Jump to content
Annons
  • Så rattar du fram 70-talssoundet

    FREDAGSTIPSET: Vad var det egentligen som gjorde soundet på 70-talet? Var det musikerna, de legendariska studiorna, instrumenten, mixerborden, rullbandspelarna, musiken eller kanske rent av drogerna? Frågorna är många och svaren likaså.

    Jon Rinneby

    dj-4702977_1920.thumb.jpg.2e9572e50050011a4e8e3dc56c1455c5.jpg

    Det är i stort sett omöjligt att tala om 70-talssoundet utan att generalisera. Det är viktigt att inse att musiken på 70-talet, precis som idag, hade en väldig genrebredd: rock, pop, disco, funk, punk, folk, country osv - där alla utvecklade sitt eget signum. Med detta sagt finns det ändå några gemensamma nämnare som vi idag ska kika lite närmre på.

    Till att börja med behöver du inte några speciella pluggar för att det ska låta 70-tal, detta är regel nummer ett. Tvärt om handlade soundet mycket om begränsningar och sättet att spela och spela in på. Det fungerar helt enkelt inte att spela in och producera som vanligt, för att i nästa stund slänga på ett gäng vintage-emulgeringar i hopp om att musiken på något magiskt sätt ska teleporteras från nu till då.

    I vått och torrt
    I takt med att hi-fi-entusiasterna under 70-talet eftersökte en alltmer naturtrogen lyssningsupplevelse började man i studiosammanhang närmicka i betydligt större utsträckning än tidigare - något som gav ett mer direkt och torrt ljud. Begreppet torrt är dock lite förvirrande och kanske inte direkt det vi tänker på som ”torrt” idag. Inte sällan fanns det ett litet rum runt varje ljud som tillsammans med andra instrument bidrog till en större helhet. Visserligen spelades många instrument in i hyfsat dämpade studior, men ofta lite större sådana med en hel del luft runt ljuden. Detta kan enkelt återskapas genom att närmicka hemma, eller med en lanjad  signal, för att sedan lägga en ambiens runt med valfritt reverb. En personlig favorit i sammanhanget är Sunset Sound Studio Reverb från IK Multimedia. 

    Sången fick däremot ofta en mer eller mindre rejäl skjuts av ett plåtreverb och då i synnerhet EMT140 och senare EMT250. Vidare var användandet av delay (Roland RE-201 Space Echo och senare Roland Dimension D) och olika typer av chorus vanligt förekommande, beroende på genre. Det var heller inte ovanligt att sången dubblerades med ADT (Artificial Double Tracking) vilket gav den klassiska John Lennon-effekten, eller varför inte Fleetwood Mac, Abba eller The Bee Gees. Detta kan uppnås genom att du sjunger in exakt samma sak två gånger och blandar kanalerna. Ett hett tips är då att klippa bort alla starka konsonanter i dubbleringsspåret för ett tajtare sound. Det finns även pluggar som efterliknar denna effekt.

    Gällande trummorna var det dämpat som regerade och detta mer eller mindre i mono, baskagge och virvel i mitten med överhänget hyfsat centrerat. Pukorna var ofta stämda i låtens tonart och virveln dämpades med allt från plånböcker till handdukar eller vad helst man kom över. Även här var det närmickat som gällde, gärna i kombination med en rejäl dos rullbandsöverstyrning vilket bidrog till ett lätt överstyrt/distat ljud och varm kompression.

    Mixerbord och rullband
    Många förknippar kanske 70-talet med analogt brus, vilket faktiskt var något man arbetade hårt för att undvika. Allt spelades in genom mixerbord (Trident, Neve, API, EMI, Helios, Harrison) preamps (Neve 1073, Telefunken v72, v76), kompresser (LA2A, 1176), för att sedan hamna på rullband (Studer A800, Ampex ATR-102) och slutligen på vinyl. Denna långa kedja innebar att ursprungsljudet förändrandes kraftigt på vägen (återigen något man helst undvek) i form av att brus tillkom, botten och diskant rullades av och kompression uppstod. Lite enkelt uttryckt är det detta vi idag kallar för saturation (mättnad/textur) och komiskt nog också det vi försöker efterapa i den digitala världen. Vi människor har nämligen en tendens att uppfatta allt för rena signaler som onaturliga och örontröttande.

