Jump to content
  • Så rattar du fram 70-talssoundet

    FREDAGSTIPSET: Vad var det egentligen som gjorde soundet på 70-talet? Var det musikerna, de legendariska studiorna, instrumenten, mixerborden, rullbandspelarna, musiken eller kanske rent av drogerna? Frågorna är många och svaren likaså.


    Jon Rinneby

    dj-4702977_1920.thumb.jpg.2e9572e50050011a4e8e3dc56c1455c5.jpg

    Det är i stort sett omöjligt att tala om 70-talssoundet utan att generalisera. Det är viktigt att inse att musiken på 70-talet, precis som idag, hade en väldig genrebredd: rock, pop, disco, funk, punk, folk, country osv - där alla utvecklade sitt eget signum. Med detta sagt finns det ändå några gemensamma nämnare som vi idag ska kika lite närmre på.

    Till att börja med behöver du inte några speciella pluggar för att det ska låta 70-tal, detta är regel nummer ett. Tvärt om handlade soundet mycket om begränsningar och sättet att spela och spela in på. Det fungerar helt enkelt inte att spela in och producera som vanligt, för att i nästa stund slänga på ett gäng vintage-emulgeringar i hopp om att musiken på något magiskt sätt ska teleporteras från nu till då.

    I vått och torrt
    I takt med att hi-fi-entusiasterna under 70-talet eftersökte en alltmer naturtrogen lyssningsupplevelse började man i studiosammanhang närmicka i betydligt större utsträckning än tidigare - något som gav ett mer direkt och torrt ljud. Begreppet torrt är dock lite förvirrande och kanske inte direkt det vi tänker på som ”torrt” idag. Inte sällan fanns det ett litet rum runt varje ljud som tillsammans med andra instrument bidrog till en större helhet. Visserligen spelades många instrument in i hyfsat dämpade studior, men ofta lite större sådana med en hel del luft runt ljuden. Detta kan enkelt återskapas genom att närmicka hemma, eller med en lanjad  signal, för att sedan lägga en ambiens runt med valfritt reverb. En personlig favorit i sammanhanget är Sunset Sound Studio Reverb från IK Multimedia. 

    Sången fick däremot ofta en mer eller mindre rejäl skjuts av ett plåtreverb och då i synnerhet EMT140 och senare EMT250. Vidare var användandet av delay (Roland RE-201 Space Echo och senare Roland Dimension D) och olika typer av chorus vanligt förekommande, beroende på genre. Det var heller inte ovanligt att sången dubblerades med ADT (Artificial Double Tracking) vilket gav den klassiska John Lennon-effekten, eller varför inte Fleetwood Mac, Abba eller The Bee Gees. Detta kan uppnås genom att du sjunger in exakt samma sak två gånger och blandar kanalerna. Ett hett tips är då att klippa bort alla starka konsonanter i dubbleringsspåret för ett tajtare sound. Det finns även pluggar som efterliknar denna effekt.

    Gällande trummorna var det dämpat som regerade och detta mer eller mindre i mono, baskagge och virvel i mitten med överhänget hyfsat centrerat. Pukorna var ofta stämda i låtens tonart och virveln dämpades med allt från plånböcker till handdukar eller vad helst man kom över. Även här var det närmickat som gällde, gärna i kombination med en rejäl dos rullbandsöverstyrning vilket bidrog till ett lätt överstyrt/distat ljud och varm kompression.

    Mixerbord och rullband
    Många förknippar kanske 70-talet med analogt brus, vilket faktiskt var något man arbetade hårt för att undvika. Allt spelades in genom mixerbord (Trident, Neve, API, EMI, Helios, Harrison) preamps (Neve 1073, Telefunken v72, v76), kompresser (LA2A, 1176), för att sedan hamna på rullband (Studer A800, Ampex ATR-102) och slutligen på vinyl. Denna långa kedja innebar att ursprungsljudet förändrandes kraftigt på vägen (återigen något man helst undvek) i form av att brus tillkom, botten och diskant rullades av och kompression uppstod. Lite enkelt uttryckt är det detta vi idag kallar för saturation (mättnad/textur) och komiskt nog också det vi försöker efterapa i den digitala världen. Vi människor har nämligen en tendens att uppfatta allt för rena signaler som onaturliga och örontröttande.

