Jump to content
  • Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier


    David Myhr

    Vad är det som gör att vissa melodier fäster på och grabbar tag i lyssnaren? David Myhr tipsar om verktyg man kan ha i bakhuvudet vid melodisnickrandet.

     

    Tom Petty illustrerar seriens inledning med låten Free Fallin'.

    Magiska melodier – Keep it simple and singable (K.I.S.S.)
    Det är något magiskt med att hitta på nya melodier. Det finns bara tolv toner och vi har bara sju att välja på om vi håller oss till skaltonerna ”do-re-mi-fa-so-la-si-(do)”, alltså tonerna 1,2,3,4,5,6,7,(8). De brukar nämligen räcka väldigt långt. Även om vissa tonföljder kan låta bekanta verkar det ändå som om varianterna aldrig tar slut. Men alla melodier vi skriver blir inte per automatik ”magiska” i bemärkelsen att de fångar våra lyssnare på det sätt som vi själva en gång fångats av tonerna i våra egna favoritlåtar. Vi vill ju att våra melodier ska fascinera och beröra.

    Den här mystiken och magin kring själva låtskrivarprocessen är något en del vill vara lite rädda om för att hålla skaparlusten och nyfikenheten vid liv (däribland tidernas mest framgångsrike låtskrivare Paul McCartney), och det finns naturligtvis ingen exakt formel för hur man ska skriva en låt. Men jag vill påstå att man inte har något att förlora på att fundera närmare kring om det finns några typiska kännetecken för vad som gör en bra melodi bra. Allt i syfte att bli bättre på sitt hantverk. Mediokra, ”helt okej” och i värsta fall intetsägande melodier är relativt lätta att sno ihop men siktet bör vara inställt betydligt högre än så.

    Håll det enkelt med korta repetitiva fraser
    Har du tänkt på att några av de bästa melodierna bara innehåller några få toner? Det är lätt hänt att man krånglar till det för mycket och det slutar med att melodin ringlar än hit och än dit och nya fraser avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Man kan då uppleva att melodin saknar riktning och struktur vilket är ett stort nej-nej!

    En bra melodi innehåller också bra pauser. Det ligger mycket mer ”musik” än man kan tro i tystnaden mellan fraserna. Pauserna är också en förutsättning för att det ska gå att sjunga. Man måste ju liksom andas också. Och annars återstår bara långa haranger som lyssnaren får svårt att ta till sig.

    Tricket är att jobba med korta, repetitiva fraser. Ett av mina favoritexempel som illustrerar hur enkel man kan våga vara är (numera avlidne, reds. anm.) Tom Pettys låt Free Fallin’ (Spotify / Apple Music) som också är hans största hit under hans 40 år långa karriär. Refrängen innehåller två trestaviga fraser med totalt tre olika toner. And I’m free på tonerna 1, 1 och 3 följt av Free fallin’ på tonerna 3, 2 och 1. Detta repeteras snudd på identiskt och därmed är refrängen i hamn. Jag upprepar: Korta. Repetitiva. Fraser.

    283272326_FreeFallin.png.23ff8bb771859dc137235e148f70bde4.png
    Free Fallin’ med Tom Petty. En låt som började som en skojlåt då Tom lekte med en billig minikeyboard. Legendariske producenten Jeff Lynne sa ”It’s great!”. Tom frågade: ”What’s great?”. Jeff svarade: ”Everything’s great! Keep going!”.

    Tittar man på versen upptäcker man att även den innehåller samma tre toner om än en oktav ned. Naturligtvis bidrar själva texten, sånginsatsen och produktionen enormt mycket till helheten – men det är ändå en påminnelse om hur tre små toner kan väcka stora känslor.

    Låten She’s the one med Robbie Williams (Spotify / Apple Music) – som i original gjordes av charmiga popbandet World Party – är ett annat tydligt exempel på hur man med några få toner och stavelser kan beröra. Tre-fyra toner räcker långt igen: I was her (1,2,3), she was me-e-e (1,2,3,4,3) följt av repetition på We were one, we were free-e-e. Sedan blir det ”stor dramatik”: And if there’s somebody (6, 6, 5, 3, 2, 2), calling me o-on (5,6,3,2,3), She’s the one (3,1,1). Sedan ett omtag av sista frasen för säkerhets skull. För upprepning är ju bra!

    104833005_Shes_the_one.png.6c38dc0d4c5c6b650e5e54bd4a4da572.png
    She’s the one med Robbie Williams (av World Party). Enkelt och vackert. En sådan där självklar låt man borde göra oftare.

    Dramatiken i slutet blir så stor därför att femte frasen bryter av mot de smått genialiskt enkla fraserna i början. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för den här typen av spännande kontraster. Mer om det nedan. Notera också att de fyra första fraserna inte upplevs som tjatiga trots minimal variation.

    Detta mycket tack vare att de underliggande ackorden växlas och att samma slut-ton på orden ”her” och ”me” (3:an i tonartens skala) därmed får olika ”funktion”, närmare bestämt ters i tonikan (I) respektive maj-7:a i förhållande till subdominanten (IV). Detta är ett alldeles lysande trick för att hålla liv i en enkel melodi.

    Håll det sångbart med stegvisa rörelser
    Att en melodi är ”sångbar” är i allra högsta grad en positiv egenskap. Känns den naturlig, lätt och rolig att sjunga är man troligtvis på rätt spår. En sak som förenar Fly me to the moon, All my loving, Life on mars, The Rose, Idas sommarvisa och otaliga andra älskade melodier som generation efter generation gladeligen sjunger med i är att de till stor del består av stegvisa rörelser. Tonerna i melodin hoppar inte omkring i skalan hipp som happ utan ”böljar” snarare uppåt och nedåt, några toner i taget, och varje enskilt hopp är ofta inte större än till tonen bredvid.

    Ett tankeväckande exempel som stärker tesen att man gärna kan vara sparsam med toner och att det är viktigt med en tydlig riktning är ABBA:s nästan fem minuter långa melankoliska mästerverk till poplåt The Winner Takes it All (Spotify / Apple Music).

