Jump to content

Djupdykning i bitdjup

Sign in to follow this  
Joel Nevrup

1,292 views

Vad är bitdjup?bitdepth_16.png.0699a07aef17fcc1c6b468a6a990ed3d.png
Bitdjup (bit depth) är ett sätt att digitalt presentera ljud med jämnt fördelade samples (mätpunkter). I ett ljudexempel med 16 bitar PCM (pulse code modulation) innehåller varje sample ett av ett antal värden jämnt fördelade utmed en tidslinje. Varje bit kan ha två tillstånd, 1 eller 0. Tillsammans med fler bitar skapas ett värde där exempelvis 4bitar har 16 tillstånd och 16 bitar har 65536 tillstånd. Varje sample kvantiseras sedan till närmast möjliga digitala värde. Sedan ritas varje sample ut efter ett tidsförlopp som definieras av samplingshastigheten (sample rate).

Bitdjup och mastringbitdepth_24.png.b127ec7884cbeba52fe068ffa1fe5346.png
Det kan vara svårt att höra skillnad på ljud i 24 eller 16 bitar, särskilt om du inte vet vad du ska lyssna efter. I mastring är det viktigt att känna till skillnaderna och hur de olika problemen som kan uppstå under en konvertering mellan de olika bitdjupen kan låta. Inte bara för att känna till hur en rendering kan låta utan också för att kunna ta så relevanta och oproblematiska beslut som möjligt under mastringsprocessen.

Skillnad mellan 16 och 24 bitar
Den största skillnaden mellan 16 och 24 bitar är att 16 bitar har en lägre SNR (signal to noise ratio), det vill säga omfånget mellan det lägsta bruset (noise floor) och den maximala amplituden. 16 bitar har en SNR på 96dB och 24 bitar har en SNR på 144 dB. Vid 16 bitar är omfånget därför reducerat vilket främst hörs genom att det lägsta bruset i bakgrunden är högre.

Att urskilja bitdjup
När man lyssnar på musik är det svårt att höra skillnad mellan 16 och 24 bitar men det finns sätt att urskilja dem. Lättast är det att höra vid en uttoning (fade out) i slutet av ett musikstycke i 16 bitar. Under uttoningen höjer man simultant volymen på sin stereo och hör då bruset tidigare än vid ett stycke i 24 bitar. Tröskeln mellan ljud och tystnad gör sig också påmind genom att ljudet tonas ut mindre mjukt och har en mer plötslig övergång till ”absolut tystnad”.

Det är viktigt att bitreduceringen är det sista som händer i en mastring då övriga modifieringar i mastringsprocessen kan understryka problemen eller till och med förvärra slutresultatet. Be därför alltid mixteknikern att bouncea/rendera musiken i ett icke reducerat bitdjup.

OBS! Bilderna ovan är inte skalenliga


Joel Nevrup
Mastringstekniker, Spektrum Mastering
spektrummastering.com  |  instagramfacebook

  • Gilla 1
Sign in to follow this  


2 Comments


Recommended Comments

Såg nån workshop med någon producent jag inte minns vem det var som sa att den tyckte reverb lät bättre på tape än digitalt. Personen i fråga använde gamla outboard-reverbs som så vitt jag fattat inte är har något vidare bit-djup? Funderar på om det blir samma grej som med Dither-brus att den blir mjukare för att svansen försvinner in bakom bruset istället för att bara kapas rakt av när det inte finns fler bits. Kanske värt en labb-test =)

Share this comment


Link to comment
7 timmar sedan, HoboRec said:

Såg nån workshop med någon producent jag inte minns vem det var som sa att den tyckte reverb lät bättre på tape än digitalt. Personen i fråga använde gamla outboard-reverbs som så vitt jag fattat inte är har något vidare bit-djup? Funderar på om det blir samma grej som med Dither-brus att den blir mjukare för att svansen försvinner in bakom bruset istället för att bara kapas rakt av när det inte finns fler bits. Kanske värt en labb-test 😃

Ja det verkar ju som att det är något särskilt med dåliga bitdjup och reverb. Vet inte om du menar att gamla digitala reverb har dithering men jag misstänker att de inte har det? Jag tror att det är kvantiseringsfelen som är den smaskiga detaljen och inte bruset från dithering men jag kan ha fel, går bara på känsla här. Därav vore det verkligen intressant med en demonstration/test. 