    Slutligen hade studiorna inte som idag tillgång till ett oändligt antal kanaler. I början av 70-talet var det 16 kanaler som gällde för att senare utökas till 24 mot slutet av decenniet. Med detta i åtanke är det därför klokt att medvetet hålla nere antalet kanaler om du vill efterlikna ljudet från förr. Likväl är det också en god tanke att inte fega med panoreringen - låt en gitarr ligga helt till vänster och orgeln helt till höger osv. Svunnen är dock tiden med panorerad baskagge, bas, virvel och leadsång även om det så klart fortfarande existerade.

    En generaliserande sammanfattning

    • Allt spelades in genom mixerbord till rullband.
    • Närmickning och torra rum var ljudidealet.
    • Själv mixningsprocessen var (ofta) ganska simpel, det vill säga inte särskilt mycket kirurgiska ingrepp, hård komprimering eller massa hokuspokus. Man spelade in ungefär som det var tänkt att låta, ofta i livesammanhang. 
    • Mindre uppenbar kompression tack vare den naturliga kompression (saturation) som uppstod i inspelnings- och mixprocessen. Alltså generellt mer dynamik än idag. Likväl limiterade man långt ifrån lika hårt som idag. 
    • Trummor dämpades och stämdes efter tonart.
    • Det enda reverbet som användes var i stort sett plåtreverb.
    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Checklistan för att fånga 70-talet i din DAW

    • Begränsa dig till 16-24 kanaler.
    • Använd en trebands equalizer, två kompressorer, ett plåtreverb och ett delay. Mer ska inte behövas.
    • Tänk ambiens snarare än hörbara reverb. Mer torrt än blött.
    • Mixerbords- och rullbandsemuleringar på varje kanal kan bidra till naturlig kompression och en avrullning i botten och toppen, men förlita dig inte på dessa - de är bara en liten del av soundet.
    • Undvik att spela in till klick, om du vågar!

    Lycka till!

    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Missa inte Studiofestivalen med fina priser:

     

     

    • Gilla 2
    • Tack! 1

    User Feedback

    Recommended Comments

    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

    Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
    Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

    Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

    Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

    Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

    Lycka till med knåpandet!

    • Gilla 1
    Link to comment
    Share on other sites
    6 timmar sedan sa Zulomatic:

    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

    Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
    Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

    Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

    Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

    Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

    Lycka till med knåpandet!

    Intressanta och bra tankar Zulomatic! Uppskattas verkligen.

    Mvh Jon

    Link to comment
    Share on other sites

    Tack så mycket Jon! 🙂

    Det finns mycket att säga kring detta - allt är inte svart eller vitt, så att säga, och allt är inte heller gammalt eller nytt under solen. T ex fanns det tonvikt på rytm och puls då också, och det finns melodier nu med.

    En sak som slog mig när jag gick och klurade var det här med "ljudet" (ljudkvalitén) på inspelningarna. Det kunde variera från skiva till skiva sett till den enskilda gruppen. Varför?
    Jag tar ett par exempel:

    – Genesis: Lyssna in skivorna från "Foxtrot" till "Wind and wuthering". Här förändras ljudet (och soundet) markant i princip från skiva till skiva. Teknisk utveckling? Medvetet konstnärligt grepp?
    – Låten "Paranoid" (BS) skiljer sig i ljud från de andra låtarna på albumet med samma namn, ungefär som att man skurit nånstans i diskanten och tryckt ihop ljudet på alla ledder. Nån slags singelversion (det var ju en hit)?
    – "Deep Purple in rock" tycker jag låter torrare än de efterföljande med den sättningen.
    – "Derek & the Dominos in konsert" låter burkigt (jmf gärna med "Allman Brothers at Fillmore East" från samma tid och plats). "EC was here" några år senare låter helt annorlunda (förvisso med annat band). Det lustiga med den är att Claptons gitarr hörs tydligt, men ändå inte står längst fram, typ lite obalanserat bakom bandet.
    – Gruppen "Budgie" har ett säreget sound, jämför sen hur ljudet ändras på plattorna "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill". Den förstnämnda skivan tyckte jag inte hade ett "bra" ljud: grötigt, murrigt, typ ingen vidare klar diskant.
    – Jag vill minnas att UFOs två första plattor lät sisådär ljudmässigt. "Phenomenom" som kom sen lät (ljudmässigt sett) bättre (de ändrade också stil då).
    – Lyssnar man på Alice Cooper från "Love it to death" till "Billion dollar babies" så hör man en förändring i ljud/sound/mixning.
    – En skiva jag gillade ljudet på var "Imagination Lady" med "Chicken Schack" (Poor Boy är rena käftsmällen).
    – Den italienska progrockgruppen PFMs plattor från 70-talet varierade i sound och ljudkvalitet (och i stil): i en följd kommer "Photos of ghosts", "The world became the world" (inget vidare ljud ...), "Chocolate Kings" och "Jet Lag".