    Låten innehåller trots sin längd och smått episka känsla ett mycket begränsat tonmaterial och antal fraser, vilket är något som Björn och Benny själva påpekat i olika intervjuer. Vi tar en titt på versen: I don’t wanna talk, about things we’ve gone through, though it’s hurting me, now it’s history. Ja, ni kan melodin... Vi noterar att fraserna är relativt korta, lämnar utrymme för pauser, och att melodin vandrar upp och ned längs durskalans toner förutom ett enda större hopp (ned till talk). De två sista frasernas toner är identiska och redan här har vi gått igenom hälften(!) av låtens melodimaterial.

    The_winner_takes_it_all.png.234b5c24f1ddf28bcfe9b010d7242c34.png
    The winner takes it all i den något udda tonarten F#, säkerligen vald med omsorg. Björn och Benny brukade räkna baklänges för att se till att låtens högsta ton alltid låg i tjejernas respektive högsta register för att på så sätt nå ett klimax.

    Skapa effekt med stora språng
    Att huvudsakligen vandra upp och ned i skalan och hoppa till närliggande toner gör melodierna lättsjungna och ”logiska” men som med allt annat här i livet kan det bli för mycket av det goda. För att hålla intresset uppe måste vi även bryta av och bjuda på lite överraskningar.

    Det är när man byggt upp en melodi på det sättet som varje större hopp blir dramatiskt och kan vara ett av de ”magiska ögonblick” som varje låt behöver. Ingången till refrängen till ovan nämnda Life on mars med David Bowie är ett klassiskt exempel, liksom de tre sista tonerna i frasen ”take a look at the lawman” (1,8,5) i mitten av refrängen. En oktav upp och en kvart ned. Mäktigt värre! Men då är det ju också ”världens bästa låt”. Eller…?

    Refrängen i The Winner Takes it all bjuder på intervallet liten septima tre gånger på raken. Notera de korta, repetitiva fraserna men nu alltså även med stora språng. The winner takes it all, the loser standing small, beside the victory, that’s her destiny. Med dessa fyra fraser i refrängen som kontrast till de fyra i versen är melodin komplett. Varken brygga eller stick behövs. Snacka om magisk melodi! Men som Benny Andersson sa själv i en intervju i Sunday Times, 2009: ”Music is not only melody; music is everything you hear, everything you put together. But without the core of a strong and preferably original melody, it doesn’t matter what you dress it with, it has nothing to lean on.”

    En annan som förstått storheten i det enkla och i att ”keep it simple and singable” är Norah Jones. Hon slog ju igenom vansinnigt stort med sin lågmälda stil och sålde ofattbara 26 miljoner album av sin debutplatta. Finns det förresten något kafé i världen som inte spelar Norah Jones? I alla fall – ta refrängen på låten Sunrise (Spotify / Apple Music) som går And I said oooo, oooo, oooo, oooo (1,2,1,6,3,5,1). Sedan repeteras oooo-partiet två gånger till (upprepning är bra!) och avslutas med ett litet, försiktigt to you. Det är sparsamt, smakfullt och snyggt. Simpelt och sångbart som sagt!

    Sunrise.png.460e3eb04d59b25f3db2e1cd71c4f2bd.pngMelodin till Sunrise. Fåordig men högst effektiv refräng. Ett ”oooo” säger mer än tusen ord.

    Skapa kontrast mellan olika låtdelar
    Kontraster behövs för att hålla intresset vid liv i en låt. Det skapar dynamik vilket är ett av låtskrivarens främsta verktyg. En bra melodi bjuder på variation och en känsla av att man har varit med på en ”resa” och därför bör vi se till att de olika låtdelarna skiljer sig från varandra.

    Ett av de absolut bästa – och följaktligen vanligaste – tricken för att få en refräng att ”lyfta” är att gå upp i register så att de högsta tonerna finns i refrängen. Alla låtar som nämnts ovan är bra exempel på detta. Ligger man till exempel mycket kring grundton (1) eller ters (3) i versen är det en klassiker att man tar sikte någonstans runt kvinten (5) eller oktaven (8) på refrängen.

    Lyssna på och inspireras av andra
    Den bästa skolan för att lära sig känna igen sådana här grepp är förstås att kolla in sina egna favoriter eller slå på radion och lyssna in sig på aktuella hitlåtar. Exemplen i texten är hämtade från min egen skivsamling men teorierna går allt som oftast att applicera på den aktuella topplistan av i dag vare sig artisten heter Katy Perry, Bruno Mars eller något annat.

    Jamen då så! Det var ju enkelt!? Lycka till med att skriva melodier med korta, repetitiva fraser och stegvisa rörelser med enstaka, överraskande språng och magiska ögonblick och kontrast i register mellan de olika låtdelarna (pust…). Och om det inte funkar, kör den enda sanna regeln: ”Låter det bra så låter det bra!”.

    blatt_streck.png.8607eaa79061c329297decb096fd1502.png

    Sammanfattning

    • Håll det enkelt med korta repetitiva fraser
    • Håll det sångbart med stegvisa rörelser
    • Skapa effekt med stora språng
    • Skapa kontrast mellan olika låtdelar

    blatt_streck.png.8607eaa79061c329297decb096fd1502.png
    david.jpg.dd5b5708ed4ace27032bc51443b05abc.jpg
    Om skribenten David Myhr
    @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
    Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

    blatt_streck.png.8607eaa79061c329297decb096fd1502.png

    Delar i serien

    • Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier (denna)
    • Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar
    • Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång
    • Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken

    Artikeln publicerades ursprungligen 2013-12-27 13:46



    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det absolut svåraste du som musiker kan göra, förutom att skriva, framföra och spela in riktigt bra musik, är att nå ut med den.

