Ett samtal med Kevin Shirley: Att fånga rockens själ

Foto: Ed Rowe

Här på Studio gillar vi att ställa kontraster mot varandra; vi rör oss gärna mellan de senaste pluggarna till riktigt dammiga mixerbord och förstärkare med kaffefläckar. Och så även denna gång. Det här är en intervju som vi har velat göra länge. Världsberömde producenten Kevin Shirley är nog att betrakta som en av de allra största vad gäller att fånga spelad musik, med en meritlista som täcker en hel del mark. Och här är han nu för en pratstund om livet, universum och analogier. Häng med på en resa präglad av klarhet och autenticitet.

Vi pratar stålbad-essens och “no BS” här och det är nog kanske det viktigaste karaktärsdraget vad gäller mästerproducenten Kevin Shirley. Inget trassel. Utgångspunkten för Shirley tycks alltid varit den musikaliska prestationen och de magiska ögonblicken, något som av vissa kan tyckas saknas i en tid där soundet ibland bär större vikt än låtar och output. Soundet i sig sätter Shirley ofta inte som en avgörande nyckel i sina prioriteringar. Kevin Shirleys sätt att spela in musik är sålunda en uppfriskande motvikt till dagens digitaliserade värld där stunderna istället blivit ett pågående brus inte sällan utan spänning. Hans mantra är tydligt: lita på dina öron, håll det äkta och tappa aldrig bort känslan för framförandet. Oavsett om man fångar ett flammande gitarrsolo eller balanserar dynamiken i ett helt band, visar Shirley att musikens hjärta inte finns i steril perfektion, utan i mänsklig närvaro och äkthet. Det ligger en del i det där, om man vill nå nästa en nivå och kanske utvecklas mer som kreatör än som medlem i de låtskrivarkommittér som kommit att bli allt vanligare. Också det på gott och ont.   

Känd som "Grottmannen", Caveman, ett smeknamn han möjligen fått för sin enkla och ganska effektiva produktionsstil, har Kevin Shirley lämnat sitt ljudavtryck på dussintals ikoniska album på en löjligt lång meritlista. Från Iron Maiden och Led Zeppelin till Joe Bonamassa, Aerosmith, Journey och Beth Hart och många fler sedan tidigt 80-tal är hans diskografi en uppräkning av rockens stora namn. Trots denna imponerande meritlista förblir han dock ödmjuk och jordnära, alltid på jakt efter den svårfångade magin som bor i en riktigt bra tagning. Det känns som att det finns ett viktigt kreativt bränsle i just den eviga jakten och utmaningen är att knäcka koden om vägen dit. Efter dessa år kan vi sluta oss till att just Kevin Shirley har en del tänkvärt att tillföra en diskussion som kan utgöra en karta även för andra. Han kom ändå fram i en tid då man var tvungen att förvalta tur, talang och timing på bästa sätt och ofta utan många fler chanser än en.

Den tändande gnistan: Ett kall i ljud

Så hur började det då? Alla har vi ju våra egna stunder där vi brände proppskåpet i huvudet och bestämde oss för att engagera oss i musik, lite som när många säger att de hörde Jimi Hendrix första gången. För vår lite yngre publik är kanske referensen till Jimpan lite bedagad, men där kom en artist fram som välte upp och ner på hela idén om hur man kunde spela gitarr och berörde, uppenbarligen, många. Många av dessa många plockade upp en karriär just i ljuset av sitt “Hendrix-moment” och lustigt nog var det just en och samma inspiratör för många, på ett sätt vi inte ser på samma sätt idag. Unge Kevin var också på god väg att slå in på en musikerkarriär, men ödet ville annorlunda. Han föddes i Johannesburg 1960 och växte upp i Sydafrika. Musiken blev en frizon, först som keyboardist, men snart lockades han mer av att fånga ljudet än att själv stå på scen.

Han byggde sin karriär från grunden: först som tekniker i lokala studior, vidare till Australien, och sedan till Los Angeles där han under 90-talet slog igenom med produktionen av Silverchairs Freak Show (1996) och Aerosmiths Nine Lives (1997).

Sedan dess har han producerat ett imponerande urval av album – från Iron Maidens hyllade Brave New World och Senjutsu till Led Zeppelins livebox How the West Was Won. Och Joe Bonamassa. Såklart.