    Min poäng är som jag sa i mitt första inlägg att man ibland verkar ha nöjt sig med ett "taskigt" ljud på plattorna trots att man lagt ner tid på övning och inspelning. Och även lyssnarna accepterade det (okay, viktigast är ändå musiken).
    Ville man ha det "ljudet"? Vilken hempulare som helst kan ju nu få det att låta "bättre".

    Idag är ljudet överlag bättre och håller också en jämnare nivå. Jag gillar att ljudet tekniskt sett blivit "bättre", men kan samtidigt sakna "personligheten" som "dipparna" ger, och det "taskiga ljudet" hör ihop med låten, är en del av den.

    Visst förändras ljudet från tid till annan, jmf t ex 80-talets sound med dagens sound (och visst, även dagens grupper kan göra en resa). Men det jag nämner ovan utspelade sig under några fjuttiga år.

    Link to comment
    Share on other sites


    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • lathund_puff_spalt.jpg
    Nu på studio.se:
    Lathund för låtskrivare (e-bok)

    Eva Hillereds låtskrivarbibel är släppt i ny upplaga och vi är enormt glada över att ha den som e-bok i vår butik, där du också kan läsa mer om den.

    Läs mer >

  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      1. Lyssna inte på instrumentet du justerar utan istället på vad som händer runt omkring. Hur påverkar förändringen de andra instrumenten och hela mixen? Zooma ut ditt lyssnande istället för in.
      2. Behöver du nya perspektiv? Byt plats på vänster och höger kanal så att höger blir vänster och vänster blir höger (exempelvis genom att vända på hörlurarna). Det som tidigare uppfattats av höger hjärnhalva uppfattas nu av vänster och vice versa vilket ger en helt ny ljudupplevelse.
      3. Om något instrument låter för starkt eller svagt kan du testa att höja eller sänka det 3 dB och se vad som händer. 3 dB hit eller dit kan bli magiskt, fråga mig inte varför.
      4. Om refrängen saknar energi kan du testa att automatisera ner verserna/bryggan innan refrängen -1 dB, då smäller det garanterat på lite extra när volymen blir normal igen.
      5. Behandla kompressorn både som ett kreativt verktyg och ett volymreglage. Kompression handlar minst lika mycket om att skapa rörelse och energi som att kontrollera dynamik. Var inte rädd för att experimentera.
      6. När du lyssnar på mixen istället för på musiken har du suttit för länge. Ta en (lång) paus.
      7. Experimentera med LCR-panning, det vill säga att du placerar dina instrument så att de ligger 100 procent till vänster, 100 till höger eller mitt i. Mixa sedan varje del för sig: först vänster sida, sedan höger och sist mitten. På så vis får hjärnan färre saker att fokusera på. En annan fördel med LCR-panning är att mitten ofta blir väldigt tydlig och kraftfull, samtidigt som stereobilden blir bred med mycket separation. Se dock detta tillvägagångssätt mer som en övning snarare än en komplett mixstrategi.
      8. Håll dig runt -14 LUFS när du mastrar så har din musik goda förutsättningar att låta bra på alla digitala musiktjänster.
      9. De bästa av idéer föds sällan i studion utan när du gör något helt annat som att promenera, diska eller lägga pussel.
      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      Det finns idag en mer eller mindre framarbetad volymstandard mellan Spotify, iTunes, YouTube och TIDAL, även om det skiljer sig lite mellan de olika plattformarna. Samtliga tjänster använder sig av en normaliseringsprocess baserad på LUFS (Loudness Unit Full Scale) som lite enkelt kan förklaras med hur vi upplever ljudstyrka. Ju lägre LUFS, desto starkare volym.
      Detta innebär exempelvis att -16 LUFS låter svagare än -8 LUFS. Medianen mellan de olika streamingtjänsterna ligger idag runt -14 LUFS, vilket också är Spotifys nuvarande rekommendation för uppladdning av musik. I praktiken innebär detta all musik som är starkare än detta automatiskt sänks av Spotify och all musik som är svagare höjs.
      För er som gillar siffror rekommenderar jag därför att ni håller er mellan -14 och -12 LUFS integrated och inte starkare än -9 LUFS short term i låtens starkaste parti, med true peak på max -1 dB. 

