Jump to content
  • Sign in to follow this  

    PPG Wave 2 – En lyckad hybrid


    Calle Olsson

    PPG Wave 2 är en hett eftertraktad kultklassiker från 80-talet som har använts av Depeche Mode, David Bowie och Pet Shop Boys bland många andra.

    I mitten av 70-talet jobbade det tyska geniet Wolfgang Palm med att bygga modularsyntar till Tangerine Dream och andra band. Redan på ett tidigt stadium blandade han in digitala lösningar i sin instrumentdesign. Det ledde fram till ett antal modeller, bland andra Wavecomputer 360, som faktiskt var helt digitala. Dock fanns det vid den tiden inte teknik som var tillräckligt bra för att skapa det Palm hade i sitt huvud. I stället började han titta bakåt, och framåt. Framåt i form av att uppfinna den magnifika wavetable-syntesen, och bakåt genom att låta de digitala vågorna flöda genom klassiska analoga filter (vcf) samt analoga förstärkare (vca).

    1280px-PPG_Wave_2.2_red.thumb.jpg.61f71d620de91e67c46cde7c00c171a3.jpg

    Wavetable-tekniken
    En wavetable är en samling encykelsvågformer. I PPG:n finns 30 stycken wavetable och varje wavetable består av 64 vågformer.  Med hjälp av Waveform-ratten bestämmer man vilken av de 64 vågformerna man vill lyssna på. Vågformerna i en wavetable kan vara snarlika varandra, med olika övertonsspektrum, men de kan också vara helt olika varandra. Med hjälp av en moduleringskälla kan man växla mellan olika vågformer som man vill ska spelas upp. Moduleringskällorna kan vara till exempel lfo:n, en envelopgenerator, keyboardtracking och moduleringshjul.

    Om man till exempel använder lfo:n för att modulera vilken vågform som spelas upp så kan man simulera pwm eller oscillatorsync. Wavetables kom att bli ett av de mest använda sounden inom populärmusik under 1980-talet och användes bland annat av Depeche Mode, Gary Numan och Front 242.

    Före midi
    1982 kom PPG Wave 2.2. Den presenterades på Frankfurt-mässan det året tillsammans med Waveterm, en modul med fler funktioner till PPG 2.2. Detta var året innan midi blev världsstandard, och på Wave 2.2 fanns ett av Palm designat snabbare och stabilare system för digital kommunikation mellan musikinstrument, men tyvärr stannade det där. De flesta PPG:erna byggdes i stället om för midi.

    Wave 2.2 består av två huvudblock: en digital och en analog panel. Den digitala styr oscillatorerna och sequencern, och den analoga styr filter och förstärkare. Varje ratt har två funktioner och man byter enkelt mellan dem genom att trycka in en knapp. Tysk funktionalitet. De värden man rattar in syns i en stor tvåradersdisplay så man har god översikt under tiden man programmerar ljuden.

    Digitala oscillatorer
    Känslan av att spela på Wave 2.2 är verkligen speciell. Designen känns futuristisk både utseendemässigt och ljudmässigt. Det går att få till otroligt rena digitala klanger som lever på samma sätt som en vco. Dessutom är själva ljudkvaliteten ypperlig, och en ren ofiltrerad vågform har ett slags skivinspelningskänsla över sig. Som att någon har plockat fram det allra bästa ur klangen, det som får öron och själ att vibrera i takt med varandra.

    PPG Wave 2.2 har två oscillatorer per röst som kan producera 30 gånger 64 olika "single waveform cycles" vardera.  De härstammar från bland annat akustiska pianon och saxofonsamplingar. Dessutom går det att tillföra och redigera helt nya. Variationsrikedom är en underdrift.

    Det går att skapa de flesta ljudkaraktärer med en PPG Wave 2, både digitala och analogliknande. Dessutom har Wave 2 den speciella kvaliteten att kunna ta över ett ljudlandskap men även kunna ligga perfekt i bakgrunden – ett sant nöje att mixa.