Share this comment


Link to comment

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Mixarens hemliga vapen är en serie i tre delar med syftet att belysa pluggar eller tillvägagångssätt som verkligen kan lyfta dina mixar till nya höjder. Sista delen tar upp saturation, ett lika delar mytomspunnet som missförstått ämne. Första och andra delen hittar du här och här.
      Det är lätt att romantisera över ljudet från förr och då gärna det som lite slarvigt kallas för analog värme, det vill säga det som händer när ljudet skjutsas och förvrängs genom diverse mixerbord, preamps, equalizers, kompressorer och rullbandspelare. Detta fenomen kallas saturation, eller som det på svenska heter ”mättnad” eller ”bandmättnad”. Saturation (som är ett väldigt brett begrepp) är en slags distorsion i form av övertoner vilka färgar grundljudet och skapar nya ljudmönster. Det är därför inte helt orimligt att kalla saturation för textur.

      Fördjupning
      Saturation ger i regel en minskning av snabba transienter (volymtoppar) vilket gör att ljudet kan uppfattas som mjukare och mindre påträngande. Denna typ av avrundning har sin förklaring i att förstärkarstegen i framförallt äldre analog utrustning inte är oändligt snabb. De har med andra ord en lång stigtid - något som kan ge en positiv bieffekt i form av att de absoluta och ibland svårjobbade topparna klipps av. Detta innebär även att så kallad naturlig kompression uppstår då dynamiken minskar. Vidare handlar saturation om att olika sorters jämna eller ojämna övertoner läggs till, vilket kan innebära att det låter fetare och varmare. Med ovanstående i åtanke kan vi därför konstatera att ju fler omvägar inspelningen tar, desto mer färgad blir ursprungssignalen. Saturation är alltså en avrundning, eller om du så vill en kontrollering av transienter samt adderande av övertoner vilket kan förstärka och bilda nya texturer. På så vis är saturation i mångt och mycket också ett verktyg för att skapa tydlighet och tryck när du mixar, något som kan vara skillnaden mellan en mix som stannar inuti högtalarna och en mix som hoppar ut ur dem.
      For starters, with all those additional harmonic overtones in play, your EQ literally has more sound to grab within a given swath of frequencies. So if you’re looking to enhance a vocal’s forwardness in the mix by boosting 1 kHz, there’s going to be more vocal character and personality packed into every decibel boosted, because the sound itself is more dense, vibrant and electric. Put another way: you won’t just get more vocal presence, you’ll get a more interesting vocal presence. That’s the kind of subtle thing that, when multiplied across 16 or 83 tracks, adds up to something much more compelling than a simple sum of the parts. - Gregory Scott, Kush Audio & Sly-Fi.
      Inte bara nostalgi
      Men saturation kan vara så mycket mer än bara analog värme och faktum är att du kan mejsla fram en hel mix genom att bara använda olika typer och grader av saturation, vilket är en konst i sig. Här gäller det framförallt att jobba i lager av olika färgning och textur, men det spelar egentligen ingen roll i vilken ordning du lägger pluggarna. Det är summan av varje del som utgör helheten. Personligen föredrar jag att börja med någon form av preamp eller mixerbord på varje kanal (favoriten är just nu Front DAW) och avslutningsvis någon annan typ av färgning om jag är på det humöret. Det är inte heller ovanligt att ytterligare en preamp som Kazrog True Iron eller Kush Audio TWK får avsluta signalkedjan. Saturation före kompression kan få din kompressor att jobba effektivare över ett större frekvensområde, eftersom de snabba transienterna som annars får kompressorn att arbeta extra hårt avmattats. Omvänt kan saturation efter kompression tillåta än mer färgning av ljudet. Likväl kan saturation vara raka motsatsen till mjukt och öronvänligt. Att överstyra  en baskagge, en leadsynt eller varför inte ett sångspår till oigenkännlighet kan vara ett mycket effektivt sätt att liva upp mixen.
      Ljudexempel baskagge
      Följande ljudexempel är en baskagge som får en rejäl dos saturation från 0-100% i stegrande intensitet med pluggen Kush Audio TWK. I takt med upptrappad saturation minskar dynamiken, samtidigt som den upplevda volymen ökar. Värt att notera är att volymtopparna faktiskt växer halvvägs, innan ljudet pressas ihop mer och mer. Ljudprovet är också ett tydligt exempel på hur du kan forma och förändra ett grundljud utan att använda varje sig equalizer eller kompressor.
      baskagge_sat.mp3

