Jump to content
Annons
  • José González spelade in Local Valley i vardagsrummet

    Nylonsträngarnas mästare tar stora musikaliska kliv på senaste albumet Local Valley med en ny energinivå och tydliga fotfästen i både Västafrika och Karibien. Vi träffade honom i familjens fritidshus.

    Olle Niklasson

    Pressbild på José González
    Foto: Olle Kirchmeier

    Same same, but different. En teori är att uttrycket uppstod i Thailand bland glada försäljare av falska Rolex-klockor och alltså står för något som är positivt men inte helt äkta. Bortsett från klockförfalskningarna tror jag att uttrycket beskriver ganska väl vad många önskar sig av ett nytt José González-album: att det mesta utom ett knippe nya sånger ska vara precis sig likt.

    Och så är det.

    Skälet till att soundet känns igen är helt enkelt att José González inte haft någon anledning att ändra på det. Han har spelat in i vardagsrummet i familjens fritidshus, utan någon ny teknik eftersom han "inte vill fastna i prylar", och följaktligen bara med det mest ändamålsenliga: ett bord, en stol, två gitarrer, en laptop med Logic Pro, ett UAD Apollo Quad och en Neumann U67 som han använder till både gitarr och sång. Det nya är en DM1-trummaskinsplugg som använts på flera spår.

    gonzalez_living_room.jpg.b35c4ea2b2668e832e2f48b420cc7c58.jpg
    José med en väl beprövad uppsättning vid inspelningen. Foto: Olle Niklasson
     

    – Jag blev inspirerad av hur mycket folk har använt trummaskiner i ofta bortglömda inspelningar från Afrika och Latinamerika.
    Metoden är annars väl inarbetad.

    – Rör, gamla gitarrsträngar, diskret dubbad sång. Jag undviker att betona konsonanterna i dubben och låter lite som att jag läspar. Vill man ha kul i studion spelar man upp just det spåret. Mixen handlar om transparent kompressor, typ Fairchild, mer som en limiter. Det har blivit mycket plåtreverb, EMT 140, och pluggen RE-201 (Roland Space Echo) som slap delay. Sedan kör jag parallell distkompression som jag mixar in ganska lågt och kör upp golvet via det och får känslan av gamla mixerbord som distade en del i transformatorerna.

    Omslag till José Gonzáles album Loval Valley
    🎧 Lyssna på José González album Local Valley: Spotify / Apple Music (släpps 17 september 2021).
    Artwork av Hannele Fernström.
     

    Västindien och Västafrika inspirerar
    Musikaliskt är José González åtminstone bitvis trogen sin historia, kanske främst i låten The Void: en rullande halvmodal gitarrfigur på två ackord (F#7sus/Bsus, capo på II:a) med två melodier, en underliggande i gitarrfiguren och en i sången som framåtriktat seglar ovanför med ganska små och kontrollerade rörelser utan att landa på grundtonen. Tre element med varsitt rörelseschema och varsin rytm som skapar sitt alldeles eget González-tillstånd.

    Men han visar nu också på allvar något som tidigare bara fått isolerade utbrott i Killing for Love på In our Nature och Stories We Build, Stories We Tell från Vestiges & Claws: en tydlig inspiration från Västindien och Västafrika.

    – Afropop och dancehall är musik som jag lyssnat jättemycket på privat och också dj:at så det har känts tråkigt att inte ha haft mer av den delen av mig på mina skivor.

    Mötet med Bombino, en musiker från Nigers gränstrakter mot Mali, blev något av en vändpunkt. De hade hört varandra på festivaler runt om och bokade in en dag för ett jam och ur ett av de fyra riffen José González hade med sig kom Tjomme. Andra, som Lilla G, Head on, Swing och Valle Local, växte ur egna jam till olika inspelningar från Afrika och Karibien. Gemensamt är ett gitarrspel som driver framåt i stället för att rotera runt sin egen axel, många gånger rakare, inte så intrikat. Här finns high life, dancehall- och afro pop-beats, korafigurer, FluffyClouds-fragment med en känsla av angelägenhet som fått större plats än tidigare och också rörligare sångmelodier.