      Bilden visar gratisversionen av populära mätverktyget Youlean Loudness Meter
      Dessa riktlinjer garanterar att din musik, oavsett genre, står sig bra volymmässigt på samtliga plattformar. Vill du att din musik ska låta starkare 2021 ska du helt enkelt att mastra svagare än du kanske är van vid.
      Om du tycker att ovanstående låter komplicerat ska jag göra det enkelt för dig: När du mixat klart placerar du en limiter sist på masterkanalen och ställer utvolymen till -1 dB och ser till att du inte limiterar mer än 1-2 dB. Stäm sedan av mot www.loudnesspenalty.com och justera efter behov. Med detta sagt: Så länge mastern inte ser ut som en tjock korv när du exporterar och låtens starkaste parti inte överstiger -1 dBTP (true peak) är det egentligen bara att tuta och köra. Det viktigaste är trots allt hur det låter och inte hur det ser ut. Ibland kan ljudet av en limiter som klipper av topparna vara precis det du är ute efter.
      Inte bara volym
      Trots streamingtjänsternas automatiska volymanpassning är det ändå så att vissa låtar upplevas starkare än andra, trots att de är normaliserade till samma nivå. Hur kommer det sig? Svaret ligger till största del i mixen och inte mastringen:
      Håll koll på mellanregistret. Ett urholkat mellanregister, en så kallad hängmatta, kan framstå som mindre volymstark i förhållande till annan musik, speciellt när du lyssnar genom telefon eller datorhögtalare. Området 400-1000 Hz är (enligt min högst personliga smak) speciellt viktigt att hålla koll på. Rensa upp i botten och toppen – dessa ohörbara frekvenser kan ställa till det för streamingtjänsternas normaliseringsalgoritmer och äta upp onödig energi. Läs mer om hög- och lågpassfilter här. En låt med stort dynamisk omfång upplevs som regel starkare än en låt som är hårt komprimerad, när de spelas upp med samma LUFS. Om din mix låter bra på svag volym när du lyssnar i studion, det vill säga att du hör alla viktiga detaljer, så är sannolikheten större att den även låter bra online. Användandet av saturation, som skapar övertoner, kan bidra till ökad upplevd ljudstyrka. Något recept finns naturligtvis inte, men pluggar som Kush Audio TWK kan hjälpa på traven.  Några populära mätverktyg
      Youlean Loudness Meter Meterplugs Loudness Penalty Klangfreund LUFS Meter 2 iZotope Insight Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
      Detta är en uppdaterad artikel som ursprungligen publicerades 3 januari, 2020.
    • By Jon Rinneby
      Det känns alltid bra att inleda det nya året med lite glada nyheter. Det verkar nämligen som att Spotify äntligen gett upp den föråldrade volymstandarden ReplayGain till förmån för LUFS*. I korthet innebär detta att de största streamingstjänsterna som Spotify, Youtube, TIDAL och Amazon nu ligger på -14 LUFS, vilket underlättar avsevärt för oss som mixar och mastrar. Problemet för Spotify har tidigare varit att ReplayGain och LUFS inte samarbetat så bra. I vissa fall kunde skillnaden nämligen vara så stor som 3 dB mellan olika låtar, trots att ReplayGain och LUFS gett samma genomsnittliga utslag. Detta har sin förklaring i att de båda volymstandarderna, på olika sätt, försöker beräkna hur vi människor upplever ljudstyrka - beroende på saker som frekvensmässig balans, dynamik och inte minst hur länge starka ljud pågår. Vidare har Spotifys inbyggda limiter, vilken stått för normaliseringen, kanske inte varit den allra bästa i jämförelse med Youtube och iTunes. 
      Men som sagt tycks detta bekymmer nu vara som bortblåst och Spotify har lovat att under början av 2021 helt och hållet gå över till den rådande volymstandarden LUFS. Limitern plockas bort helt för ”Normal” och ”Tyst” volymnivå (se bild).
      * LUFS, som står för Loudness Unit Full Scale, är idag det mest populära sättet att mäta upplevd ljudstyrka på gällande musik.