      I vår tid av DIY, eller Gör-det-själv som det ibland kallas, ställs det oerhört höga krav på den enskilda artisten eller bandet. Du ska vara allt på en och samma gång och gärna lite till. Du är musikern, men också producenten, turnéledaren, marknadsföringsansvarige, relationsbyggaren, skivbolagsdirektörn, webbadministratören och så vidare. Listan kan göras lång och så ser den bittra verkligheten ut. Men misströst inte, det finns hopp, så länge du har en plan.
      Med anledning av detta tänkte jag därför skriva lite om vad du kan tänka på när du ska pitcha en ny release, i hopp om att underlätta åtminstone lite grann. Må det vara en singel, en video, en EP, ett debutalbum eller något helt annat.
      Varför just din musik?
      Det första du ska fundera över är vem du vänder dig till och varför. Är det lokaltidningen, en musikblogg, radio, TV eller kanske Nöjesguiden? När du kommit fram till detta ska du inte i första hand tänka på vad du, eller ni som band, eventuellt får ut av denna stund i rampljuset. Begrunda istället vad den som lyfter fram er får ut av det. Det är du som gör tidningen eller bloggaren en tjänst, inte tvärt om, för att uttrycka det krasst. För att lyckas med detta måste det finns en intressent historia, något att lyfta fram, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg…
      Låt oss för enkelhets skull säga att vi ska pitcha ett nytt släpp genom att skicka ett traditionellt mail. Det finns då en några saker att ta fasta på för att öka möjligheten att nå ut genom mediebruset.
      Var personlig
      Det finns inget tråkigare än att läsa opersonliga och ”informationsrika” pitchar. Speciellt inte för den som kanske läser hundratals mail om dagen. Nu finns det naturligtvis ingen garanti för att just ditt mail blir besvarat bara för att du är personlig, eller egensinnig, men sannolikheten ökar garanterat. Men vad innebär det egentligen att vara personlig? Till att börja med ska du ha koll på vem du kontaktar och varför denna personen eventuellt skulle vilja lyfta fram just dig eller ditt band. Detta tar du sedan fasta på när du skriver. Självklart tar denna typ av efterforskning avsevärt mycket mer tid, men detta är väl investerade timmar mot vad du eventuellt får tillbaka.
      Tydlighet
      Berätta vad du vill. Är det en recension som är mest intressant så skriv det. Varken mer eller mindre. Det är inte upp till personen du skickar till att lista ut vad du vil ha.
      Massmail
      Här råder det delade meningar, men enligt mig är det bättre att fokusera på ett fåtal personer att kontakta, istället för att skjuta blint i cyberspace och hoppas på det bästa. Speciellt om du erbjuder någon form av premiär, vilket lätt blir tokigt om du mailar samma erbjudande till 30 olika personer.
      Packat och klart
      Detta kan verka självklart, men se till att all nödvändig information finns med innan du skickar: Länkar, pressbilder, skivomslag, biografi osv. Personen du mailar ska inte behöva skriva tillbaka och be om mer material. Tid är pengar… Var också noga med att aldrig bifoga stora filer, eller några filer alls för den delen. Länkar är mycket bättre.
      Kort och koncist
      Här handlar det om att hitta den gyllene medelvägen. För lite information kan verka ogenomtänkt eller rent av nonchalant, medan för mycket text lätt hamnar i papperskorgen. Ett lagom riktmärke brukar vara någonstans mellan fem och sju meningar. Detta är tillräckligt för att läsaren ska förstå vem du är, var du kommer ifrån, hur du låter, vad du vill, varför du är värd att skrivas om, samt alla nödvändiga länkar. Du vill att läsaren ska få tillräckligt med information för att knyta an till dig, utan att bli överrumplad. Och det är förresten detta du har biografin till (som inte är en del av mailet), vilket osökt leder oss in på nästa punkt…
      Historen om dig, eller ditt band
      Din historia ska vara fokuserad. Bestäm dig för tre saker du vill berätta om ditt liv och din musik. Mer än så behövs inte.
        Berätta sanningen, den är alltid mest intressant. Låtsas inte vara något du inte är, om detta nu inte är del av din persona. Detta genomskådas ändå alltid i slutändan. Var dig själv och stå upp för det.
        Din berättelse ska vara unik. Vad är det som skiljer dig från andra band? Vad i ditt liv får lyssnaren att knyta an till din musik? Det är just detta som din fans kommer att dras till och som skribenterna kommer ta fasta på. Detta är det centrala och viktiga i din historia. Lättare sagt än gjort? Nåja, här är några saker som förhoppningsvis kan sätta igång ditt skrivande.
      Tänk på: Dina influencer, höjdpunkter och misslyckanden, dina texter, roliga eller konstiga saker med din musik, dramatik i karriär eller privatliv, tematik i ditt låtskrivande, skräckhistorier från liveframträdanden eller turnéer. Är det något speciellt du särskilt minns?
      För att lyckas med din biografi måste du först och främst fundera över vad den faktiskt är. Är det dina musikaliska framgångar? Din kamp? Ditt sound och din stil? Eller kanske rent en kombination av alla?
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Du kan sitta på alla studioprylar i världen och behärska allt som tänkas kan inom musikproduktion, men om du inte har bra musik att spela in är allt som bortkastat.