      Du kan lära dig mycket genom att visuellt studera dina ljudfiler. Här kan vi dra slutsatsen att ökad saturation minskar dynamiken.
      Slutsats
      Det absolut enklaste sättet att komma åt det klassiskt analoga varma ljudet är att införskaffa en rör- eller bandmikrofon samt en mikrofonförstärkare av klassiskt snitt. Steg två är att jobba med pluggar som efterliknar gammal hårdvara. Därmed inte sagt att det är nödvändigt att använda saturation på alla kanaler, vilket tvärt om kan vara kontraproduktivt. Övermättnad förvandlas lätt till bristande dynamik och en i förlängningen havregrynsgrötig ljudbild.
      Pluggtips i urval
      AudioThing Type A Black Box Analog Design HG-2 DSP Fielding Reviver Fabfilter Saturn 2 IK Multimedia Tape Kazrog True Iron Klanghelm IVGI och SDRR Kush Audio TWK och 458a Sly-Fi Kaya och Axis Softube Saturation Knob Sonnox Inflator Soundtoys Decapitator och Radiator U-HE Satin United Plugins Front DAW Waves Abbey Road Vinyl Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Ibland krävs det där lilla extra för att låtens soloparti, refräng eller klimax ska lyfta. Men vad gör du när varken volym, equalizer, kompressor eller något annat hjälper?
      För ett tag sedan fick jag förfrågan om att mastra en låt, där artisten var nöjd med i stort sett allt utom själva solopartiet. Känslan som eftersträvades var att solot skulle kännas kraftfullare än tidigare partier, utan att för den sakens skull vara nämnvärt starkare i volym.
      Efter att låten mastrats på vanligt maner och vi båda var nöjda med soundet kände vi att solot fortfarande krävde något mer. En snabb genomlyssning avslöjade att det (som väntat) inte handlade om volym utan något annat, som nu av olika anledningar krävde åtgärd i mastringsstadiet. Nåväl, till ritbordet...
      Exciter

      Jag börjar med att lägga en försiktig exciter på hela mixen, som jag sedan automatiserar så att effekten bara är aktiv under solopartiet. Resultatet blir att solot poppar fram några procent mer, men långt ifrån tillräckligt för att det ska kännas. Dock gillar jag vad jag hör och låter effekten ligga kvar.
      Skitkanal

      I nästa steg duplicerar jag hela mixen och klipper ut solopartiet och gör en så kallad ”skitkanal”. Syftet med denna är att slänga på diverse smuts, brus och annat hokus pokus, i hopp om att något intressant ska hända när jag sedan blandar denna med originalmixen.
      Equalizer

      Först ut på skitkanalen är en equalizer där jag skurit bort topp och botten för att fokus ska hamna på mellanregistret, där mycket av gitarrens karaktär och tydlighet sitter. Någonstans mellan 400-4000 Hz vill jag dra mig till minnes att jag hamnade.
      Parallellkompression

      Efter equalizern hamnar min äldsta plugg, en vintagekompressor i ordets rätta bemärkelse, som säkert har över 10 år på nacken. Denna emulerar en stenhård kompressor som verkligen trasar sönder, pumpar och trycker ihop ljudet så att alla detaljer kommer fram. I sig själv låter detta naturligtvis inte särskilt ”bra” - men i sammanhanget kommer det bidra till att musiken rör sig mer och dessutom känns lite bredare.
      Reverb och delay

      För att ge ytterligare en dimension (lika bra att passa på när vi ändå håller på) så slänger jag på en rejäl dos reverb och lite studsande delay. Förutom parallell komprimeringen ovan bidrar detta till att solopartiet breddas ytterligare och dessutom växer på djupet och höjden.
      Distortion

