definitivt tyckte bäst om. När vi jämförde våra favoriter testade jag att stämma ner gitarrerna i flera öppna stämningar och även att spela med capo på olika delar av halsen för att se hur de skulle klara denna typ av spelsituationer.

Efter dessa nördiga timmar enades jag och Glen om att Blueridge BR-183A var vår favoritmodell och efter en kort stunds övervägande bestämde jag mig för att slå till. Jag köpte gitarren och ett passande hardcase och det var faktiskt det första instrumentinköp jag gjort sedan oktober 2014 så det kändes jäkligt kul att kliva ut från Shiloh Music och äntligen äga en akustisk gitarr igen.

ackegura.jpg.51df83cfb0ec370077c81a86c0b63d47.jpg
Min nya finfina ackegura – en Blueridge BR-183A.

När jag kom tillbaka hem behövde jag lära mig en låt supersnabbt och sedan dra vidare till The High Watt för att delta i den månatliga showen Loud Jamz, där musiker i stan blir inbjudna och ihopsatta i olika konstellationer för att lära sig och framföra en låt men utan att repa tillsammans innan. Jag hade fått en felaktig länk innan så jag hade av misstag lärt mig fel låt och lärde mig inte den korrekta låten förrän två timmar innan showen började. Så klart lite stressigt, och jag hörde mig inte så bra på scenen. Men jag tog mig igenom det och träffade även en del väldigt trevligt folk under kvällen. Överlag en väldigt trevlig start på veckan.


Jag tillbringade störren delen av tisdagen med att öva för ett tribute-gig till Rush som jag skulle spela på lördagen. Efter att ha lärt mig alla låtdelar under den föregående veckan fokuserade jag nu på att försöka ratta fram gitarrsounden så nära som möjligt vilket inte var särskilt lätt eftersom min begränsade tillgång till utrustning inte ens är nära det som Rush gitarrist Alex Lifeson använt på inspelningarna till de låtarna vi skulle spela. Men efter en massa rattande och tweakande kom jag nära nog.

Jag fick också lägga en del tid på att fundera ut ett så effektivt sätt som möjligt att byta mellan dessa sound utan att fokusera på spelet under dessa minst sagt knepiga låtar. Det slutade med att jag programmerade min Strymon Mobius med tre olika presets för chorus och två presets för flanger bara för att minimera antalet knapptryck och byten mellan olika banker. Det var fortfarande långt ifrån enkelt, men jag hittade ett sätt som skulle fungera i alla fall. Jag gillar utmaningar som denna, när man måste hitta ett sätt att imitera ett gäng olika sounds som ursprungligen är spelat med väldigt annorlunda utrustning. Att återskapa dessa saker live när det för det mesta är inspelat i studio gör inte heller saken lättare, men man lär sig en massa under processen.

Här är solot till Rush-låten NATURAL SCIENCE

Under onsdagen fortsatte jag att öva Rush-låtarna, Efter att ha suttit ner tidigare så stod jag nu upp och gick även runt i mitt rum för att simulera känslan av att röra sig på scenen. På så sätt kunde jag bringa klarhet i vilka partier som skulle vara svårast att spela och lägga extra mycket fokus på dessa. Jag ägnade också en del tid åt att lära mig körerna till en ny låt vi skulle lägga till i Tracy Lawrence-repertoaren. Stämman jag skulle sjunga var inte särskilt svår men jag skulle också axla rollerna från både elgitarren och pedal-steelen från inspelningen. Att sjunga stämsång, spela slide och använda både volympedal och min Hand Bender (för att komma så nära steel-soundet som möjligt) blir rätt så jäkla svårt när man gör allt samtidigt. Men, precis som med Rush-låtarna, det är en riktigt utvecklande utmaning.

bender.jpg.256c47a4577db359534d757486aa91b4.jpg
Mycket att hålla koll på med slide, HandBender och volympedal.