    Slutligen hade studiorna inte som idag tillgång till ett oändligt antal kanaler. I början av 70-talet var det 16 kanaler som gällde för att senare utökas till 24 mot slutet av decenniet. Med detta i åtanke är det därför klokt att medvetet hålla nere antalet kanaler om du vill efterlikna ljudet från förr. Likväl är det också en god tanke att inte fega med panoreringen - låt en gitarr ligga helt till vänster och orgeln helt till höger osv. Svunnen är dock tiden med panorerad baskagge, bas, virvel och leadsång även om det så klart fortfarande existerade.

    En generaliserande sammanfattning

    • Allt spelades in genom mixerbord till rullband.
    • Närmickning och torra rum var ljudidealet.
    • Själv mixningsprocessen var (ofta) ganska simpel, det vill säga inte särskilt mycket kirurgiska ingrepp, hård komprimering eller massa hokuspokus. Man spelade in ungefär som det var tänkt att låta, ofta i livesammanhang. 
    • Mindre uppenbar kompression tack vare den naturliga kompression (saturation) som uppstod i inspelnings- och mixprocessen. Alltså generellt mer dynamik än idag. Likväl limiterade man långt ifrån lika hårt som idag. 
    • Trummor dämpades och stämdes efter tonart.
    • Det enda reverbet som användes var i stort sett plåtreverb.
    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Checklistan för att fånga 70-talet i din DAW

    • Begränsa dig till 16-24 kanaler.
    • Använd en trebands equalizer, två kompressorer, ett plåtreverb och ett delay. Mer ska inte behövas.
    • Tänk ambiens snarare än hörbara reverb. Mer torrt än blött.
    • Mixerbords- och rullbandsemuleringar på varje kanal kan bidra till naturlig kompression och en avrullning i botten och toppen, men förlita dig inte på dessa - de är bara en liten del av soundet.
    • Undvik att spela in till klick, om du vågar!

    Lycka till!

    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Missa inte Studiofestivalen med fina priser:

     

     

    • Gilla 2
    • Tack! 1

    Användarrespons

    Recommended Comments

    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

    Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
    Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

    Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

    Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

    Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

    Lycka till med knåpandet!

    • Gilla 1
    Link to comment
    Dela på andra sajter

    6 timmar sedan sa Zulomatic:

    De här två punkterna gillar jag, och de är utmärkande för åren runt 1970:

    • Musiken var långt ifrån lika tillrättalagd som idag.
    • Begränsningar födde kreativitet och fokus låg i större utsträckning på låtskrivande och utförande än produktionen i sig.

    Det var mycket sökande i musiken, och inga direkta tabun fanns, även om topplistorna i viss mån var "strömlinjeformade" och lättillgängligare. Det finns en kvällstoppenlista (veckans mest sålda skivor, presenterades på P3 en kväll i veckan, minns inte vilken) från början av 70-talet med ABBA, Pink Floyd, nåt av dansbanden, nåt av "hårdrockarna" (typ BS, LZ eller DP), nån typ tio-i-toppare och svensk-toppare samt "Birds of fire" (Mahavishnu Orchestra). Snacka om bredd!

    Begränsningarna födde kreativitet. Jo, det stämmer. Det fanns "luft" i produktionen, det var inte överproducerat (gäller då även hit-musiken), och man kunde följa instrumenten. Melodin lyftes fram (visans ande svävade väl fortfarande över det hela) eller var viktigare (nu tycker jag det mer kan handla om "rytm" och puls).
    Visst, detta är inte helt borta idag, men utvecklingen går framåt och då ändras saker.

    Och apropå (o-)begränsningar: många populära låtar kunde vara längre än tre minuter, och de kunde även innehålla gitarrsolon!