      Distortion i alla dess färger och former är ett väl beprövat knep för att få fram övertoner, som i sin tur kan placera instrument längre fram i mixen. Mitt val lutar i detta fall mer åt det subtila hållet (eftersom kompressorn redan färgar rejält) och kan liknas vid den bandmättnad som uppstår när du pressar en rullbandspelare hårt.
      Uppmjukning

      Slutligen vill jag plocka bort lite av den påträngande diskanten runt 3000 Hz och använder mig då av Brainworx utmärkta uppmjukade bx_refinement.
      Smått och blandat
      När skitkanalen är klar drar jag ner volymen helt och lyssnar på solopartiet, för att sedan blanda in den nya kanalen tills något börjar kännas. Här är det lätt att gå överstyr, eftersom du gärna vill höra det du precis skapat. Mitt tips är dock att dra på tills effekten hörs, för att sedan backa en aning.
      Sagt och gjort, men vad är det egentligen som händer? Kortfattat handlar det om texturer, ett lager av ”något mer” som i sitt sammanhang förhoppningsvis skakar liv i musiken och ger det där lilla extra. Ovanstående problem hade givetvis gått att lösa på annat sätt, förslagsvis direkt i mixen. Men ibland är verkligheten en annan och att jobba med denna typen av begränsningar (som det faktiskt innebär att jobba med ett stereospår) kan många gånger vara en förklädd välsignelse. Begränsningar föder kreativitet, vilket inte alltför sällan leder till oanade konsekvenser, ibland riktigt lyckade.
      Slutligen vill jag understryka att tänket med att blanda in en skitkanal även fungerar utmärkt i andra situationer, som exempelvis på sång eller trummor. Med detta sagt behöver det inte låta skräpigt bara för att du använder dig av denna teknik. Många instrument mår bra av mer eller mindre övertoner och lite smuts under naglarna har sällan skadat, speciellt inte när det kommer till mixning och mastring. 
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Finns det verkligen magiska frekvenser som lyfter din musik till nya höjder? Dagens tips bjuder på ett och annat ess i rockärmen.