      En dyr sångmikrofon är totalt meningslös om sångprestationen brister och inte ens de finaste av ljudkort eller högtalare kan magiskt förvandla en medioker låt till något storslaget. Faktum är att (dyra) prylar många gånger kan vara ett hinder, snarare än en tillgång och faktiskt hämma kreativiteten, eftersom mycket av ansvaret då gärna läggs på själva tekniken, grovt generaliserat. Men detta är en helt annan historia.
      Nåväl, självklart är det högst subjektivt gällande vad en bra låt eller bra musik är. Men det finns ändå tre konkreta saker jag vill att du funderar över nästa gång du spelar in.
      Melodin
      En bra melodi leder musiken framåt och gör att den fastnar hos lyssnaren. En bra melodi är minnesvärd, vare sig man vill eller inte. Och det handlar inte om antalet toner, utan hur dessa samspelar och etsar sig fast. Om du fortsätter att tralla på låten långt efter att du slutat spela den, vet du att du är på rätt spår.
      Texten
      Långt ifrån alla lyssnar på texten och många skulle säkert påstå att den är sekundär. Men faktum är att en bra textrad (och det räcker många gånger med bara en) får dig att minnas låten. Du behöver alltså inte sträva efter att skriva världens bästa och mest poetiska text varje gång, utan snarare hitta något som verkligen sätter sig. Om du dessutom får både melodi och text att gå hand i hand är mycket vunnet.
      Överraskningen
      Likt ett Kinderägg är överraskningsmomentet i en minnesvärd låt inte att underskatta. Som de flesta av oss vet följer de flesta låtar ett ganska förutsägbart och beprövat mönster i stil med: Intro, vers, refräng, vers, brygga, refräng. Detta är helt OK. Vad som istället är viktigt är att du vågar bryta av och göra något som får lyssnar att haja till. Det kan röra sig om en speciell effekt på sången under ett visst parti eller att instrumenten plötsligt ”byter plats” - Kanske börjar basen leda melodin, eller körerna bygga ackord i en brygga?
      Tro nu inte att ovanstående är ett recept på en lyckad låt, det krävs naturligtvis långt mycket mer än så och jag skulle kunna skriva hundratals rader om personligt uttryck, kreativa utsvävningar och originalitet och dess påverkan på lyssnaren. Men om du åtminstone har dessa tre punkter under uppsikt nästa gång du skriver och spelar in en låt, så har du garanterat fått i alla fall en ny beundrare…
      Och svårare än så är det faktiskt inte, oavsett vilken genre du håller på med: En melodi som sätter sig, en textrad eller två som fastnar och minst ett överraskningsmoment.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Vem tar sig tid att lyssna på din musik? Eller rättare sagt: Vem fortsätter att lyssna på din musik? Två högst relevanta frågor i vår tids slit-och-släng-samhälle.

      Vi lever i en tid där planeten snurrar på tok för fort och där engagemanget hos gemene lyssnare gällande ny musik varar högst några få sekunder. I bästa fall. Inte minst tack vare alla streaming-tjänster och det konstanta flödet på sociala medier.
      Vårt digitala tålamod har med andra ord aldrig varit lägre och mer otåligt än det är i dag. Det tar inte särskilt lång tid mellan det att vi trycker på playknappen, tills dess att vi bildat oss en uppfattning om det är värt att lyssna vidare eller inte. Med detta som utgångspunkt gäller det därför att hitta små knep för att väcka intresset hos lyssnaren och sedan behålla detta. Lättare sagt än gjort, eller?
      1. Sätt stämningen
      Precis som i filmens, bokens eller poesins värld handlar musik många gånger om att bygga upp scener och placera åskådaren, eller i detta fall åhöraren, i ett rum som det känns värt att stanna kvar i. Ett rum som väcker nyfikenhet och en längtan efter mer. Där tankar som: ”Vad händer sen?” eller ”Vad hände egentligen nu?” växer fram.
      Att börja en låt med förinspelade ambienta ljud (eller varför inte ljudet av något du själv spelat in) är ofta en god idé. Utomhusmiljöer, en knarrade stol, en dörr som smälls igen, en sprakande sladd, brus, eller vad som helt egentligen, väcker garanterat lyssnarens intresse. Ju mer diffust, desto bättre i många fall. Lite som inledningen till en riktig bra roman, som du bara måste läsa vidare. Om du satsar på kommersiell musik kan ungefär 10-15 sekunders ambient-intro vara lagom, men detta är naturligtvis bara ett riktmärke.
      2. Luras
      Med anledning av ovanstående tar många låtar tar sin början med ett konstigt ljud, som kan kännas mer eller mindre befogat. Kanske har du samplat en liten bit av låten, som du sedan klippt sönder och gjort något nytt av? Här gäller det dock att passa sig så att det inte blir för plojigt och konstlat. Konstnärskap är en knivskarp balansgång – inget nytt under solen här. Det gäller därför att få introt att kännas som en del av helheten, som en del av musiken, samtidigt som det sticker ut och får lyssnaren att reagera. Tänk bara på att inte slänga på vad som helst, bara för att du kan, det slår sällan särskilt väl ut. Men å andra sidan, vem är jag att bestämma det?
      3. En tidig refräng
      Det är ofta refrängen som sätter sig hos lyssnaren, själva hooken. Så varför vänta med denna om du vill locka och charmera dina potentiella fans? Vissa låtar börjar med refrängen, vilket mycket väl kan vara en god strategi, beroende på vad du vill uppnå. Kanske en avskalad sådan, eller en extremt maffig? Andra låtar börjar med en smygande vers, med väldigt få instrument, som snabbt går över till första refrängen, likt en käftsmäll. Något som också kan vara väldigt effektivt.
      4. Bort med sången
      I dagens musik ligger mycket fokus på leadsången och framför allt refrängerna, som ofta är fyllda av körer och effekter. I alla fall om vi talar om ”modern” musik. Inget fel i detta, men det finns andra vägar att gå. Lyssnaren kan garanterat även vinnas över genom en smittande instrumentalslinga, med samma melodi som den återkommande leadsången. En tjusig gitarr, synth eller ett trumbeat räcker många gånger långt. Något lyssnaren kan nynna till och förhoppningsvis även stampa takten till. Ett tydligt exempel är Daft Punk som är mästare på att använda sig av just detta fenomen. Men det finns så klart oräkneliga andra exempel.
      5. Mindre är mer
      Det slitna uttrycket som tål att upprepas gång på gång. För ibland är det precis mindre vi behöver för att attrahera lyssnaren och vår omvärld. En nära viskande sång ackompanjerat av ett avlägset piano. Ett ensamt klockspel till rasslande löv eller varför inte en tramporgel som knarrar ensamt från hörnet i en kyrka? Återigen, det handlar om att sätta en stämning, något som får lyssnaren att haja till och stanna upp. Vare sig det handlar om stort eller smått. Det handlar om att få musiken att kännas unik, men framför allt genuin. Först då kan du beröra, inte bara lyssnaren, utan även dig själv. Vilket är nog så viktigt.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By David Myhr
      Otaliga hits har genom årtionden byggts på rundgångar med fyra ackord - och det har dessutom blivit allt vanligare i modern tid. David Myhr guidar dig till framgångsackorden.