– När jag var ung så reste jag runt Europa för att försöka reda ut vad jag skulle göra med mitt liv. Av en händelse hamnade jag i fängelse, förvisso bara under sju dagar, i och för sig. Men, när jag kom ut hörde en låt spelas i högtalarsystemet på en flygplats och blev plötsligt helt förtrollad av tanken att spela in musik, berättar han. Även om jag utbildade mig till musiker vid universitet var det inspelningsprocessen som verkligen fångade mitt intresse. Jag var mycket mer intresserad av att fånga ljudet och forma det än att spela själv. Jag började jobba i en studio i Kapstaden när jag var 21 och spelade in första albumet där när jag var 22. Första framgången var med nationella stjärnan Robin Auld som vi fick till några listettor med. Men det här var under apartheidtiden så vi kunde aldrig nå en internationell publik. 

Inspelningsfilosofi: Känsla framför felfrihet

Kärnan i Shirleys arbetsmetod är att fånga bandets live-energi, där liveframträdanden ger en speciell energi mellan musikerna. Det blir en form av frigörande samtal och en konversation. Många försöker spela in ett band live i studion, men det handlar då inte om att låta som på scen utan mer om den kemi som utspelas och, förhoppningsvis, kan fångas.

– Det betyder inte att det ska vara orepat och vilt, men jag vill att musikerna ska vara väl förberedda och samtidigt våga tänja på gränserna. Det handlar om samspelet. När ett band spelar tillsammans händer något i luften. Det där vill jag ha inspelat och inte klippa ihop i efterhand. Det är också viktigt att inte bränna allt krut på en gång utan snarare ladda energin. Ett band kan inte spela igenom en låt 20 gånger. Jag brukar låta artisten spela igenom en låt några gånger tills jag får två eller tre riktigt bra tagningar, för att sedan plocka ut de bästa delarna. Målet är aldrig teknisk perfektion, utan sanningen i ljud och framförande. Jag vill gärna att bandet har repat låten ordentligt, men det finns undantag. Ibland söker jag spontanitet, till den grad att jag kanske inte ens berättar för musikern exakt vad denne ska göra utan låter han eller hon hitta det själv. Det är ett spel.

Verktygen: En blandning av analog själ och digital precision

Trots sin beryktade och förvisso helt rättvisa lojalitet till analog utrustning har Shirley alltmer omfamnat fördelarna med digital inspelning. Efter att ha haft sina studios i Australien och på Bahamas har Shirley slutligen landat i Nashville där han delar studio med den mycket duktige Dave Cobb. Där står också hans SSL 4000-bord.

– Det tog ett tag, men nu kan jag uppskatta digital inspelning för att det är smidigare och man får precis det man hör. Jag ser det främst som en bandspelare och det gäller att kunna hantera de gränslösa möjligheterna, men det kanske är enklare för mig är många andra då det jag producerar inte är mjukvarubaserat utan mer handlar om att fånga ögonblick. För mig är det i mixerbordet det händer och inte på samma sätt in the box. Man lagar inte middag i sovrummet som jag brukar säga. Jag älskar analog utrustning och min standarduppsättning består ofta av att spela in via antingen en Neve 8068-konsol eller ett SSL-bord om jag får välja. Jag har nog använt SSL-bord ända sedan jag flyttade till Australien 1986 och det är ju ett instrument i sig med stora möjligheter, särskilt med sina unika harmoniska kvaliteter. Jag mixade en halv platta med Bonamassa på en Neve 8068 och den andra halvan på mitt SSL-bord och det är inte helt lätt att skilja dem åt, men jag tycker SSL är tightare och lite av en kameleont som kan låta på många olika sätt och man kan även ordna det råa och lite köttigare ljudet som kännetecknar ett bra Neve-bord.

Gitarrer: Rockens hjärtslag och stridsrop

Det har varit mycket gitarrer i hans liv. Bland de allra bästa dessutom. När det gäller gitarrinspelning är Shirley känd för att locka fram, eller kanske snarare avbilda, några av de mest ikoniska tonerna som någonsin satts på pränt. Hans metod är praktisk, exakt och typiskt krångelbefriad. 

– Det handlar främst om musikern själv, men det finns en mikrofon som heter TUL G12 som gör allt det tunga jobbet åt dig vad gäller inspelningen. Rikta den mot högtalarkonen, så sköter den resten. Ofta kombinerar jag detta med en rumsmikrofon eller en mikrofon placerad bakom en öppen combo-förstärkare. Det är så bra det kan bli.