      För ett antal år sedan lyssnade jag på en podd där frågan om magiska frekvenser dök upp. Programledaren svarade då att 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz var de områden denne helst skulle se på en equalizer, om endast tre frekvensband var tillåtna. Detta eftersom dessa frekvenser tillsammans representerar bas, mellanregister och diskant på ett övergripande sätt. Nu ser verkligheten tack och lov inte ut så (även om jag ibland önskar att vi hade betydligt färre val) när det kommer till att mejsla fram välljud.
      Diskussionen mynnade sedan ut i att alla frekvenser är mer eller mindre magiska, beroende på hur och när de används. Det ligger mycket sanning i detta. Om du exempelvis spetsar öronen lite extra och zoomar in på valfri frekvens när du mixar, hör du ganska snart vilken textur den bidrar med. Det kan handla om allt från tyngd, värme. mjukhet och luft, till träighet, ihålighet, hårdhet eller en nasal framtoning. Och faktum är att inget av detta är varken bra eller dåligt eller rätt eller fel. Istället handlar det om kontexten, vilket vi snart kommer in på.
      Min personliga equalizer hade förmodligen sett ut något i stil med 40 Hz, 80 Hz, 150 Hz, 350 Hz, 600 Hz, 1200 Hz, 2500 Hz, 6000 Hz och 12000 Hz, men det vore ju direkt fusk! Med anledning av detta väljer jag istället att fokusera på två frekvensområden som enligt mig är nog så viktiga att lyssna lite extra på.
      300-400 Hz
      Det varma frekvensområdet. För mycket energi här kan ge ett grötigt och dämpat intryck och för lite har förmågan att framstå som innehållslöst, utan ordentlig stomme. Musiken som toppar diverse listor idag är generellt sett väldigt polerad. Med detta menar jag att den är tydlig, välbalanserad och tillrättalagd. Området 300-400 Hz är långt ifrån lika representerat idag som det var förr och då tänker jag framförallt på äldre RnB och soul, men även på klassisk pop och rock. Det finns idag en trend som går ut på att gröpa ur det lägre mellanregistret och boosta det övre, vilket naturligtvis inte är fel i sig, men som ger ett något homogent (läs modernt) uttryck. Magi eller inte? Den frågan lämnar jag obesvarad. En utmärkt plugg för att hålla koll på bas och lågt mellanregister är hursomhelst BASSROOM.
      2000-4000 Hz
      Det hårda frekvensområdet. För mycket blir snabbt påträngande och slitsamt för öronen, medan för lite ger ett dovt och tillbakadraget intryck. Det är också här våra öron är som mest känsliga (med toppen runt 3-4.5 kHz), vilket gör det extra svårt att hålla koll på. Om du sitter och mixar en hel dag är det därför stor risk att du drar på för mycket 2000-4000 Hz, eftersom dina öron förmodligen tröttats ut. Men det övre mellanregistret är inget att vara rädd för, speciellt 3000 Hz är utmärkt för att trolla fram en klarhet i de flesta instrument. Pluggar som Soothe 2 och bx_refinement är självklara val för att trolla bort oönskad diskant, men samtidigt bibehålla mycket av klarheten. Även en dynamisk equalizer som Ozone 9 Dynamic Eq eller gratisvarianten TDR Nova kan göra underverk när du minst anar det.
      Fletcher–Munson och frekvenser
      På 30-talet gjorde Fletcher och Munson mätningar av det mänskliga örat och drog slutsatsen att mellanregistret är mer framträdande vid lägre ljudnivåer och att denna respons planas ut ju starkare volymen blir. Vi upplever alltså frekvenser olika starkt vid olika volym. I prakten innebär detta att du som mixar på svag volym går miste om bas och diskant och du som lyssnar starkt tappar mellanregistret. Men vad är då en bra lyssningsvolym? En ljudnivå på runt 85–90 dB sägs ge den rakaste frekvensuppfattningen, det vill säga att du upplever bas, mellanregister och diskant relativt jämnt. Med detta i åtanke är det därför en god idé att utsätta dina mixar både för stark och svag volym (för att kontrollera att de håller ihop), men att i största möjliga mån lyssna på "normalvolym" - för att vara så ärlig mot öronen som möjligt. Är inte detta magi så säg? En SPL-mätare är till stor hjälp för att hålla koll på nivåerna i studion. Fördjupa dig gärna i ämnet här https://en.wikipedia.org/wiki/Equal-loudness_contour.

      Fletcher-Munsonkurvorna kommer väl till pass när du vill förstå hur vi människor uppfattar frekvenser vid olika ljudstyrka.
      Magi eller inte?
      Magiska frekvenser och annat hokus pokus i all ära. I slutändan är det endast du själv som avgör vad som behöver justeras. Självklart kan det vara till hjälp att utgå från vissa väl valda frekvensområden, men då ingen mix är den andra lik kan det lika gärna stjälpa mer än hjälpa. Det som krävs för att exempelvis cymbalerna ska skina i den ena låten är nödvändigtvis inte rätt tillvägagångssätt i den andra. Men kanske ännu viktigare att förstå är att alla är skapta olika och tenderar att uppskatta olika typer av ljud och därav också olika frekvenser och produktioner. Bara för att jag råkar älska ljudet av en varm nylonsträngad gitarr, betyder inte detta att nästa person uppslattar samma sak. Om vi leker med tanken att du drar på med 2500 Hz på leadsången, så kommer detta garanterat att tilltala en del, men säkerligen skrämma bort lika många.
      Sedan ska det givetvis understrykas att det är skillnad på equalizer och equalizer, vissa är mer eller mindre helt transparenta, medan andra färgar - vilket naturligtvis kan ge en känsla av magi när du drar i rattarna. Men detta handlar snarare om equalizern i sig än om frekvenserna. Några personliga favoriter som kolorerar tillvaron på ett tillfredställande sätt är Black Rooster Audio VEQ-1P, Sly-Fi Axis, Kush Audio Clariphonic DSP MkII, Waves Scheps 73 och i stort sett alla equalizers från Acustica Audio.