    Analoga drömmar med SSM 2044
    PPG Wave 2.2 har samma underbara filterchip, SSM 2044, som återfinns bland i annat Fairlight II och Korg Polysix. Krämigt och härligt, med en mycket musikalisk resonans som blandar sig med ljudet snarare än lägger sig ovanpå. Man kan styra filtrets cut off frequency från en dedikerad adsr, lfo eller via keyboard-tracking.

    För att programmera de olika parametrarna på synten väljer man via en nummersats vilken parameter, och sedan skruvar man en av de åtta rattarna till önskat värde. Varje ratt har dessutom två funktioner (därav Multiple function) som väljs genom ett enkelt knapptryck. Själva känslan är som en klassisk analogsynt fast ljudet är annorlunda – om man vill.

    På den analoga kontrollpanelen hittar vi, förutom filtret, även syntens lfo och tre envelopformare – två stycken adsr och en tredje som bara har attack och decay. Den sistnämnda används för att styra tonhöjd på oscillatorer eller suboscillatorer.

    På PPG Wave 2.2:s digitala panel har du även tillgång till en intressant, om än rätt svårjobbad, åttaspårs-sequencer. Har du suttit med Logic eller Pro Tools en längre tid kan den kanske kännas en aning gammalmodig. Man kan i alla fall spara 1 000 toner fördelat på 10 sekvenser, som kan vara polyfoniska. Arpeggio-mode finns också för enklare slingor. Programmering av gamla hårdvarusequencrar är en fröjd när det väl börjar klarna. Begränsningar blir möjligheter och känslan av old school-datorprogrammering är inte helt avlägsen.

    Vill du få en uppfattning av hur PPG Wave 2 låter kan du testa pluggen PPG Wave 3.V från Waldorf, som är en emulering av hårdvaran. https://waldorfmusic.com/en/overview

    522979472_WaldorfMain_red.jpg.efdc487fa207e6a255564cefbb56f7cb.jpg


    PPG Wave 2

    Tillverkare: PPG.
    Modell: Wave 2.2.
    Typ: polyfonisk digitalsynt.
    Tillverkningsår: 1982.
    Polyfoni: 8 röster.
    Sequencer/arpeggio: ja/ja.
    Minne: 200 ljud.
    Filter: 24 dB voltstyrt lågpassfilter.
    Keyboard: 61 tangenter C–C.
    Prisläge: cirka 110 000 kronor på begagnatmarknaden.

    Artikeln är tidigare publicerad i Studio 1-2012

    Sign in to follow this  


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Calle Olsson
      När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
      I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
      Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
      Är bra på allt
      Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
      Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
      Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
      Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
      Världens bästa filter
      Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

      Minimoog
      Tillverkare: Moog
      Typ: Monofonisk analog synthesizer
      Tillverkningsår: 1970-1982
      Arpeggio/Sequencer: Nej
      Minne: Nej
      Filter: 24 dB Lågpassf lter
      Klaviatur: 44 (F-C)
      Styrning: CV/S-trigg
      Prisläge: Från ca 40 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
    • By Calle Olsson
      Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag.
      Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt.
      Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor.
      Rejält med tryck
      Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner  den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten.
      Mixa direkt
      Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar.
      För torrt klapp
      Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■

      LinnDrum LM-2
      Tillverkare: Linn
      Modell: LM-2
      Tillverkningsår: 1982-1985
      Antal ljud: 15
      Polyfoni: 12
      Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad
      Minnen: 56 pattern
      Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!)
      Prisläge: 45 000 - 50 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
    • By Micke Linderoth
      De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom.
      Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud.
      Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser.
      Inbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes
      Roland i framkant
      Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar.
      Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister.
      Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt.
      Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen.
      GR-1 hade 24  toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden.
      I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■
      Roland GR-1
      Tillverkare: Roland
      Typ: Gitarrsynt
      Tillverkningsår: 1992
      Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus
      Prisläge: Från ca 1 500 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013
    • By Calle Olsson
      Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
      I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
      Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
      Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
      Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
      Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
      Duofonisk synth
      På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
      Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
      Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
      De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
      När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
      MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
      Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
      Arp Odyssey
      Typ: Duofonisk synthesizer
      Tillverkningsår: 1972-1981
      Polyfoni: 2
      Effekter: Ringmodulator
      Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
      Klaviatur: 37 tangenter, C-C
      Styrning: cv/gate
      Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.