      Kontentan
      Kör på som vanligt och följ mina rekommendationer enligt Hur volymstark ska din mix vara 2021? men nu med vetskapen att din musik har ännu bättre förutsättningar att stå sig volymmässigt bra. Tänk dock på att:
      En välbalanserad mix där samtliga frekvenser är representerade på ett bra sätt fortfarande är det som väger tyngst. Bra musik kommer nämligen alltid låta bra, i alla fall om vi lyssnar till historien.
      Med detta sagt är det fortfarande en god idé att analysera dina mixar via loudnesspenalty.com vilket du kan läsa mer om här:
      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      Loudness Penalty är en användbar hemsida med ett tydligt syfte: Att kolla så att din nya musik inte processas i onödan när den laddas upp på streamingtjänster som Spotify, iTunes, Youtube, Tidal och Pandora. Detta görs genom att du laddar upp en låt som sedan genom mer eller mindre avancerade algoritmer läses av, gällande hur mycket eller lite volymen kommer förändras av varje tjänst. Bra att känna till är att Loudness Penalty inte lagrar din musik någonstans, utan denna tas bort direkt när uträkningen är gjord.
      Exempel: Du laddar upp en låt och får följande resultat:
       

       
      Resultatet avslöjar att Youtube, Spotify och TIDAL sänker din låt med -1.4 dB och iTunes -1 dB. Detta är helt klart inom rimlighetens gränser - men du kan också med gott samvete dra ner din mix eller master -1 dB för ännu mindre "volymstraff" och därmed eventuellt belönas med mer dynamik. Ett volymstraff på -1 till -3 dB är helt ok så länge musiken låter bra, men mer rekommenderas inte.
      Och svårare än så är det faktiskt inte. Har du frågor gällande volym eller något annat relaterat till just detta ämne så är det bara att slänga iväg ett meddelande till Studios skribent @Jon Rinneby
      Kuriosa
      Volymkriget, eller Loudness War, hänvisar till den volymökningstrend som tog sin början redan på 40-talet och som nådde sin peak på 80- och 90-talet med CD-skivan. I korthet handlar volymkriget således om utvecklingen av ökad ljudnivå i komersiell musik, på bekostnad av dynamik och ljudkvalité.
      Ett tydligt och välanvänt exempel är Metallicas album "Death Magnetic" som fick både lyssnare och kritiker att reagera på den usla och odynamiska ljudkvalitén. Detta album blev också på många sätt startskottet för en tydlig motreaktion ledd av bland annat mastringsteknikern Bob Katz, som tillsammans med iTunes utvecklade en ny automatiserad volymstandard, vilken senare kom att appliceras på andra streamingtjänster.
      I korthet innebar detta att starkt mastrad musik med minskad dynamik sänkes volymmässigt, medan mer dynamisk musik gick vinnande ur kriget. Volymkriget pågår i viss mån fortfarnade, men i betydligt mer begränsad omfattning.
      Läs mer om Volymkriget på Wikipedia.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      För lite dynamik
      Förmodligen ett av de mer omdebatterade ämnena inom musikproduktion på senare tid. Jakten på att låta starkast och mest, eller snarare rädslan att inte låta lika mycket som alla andra, har fått mixare och mastrare att pressa upp volymen till höjder där ordet dynamik lyser med sin frånvaro. Detta är dock inget du behöver oroa för längre, vilket du kan läsa om i tipset Hur volymstark ska din mix vara 2020? Men rädslan lever kvar.
      Det du ska hålla koll på, eller i alla fall ha i bakhuvudet, är det som kallas Dynamic Range (DR) - Skillnaden mellan låtens svagaste och starkaste parti. I den bästa av världar ska dina starkaste peakar ligga runt -3dB på masterkanalen, exempelvis virveltrumman, och resten av instrumenten någonstans runt -6dB till -9dB. Detta ger en hälsosam och dynamisk mix, som har alla förutsättningar att låta bra överallt.
      Nu ska du givetvis inte stirra dig blind på siffror och dansade mätare, men ovanstående rekommendation är en god utgångspunkt. När du exporterar din musik för mastring eller digital uppladdning så kan du nästan se på wav-filen om den mår bra. Du är i regel ute efter toppar och dalar och inte en tjock korv. Fördjupa dig ämnet i tipset Du har väl koll på dynamiken?