    – Jag har tänkt mer melodiskt från början så det är mindre fokus på gitarr för sig, mer på gitarr och sång, och där sången är i första rummet.

    gonzalez_gear.jpg.7d1661637999cdb7db93e92fc6cde47f.jpg
    Micken Neumann U67 som användes till både gitarr och sång. Och så de båda medverkande gitarrerna. Foto: Olle Niklasson.
     

    Blandar språk
    Head on är intressant ur flera aspekter. Gitarr, fotstamp och handklapp skjuter låten framför sig rytmiskt samtidigt som den växer i styrka dynamiskt. Det är lätt att föreställa sig trycket som kan uppstå i en fullsatt konsertlokal.

    – Live har jag alltid gillat att ha ett stråk av mer aggressiva låtar och här tog jag på mig producentrollen mer än vanligt och frågade hur jag kunde göra för att fler låtar skulle sticka ut och Head on är det riffiga, argare, svaret på det.

    Texten går utanpå José González lite inåtvända eftertänksamhet och eleganta metaforer med sitt direkta tilltal. Det visar sig att han gjort en parallell till Fela Kutis Zombie, som var en uppgörelse med den nigerianska armén, men vänt på perspektivet.

    – När kampsånger funkar är det grymt – ingen gillar våld men när den elake får en snyting blir alla glada – och jag ville ha en kampsång. Texten är vi mot dom men på ett positivt sätt. Det handlar om att mänskligheten måste skärpa sig. För att hålla i, ta itu med problemen, för att tänka.

    Local Valley är också det första albumet där José González blandar språk; föräldrarnas spanska, engelskan han normalt använder, och svenskan, språket han har gemensamt med dottern.

    – Jag fastnade först för engelskan för att det var lättare. Metaforerna och rimmen var enklare att hitta. Nu känner jag att det är mer jag i musiken, i vad jag försöker få fram i texterna, och då är det okej att det känns mer direkt, att fernissan är borta. Det gäller både svenska och spanska för mig.

    Kontrollbehov kontra inspiration
    Det har gått arton år mellan Local Valley och debuten Veneer. Ett bidragande skäl stavas kontrollbehov. Jag frågade i en Studio-intervju 2007, jag frågar igen, och får samma svar.

    – Ja, det är det. Jag har jobbat med andra, både band och producenter, och det blir alltid en kompromiss. Jag vill hitta något helt eget ur min egen värld, och kopplat till hur folk uppfattar konst så tror jag att många går i gång på att musiken kommer från en insnöad kille och inte från ett team på fem personer.

    Ett stort kontrollbehov behöver emellertid inte innebära att spontaniteten är ute ur bilden.

    – Ibland tänker jag att jag ska göra en Paul Simon-låt, ett Mali-riff eller en José González-låt, men när jag bara sätter mig ner med gitarren är det bara spontanitet. Sedan polerar jag mycket i efterhand men där är jag väldigt mån om att hitta tillbaka till spontaniteten, till wabi sabi.

    Wabi sabi är en japansk tradition med rötterna i zenbuddhismen som innebär att man ser skönheten i det bristfälliga och ofullständiga. Det har inget med själva arbetet att göra för José González kan hålla på och ta om tills betoningen av en konsonant slutar irritera honom, fortfarande med ambitionen att helheten ska andas spontanitet och wabi sabi. Och den inställningen är också något av en nyhet.

    – Tidigare trodde jag mer på inspiration men jag har insett att det är så konstnärer jobbar. De jobbar.

    Men nu är det färdigjobbat för den här gången och José González kan ägna sig åt sina andra stora intressen.

    – Nu kan jag ägna mig åt att springa eller promenera och lyssna på ljudböcker om vetenskap och filosofi.
     

    Läs mer: José González vägrar att kompromissa >

    • Gilla 2

    Användarrespons

    Recommended Comments

    Det finns inga kommentarer att visa



    Bli medlem (kostnadsfritt) eller logga in för att kommentera

    Du behöver vara medlem för att delta i communityn

    Bli medlem (kostnadsfritt)

    Bli medlem kostnadsfritt i vår community genom att registrera dig. Det är enkelt och kostar inget!

    Bli medlem nu (kostnadsfritt)

    Logga in

    Har du redan en inloggning?
    Logga in här.

    Logga in nu

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Skapa ny...