På torsdagsmorgonen hann jag med att styrketräna, stränga om min Telecaster och gå igenom Rush-materialet en gång till innan vi möttes upp för att repa dessa låtar hemma hos Tom Hurst. Tom spelar trummor med mig i Tracy Lawrence band och det var han som hade bjudit in mig att vara med på detta gig. Låtarna som vi spelade var riktigt komplexa men alla hade verkligen lagt ner den tid som krävdes för att lära sig alla arrangemang och detaljer och det lät faktiskt oväntat bra redan under den första genomspelningen. Det är så det är att jobba med proffs.

Under kvällen drog jag till den relativt nyöppnade klubben Topgolf för att lyssna på mina vänner Victor Brodén, Anthony Rankin och Elton Charles delta i en tävling med sitt band The Love Elektrik. De gjorde ett fenomenalt framträdande och det kommer att sändas via webb-tv inom kort. Efter det åkte jag till The 5 Spot för att spela ett gig med mina vänner i Glen Martian Band. Eftersom jag inte hade ätit på mååånga timmar var jag rätt slut när jag kom dit och trodde att jag skulle ha svårt att koncentrera mig under giget. Men en rejäl nachos-tallrik senare var jag ”fit for fight” och vi gjorde ett grymt gig, det var utan tvekan den roligaste stunden jag haft på scenen med dessa herrar.

Glen_Martian_Band.jpg.1c1d444316a7ed01e04e406f5226e699.jpg
På scenen med Glen Martian Band på The 5 Spot.

Dagen efter hängde jag med min nye vän Brian Lindsey som jag hade träffat för första gången bara en månad tidigare. Vi åt lunch på en mexikansk restaurang, testade ett gäng coola gitarrer både på Eastside Music Supply och Fanny’s House of Music innan vi drog vidare hem till mig där jag visade Brian min gitarr-rig. Vi experimenterade också lite med den supercoola pedalen Analog Drive från svenska företaget Elektron. OTROLIGT många möjligheter med den pedalen sannerligen! Kolla in demos på Youyube om ni vill veta mer om den. På kvällen spelade jag igenom Rush-låtarna en…gång… till…

På lördagen drog jag igenom de där jäkla låtarna några gånger till. Ja, de var SÅ svåra att spela haha… När jag tidigt på kvällen anlände till The Basement East där tribute-showen skulle äga rum så börja jag känna en viss nervositet även fast jag visste att jag hade övat som en tok och verkligen kunde materialet utan och innan. Jag skulle dela scen under kvällen med några av de mest respekterade musiker i stan och även om det är sällan känner av nerverna nuförtiden, så var det här definitivt ett av de tillfällena.

elektron.jpg.9ebf39d011733a55deb6529dc0adc12e.jpg
Trevlig dag med Brian och kul nördande med bl.a. Analog Drive från Elektron.

När jag sedan hörde de första två sättningarna spela fantastiska versioner av deras respektive utvalda Rush-låtar så blev jag inte direkt mindre skakis heller. I den första sättningen var det en kille som spelade gitarr och sjöng på de första låtarna och sen flyttade över till trumsetet för de resterande låtarna. Jag kan konstatera att det finns många band där det är lättare att växla mellan instrumenten, Rush musik är INTE lätt att spela. All heder till den musikern.

I den andra sättningen spelade Derek Wells gitarr, han har varit en av Nashvilles mest anlitade sessionmusiker under de senaste åren. Han har spelat på mer än 30 #1-singlar och blev också framröstade till ”Musician of the Year” på Academy of Country Music Awards 2016. Derek och hans medmusiker startade sitt set med en sjukt intrikat instrumentallåt som lämnade den större delen av publiken med hakorna nere vid skorna. Fantastisk spel av alla på scenen och resten av deras set höll samma extremt höga standard. SÅ INSPIRERANDE!

