Jump to content
  • Så rattar du fram 70-talssoundet


    Jon Rinneby

    FREDAGSTIPSET: Vad var det egentligen som gjorde soundet på 70-talet? Var det musikerna, de legendariska studiorna, instrumenten, mixerborden, rullbandspelarna, musiken eller kanske rent av drogerna? Frågorna är många och svaren likaså.

    dj-4702977_1920.thumb.jpg.2e9572e50050011a4e8e3dc56c1455c5.jpg

    Det är i stort sett omöjligt att tala om 70-talssoundet utan att generalisera. Det är viktigt att inse att musiken på 70-talet, precis som idag, hade en väldig genrebredd: rock, pop, disco, funk, punk, folk, country osv - där alla utvecklade sitt eget signum. Med detta sagt finns det ändå några gemensamma nämnare som vi idag ska kika lite närmre på.

    Till att börja med behöver du inte några speciella pluggar för att det ska låta 70-tal, detta är regel nummer ett. Tvärt om handlade soundet mycket om begränsningar och sättet att spela och spela in på. Det fungerar helt enkelt inte att spela in och producera som vanligt, för att i nästa stund slänga på ett gäng vintage-emulgeringar i hopp om att musiken på något magiskt sätt ska teleporteras från nu till då.

    I vått och torrt
    I takt med att hi-fi-entusiasterna under 70-talet eftersökte en alltmer naturtrogen lyssningsupplevelse började man i studiosammanhang närmicka i betydligt större utsträckning än tidigare - något som gav ett mer direkt och torrt ljud. Begreppet torrt är dock lite förvirrande och kanske inte direkt det vi tänker på som ”torrt” idag. Inte sällan fanns det ett litet rum runt varje ljud som tillsammans med andra instrument bidrog till en större helhet. Visserligen spelades många instrument in i hyfsat dämpade studior, men ofta lite större sådana med en hel del luft runt ljuden. Detta kan enkelt återskapas genom att närmicka hemma, eller med en lanjad  signal, för att sedan lägga en ambiens runt med valfritt reverb. En personlig favorit i sammanhanget är Sunset Sound Studio Reverb från IK Multimedia. 

    Sången fick däremot ofta en mer eller mindre rejäl skjuts av ett plåtreverb och då i synnerhet EMT140 och senare EMT250. Vidare var användandet av delay (Roland RE-201 Space Echo och senare Roland Dimension D) och olika typer av chorus vanligt förekommande, beroende på genre. Det var heller inte ovanligt att sången dubblerades med ADT (Artificial Double Tracking) vilket gav den klassiska John Lennon-effekten, eller varför inte Fleetwood Mac, Abba eller The Bee Gees. Detta kan uppnås genom att du sjunger in exakt samma sak två gånger och blandar kanalerna. Ett hett tips är då att klippa bort alla starka konsonanter i dubbleringsspåret för ett tajtare sound. Det finns även pluggar som efterliknar denna effekt.

    Gällande trummorna var det dämpat som regerade och detta mer eller mindre i mono, baskagge och virvel i mitten med överhänget hyfsat centrerat. Pukorna var ofta stämda i låtens tonart och virveln dämpades med allt från plånböcker till handdukar eller vad helst man kom över. Även här var det närmickat som gällde, gärna i kombination med en rejäl dos rullbandsöverstyrning vilket bidrog till ett lätt överstyrt/distat ljud och varm kompression.

    Mixerbord och rullband
    Många förknippar kanske 70-talet med analogt brus, vilket faktiskt var något man arbetade hårt för att undvika. Allt spelades in genom mixerbord (Trident, Neve, API, EMI, Helios, Harrison) preamps (Neve 1073, Telefunken v72, v76), kompresser (LA2A, 1176), för att sedan hamna på rullband (Studer A800, Ampex ATR-102) och slutligen på vinyl. Denna långa kedja innebar att ursprungsljudet förändrandes kraftigt på vägen (återigen något man helst undvek) i form av att brus tillkom, botten och diskant rullades av och kompression uppstod. Lite enkelt uttryckt är det detta vi idag kallar för saturation (mättnad/textur) och komiskt nog också det vi försöker efterapa i den digitala världen. Vi människor har nämligen en tendens att uppfatta allt för rena signaler som onaturliga och örontröttande.