      Pressbild Maroon 5
      Det är något med talet sju. Veckans sju dagar, världens sju underverk, de sju haven... och som vi konstaterade i första artikeln av Låtskrivarens verktygslåda har vi också sju toner att välja på om vi håller oss till durskalan. Men inte nog med det. Vi hittar även sju ackord som hör till tonarten. Man låter helt enkelt varje ton i durskalan utgöra grundton till var sitt ackord, vars övriga två toner (ters och kvint) hämtas från samma skala.
      I fallet C-dur blir ackorden C, Dm, Em, F, G, Am och så det lite mer hemliga Bm7-5. Med dessa så kallade diatoniska ackord kommer man oerhört långt då det gäller att harmonisera (sätta ackord till) en melodi i C-dur. De kommer alla att låta mer eller mindre ”bra”. Hade tonarten varit E-dur hade vi enligt samma princip fått: E, F#m, G#m, A, B, C#m och D#m7-5.

      Harlan Howards recept till bra låt: "Three chords and the truth".
      Vi ska idag bekanta oss med de första sex som är de allra vanligaste. De får alla olika ”funktion” i förhållande till det ackord som är byggt på grundtonen, det vill säga grundackordet. Det är detta som kallas för tonika, är det ackord man känner sig ”hemma” i, och är det som en låt ofta börjar och slutar på.
      Tre ackord och sanningen
      Countrysångaren Harlan Howard sa att allt man behöver är ”three chords and the truth” och tre ackord räcker sannerligen långt för merparten av alla blues och rock’n’roll-låtar. Även till otaliga visor och singer/songwriter-låtar. Ja, till punk också för den delen.
      De tre berömda ackord man i regel syftar på är C, F och G i C-dur vilka motsvarar E, A och B i E-dur och A, D och E i A-dur osv. Alltså ackorden som är byggda utifrån skalans första, fjärde och femte ton, vilket med funktionsanalysens termer blir tonika (T), subdominant (S) och dominant (D). Dessa ”skolade” ord kanske skrämmer en och annan som är allergisk mot teori men jag lovar - det är inget att vara rädd för.
      Alla tre är durackord och tonikan känns som sagt ”hemma” och från de andra två längtar man liksom hem. Framför allt ifrån dominanten som verkligen leder och strävar tillbaka till tonikan. Det är också därför det är så populärt att sista ackordet innan refrängen är en dominant.
      De tre andra ackorden Dm, Em och Am är mollackord och bygger på skalans andra, tredje och sjätte ton. Vart och ett av dessa är ”släkt” med varsin av de tre huvudtreklangerna. De är så kallade parallellackord. Ett durackord hittar nämligen sitt parallellackord två skaltoner (en halvton och en helton, alltså tre halvtoner) ned. Parallellackordet till C är följaktligen Am medan Dm och Em är parallella med F respektive G. Med att de är släkt menas att de låter ganska lika. Mycket för att de har två toner gemensamma med varandra. De är därför ofta utbytbara med varandra.
      Funktionsanalys, steganalys och Nashville-metoden
      Att funktionerna är samma oavsett tonart är finessen med att prata om T, S, D i stället – alltså första, fjärde och femte ackordet. Det är dessa positioner i skalan man också tar fasta på när man gör en steganalys och då används romerska siffror. Detta för att inte blanda ihop dem med tonernas nummer. C, F, G blir I, IV, V och Dm, Em, Am blir II, III, VI.
      I studiosvängen i Nashville använder man också gärna denna metod om än med vanliga siffror. Fördelen är att ingenting ändras på den chord chart man har framför sig även om t ex sångaren vill byta tonart. Man bara ”flyttar upp” (eller ner) men förhållandena mellan ackorden är samma. Lite som att flytta omkring ett capo på gitarren.
      Hemma i Sverige har jag dock ännu inte stött på någon som pratar om ackord i siffror. Inte heller känns det så ”rock’n’roll” att stå i replokalen och säga: ”-Vi provar att börja refrängen på tonikaparallellen. Sedan går vi via dominanten till subdominantparallellen och så tillbaka till tonikaparallellen.” Det var nog heller inte så Thåström sa när han testade 800º med Gurra och Fjodor i Ebba Grön. För det slutar ju oftast att man nämner ackorden vid namn (om ens det). Men det finns mycket att vinna på att lära känna och få in i ryggraden hur ackorden förhåller sig till varandra. För enkelhets skull kommer jag dock i resten av artikeln att transponera alla exempel till tonarten C-dur och helt enkelt skriva ackordens namn.
      50-talsrundgången
      En rundgång är en slags ”loop” där en viss ackordföljd upprepar sig genom hela eller delar av låten. De bygger oftast på fyra ackord och fyra ackord räcker såklart ännu längre än tre. Faktiskt vansinnigt långt. Därför lägger vi nu till det fjärde vanligaste ackordet – tonikaparallellen Am.