Vi var näst på tur och jag minns att jag fortfarande var nervös när jag roddade upp min förstärkare och mitt pedalbord men så snart Tom räknade in till den första låten fokuserade jag bara på musiken och nervositeten var i princip som bortblåst. Jag hade riktigt kul uppe på scenen och kände efter ett par minuter att jag var tillräckligt säker på spelet att jag faktiskt kunde bidra med lite show också. Som jag skrev i förra inlägget var det nog bra att jag inte hade några gigs veckan innan eftersom det verkligen gav mig nog med tid att förbereda och öva in dessa låtar utan och innan. Min kompis Justin Butler spelade med kvällens sista sättning och de gjorde också ett otroligt jobb. Fantastiskt spel och sound av Justin!

image.png.1f11e7b867e574cfd47f389ac1b1d352.png
Kändes väldigt kul att bli omnämnd av Derek Wells på Instagram efter Rush-tributen!

Runt midnatt påbörjade jag och Tom resan söderut mot Vero Beach, Florida där vi skulle spela ett gig med Tracy på söndagen. Lyckligtvis är Tom van att köra nattetid och han tog hand om den större delen av den 12 timmar långa bilfärden. Vi var både rejält trötta när vi anlände en timme före soundcheck och mina minnen av resten av dagen är ytterst sudda för att vara helt ärlig.

Hursomhelst, jag köpte en ny akustisk gitarr och spelade fyra gigs med fyra olika sammansättningar av grymma musiker denna vecka. Jag skulle kalla det en bra veckan även om jag inte minns så mycket av söndagsgiget, haha…

David Henriksson är sponsrad av:

logo_daddario_4color_on_white.thumb.png.8221ea5c94e3c15ec1814e96a5cc6b8d.png lr-baggs-logo-high-res-print.thumb.png.8efdf64e7757cabc9670bd954601a8c6.png 260343722_SonnemoGuitarslogo.jpg.85eb330ec18a5dd0e60941baa48c7025.jpg

OlssonAmpsLoggaOriginal_red.thumb.png.0eb463bf90dca37af5203df81013bdcd.png  1131410731_lundgrenpickupslogoseethrough.png.1734e7af9fa6073eb5fedf93c4cc8432.png   Slickbag-logo-PMS1797-utan-R-110228.thumb.jpg.d692dc572b1cb85b3987e2022c1d2f25.jpg

1111515250_SOSloggotext.png.4703db862f0e1353448b1a0a27f835e8.png  EBSglow.jpg.20f2e96544f4801b952b919e54f519db.jpg  2016_onecontrol_logo1_red.png.e1116ab31ab6ebd1a96a2358accfe784.png


www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
www.youtube.com/davidhenrikssonmusik

insta.jpg

Sign in to follow this  


0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Similar Content

    • By David Henriksson
      Det var dagen före Thanksgiving. Jag började precis må bättre efter att ha varit sjuk i nästan två veckor. Vid 18:30 fick jag ett sms från ett nummer jag inte kände igen. En producent som heter John skrev att de jobbade på en hiphop-version av ”Blue Christmas” (Elvis Presleys kända version släpptes 1957) som Billy Ray Cyrus och Young Buck skulle sjunga tillsammans. (In English at the bottom of the page).
      Billy Ray är Miley Cyrus pappa, han hade en enormt 90-talshit med ”Achy Breaky Heart” som sålde 9 miljoner exemplar bara i USA. Nyligen hade han ytterligare en enorm hit med en rappare, Lil Nas X, deras låt ”Old Town Road” har mer än 814 000 000 streams på Spotify och över 400 000 000 visningar på YouTube när detta skrivs. Young Buck var medlem i rapgruppen G-Unit med bl.a. 50 Cent för ungefär 15 år sedan. Om dessa herrar ville att jag skulle spela in lite hiphop-jul-gitarr, VARFÖR INTE?
       