    Slutligen hade studiorna inte som idag tillgång till ett oändligt antal kanaler. I början av 70-talet var det 16 kanaler som gällde för att senare utökas till 24 mot slutet av decenniet. Med detta i åtanke är det därför klokt att medvetet hålla nere antalet kanaler om du vill efterlikna ljudet från förr. Likväl är det också en god tanke att inte fega med panoreringen - låt en gitarr ligga helt till vänster och orgeln helt till höger osv. Svunnen är dock tiden med panorerad baskagge, bas, virvel och leadsång även om det så klart fortfarande existerade.

    En generaliserande sammanfattning

    • Allt spelades in genom mixerbord till rullband.
    • Närmickning och torra rum var ljudidealet.
    • Själv mixningsprocessen var (ofta) ganska simpel, det vill säga inte särskilt mycket kirurgiska ingrepp, hård komprimering eller massa hokuspokus. Man spelade in ungefär som det var tänkt att låta, ofta i livesammanhang. 
    • Mindre uppenbar kompression tack vare den naturliga kompression (saturation) som uppstod i inspelnings- och mixprocessen. Alltså generellt mer dynamik än idag. Likväl limiterade man långt ifrån lika hårt som idag. 
    • Trummor dämpades och stämdes efter tonart.
    • Det enda reverbet som användes var i stort sett plåtreverb.
    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Checklistan för att fånga 70-talet i din DAW

    • Begränsa dig till 16-24 kanaler.
    • Använd en trebands equalizer, två kompressorer, ett plåtreverb och ett delay. Mer ska inte behövas.
    • Tänk ambiens snarare än hörbara reverb. Mer torrt än blött.
    • Mixerbords- och rullbandsemuleringar på varje kanal kan bidra till naturlig kompression och en avrullning i botten och toppen, men förlita dig inte på dessa - de är bara en liten del av soundet.
    • Undvik att spela in till klick, om du vågar!

    Lycka till!

    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Missa inte Studiofestivalen med fina priser:

     

     

    • Gilla 2
    • Tack! 1


    User Feedback

    Recommended Comments

    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

    Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
    Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

    Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

    Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

    Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

    Lycka till med knåpandet!

    • Gilla 1

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites
    6 timmar sedan sa Zulomatic:

    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

    Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
    Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

    Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

    Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

    Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

    Lycka till med knåpandet!

    Intressanta och bra tankar Zulomatic! Uppskattas verkligen.

    Mvh Jon

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites

    Tack så mycket Jon! 🙂

    Det finns mycket att säga kring detta - allt är inte svart eller vitt, så att säga, och allt är inte heller gammalt eller nytt under solen. T ex fanns det tonvikt på rytm och puls då också, och det finns melodier nu med.

    En sak som slog mig när jag gick och klurade var det här med "ljudet" (ljudkvalitén) på inspelningarna. Det kunde variera från skiva till skiva sett till den enskilda gruppen. Varför?
    Jag tar ett par exempel:

    – Genesis: Lyssna in skivorna från "Foxtrot" till "Wind and wuthering". Här förändras ljudet (och soundet) markant i princip från skiva till skiva. Teknisk utveckling? Medvetet konstnärligt grepp?
    – Låten "Paranoid" (BS) skiljer sig i ljud från de andra låtarna på albumet med samma namn, ungefär som att man skurit nånstans i diskanten och tryckt ihop ljudet på alla ledder. Nån slags singelversion (det var ju en hit)?
    – "Deep Purple in rock" tycker jag låter torrare än de efterföljande med den sättningen.
    – "Derek & the Dominos in konsert" låter burkigt (jmf gärna med "Allman Brothers at Fillmore East" från samma tid och plats). "EC was here" några år senare låter helt annorlunda (förvisso med annat band). Det lustiga med den är att Claptons gitarr hörs tydligt, men ändå inte står längst fram, typ lite obalanserat bakom bandet.
    – Gruppen "Budgie" har ett säreget sound, jämför sen hur ljudet ändras på plattorna "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill". Den förstnämnda skivan tyckte jag inte hade ett "bra" ljud: grötigt, murrigt, typ ingen vidare klar diskant.
    – Jag vill minnas att UFOs två första plattor lät sisådär ljudmässigt. "Phenomenom" som kom sen lät (ljudmässigt sett) bättre (de ändrade också stil då).
    – Lyssnar man på Alice Cooper från "Love it to death" till "Billion dollar babies" så hör man en förändring i ljud/sound/mixning.
    – En skiva jag gillade ljudet på var "Imagination Lady" med "Chicken Schack" (Poor Boy är rena käftsmällen).
    – Den italienska progrockgruppen PFMs plattor från 70-talet varierade i sound och ljudkvalitet (och i stil): i en följd kommer "Photos of ghosts", "The world became the world" (inget vidare ljud ...), "Chocolate Kings" och "Jet Lag".