      Låtskrivarna Jerry Leiber (tv) och Mike Stoller (th) skrev låten Stand By Me. Här går de igenom låten Jailhouse Rock med Elvis.
      Alla rundgångars moder är den som utgjorde stommen till en massa låtar under Doo Wop-perioden, dvs sent 50-tal och tidigt 60-tal fram till Beatles och popens genombrott 1963. Vi kan kalla den ”50-tals-rundgången” och den brukar vara bland det första man lär sig klinka på piano. Den består av C–Am–F–G och den känner du igen från klassiska låtar som Stand By Me, Diana och Be My Baby. En mycket vanlig variant av denna rundgång är den där F ersätts av det lite mjukare parallellackordet Dm som till exempel i Oh, Carol.
      Musikhistorien gick vidare men rundgången levde kvar. På 70-talet använde Dolly Parton den i I Will Always Love You, Gram Parsons i Love Hurts och Elton John i Crocodile Rock och så vidare. Den funkade på 80-talet för Springsteen i Hungry Heart (varianten med Dm), för The Bangles i Eternal Flame, för The Police i Every Breath You Take och för Orup i Regn Hos Mig. Så där har det fortsatt till våra dagar i alla möjliga stilar, från Jesus of Suburbia med Green Day till Baby med Justin Bieber. C–Am–F–G-rundgången är alltså långt ifrån dödförklarad och vi lär få höra många fler låtar framöver med denna ackordföljd.
      Four chord song
      En modern motsvarighet på samma fyra ackord – fast i annan ordning – är den omtalade ackordföljden C–G–Am–F. Du har säkert sett liveklippet med låten 4 Chords med humorgruppen The Axis of Awesome (30 miljoner views på YouTube!). Där blir det tydligare än någonsin hur fantastiskt många melodier det går att göra över samma fyra ackord. Vi tas på en resa från Let it Be (Beatles tidigt ute som vanligt) till I’m Yours och Poker Face via en herrans massa brottarhits: You’re Beautiful, Right Here Waiting, No-One, Don’t Stop Believin’, Can You Feel The Love Tonight, With Or Without You, She will be loved, Torn, When I Come Around, 21 Guns, Under the bridge, Complicated, Take On Me, Someone Like You, Paradise, Perfect och så där fortsätter det.
      En variant som också förekommer mycket i 4 Chords är den som går i moll och har samma ackordföljd men börjar på Am. One Of Us med Joan Osborne är ett välkänt exempel liksom If I Were a Boy. Eagle-Eye Cherry byggde hela sin monsterhit Save Tonight på Am–F–C–G. Den är ett bra exempel på när man tar rundgången till sin spets. Man använder den låten igenom utan avvikelser. Iggy Pop gjorde nästan samma sak tjugo år tidigare i The Passenger (fast där spelar de E istället för G varannan gång).
      Notera att tonarten A-moll är parallell med C-dur. Vad det innebär i praktiken är att de båda innehåller samma skaltoner, bara det att A-mollskalan börjar på A i stället för på C (och innehåller liksom C-durskalan bara vita tangenter på pianot). Det gör också att de sex vanligaste ackorden blir desamma även om det då blir Am som är tonika. Ibland kan det vara svårt att avgöra om en låt går i Am eller C. Ett vanligt trick är att låta versen gå huvudsakligen i Am och sedan bjuda på ett lyft i refrängen i och med uppgången till den mer hoppingivande durparallellen C.
      En ny musikalisk konstant
      Den engelske musikforskaren Joe Bennett gjorde en analys över 2012 års tio mest spelade låtar i Storbritannien. Låtarna var Domino, Somebody That I Used to Know, Next to Me, Moves Like Jagger, Titanium, Dance with Me Tonight, Stronger (What Doesn’t Kill You), We Found Love, Call Me Maybe och Payphone.

      Fyra ackord är fortfarande ett recept som fungerar. Låten Moves like Jagger av Maroon 5 är ett i raden av många mycket framgångsrika exempel.
      Han fann många gemensamma nämnare mellan dem. Alla var kärlekslåtar, ett gäng av dem gick i 128 bpm och så vidare. Men det mest intressanta och varför jag tar upp det här var att alla(!) använder sig av olika fyra-ackords-loopar över 2, 4 eller 8 takter. Hälften av dem genom hela låten. I hans analys skriver han att han fascineras över denna förekomst av fyra-ackords-rundgångar som är mer påtaglig än någonsin. Att man kan säga att i en viss typ av mainstreamlåtar har fyra-ackords-rundgångar – precis som refränger, breakdowns och intro – nästan blivit en slags ”formdel”, en musikalisk konstant, och han tillägger att han inte blir uttråkad av själva rundgången i sig.
      Fenomenet fyraackords-rundgångslåtar är betydligt vanligare idag än på 60-talet och kanske ligger en del av förklaringen i att många låtskrivare jobbar med datorn som sitt främsta verktyg i låtskrivandet vilket i sin tur bjuder in till ett loop-tänk.
      För eller emot?
      Hoppas du inte blev alltför snurrig efter denna rundvandring bland rundgångar. Nu är det upp till dig vad du gör med denna information. Prova gärna själv att plocka ut fyra ackord från de sex vanligaste i tonarten och sätt dem sedan i en följd som känns rätt (över lämpligt antal takter) och låt dem sedan gå runt, runt, runt. Detta verktyg i din verktygslåda kan kanske vara precis vad du behöver för att inspirera dig till en bra vers eller en stark refräng eller – som vi har sett i många fall – kanske en hel låt.
      Eller så tillhör du dem som till skillnad från den stora massan ruttnat på dessa rundgångar och tycker att det känns för klyschigt. Kanske passar det inte i din genre även om vi sett att spännvidden är enorm i tempo, genre och sound. Eller så är du en sådan som föredrar mer komplicerade klanger. I så fall är det ju naturligtvis vackert så. Men en sak vågar jag lova. Många kommer glatt att fortsätta låta sig inspireras av dessa enkla grundackord, återvinna välbekanta rundgångar och i några lyckosamma fall kommer de – i kombination med ”rätt” text, melodi, framförande och produktion – ge ordentlig snurr på karriären.