      För mycket botten
      Nästa vanliga misstag är för mycket energi i de lägre registren, vilket ofta är ett resultat av bristfällig lyssning. Hur ska du veta om du har för mycket botten om du inte kan lita på det du hör? Det går naturligtvis inte. Då gäller det att referenslyssna i olika högtalarsystem och hörlurar för att vara på den säkra sidan. I övrigt ska du se till att dina högtalare är rätt placerade i rummet och att du akustikbehandlar efter bästa förmåga, gärna med tjocka basfällor.
      Om du sitter en meter från dina högtalare så ska det också vara en meter mellan högtalarna, så att ni tillsammans bildar en liksidig triangel. Samtidigt är det också bra att känna till att det i praktiken är omöjligt att skapa en ”perfekt” studiomiljö, så gör vad du kan och lär dig sedan att mixa efter just dina förutsättningar. Läs gärna mitt tips Så får du basen och baskaggen att sluta bråka.
      Jobbig diskant
      Precis som med basen kan det även uppstå problem på andra sidan frekvensspektrat. Den vackra, men ack så förrädiska diskanten, är minst sagt svår att hålla koll på emellanåt. Här skulle jag nästan gå så långt som att säga att detta till största del handlar om själva inspelningen och hur du väljer att arrangera och planera din låt. Detta har jag bland annat skrivit om i tipset: Frekvensplanera mera. Diskanten är ofta inget problem att höra, även i den mest enkla hemmastudio. Problemet ligger snarare i att höra rätt diskant. Detta är dels en vanesak, men också beroende på vilken lyssning du har.
      Några enkla saker du kan göra är att alltid använda de-esser på leadsång och körer och att inte vara rädd för skära bort topp på diverse instrument. Det är lätt att bara öka på med diskant till höger och vänster, när det många gånger istället handlar om att plocka bort. Ju mer du boostar, ju mer brus och missljud förstärks, vilket i sin tur leder till mixar som snabbt tröttar ut öronen. Detta kan du läsa mer om i tipset Hjälp, min mix låter för vass! Men som sagt, se till att frekvensplanera dina låtar redan från början, så är förutsättningarna för en välljudande mix betydligt bättre.
      Felaktig panorering
      Panorering är i grunden väldigt enkelt. Det handlar kort och gott om att placera ut instrumenten i stereobilden för att ge mixen känslan av att ”vara där” som lyssnare. Det är allt för vanligt med mixar med bristande stereoinformation och med det menar jag att för mycket slåss om mitten. Detta resulterar ofta i en grötig mix som saknar tydlighet och djup. Vissa element ska ”alltid” vara i mitten, däribland baskagge, virvel, bas och leadsång. Men övriga instrument mår bra av att slängas ut i sidorna. Viktigt är dock att den volymmässiga balansen mellan höger och vänster kanal håller sig någorlunda jämn genom hela låten. Här kan du läsa mer om panorering i mitt tips Så får du din mix att låta bredare och fetare.
      För stark eller för svag leadsång
      Det finns egentligen inga rätt eller fel gällande nivå på leadsången, som med så många andra instrument. Det handlar helt enkelt om tycke och smak, men också i viss mån genre. Ibland gör sig sången bäst i bakgrunden och ibland ska den ligga länge fram. Klart står i alla fall att sångens plats i mixen ofta kan vara avgörande för om en mix låter amatörmässig eller inte. Det finns dock ett enkelt knep för att lägga leadsången på en rimlig utgångsnivå. Jag kallar knepet hörlurstricket vilket i all sin enkelhet handlar om att lyssna på mixen genom ett par hörlurar som ligger framför dig. Läs gärna mer om detta i tipset Hörlurstricket och andra tips för att mixa sången.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

  • live_puff.jpg
    Nu på studio.se:
    Bästa liveljudet för sång och elbas

    Två böcker av Studios mångårige medarbetare Hans Nicklassons finns nu till försäljning i vår butik.

    Till butiken >

×
×
  • Create New...