    Min poäng är som jag sa i mitt första inlägg att man ibland verkar ha nöjt sig med ett "taskigt" ljud på plattorna trots att man lagt ner tid på övning och inspelning. Och även lyssnarna accepterade det (okay, viktigast är ändå musiken).
    Ville man ha det "ljudet"? Vilken hempulare som helst kan ju nu få det att låta "bättre".

    Idag är ljudet överlag bättre och håller också en jämnare nivå. Jag gillar att ljudet tekniskt sett blivit "bättre", men kan samtidigt sakna "personligheten" som "dipparna" ger, och det "taskiga ljudet" hör ihop med låten, är en del av den.

    Visst förändras ljudet från tid till annan, jmf t ex 80-talets sound med dagens sound (och visst, även dagens grupper kan göra en resa). Men det jag nämner ovan utspelade sig under några fjuttiga år.

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites


    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Mixarens hemliga vapen är en serie i tre delar med syftet att belysa pluggar eller tillvägagångssätt som verkligen kan lyfta dina mixar till nya höjder. Sista delen tar upp saturation, ett lika delar mytomspunnet som missförstått ämne. Första och andra delen hittar du här och här.
      Det är lätt att romantisera över ljudet från förr och då gärna det som lite slarvigt kallas för analog värme, det vill säga det som händer när ljudet skjutsas och förvrängs genom diverse mixerbord, preamps, equalizers, kompressorer och rullbandspelare. Detta fenomen kallas saturation, eller som det på svenska heter ”mättnad” eller ”bandmättnad”. Saturation (som är ett väldigt brett begrepp) är en slags distorsion i form av övertoner vilka färgar grundljudet och skapar nya ljudmönster. Det är därför inte helt orimligt att kalla saturation för textur.

      Fördjupning
      Saturation ger i regel en minskning av snabba transienter (volymtoppar) vilket gör att ljudet kan uppfattas som mjukare och mindre påträngande. Denna typ av avrundning har sin förklaring i att förstärkarstegen i framförallt äldre analog utrustning inte är oändligt snabb. De har med andra ord en lång stigtid - något som kan ge en positiv bieffekt i form av att de absoluta och ibland svårjobbade topparna klipps av. Detta innebär även att så kallad naturlig kompression uppstår då dynamiken minskar. Vidare handlar saturation om att olika sorters jämna eller ojämna övertoner läggs till, vilket kan innebära att det låter fetare och varmare. Med ovanstående i åtanke kan vi därför konstatera att ju fler omvägar inspelningen tar, desto mer färgad blir ursprungssignalen. Saturation är alltså en avrundning, eller om du så vill en kontrollering av transienter samt adderande av övertoner vilket kan förstärka och bilda nya texturer. På så vis är saturation i mångt och mycket också ett verktyg för att skapa tydlighet och tryck när du mixar, något som kan vara skillnaden mellan en mix som stannar inuti högtalarna och en mix som hoppar ut ur dem.
      For starters, with all those additional harmonic overtones in play, your EQ literally has more sound to grab within a given swath of frequencies. So if you’re looking to enhance a vocal’s forwardness in the mix by boosting 1 kHz, there’s going to be more vocal character and personality packed into every decibel boosted, because the sound itself is more dense, vibrant and electric. Put another way: you won’t just get more vocal presence, you’ll get a more interesting vocal presence. That’s the kind of subtle thing that, when multiplied across 16 or 83 tracks, adds up to something much more compelling than a simple sum of the parts. - Gregory Scott, Kush Audio & Sly-Fi.
      Inte bara nostalgi
      Men saturation kan vara så mycket mer än bara analog värme och faktum är att du kan mejsla fram en hel mix genom att bara använda olika typer och grader av saturation, vilket är en konst i sig. Här gäller det framförallt att jobba i lager av olika färgning och textur, men det spelar egentligen ingen roll i vilken ordning du lägger pluggarna. Det är summan av varje del som utgör helheten. Personligen föredrar jag att börja med någon form av preamp eller mixerbord på varje kanal (favoriten är just nu Front DAW) och avslutningsvis någon annan typ av färgning om jag är på det humöret. Det är inte heller ovanligt att ytterligare en preamp som Kazrog True Iron eller Kush Audio TWK får avsluta signalkedjan. Saturation före kompression kan få din kompressor att jobba effektivare över ett större frekvensområde, eftersom de snabba transienterna som annars får kompressorn att arbeta extra hårt avmattats. Omvänt kan saturation efter kompression tillåta än mer färgning av ljudet. Likväl kan saturation vara raka motsatsen till mjukt och öronvänligt. Att överstyra  en baskagge, en leadsynt eller varför inte ett sångspår till oigenkännlighet kan vara ett mycket effektivt sätt att liva upp mixen.
      Ljudexempel baskagge
      Följande ljudexempel är en baskagge som får en rejäl dos saturation från 0-100% i stegrande intensitet med pluggen Kush Audio TWK. I takt med upptrappad saturation minskar dynamiken, samtidigt som den upplevda volymen ökar. Värt att notera är att volymtopparna faktiskt växer halvvägs, innan ljudet pressas ihop mer och mer. Ljudprovet är också ett tydligt exempel på hur du kan forma och förändra ett grundljud utan att använda varje sig equalizer eller kompressor.
      baskagge_sat.mp3