      TIPS:
      De fyra allra vanligaste ackorden är I, IV, V, VI vilket i C-dur blir C, F, G, Am•    Dominanten G ”längtar” tillbaka till tonikan och är effektiv inför en refräng Versen i Am och refrängen i parallelltonarten C-dur ger ett automatiskt lyft Två vanliga rundgångar är C–Am–F–G (C–Am–Dm–G) och C–G–Am–F (Am–F–C–G) En rundgång kan användas i hela eller delar av låten
      DURSKALAN FÖR DUMMIES:
      Durskalan byggs utifrån valfri grundton. De övriga skaltonerna hittas genom att gå uppåt i hel- och halvtonsteg: hel-hel-halv, hel-hel-hel-halv. Det blir totalt åtta toner men den sista är grundtonen igen en oktav upp (av latinets octava, ”åttonde”).
      Helt tonsteg = två halva tonsteg (hoppa alltså över en ton)
      Halvt tonsteg = avståndet (intervallet) till den ton som ligger närmast.


      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken (kommande) Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-21 07:19
    • By David Myhr
      Var ska man egentligen börja för att uppnå bästa möjliga slutresultat? David Myhr slår ett slag för att först av allt börja med låtens titel – en metod med många fördelar.

      Du får feeling för att skriva en låt. Du plockar upp gitarren eller sätter dig vid pianot. Börjar klinka planlöst. Melodier uppstår i huvudet och du börjar nynna lite improviserat. Ljuv musik uppstår och efter mycket trial and error är låten klar. ”Nej, visst ja! Det ska ju dit en text också... hmm... vilka ord kan tänkas passa till de här tonerna?”.
      Du har gjort det igen. Målat in dig i ett hörn. Varför inte göra som många professionella låtskrivare och börja i andra änden? Med en bra titel!
      Låttiteln spelar en ytterst central roll. Den är textens viktigaste fras och i regel placerad i låtens pay-off, vare sig du låter den inleda eller avsluta refrängen. Med stor säkerhet är den ref-rängens huvudsakliga ingrediens. Ja, kanske till och med den enda, vilket för övrigt kan vara ett väldigt effektivt sätt att göra en refräng ”simple and singable”. Ett begrepp du kanske minns från del 1 i denna artikelserie.
      Placerad just i refrängen hamnar titeln som allra mest i fokus då den kommer att sjungas ett flertal gånger och det är där man oftast sjunger med. Men den kan också inleda eller avsluta låten. Eller inleda alternativt avsluta verserna (eller både och för att vara på den säkra sidan). Det finns fler varianter. En titel som Imagine inleder både vers och refräng medan I Want it That Way avslutar både vers och refräng. Någon gång kanske titeln blixtrar förbi, exempelvis i bryggan, som i I Say a Little Prayer.
      Oavsett placering är låttiteln navet i hjulet som allting snurrar kring. Den är husgrunden som resten av låtbygget vilar på. Eller omvänt: den är pyramidens topp där allt annat i låten är byggstenarna. Jag ska inte trötta ut dig med fler metaforer. Jag tror du börjar förstå poängen här … titeln är helt enkelt skitviktig! Läge att inte slarva. Just därför kan det vara en alldeles lysande idé att börja med just titeln. Det kanske inte är så underligt att många professionella låtskrivare arbetar på det sättet.
      Genväg till det viktigaste
      En bland många som älskar att jobba utifrån titeln är den amerikanske låtskrivaren Bleu, som förutom att vara artist i eget namn skriver låtar för guld- och platinasäljande artister.
      – För mig är det här med att skriva utifrån titeln jätteviktigt och jag vet att för många av de yngre låtskrivare som varit på mina seminarier och sedan tagit till sig den här metoden har det verkligen revolutionerat deras låtskrivande.
      Han praktiserar själv metoden så gott som hela tiden och pratar om att titeln också definierar vad låten ska handla om, själva temat eller konceptet.
      – Jag anser att det är det bästa sättet att ta sig an att skriva hitlåtar. Titlar och koncept är det som är mest troligt att folk kommer ihåg. Att jobba utifrån titeln är ett jättebra sätt att hitta en genväg direkt till det som måste vara den viktigaste delen av din låt.
      Även om han är medveten om att det alltid finns undantag menar Bleu att i de flesta låtar är delen vi sjunger och delen vi kommer ihåg, just titeln. Han påpekar att man kan titta på många andra former av skrivande och att man då finner att man nästan alltid jobbar utifrån titeln.