Det känns spontant inte som DI-boxar är din grej?

– Jag använder aldrig DI-boxar, någonsin. Behöver jag kapa i frekvenserna i ett lager av gitarrer använder jag EQ-filter för att rensa bort oönskat lågfrekvent brus och tar då bort allt under 100 Hz. Jag har inga speciella dogmer vad gäller dubbla gitarrspår. Det beror helt på hur det låter.

Mixning: Lyssna med örat och magen

Så var vi där med det här med teknik och förhållningssätt. Utvecklingen har ju bringat många digitala hjälpmedel för att “förenkla” studioarbetet. Medan många ljudtekniker numera litar på dessa moderna visuella verktyg som spektrumanalysatorer och mätprogram, insisterar Shirley på att mixa helt efter örat. 

– Det är bara mina öron som bestämmer, vilket är en välsignelse och en förbannelse på samma gång. Värmen och klarheten i mina mixar kommer inte från tekniska knep utan från intuition. Det finns inte så många andra vägar att välja. Jag får bland annat ofta höra att jag använder för mycket kompression, men jag mixar bara som mina öron vill ha det. Detsamma gäller reverb och rumseffekter. Jag önskar att jag hade något smart att säga om det här, men jag litar helt enkelt på mina öron.

Men hur “lika” ska en rad produktioner egentligen låta? Man får ibland en känsla att det finns hyfsat trånga ramar att hålla sig inom för att inte verka udda. Hur ser du på det?

– Jag gillar att det finns någon grad av konsekvens i ett projekt och hittar gärna ljudmässig karaktär som kan bära hela vägen. Jag utvecklar gärna aktivt min personliga stil och det jag gör passar kanske inte i American Idol. Jag tror inte det finns några absoluta regler med ljud utan man kan göra vad som helst så länge det skapar särart i projektet. Men i detta workflow arbetar jag mycket på låtbasis för att bygga varje låts egna helt unika vibe.

I denna tid när många gör allting själv, mest för att man kan och inte har råd med annat, hur funkar det här med att vara tekniker, producent och mixare? Är det inte det en ganska svår balansgång om det ska bli bra?

– För mig så är det helt olika saker och jag håller dem isär också vad gäller credits. Som producent är jag fixerad vid den artistiska och musikaliska visionen helt oavsett teknik eller praktiska beaktanden. Tekniken är en helt annan aspekt. Jag står inte ut med epitetet producent och tekniker. Förutsättningen är ett bra ljud med bra instrument på en bra inspelning, men tricket är att koppla det till visionen och det är en helt annan roll, som producenten ska ansvara för. Teknikern ska på ett bra sätt spela in ett välljudande instrument, men producentens roll är långt mera mångbottnad. Mixningen är återigen sin helt egna utmaning om man ska göra det som Clearmountain. Man måste vara bäst på något och hålla sig där.

Får du mer kompetenta inspelningar att hantera som mixare numera då många försöker hålla budget genom att spela in själva hemma eller i billigare studios?

– Det varierar mycket. Många gånger har de gjort alldeles för mycket. När folk inte vet vad de ska göra, tenderar de att bara slänga på allt möjligt. Jag mixar många skivor där producenten har gått bananas med överinspelningar. Så, en del av mixningen nuförtiden är faktiskt produktion, eftersom jag måste utveckla låten, inklusive hantera överinspelning och redigering. Sången är alltid det viktigaste. Framförandet är det näst viktigaste, och ljudet är faktiskt det minst viktiga.

Att jobba med ikoner: Press och prestation

Det finns i sanning få rockproducenter med liknande tyngd i meritlistan. Det borde ju här komma in aspekter av respekt, kemi och ren skräck i diskussionen, tänker man. Att spela in med jättar som Aerosmith, Iron Maiden, Jimmy Page och Joe Bonamassa kan verka skrämmande, men Shirley behandlar varje artist likvärdigt. 