      Young Buck till höger och 50 Cent till vänster
      John sa att de hade en förstärkare i studion så jag tog bara med mig ett par gitarrer och mitt pedalbord och beställde en Uber ut till Mount Juliet, ungefär 25 minuter öster om Nashville. När jag anlände till den stora ladan där studions finns gick jag in i kontrollrummet, hälsade på John och Young Buck och ytterligare ungefär 10 herrar som satt där inne, dimman av rök var den mest intensiva jag någonsin upplevt.
      De rökte inte tobak… De var alla exalterade, men på ett tillbakalutat sätt, över att jag var där och John bad mig att packa upp mina grejer i inspelningsrummet. Billy Ray hade ringt dem tidigare och visat över telefon vilket stuk han var ute efter. Gitarren spelade vad jag skulle beskriva som en långsam, bluesig Chuck Berry-inspired kompfigur. ”Jag älskar Chuck, det där kan jag lira utan problem. Men hur kommer detta funka över ett hiphop-beat?” var mina omedelbara tankar.
       

      Hiphop-julgitarr-rigg
      Jag gick in till inspelningsrummet och såg att de hade en Behringer-förstärkare där inne. Trodde att jag aldrig skulle få ett dugligt sound haha, men efter bara lite rattande lät det faktiskt helt okej. Jag spelade in några tagningar med lite variationer på huvudriffet och frågade sen om de ville ha några kompletterande gitarrslingor. Young Buck ringde Billy Ray och visade det jag redan spelat in, Billy Ray älskade det och bad mig att spela riffet igen för honom över telefonen.
      Han var väldans exalterad och sa att jag ”kanaliserade Chuck”. Jag föreslog att lägga till en del från Elvis version av låten, där händer det i körarrangemanget men min idé var att spela det med ett distat elgitarr-sound istället. Billy Ray tyckte att det var en kanonbra plan eftersom, i alla fall enligt honom, denna låt är lika igenkänd för detta körarr som för Elvis leadsång. Jag gick tillbaka in i inspelningsrummet och spelade in några tagningar (i olika register) av denna körstämma på min gitarr.
       

      Kontrollrummet i Bradley’s Barn Studio där jag gjorde inspelningen
      När jag var klar med inspelningen berättade John, producenten, lite om historien runt denna studio. Den byggdes av hans farfar (eller morfar? Varför kan de inte ha separata ord som vi så logiskt har i det svenska språket…) som hette Owen Bradley. Han var en musiker och producent känd för sin enorma påverkan på countrymusikens utveckling som skedde i Nashville under 50- och 60-talet. Han och Chet Atkins anses var två av de huvudsakliga ”arkitekterna” bakom det som allmänt kallas ”The Nashville Sound”. Det var mer polerat och välproducerat jämfört med den tidigare, råare och mer folkmusik-lika countrymusiken.
      Owen Bradley drev även en inspelningsstudio i centrala Nashville, ursprungligen kallad ”Bradley’s Film & Recording Studio” och senare känd som ”Columbia Studio B”. Det var en väldigt framgångsrik studio och inspirerade många andra att starta deras verksamhet i samma område. Detta växte till vad som nu kallas ”Music Row”, ett par kvarter som anses vara hjärtar av Nashvilles underhållningsindustri. I detta område kan man idag finna kontoren till otaliga skivbolag, publishing-bolag, musiklicens-firmor, inspelningsstudios, videoproduktionsbolag och även företag som är kopplat till musikbranschen såsom radionätverk och radiostationer.

      Young Buck och Billy Ray Cyrus tillsammans i den kommande musikvideon
      Den här kvällen blev mycket mer intressant än jag hade anat. Jag pratade med, och spelade gitarr för, Billy Ray Cyrus över telefon. Jag träffade och hängde lite med Young Buck, 50 Cents gamla bandkompis. I insåg att det faktiskt går att få ett okej ljud ur en Behringer-stärkare. Jag lärde mig en del saker om historien runt Nashvilles musikindustri. En rätt unik, och väldigt minnesvärd, kväll här i Nashville.
      Over and out,
      David
      Se mina tidigare blogginlägg på Studio från september, 2018 och tidigare här!
      Kolla in mig på:
      www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
      www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
      www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
      ----------------------------------------------------------------------
      ENGLISH:

      (Pre) Thanksgiving adventures in Nashville
      It was the day before Thanksgiving. I was just starting to feel better after being sick for almost two weeks. At 6:30pm I got a text from a number I didn’t recognize. A producer named John wrote that they were working on a hiphop version of ”Blue Christmas” (famous version by Elvis Presley released in 1957) that Billy Ray Cyrus and Young Buck were gonna sing together.
      Billy Ray Cyrus is Miley’s dad, had the huge 90’s hit ”Achy Breaky Heart” that sold 9 million copies just in the US. He also just had another huge hit with another rapper, Lil Nas X, their song ”Old Town Road” has more than 814 000 000 streams on Spotify and over 400 000 000 views on YouTube right now. Young Buck was in the rap group G-Unit with 50 Cent about 15 years ago. I figured if they wanted me to lay down some hiphop Christmas guitar, WHY NOT?
       

      Young Buck to the right and 50 Cent to the left
      John said they had an amp in the studio so I just brought a couple of guitars and my pedalboard and jumped into an Uber to head out to Mount Juliet, about 25 minutes east of Nashville. After arriving at a big barn I walked into the mixing room, met the John and Young Buck and about 10 more guys sitting in there, the smoke cloud was more intense than anything I’ve ever experienced in the past. They weren’t smoking regular cigarettes...
      They were all excited, but in a mellow way, to have me there and asked me to set up my stuff in the tracking room. Billy Ray had called them earlier and showed over the phone what style he was looking for. The guitar part was kind of a slow, bluesy Chuck Berry-inspired thing. ”I love Chuck, I can totally do that. But how will this fit over a hip hop beat?” were my immediate thoughts.
       

      Hiphop-Christmasguitar-rig
      I went into the tracking room, saw they had a Behringer amp in there. Thought I’d never get a decent sound haha, but after just a little tweaking it sounded quite alright. I recorded a few takes with a little variation on the main riff and then asked the guys if they wanted some complimentary guitar parts.
      Young Buck called Billy Ray who loved my playing and asked to hear me play the main riff over the phone again, he seemed VERY excited and say I was ”channeling Chuck”. Then I suggested to add a part from Elvis’ version, originally it happens in the backing vocals arrangement but my idea was to play it with a distorted guitar sound instead. Billy Ray thought it was a great plan since, according to him, this is a song as recognizable for it’s backing vocal arrangement as for the lead vocals. I went into the tracking room and laid down a few versions of this vocal line on my guitar as well.
       

      The control room in Bradley’s Barn Studio where I did the recording
      When I was done with the recording John, the producer, told me a little bit of the history of the studio. It was built by his grandfather, a man named Owen Bradley. He was a musician and producer known for his huge impact on the country music sound that was developed in Nashville during the 50’s and 60’s. He and Chet Atkins are considered the two of the main architects behind this, also called ”the Nashville sound”. It was more polished and well produced compared to the older, rawer and more folksy country music.
      Owen Bradley also ran a recording studio in central Nashville, originally called ”Bradley’s Film & Recording Studios” and later renamed ”Columbia Studio B”. This was a very successful studio and inspired a lot of others to start their businesses in the same area. This is what’s now called ”Music Row”, a couple of streets considered to be the heart of the Nashville’s entertainment industry. In this area, one will find the offices of numerous record labels, publishing houses, music licensing firms, recording studios, video production houses, along with other businesses who serve the music industry, as well as radio networks, and radio stations.
       