      Du kan lära dig mycket genom att visuellt studera dina ljudfiler. Här kan vi dra slutsatsen att ökad saturation minskar dynamiken.
      Slutsats
      Det absolut enklaste sättet att komma åt det klassiskt analoga varma ljudet är att införskaffa en rör- eller bandmikrofon samt en mikrofonförstärkare av klassiskt snitt. Steg två är att jobba med pluggar som efterliknar gammal hårdvara. Därmed inte sagt att det är nödvändigt att använda saturation på alla kanaler, vilket tvärt om kan vara kontraproduktivt. Övermättnad förvandlas lätt till bristande dynamik och en i förlängningen havregrynsgrötig ljudbild.
      Pluggtips i urval
      AudioThing Type A Black Box Analog Design HG-2 DSP Fielding Reviver Fabfilter Saturn 2 IK Multimedia Tape Kazrog True Iron Klanghelm IVGI och SDRR Kush Audio TWK och 458a Sly-Fi Kaya och Axis Softube Saturation Knob Sonnox Inflator Soundtoys Decapitator och Radiator U-HE Satin United Plugins Front DAW Waves Abbey Road Vinyl Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Ollie Olson
      En mix består av flera olika element, och det finns flera saker att ta hänsyn till: instrument, vokaler, frekvenser, effekter (som exempelvis reverb och delay) och sist men inte minst, vänster- och högeraxeln – det vill säga panorering.
      För att få plats med allt på ett bra sätt, så måste du utnyttja både djup och bredd på rätt sätt. Vi ska i detta tips prata om bredd. Djup kommer jag gå in på i nästkommande två mixtips. Ofta panorerar man mycket i mitten där sången ska ligga, eller låter "feta" pads, körer och andra saker ligga panorerade helt till vänster eller höger i stereobilden. Det tenderar alltså till att bli väldigt mycket i mitten av stereobilden, samt helt till vänster eller höger i stereobilden.
      För att skapa en luftigare och bredare mix, så gör så att du placerar ut olika instrument med panorering, i mitten och olika mycket åt vänster- och höger. Väldigt basiga ljud bör ligga i mitten av stereobilden tillsammans med sången, detta för att mixen annars kan ”tippa” åt det ena eller andra hållet. Den tippande känslan kan också uppstå när olika frekvenser är obalanserade i vänster- eller  höger, det vill säga att det exempelvis är för basiga instrument för långt åt vänster eller höger.
      Om du exempelvis har en hi-hat lite till höger i mixen så kan du ha en shaker, tamburin, gitarr eller något annat högfrekvent instrument/ljud på motsatt sida, det vill säga till vänster i ljudbilden. Om du har ett elpiano till vänster i ljudbilden, så placerar du förslagsvis synten lite till höger. Försök verkligen att se det framför dig som en solfjäder och placera ut instrumenten så att det blir balans och luft mellan dem.
      Enkelt exempel på panorering av olika instrument
    • By Jon Rinneby
      Fredagstipset: Oavsett hur mycket utrustning och akustikbehandling du än har så kommer din hörsel alltid vara ditt absolut viktigaste redskap. Den är oersättlig.
      Men vad innebär det egentligen att lyssna? Att som musiker eller producent faktiskt lyssna? Frågan är komplex och du kan förmodligen plöja avhandlingar om hur örat fungerar utan att bli särskilt mycket klokare för det. Det är dock inte örats fysiologiska uppbyggnad och all vetenskap kring detta som är intressant i sammanhanget, utan hur vi människor uppfattar ljud och då i synnerhet musik.
      Att lyssna på musik handlar i grund och botten om perception, som enligt Svenska Akademiens ordlista betyder något i stil med mottagande av sinnesintryck. Perception handlar om hur vi tar emot och bearbetar intryck och genom detta skapar en meningsfull helhet. Dina inspelningar, mix- och mastringsbeslut är alltså helt beroende av vad just du upplever, vad just du hör och känner för stunden. Din upplevelse är unik.
      Med detta sagt kan det alltså finnas en poäng i att inta olika sinnesstämningar beroende på om du spelar in, mixar eller mastrar. Det är helt enkelt olika sätt att lyssna på.
      Den som spelar in behöver lägga fokus på saker som mikrofonval och placering av dessa för att uppnå bästa möjliga ljud – ett slags detaljlyssnande. Mixning kräver i sin tur en annan typ av lyssning. Här handlar det om att förverkliga och återskapa musikernas, eller din egen, musikaliska vision genom att balansera det inspelade materialet, skapa rörelse, texturer och inte minst något enhetligt – ett känslolyssnande. Slutligen har vi mastringen som mer handlar om en övergripande lyssning, en helhetslyssning där den slutgiltiga balansen mellan bas, mellanregister och diskant eventuellt rättas till.
      Nu påstår jag naturligtvis inte att du ska skippa detalj-lyssnadet när du mixar, eller att du inte ska ha ett övergripande perspektiv när du spelar in. De olika delarna flyter i varandra. Jag menar snarare att det kan hjälpa dig att gå in i olika sinnesstämningar beroende på vad det är du ska göra. Men lika mycket som det handlar om att lyssna, så handlar det också om erfarenhet. Eller som Dave Pensado en gång sa “I can teach somebody how to get a great snare sound. I can’t teach somebody what a great snare sound is”. Vad Dave menar är att du själv måste förstå vad du håller på med och utveckla det som lite slarvigt kallas för ”god smak”. Självklart underlättar det att veta hur du får till ett visst sound, men likväl måste du veta när det passar att användas.