      Green från Acustica Audio är visserligen transparent, men sätter definitivt färg på tillvaron och lyfter originalljudet på ett fint sätt.
      Balans
      För att knyta an till inledningen gällande kontexten. I förläningen handlar det kort och gott om balans, vilket också är hela poängen med att mixa - att skapa en helhet som fungerar. För mycket lågt mellanregister blir grötigt, för lite låter tunt, den rätta mängden upplevs kanske som varmt, för mycket höga frekvenser blir vasst, men i lagom dos blir det tydligt och så vidare. Det finns alltså (tyvärr) inga magiska frekvenser du kan slänga på för att få din musik att låta bättre. Den goda nyheter är däremot att alla frekvenser är magiska när de får det utrymme de förtjänar, varken mer eller mindre.

      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: För mig är mastring en ytterst delikat process som kräver största möjliga uppmärksamhet. Med anledning av detta föredrar jag i 9 fall av 10 att arbeta i ensamhet, frånsett sällskapet av en god kopp te eller möjligtvis en kanna kaffe.
      Idag tänkte jag steg för steg gå igenom hur det kan se ut när jag mastrar en låt från grunden. Av upphovsrättsmässiga skäl kan jag tyvärr inte dela med mig av hela låten utan enbart introt, då låten är tänkt att släppas senare i vår. Eftersom mastringen av naturliga skäl är starkare än originalet har jag lagt en limiter på mixen med samma inställningar som mastern. Båda versionerna, i sin fulla form, ligger på exakt samma LUFS enligt https://www.loudnesspenalty.com. Hur stark en låt upplevs beror på flera saker: vilka frekvenser som lyfts fram, kompression, arrangemang osv. Så bara för att en låt (eller två olika låtar för den delen) har samma LUFS, betyder inte detta att de upplevs lika starkt, vilket kan vara smått förvirrande.
      Innan vi sätter igång vill jag också understryka att detta inte är någon heltäckande guide i hur du mastrar från A till Ö, utan snarare en inblick i hur jag i detta specifika fall gick tillväga. Varje mix är unik och så även varje master. Pluggarna jag använder för tillfället (jag mastrar inte analogt, förutom i enstaka fall då jag kör mixen genom min omvandlare Burl B2 ADC) är dock i stort sett alltid de samma. Kriget mellan digitalt och analogt är enligt mig lika uttjatat och dött som volymkriget.

      Processen
      Efter att ha lyssnat på mixen och samtalat med artisten hade jag en ganska klar bild av vad som behövde göras. Målet var att ge låten mer tyngd, djup och tydlighet, men även mer separation och i förlängningen ett mer modernt sound, utan att för den sakens skull ändra för mycket på grundkaraktären. Mixen i sig var redan på god väg, men behövde lite hjälp på traven. Nedan kan du lyssna på före och efter master. I vanlig ordning rekommenderas hörlurar av god kvalité eller studiomonitorer. Jag vill framförallt att du lägger fokus på bottenpaketet, bredden, djupet och toppen samt hur mixen sitter ihop, vilket kan vara svårt att höra genom exempelvis datorhögtalare, eller telefon. Tänk på att sänka volymen och växla gärna snabbt mellan ljudklippen, för att enklare höra skillnaden.
      Steg 1
      1. Rullbandsemulering. Tape Machine 24 från IK Multimedia med input ställd till +3 dB för pressa och runda av diskanttopparna en aning och samtidigt addera lite övertoner i form av subtil distortion. En väldigt liten ökning med HF EQ och LF EQ ger aningens mer botten och topp. Detta är en väldigt transparent rullbandare, men i sitt sammanhang en angenäm förbättring och ett steg närmare det sound jag tänker mig i slutändan.

      2. Equalizer. Ökning med 3-4 dB från 80 Hz med ett vanligt hyllfilter, vilket bidrar till att hela bottenpaketet lyfts fram och verkligen börjar kännas. Visserligen medför detta också att området 100 Hz blir lite väl framträdande, speciellt i refrängerna, vilket jag senare fick råda bot på med en dynamisk eq. En försiktig minskning runt 300 Hz appliceras också för att lätta upp helheten något och komma bort från lite av grumligheten, ca -1.5 dB.

      3. Gullfoss. Den magiska ljudförbättraren från Soundtheory försiktigt inställd för att tämja utstickande frekvenser över hela mixen, ca 30% vilket bättrar på klarheten. Inga andra inställningar.