– De lär sig låtarna, spelar dem, och när vi fått ner grundtagningen tänker jag på vad som kan lyfta vissa partier. Det är ju detsamma som för de flesta. Jag måste veta om ett band vill ha mer eller mindre strikta tyglar. Ibland fungerar saker inte alls som man hoppats och då får man tänka om. Mitt jobb är att få artisten att både vilja och kunna leverera den magi som förväntas. Att hantera studions psykologi är också en del av jobbet. Beroende på musikerns personlighet kan jag nästan förolämpa dem, medan andra får massor av beröm. Alla drivs av olika saker och man måste känna av stämningen i rummet.

Du har ju också en tämligen omfattande erfarenhet av att styra dessa processer. Finns det tillfällen där det inte direkt gått som på räls? 

–Självfallet. Inte varje session går smärtfritt. Aerosmiths album Nine Lives var en utmaning, främst för att Steven Tyler var på ett besvärligt humör. De var inte nöjda med hur den lät så de anlitade mig för att kicka lite livekänsla in i produktionen. De var inte helt nöjda med varandra heller just då, men jag tycker det blev väldigt bra. Vi tog oss igenom det också.

Foto: Ross Halfin

Framtiden: Riktiga musiker tar verkliga risker

I en tid när tekniken huffar och puffar och försöker blåsa omkull det mesta från förutsägbarhet i rättighetshantering till katalogförvaltning och AI är Shirley oroad över vart musikproduktionen är på väg. Med hemstudios och AI-assisterad mixning förändras ju producentens roll till en ytterligare mer demokratisk historia där alla gör allt och tar samma plats som det var mycket få förunnat i en svunnen tid. Oavsett vad man tycker så bildas ju där kontinuerligt nya marknader och nya förutsättningar.

– Jag tror det kommer bli väldigt utmanande. Musikproduktion håller på att bli en lite bortglömd konst. Det finns många som är skickliga på att göra skivor, men de låter inte som de skivor jag vill göra. Jag gillar verkligen Taylor Swift men jag gillar inte ljudet av hennes plattor. Det börjar bli ett allt större glapp mellan kommersialitet och kreativitet som jag tror inte gagnar publiken i slutänden. Jag gör själv sällan eller aldrig några kommersiella beaktanden. 

Så vad har du för råd till blivande producenter? Är det som med mycket annat inom musik, man är på fel ställe om man behöver råd?

– Ja, kanske lite. Tyvärr är chanserna inte så stora att du lyckas. Så om du älskar det, fortsätt jobba med det. MEN se till att du har ett annat jobb. Det beror ju också på vad man själv menar med att lyckas. Men att upptäckas och bli en del av ett större självgående system med säkrad framtid, blir nog ändå allt svårare.

Kevin Shirley – Fakta

• Född: 1960 i Johannesburg, Sydafrika
• Alias: The Caveman
• Känd för: Produktioner och mixar för Iron Maiden, Led Zeppelin, Aerosmith, Joe Satriani, Joe Bonamassa, Robert Cray, Kotzen/Smith, Rush, Journey, Dream Theater, Europe, Mr Big, Slayer, Metallica, Motörhead, Bon Jovi, Beth Hart, Muse, Matchbox Twenty, HIM, Def Leppard och många fler.
• Signaturstil: Liveinspelning, minimal redigering, maximal känsla.
• Favoritutrustning: Neve 8068, SSL4000, TUL G12-mikrofon, JAYS u-JAYS lurar för mixning.
• Filosofi: "Spela in som om det är på riktigt, för det är det."

Sagt om Kevin Shirley:

“He’s crucial. If I hadn’t met Kevin I would probably still be playing shows to a few hundred blues fans – not selling out Red Rock three years in a row or playing arenas around Europe.”
Joe Bonnamassa

"Kevin's a very good producer; he's a very good, knowledgeable, technical producer. But we are difficult to work with…”
Bruce Dickinson

“Any time Kevin gives me a call I always make myself available.”
Derek Sherinian

“I remember Kevin saying something like: “Don’t worry what your dad would do, just do what Jason would do.” 
Jason Bonham

“Kevin is the first guy that I've worked with that just went with it — especially my singing. A lot of this album is just my scratch vocals. It’s very loose, and Kevin let it go… He’d say, if we didn’t get it in two or three takes, ‘We’ll come back tomorrow.’”
Chris Robinson

“Kevin Shirley… he is amazing, we love him. We call him the spank master!”
Neal Schon

“Like Kevin says, whatever is for the better for the song. Remember, he’s the producer; I’m not the producer.”
Glenn Hughes