      Låtskrivaren Bleu definierar låtens koncept och idé innan han skriver den.
      – Vare sig det handlar om noveller, manus eller tekniska avhandlingar börjar man ju med någon typ av tema eller utgår ifrån en tes. Jag skulle säga att låttextförfattande nästan är den enda typen av skrivande där folk inte alltid startar på det här sättet.
      Hans minspel vittnar om att han finner detta rätt märkligt.
      – Jag tror att de flesta som kör fast i sitt låtskrivande fastnar på textbiten. Om man skriver utifrån titeln är det lättare att inte köra fast med textskrivandet eftersom man liksom skapar en mall för vad ens låt kommer att handla om.
      – Blir man van vid tanken att skriva utifrån titeln gör det låtskrivandet enklare. Anledningen är att man kan utveckla idén utifrån den information som redan ligger i titeln.
      Serverar melodin till hookfrasen
      Förutom att vara textens viktigaste fras är titeln ofta också låtens starkaste melodiska hook. Har du en bra titel, men inget annat, är det ju drömläge att börja experimentera med hur man skulle kunna sjunga den på ett bra sätt. Ett bra tillvägagångssätt är att börja med att ”prata” titeln. Detta för att ta reda på hur ordens naturliga rytm och melodi låter. Om du utgår från detta får du enormt mycket serverat gratis. Uttala orden i titeln några gånger och lyssna efter vilka stavelser som är betonade samt vilka vokaler som går upp i ton och vilka som går ner. Det är en bra grej att smaka på dess naturliga rytm och dess inneboende språkmelodi. Med andra ord – hur skulle man säga det i vanligt tal? Utgå från det när du börjar sjunga frasen och sätta toner på den. Pröva ett gäng alternativa betoningar och rytmiseringar. Låter det inte tillräckligt catchy kan du pröva att lägga till eller ta bort ord eller varför inte börja leka med upprepningar likt man gjort i låtar som Changes (”ch-ch-ch-ch-changes”); Pokerface (”p-p-p-poker face”); Snälla Snälla och Fanfanfan. Eller krydda med ett litet ”ooh” eller något som i Ooh, Baby I Love Your Way.
      När du väl både hittat rätt bland tonerna och bestämt hur låtens hookfras ska vara rytmiserad återstår det spännande arbetet med att hitta lämpliga kontraster som byggstenar till låtens andra delar.
      Titeln ”säljer” låten
      Allt som ökar din låts chans att bli hörd är av godo och det är just vad en intresseväckande titel gör. Man blir sugen på att lyssna och nyfiken på vad den kan tänkas handla om. Har du för avsikt att skriva låtar åt andra ligger det i högsta grad i ditt intresse att förläggare, a’n’r-folk, producenter och artister ”höjer på ögonbrynen” åt just din låt då de blasémässigt sovrar bland hundratals andra. Titeln kan vara det första de kommer i kontakt med och där gäller det – precis som vid en första date – att inte sumpa chansen att göra ett gott första intryck.
      Även om du skriver åt dig själv eller ditt band vill du ju att radiofolk, journalister och i slutänden förstås publiken blir nyfikna på ditt alster och att när de hört låten också kommer ihåg den och kan söka upp den igen. Något hårdraget kan man likna det med att du är försäljare och titeln namnet på din produkt, låtens ”varumärke”.
      Titlar som inte finns i texten
      En del ser en tjusning i att ge sin låt en titel som inte alls förekommer i texten. Det är förstås fullt tillåtet och kan vara effektfullt och skapa lite skön mystik om man gör det på ett snyggt och smart sätt. Men gör man det enbart för att ”spela svår” riskerar man ju på samma gång att göra det svårare för folk att minnas låten. Kanske onödigt med tanke på att det är tillräckligt tufft att nå ut med sin musik i alla fall. Men återigen. Det finns briljanta låtar med bra titlar som inte har någon uppenbar sing-a-long-hookfras. Bohemian Rhapsody funkade ju rätt fint bara för att ta ett exempel. Men det är ju också världens bästa låt. Eller…?
      Det kan också vara en cool grej att gömma titeln mitt i typ vers tre. Så man bara snubblar förbi den liksom. Lite som när man plötsligt i 58:e minuten av dialogen i en film plötsligt hör huvudpersonen säga titeln. Jag kommer osökt att tänka på min favoritreplik i svensk film: ”Åååh, varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”. Ja, nu var det ju inte exakt själva titeln men du hajar idén.
      Mitt tips är i alla fall att låta sådana varianter höra till undantagen som bekräftar regeln. För som Bleu säger:
      – Om du ser till att allting annat i låten supportar titeln och på det sättet ”lyfter upp den” kommer din låt att bli mer framgångsrik och lättare att komma ihåg bara för att allting signalerar ”Hey! Här kommer titeln och det här är den viktigaste delen i låten!”

      Bleu – I blått koncept.
      Titlar som redan finns
      Vad gör du då om du hittat en titel som känns ny, fräsch och unik – som smakar bra i munnen och föder en massa musikaliska idéer – men din besserwisser till polare påpekar att det redan existerar en sådan låt? Något du snabbt också får bekräftat genom en snabb sökning på Spotify (”track:din titel” i sökrutan), iTunes Store, Youtube eller på Stim (inloggad på ”Mina Sidor”).
      Ja, vad gör du? Mitt tips är att skita lite grann i detta. För det första var det ju din egen idé i alla fall och det är du som ska vara inspirerad för att nå ett inspirerat slutresultat. För det andra är det vilken unik melodi och vilket unikt textkoncept man gifter ihop med titeln som är det intressanta. Bra låttitlar är lite som bra ackordföljder – de är bara musikaliska byggstenar som ingen har copyright på. Oavsett hur smart titel du har hittat på är det oftast någon countrysnubbe som varit före men det är alltså helt okej.
      Mindre unika låttitlar som Hold On, Runaway, Stay, You, Happy, Forever, Without You och I Need You har var och en legat på Billboard-listan mer än tio gånger. Fast varje gång som helt olika låtar. Ibland är man liksom bara tvungen att välja en sådan titel för det är den självklara hooken i låten. Men i så fall gäller det att man hittat en ny fräsch vinkel, om än inte i titeln, så i själva texten.
      Självklart vill man undvika de mest uppenbara klassikerna. Man skulle troligen ha svårt att bli tagen på allvar om man presenterade sin nya låt Stairway to Heaven (Led Zeppelin var dock faktiskt inte först, det var Neil Sedaka!). Men är man bara lite kaxig tar man för sig. Oasis såg bevisligen inga problem med att göra en ny låt som hette Stand by Me.
      Till sist en liten parentes
      Vissa laborerar ibland med parenteser i titeln. Syftet är oftast att erbjuda två alternativ till hur titeln ska uttalas, som i Only Girl (In the World) eller (Just Like) Starting Over. Det kan också handla om att sticka ut. Jag gissar att Per Gessle som ofta använder parenteser gör det av estetiska skäl, som den utpräglade popstilist han är.
      Det finns mycket mer att säga om titlar och koncept och jag kommer att återkomma till ämnet längre fram, men till nästa gång önskar jag dig lycka till med titulerandet och med att inte måla in dig i några fler hörn!

      Sammanfattning
      Börja låtskrivarprocessen med att hitta en bra titel som känns fräsch och (någorlunda) unik och som väcker intresse och nyfikenhet. Säg titeln högt. Ta fasta på dess naturliga betoningar, rytm och språkmelodi när du sätter melodi till. Lek med variationer. Spåna textidéer utifrån den information som redan ligger i titeln. Låt allt annat i låten peka mot, understödja och ”lyfta upp” titeln.

      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (kommande) Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken (kommande) Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-20 12:16
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • mixakuten_ingang.jpgMIXAKUTEN
    Som medlem får du kostnadsfri hjälp med mixning eller mastring av din låt.
    Läs mer >

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.