      4. Soothe 2. Inte helt olik Gullfoss, men som istället fokuserar på problematiska resonanser och dynamiskt plockar bort dessa. I detta fall väldigt försiktigt vid 3000 Hz med omnejd. Anledningen till att jag använder Gullfoss och Soothe 2 efter varandra i detta skede är för att minska risken för missljud och vassa frekvenser, när jag senare jobbar vidare med eq och kompressor. Jag plockar alltså bort onödig information, innan jag förstärker det jag faktiskt vill höra.

      Steg 2
      1. Equalizer.  Ett försiktigt lyft från ca 3 kHz med ett hyllfilter och en sparsmakad ökning vid 5 kHz för än mer tydlighet. Denna kombination öppnar upp hela mixen, som nu börjar titta fram bakom gardinen.

      2. Dynamisk eq. Här använder jag inställningarna -3 dB vid 95 Hz för att tämja lågbasen en aning, som fått lite väl mycket energi efter att jag tidigare boostat subbasen. Vidare +1 dB vid 600, 2000 och 10000 Hz vars frekvenser känns aningen underrepresenterade. 600 Hz ger mixen lite mer kropp, 2000 Hz lyfter fram sången, syntharna och virveltrumman, medan 10000 Hz lyxar till det en aning. Tjusningen med att använda en dynamisk eq är att frekvenserna endast förstärks när det behövs och inte hela tiden.

      3. Kompressor. Här lämnar jag allt under 150 Hz orört med hjälp av MagicDeathEye, då jag personligen föredrar en rörlig botten framför en komprimerad. Detta är naturligtvis en smaksak (som med allt annat här i livet) - för mig ger det mixen mer liv. Vidare använder jag mig av medium attack för att bevara lite av dynamiken, men samtidigt inte släppa igenom de absolut snabbaste topparna. Jag känner ett behov av att tämja virveln en del och komprimerar strax över 1 dB i låtens starkaste parti. Vidare ger kompressionen hela låten en mer sammansatt karaktär, samtidigt som det börjar röra sig på ett skönt sätt.

      4. Stereobreddning. Här använder jag mig av ett av mina favorittrick för att bredda mixen mellan 400-4000 Hz, frekvensområdet som är framträdande i de flesta lyssningssystem. När stereobreddaren är aktiv känns hela mixen mer omslutande och tredimensionell utan att påverka bottenfrekvenserna, som annars lätt kan ställa till fasfel. Att fokus läggs på mellanregistret gör effekten mer uppenbar. Ozone 9 Imager är ett utmärkt val och inställningarna ser ni på bilden nedan.

      5. Avrundning. Sist ut innan limitern är lite analogt mojo från Kush TWK i form av varm och skön saturation. Jag låter pluggen arbeta så att de starkaste topparna försiktigt rundas av. I förlängningen kan detta liknas vid en slags naturlig kompression, vilket i sin tur både ökar den upplevda ljudstyrkan och värmer upp ljudet.

      6. Limiter. Fabfilter Pro-L 2 inställd med utvolymen på -1 dB för digitalt släpp och 16-bits dithering eftersom jag mastrar i 24-bitar, men exporter till 16-bitar i 44.1 kHz. Vidare använder jag mig av 32x oversampling vilket minimerar aliasing - det vill säga oönskad distortion och ljudförsämring. Huruvida aliasing är ett reellt problem råder det dock delade meningar om. Limitern plockar max 2-3 dB i låtens starkaste parti och är inställd för matcha Spotifys volymstandard, vilket du bland annat kan läsa mer om i Hur volymstark ska din mix vara 2020?