      Young Buck and Billy Ray Cyrus together in the upcoming music video
      This evening turned out to be way more interesting than I had thought. I spoke to, and played guitar to, Billy Ray Cyrus over the phone. I met and hung out a bit with Young Buck, 50 Cent’s old band mate. I realized you can get a decent sound from a Behringer amp. I learned some stuff about the Nashville music industry’s history. A quite unique, and very memorable, evening here in Nashville.
      Over and out,
      David
      Sponsored by:

         
         

      Read my earlier blogs on Studio from September, 2018 and earlier here!
      Check me out here:
      www.facebook.com/davidhenrikssonmusik
      www.instagram.com/davidhenrikssonmusik
      www.youtube.com/davidhenrikssonmusik
    • By Andreas Hedberg
      David Henriksson. (Foto: Sean Marshall)
      David Henriksson är sedan två år baserad i Nashville där han jobbar som gitarrist för flera olika artister. Kanske har du läst hans tidigare blogginlägg på Studio? Nu kan du åter följa David och ta del av hans erfarenheter. Men först, en sammanfattning av hans resa så här långt.
      Första tiden i Nashville
      – När jag flyttade till Nashville i juli 2017 hade jag fyra country-gig bokade första veckan och inget annat. De två första månaderna trillade det in massor av jobb och jag spelade med minst en ny artist eller band varje vecka och där det varje vecka var upp till 35 nya låtar att lära sig. Efter sex veckor fick jag erbjudande att göra en audition för att spela med Tracy Lawrence som med sina 18 singelettor och 14 miljoner sålda countryplattor verkligen är en legend. Jag spelade med honom i ett och ett halvt år, och fick vara med om konserter på bland annat Grand Ole Opry House och Ryman Auditorium – två av de mest ikoniska konserthusen för countrymusik. Det blev också spelningar på flera festivaler. Ibland upp till 30 000 personer i publiken, samt även flera tv-framträdanden.
      Fler gigerbjudanden och auditions
      – När jag hade spelat i några veckor med Tracy Lawrence, fick jag ett samtal av en kille som är bandledare för en countrysångare som heter Kenny Chesney som sålt 29 miljoner plattor och haft runt 30 singelettor, 16 av hans album har toppat Billboard-listan. Dessutom har han vunnit massor av Country Music Association Awards. De ville att jag skulle göra en audition för att spela med Kenny som nyligen blivit av med sin gitarrist. Vi var sex personer som blev inbjudna till audition men tre dagar senare fick jag ett sms av bandledaren som bad mig ringa honom. Han berättade att gitarristen som planerat att sluta hade ångrat sig, så det blev tyvärr ingen audition. Ändå häftigt att vara en av sex gitarrister i stan som var påtänkt, speciellt efter så kort tid i Nashville.
      – Några månader senare ringde samma bandledare igen till mig och undrade om jag ville göra en audition för en yngre countryartist som heter Michael Ray, och då stod det till slut mellan mig och en annan, men de valde den andra killen. Jag har fått rätt många erbjudanden men som i många fall varit svårt att kombinera med mina huvudsakliga gig. För mig är det viktigt att vara trogen mitt eget val vilket innebär att jag får tacka nej till spelningar och därmed pengar, men det är skönt att ha fokus på turné varje helg med Kyle Daniel och många förbandsgig till olika artister. Bland annat ska vi inom kort spela i Florida och sjunga och spela nationalsången innan countrystjärnan Brad Paisleys gig i Orlando. Sedan ska vi spela in Kyle Daniels nya platta de närmaste månaderna.

      Från sista gighelgen med Tracy Lawrence. (Foto Timothy Hiehle)
      Svåra karriärsbeslut
      – I januari 2019 hoppade jag av giget med Tracy Lawrence och det var efter flera månaders funderingar om framtiden med min familj, flickvän och nära vänner, och jag kände att jag ville göra lite andra saker också. Dessutom fick jag ett erbjudande om att spela med en god vän till mig, (Kyle Daniel som nämns ovan), i en musikstil som kanske ligger ännu närmare hjärtat – fortfarande countrybaserat men med lika mycket rock- och bluesinfluenser.
      – Under 2019 har jag spelat för betydligt mindre publik och för mindre pengar men det känns ändå rätt. Mitt visum går ut i februari 2020 och jag vill jobba i både Sverige och USA. Men jag behöver försöka förlänga mitt visum. Det viktigaste för det är att visa att man gjort vettiga saker, och jag håller på för fullt att skicka in en massa material som intervjuer, artiklar, medverkande på plattor med mera till min advokat. Detta är sådana saker de huvudsakligen kollar på när de går igenom en visumansökan. Det blir också hårdare och hårdare att få visum. Om jag åker hem nu så kanske det är näst intill omöjligt om några år att få visum igen.