    Apropå soundet så kunde det vara väldigt varierande och även personligt ("soundet"). En del skivor hade rent ut sagt kasst (eller skumt) ljud (men älskades ändå och jag skulle inte vilja ha ett "bättre" ljud på dem) - och det från mer eller mindre etablerade grupper med resurser bakom sig.

    Det här är fritt skrivet och färgat av stundens ingivelse.

    Lycka till med knåpandet!

    Intressanta och bra tankar Zulomatic! Uppskattas verkligen.

    Mvh Jon

    Link to comment
    Dela på andra sajter

    Tack så mycket Jon! 🙂

    Det finns mycket att säga kring detta - allt är inte svart eller vitt, så att säga, och allt är inte heller gammalt eller nytt under solen. T ex fanns det tonvikt på rytm och puls då också, och det finns melodier nu med.

    En sak som slog mig när jag gick och klurade var det här med "ljudet" (ljudkvalitén) på inspelningarna. Det kunde variera från skiva till skiva sett till den enskilda gruppen. Varför?
    Jag tar ett par exempel:

    – Genesis: Lyssna in skivorna från "Foxtrot" till "Wind and wuthering". Här förändras ljudet (och soundet) markant i princip från skiva till skiva. Teknisk utveckling? Medvetet konstnärligt grepp?
    – Låten "Paranoid" (BS) skiljer sig i ljud från de andra låtarna på albumet med samma namn, ungefär som att man skurit nånstans i diskanten och tryckt ihop ljudet på alla ledder. Nån slags singelversion (det var ju en hit)?
    – "Deep Purple in rock" tycker jag låter torrare än de efterföljande med den sättningen.
    – "Derek & the Dominos in konsert" låter burkigt (jmf gärna med "Allman Brothers at Fillmore East" från samma tid och plats). "EC was here" några år senare låter helt annorlunda (förvisso med annat band). Det lustiga med den är att Claptons gitarr hörs tydligt, men ändå inte står längst fram, typ lite obalanserat bakom bandet.
    – Gruppen "Budgie" har ett säreget sound, jämför sen hur ljudet ändras på plattorna "Squawk", "Never turn your back on a friend" och "In for the kill". Den förstnämnda skivan tyckte jag inte hade ett "bra" ljud: grötigt, murrigt, typ ingen vidare klar diskant.
    – Jag vill minnas att UFOs två första plattor lät sisådär ljudmässigt. "Phenomenom" som kom sen lät (ljudmässigt sett) bättre (de ändrade också stil då).
    – Lyssnar man på Alice Cooper från "Love it to death" till "Billion dollar babies" så hör man en förändring i ljud/sound/mixning.
    – En skiva jag gillade ljudet på var "Imagination Lady" med "Chicken Schack" (Poor Boy är rena käftsmällen).
    – Den italienska progrockgruppen PFMs plattor från 70-talet varierade i sound och ljudkvalitet (och i stil): i en följd kommer "Photos of ghosts", "The world became the world" (inget vidare ljud ...), "Chocolate Kings" och "Jet Lag".

    Min poäng är som jag sa i mitt första inlägg att man ibland verkar ha nöjt sig med ett "taskigt" ljud på plattorna trots att man lagt ner tid på övning och inspelning. Och även lyssnarna accepterade det (okay, viktigast är ändå musiken).
    Ville man ha det "ljudet"? Vilken hempulare som helst kan ju nu få det att låta "bättre".

    Idag är ljudet överlag bättre och håller också en jämnare nivå. Jag gillar att ljudet tekniskt sett blivit "bättre", men kan samtidigt sakna "personligheten" som "dipparna" ger, och det "taskiga ljudet" hör ihop med låten, är en del av den.

    Visst förändras ljudet från tid till annan, jmf t ex 80-talets sound med dagens sound (och visst, även dagens grupper kan göra en resa). Men det jag nämner ovan utspelade sig under några fjuttiga år.

    Link to comment
    Dela på andra sajter



    Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera

    Du behöver vara medlem för att delta i communityn

    Bli medlem (kostnadsfritt)

    Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!

    Bli medlem nu (kostnadsfritt)

    Logga in

    Har du redan en inloggning?
    Logga in här.

    Logga in nu

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Skapa ny...