      Summan av kardemumman
      Som du kanske märker består (just denna) mastring av ganska många steg, där varje enskild del egentligen göra hyfsat lite. Jag gillar att jobba på detta vis - att istället för att exempelvis låta en eq göra allt, så har flera stycken olika uppgifter. Är det kanske rent av så att många bäckar små gör en... välljudande master? Det låter jag vara osagt. 
      Den uppmärksamme noterar eventuellt avsaknaden av ett högpassfilter, vilket är helt i sin ordning då detta helt enkelt inte krävdes.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det sägs att volymkriget är över, att du inte längre behöver bry dig om hur starkt eller svagt du mastrar din musik. Men är det verkligen så enkelt, eller är det kanske rent av så att den mossiga konflikten fått ett nytt ansikte?
      Volymkriget, som bottnar i rädslan att inte höras tillräckligt mycket, syftar på den volymökningstrend som tog sin början under 40-talet och peakade på 90-talet med CD-skivan. I korthet handlar kriget om artisters och skivbolags tävlan om att låta så starkt som möjligt, på bekostnad av dynamik och ljudkvalité. Detta för att vara så konkurrenskraftig som möjligt på radio, tv och dansgolvet. Volymkriget nådde troligen sin kulmen 2008 med Metallicas överkomprimerade album Death Magnetic, som till och med fansen reagerade negativt på. Fördjupa dig gärna i ämnet här: Loudness war, innan du läser vidare.
      För några år sedan analyserade mastringsteknikern Bob Katz sound check-algoritmen på iTunes (vilken automatiskt anpassar volymen mellan låtar) och kom då fram till att den genomsnittliga volymen låg runt -16,5 LUFS. LUFS (Loudness Unit Full Scale) kan enkelt förklaras med hur vi upplever ljudstyrka. Ju högre LUFS, desto starkare volym, -8 LUFS är alltså starkare än -16,5 LUFS och 0 LUFS är maxgränsen. 
      Detta ledde i sin tur till att streamingtjänster som Spotify och YouTube implementerade egna normaliseringsprocesser, för att råda bot på den dåvarande problematiken med stora volymskillnader mellan låtar. Starkt limiterad/komprimerad musik sänktes i volym och svag höjdes, för att passa den nya standarden. I praktiken innebar detta att ju mer du pressade upp din musik volymmässigt, desto svagare blev slutresultatet - alltså raka motsatsen till det dåvarande volymkriget. Även om streamingtjänsternas olika algoritmer skilde sig något åt (och fortfarande gör), enades de flesta ändå om att detta var rätt väg att gå och att volymkriget därmed var påväg mot sitt slut. Slutet gott allting gott, eller?

      Många tror att det var CD-skivan som startade volymkriget, när det i själva verket började redan under 40-talet med 7" singlarna och senare på 50-talet med Juke-boxen, där folk hade för vana att välja skivorna som lät mest.
      Men faktum är att problematiken kvarstår år 2020, om än i något mindre omfattning. De flesta vill nämligen fortfarande låta störst och mest, precis som på CD-tiden, men inom den nya ramen och den nya uppsättningen regler hos streamingtjänsterna. Så egentligen har volymkriget inte förändrats eller upphört, bara transformerats. Två låtar med samma LUFS kan i själva verket upplevas olika starkt, vilket artikeln Mastring – en ytterst delikat process tydligt visar. Personligen är jag dock övertygad om att den nya normaliseringstrenden mest fört gott med sig. Den första uppenbara fördelen är att vi får mer dynamisk musik, vilket visserligen är en smaksak, men som generellt bidrar till en mer angenäm lyssning. Den andra är att större fokus nu läggs på att göra så välljudande och frekvensmässigt balanserade mixar som möjligt, snarare än att enbart tänka volym. Huruvida detta påverkar den faktiska kreativiteten och musikaliteten vågar jag dock inte uttala mig om. Men välljudande mixar är och kommer alltid att vara mer framtidssäkra än musik som gör allt för att låta så stark som möjligt. Samtidigt tror jag att vi framöver kommer få betydligt mer avancerade normaliserings-algortimer, vilket kommer utjämna de befintliga volymskillnaderna än mer. Detta är naturligtvis bara ren spekulation från min sida.
      Så vad betyder då allt detta? Jo, om du vill att din musik ska sticka ut och höja sig över resten på diverse digitala plattformar ska du sluta tänka volym och istället börja fokusera på kvalité. En välbalanserad mix där samtliga frekvenser är representerade på ett bra sätt är det som väger tyngst idag. Du kan med andra ord strunta i allt vad siffror heter (eller åtminstone delvis, vilket jag redogör för i Hur volymstark ska din mix vara 2020?) och istället koncentrera dig på att vara kreativ och göra din musik rättvisa. Bra musik kommer nämligen alltid låta bra, i alla fall om vi lyssnar till historien.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.