      Inspelningen av EP. Producenten Guthrie Trapp till vänster om David och brodern Viktor längst ut till höger (Foto: Mikael Audell)
      Inspelning av EP med producenten Guthrie Trapp
      – Ett av målen för resan var att spela in en EP – en egenskriven soloplatta med fem låtar tillsammans med producenten Guthrie Trapp. Planen var att det skulle ske ganska omgående när jag kom till Nashville. Syftet var att ha någonting att visa upp för att få gig, men det visade sig snabbt att i Nashville finns det så mycket jobb att man inte behöver ha någon soloplatta att visa upp för att få jobb. Här finns ett stort behov av gitarrister och på en del gig är det till och med upp till fyra gitarrister på scen.
      – EP:n blev inte inspelad förrän i april 2019. Istället för att hyra in en massa Nashville-musiker så gjorde jag det med min bror som är en väldigt duktig trummis och som jag spelat mycket med genom åren. Så vi gjorde EP:n när han var över på besök tillsammans med några andra kompisar.
      Levande studioklimat
      – Studioklimatet här i Nashville är otroligt levande – mer än på många andra platser. Men det är dyrt att hyra in sig. Tack och lov hittade vi ett rätt billigt alternativ, en ganska liten studio. Jag ville spela in alla i samma rum så att det skulle kännas som en livetagning med fyra musiker i samma rum utan klicktrack och inga extra pålägg efteråt. Det blir förstås läck mellan mickarna, men det finns väldigt många bra plattor genom åren där folk har spelat in på detta sätt. Så vi gjorde 2-4 tagningar per låt, och visst kände jag att jag hade kunnat spela ännu mer perfekt ibland, men det finns en glöd där som är svår att återskapa om man gör 75 tagningar själv efter att de andra satt sina bakgrunder. Guthrie Trapp var med som producent. EP:n kommer släppas under hösten 2019.

      Som förband till legendariska Charlie Daniels Band i Montgomery, Alabama. (Foto: Sean Marshall)
      – Jag spelar just nu med Kyle Daniel och gör även en del andra frilansjobb och vill också komma in lite mer i studiosvängen. Samtidigt känner jag att man måste vara i stan längre för att få in en fot där. Det är en mindre skara musiker som gör studiojobb jämfört med oss som turnerar. Vissa hinner göra 2-3 studiosessioner per dag, men som turnerande musiker så är det ju svårt att hinna spela med 2-3 artister samma dag.

      David och nye Nashville-svensken Karl-Johan Wigander på scen med Kyle Daniel i Chattanooga. (Foto: Sean Marshall)
      – Under de två åren jag har varit här så har det mest blivit country-gig, men även rock och blues-influerade saker. Jag hoppas det i framtiden blir ”Americana-grejor” – lite mer avskalad, organisk och mer akustisk musik, som till exempel Chris Stapleton med
      mycket akustiska gitarrer. På sistone har jag haft sällskap av en annan svensk – en 20-årig göteborgare som heter Karl-Johan Wigander. Otroligt bra trummis! Han har redan hunnit plugga på både ”Berklee Collage of Music” i Boston och ”Musicians Institute” i Los Angeles, och han har spelat med mig och Kyle sedan början av augusti. Det är kul med ytterligare en svensk i bandet. Hans visum går också ut i februari 2020 så vi kämpar på båda två med visumfix i veckorna och turnerande på helgerna.
      Videon som släpptes via Rolling Stone Magazines hemsida.
      Från och med nu på torsdag (17 oktober) kan du följa Davids fortsatta äventyr genom Davids Nashville-blogg här på Studio.
      Vill du kolla in tidigare bloggar från David i Nashville så finns de här.
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.