      Ett besök i naturen gör ofta gott, inte minst då det finns mycket att lyssna på.
      Så blir du en bättre lyssnare
      För att träna upp din hörsel, din perception, så gäller det att lyssna noggrant. Tricket är att lyssna, lyssna och åter lyssna. Inte enbart på dina egna mixar, utan även annan musik, inom alla genrer, genom alla tider. Försök att verkligen identifiera vad du hör. När det kommer till lyssnandet av musik kan du exempelvis välja att fokusera på ett instrument och beskriva vad du hör. Var i stereobilden befinner sig instrumentet? Ligger det långt fram eller långt bak i ljudbilden? Höger eller vänster? Rör det sig? Är det svagt eller starkt? Ljust eller mörkt? Mycket eller lite dynamik? Vilka frekvenser täcker instrumentet upp? Vilken känsla ger det? Vad är dess uppgift? Vilka andra instrument rör sig i samma frekvensområde? Är det mest botten, mellanregister eller topp? Låter det naturligt eller processat? Har instrumentet en egen plats i ljudbilden eller finns det andra instrument som bråkar? Eller kanske kompletterar? Listan kan göras lång och det finns tyvärr inga genvägar till att bli en bättre lyssnare. Vissa har en medfödd förmåga att uppfatta detaljer, andra en känslighet för sinnesstämningar, en tredje hör frekvenser. Men allt detta går att träna upp, med ovanstående i åtanke och en gnutta tålamod.
      För det är först när du förstår vad du vill ha och varför du vill ha det som du kan lyssna, på riktigt.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
       
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.